Läser att författaren, kritikern och filosofen Thomas Anderberg gått bort. Han har skrivit en fantastisk text om själen som är vacker på det där klarsynta vemodiga och genomkloka sättet. Läs den! Och stanna upp en stund. Reflektera.
Memento mori. Kom ihåg att du ska dö. De där dagarna du klagat på och minuterna du avskytt, de kommer aldrig mer tillbaka. Ögonblicket du äger är nu. Gårdagen måste du släppa.
Att förlåta är att ge upp hoppet om en bättre eller annorlunda gårdag.
Morgondagen vet du heller ingenting om. Det tjänar ingenting till att oroa sig. Det är ingen idé att bygga katastrofvisioner eller låta rädslan växa. Det blir som det blir. Det blir alltid bara som det blir.
Inte heller kan du påverka andra människor dit du vill. De går sin egen väg. Jag ser så många medberoende som hotar och gråter, som vädjar och lovar, som kontrollerar och lider. Bindningar till personer med missbruk gör ont, skadar oss själva men även dem som är sjuka. Ändå trillar vi dit hela tiden, tror att vi genom våra handlingar kan styra andras beteenden. Ger oombedda råd. Blir frustrerade när råden inte följs. Fyller våra liv med “borden”. Så oklok är människan. Denna lilla lilla insekt som kryper runt på planeten jorden.
I dag lyssnar jag på Aden.
Kärleken och döden har samma färg: Röd. Franskt, tungt, lika regnvått som himlen. Men ändå fint.
Livet är kanske inte alltid bra. Men det är det enda du har.
