Älska dem villkorslöst

Hade ett intressant samtal med en vän igår om självkänsla och hur synen på sig själv påverkar livet. Denna person – fantastisk på alla sätt, i mina ögon – brottas ständigt med låg självkänsla. Ser inte sina fördelar och sina företräden. Ser inte sin potential. Istället snöar h*n in på oväsentliga detaljer och stör sig på småsaker. Låter mungiporna åka ner. Bär på känslor av skuld och otillräcklighet. Lider av sitt kontrollbehov.

Det bottnar i barndomen förstås. Grunden läggs där. När vi är små är vi fyllda av lust och tillförsikt, av optimism och upptäckariver. Vi skiter blankt i om benen är för korta eller skallen för stor, och drabbas vi av en motgång kanske vi gråter högljutt en stund men sen springer vi vidare. Grollet glömt. Sen blir vi äldre och motgångarna biter sig fast och skadar oss, likt vägglöss. Man fajtas med sig själv, man slåss. Vi förgör oss i den här striden. Rösten i huvudet berättar ”du är värdelös, lilla vän. Du duger inte. Och inte nog med det, du är ful och korkad och ingen kan älska dig. Inte nånsin. Inte på riktigt. För du är sämre än andra. Att du ens går omkring här på jorden, det är ett skämt!”

Min vän har haft en dominant far. Eller dominant och dominant, det var han kanske inte, men mer att han liksom kopplade kärlek till prestation. Jag kan relatera till det, jag tror en äldre generation lätt gjorde så, barn skulle vara ”duktiga” och var man duktig så fick man beröm och klapp på huvudet men var man en oduktig loser så fick man skäll. För varför skulle man få pussar och kramar om man inte lyckats åstadkomma något BRA? Då kunde väl ungjäveln få för sig att slöhet och passivitet lönade sig, och det ville väl ingen normalklok förälder bidra till. Så de oduktiga små skitungarna fick löpa bäst de ville, okramade och ouppskattade. Det låter hårt men du kanske förstår vad jag menar. Man daltade inte i onödan med de jobbiga, däremot talade man gärna om för dem hur besvärliga de var. Och då cementerades bilden av dem själva som just det. Och då hade de fått en roll. Sen behövde de liksom aldrig mer bli något annat.

Några såna ungar kände jag förstås (flera av dem är inte med oss längre, de gick bort i våldsam död för länge sen, exakt enligt allas förväntan.) De slog sig och bröt sig och gjorde alla obekväma. Tror ni man kramade dem och berömde dem? Nja, inte så överdrivet. Men de gjorde sitt bästa för att leva upp till värstingrollen och lyckades så pass fint att de sen körde in i bergväggar och tog överdoser och föll ut från hotellfönster på andra sidan jorden (med gudvetvilka substanser i sina kroppar). Jag älskade dem alla förstås, men jag älskar just dem, just för att så få andra gör det. Jag är som Tom Sawyer, dras obönhörligen till Huck Finn. Can’t help it.

Men hur gör man då? När man ger kärlek villkorslöst? Ska man inte berömma när barnen gör nåt bra? Det låter enkelt allting, men det är det inte. För visst vill man vara uppmuntrande när de kommer med teckningar och små snedklistrade tomtar de knåpa ihop i plugget, klart man blir glad när de städat köket eller lyckats få alla rätt på ett prov.

Jag tänker mycket på det där. Att ge mina barn sån där okrävande kärlek så mycket jag kan. Och att säga ”vad bra du har gjort, vad fint du har gjort, jag älskar dig, men inte för att du gjort det där utan för att du är du” – nåt åt det hållet. Och så säger jag att jag älskar dem hela tiden, alla dagar, inte bara de där högpresterande dagarna utan också de dagar då de åker fast för fortkörning på en 30-väg eller pangar en ruta eller knuffar en polare och man får mejl från skolan att de stört eller när de skitar ner hela köket med mjöl eller kommer försent eller lämnar blöt tvätt i maskinen, eller de helt vanliga dagarna då inget speciellt händer. Jag försöker att inte berömma det yttre utan mer inåt. ”Du är så klok och smart och rolig och snäll och härlig och underbar, jag älskar dig för att du är du, jag kommer alltid älska dig oavsett vad som händer. Tänk att just du blev min unge. Tänk att just jag fått privilegiet att få bli din morsa.”

Alltså man har alltid tid till just det. Man har alltid tid att säga att man älskar sin unge. En dag blir aldrig så fylld eller så stressig att man inte hinner med det, för det hinner man alltid alltid. Sen kan man ha turen att den där kärleksvågen slår över på en själv. När man kommer hem irriterad och stressad så står där tex en 16-årig kille och lägger armarna om en och pussar en på kinden och säger ”jag älskar dig mamma”. Och då blir man så glad och tacksam att allt annat bleknar. För han ger ju inte kärleken för att man varit så jävla duktig på ett möte eller för att man lyckats få ur sig den där krönikan. Han bara ger.

Tillbaka till min vän nu. Vi diskuterade hur man ska komma tillrätta med det där hålet i själen som grävdes under barndomen. När man liksom aldrig blev sedd för den man var utan bara för det man gjorde. De menade nog inget illa, papporna, och mammorna, de gjorde bara som de själva blev uppfostrade och alla ville väl ha ”snälla” barn. (Hellre än kriminella otäckingar.) Men hur hanterar man avgrunden? Hur släpper man självbilden av ”värdelös”? Hur blir man helad?

Vi kom fram till att det inte fanns några enkla svar. Att det mer handlar om ett arbete med sig själv. Att vara snäll mot sig. Förlåtande. Att till och med säga högt sånt som man inte riktigt vågar tro på. ”Jag är bra. Jag är värd att bli älskad. Jag duger. Jag är en fin vän, en snäll medmänniska, en bra mamma, en lojal partner.” What ever makes you happy. Snygg är du också. SÅÅÅ värd att bli älskad oavsett hur du lyckas. Oavsett vad du presterar.

Tror faktiskt vårt samtal gav oss båda något. Det är därför jag delar med mig.

(Rätt bra bild ändå. Tuff kärlek är bra kärlek. Mer om det en annan dag.)

  1. Fint skrivet om självkänsla och att älska sina barn hela hela tiden. Däremot har jag funderat lite över det där med den där bilden (varianter brukar delas på facebook av folk som grejjar hur mycket som helst med sina barn, gärna äldre)… När barnen börjar vara äldre är det meningen att de själva ska driva sig, inte att vi ska jaga livet ur dom och vara deras mardrömmar. Känner en massa 20+ åringar som har med sina mammor till vårdcentral, arbetsförmedling och soc (företrädelsevis pojkar). Det blir inte alltid helt rätt. I början håller jag med men sen behöver de få veckla ut vingarna och misslyckas också och förhoppningsvis komma hem så att man får plåstra om dom och peppa dom att veckla ut vingarna igen 🙂
    Men riktigt bra skrivet. Kram

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..