Oskuldens tid

Egentligen är det inte så länge sen. Samma vår, samma sol, samma snö som smälte undan. Grus under fötterna, längtan efter att kasta av sig tunga vinterkläder. Blå skyar med vita molnrevor, bitande vindar. Fågelsång. Tallarna som darrar i brisen. Den där brungrå smutsen som alltid blir synlig i brytningen mars/april, det förtvivlat torra och törstande, markens nakenhet, naturens väntan.

Ändå krymper världen, blir mer begränsad. Sinnet splittras, tankarna fladdrar. En gång för inte så länge sen var det annorlunda. Himlen du såg behövde inte dokumenteras. Du taggades inte i nåns bilder, behövde inte bekräftelsen av att flina mot kameran. En platt tingest brände inte i din ficka, pockade inte på din uppmärksamhet. Det fanns inget som hette mindfulness. Det behövdes inte.

Hur vilar man i nuet? Hur bottnar man i verkligheten utan ankare? Jag får likes från Buenos Aires och Moskva, från Barcelona och New York. Världen krymper, dess hemligheter blottas. Obönhörligt avslöjar vi oss, magin tunnas ut. Grenarna är grå och rasslar i vinden, gör de sig bra på ett porträtt? Varför tänker jag ens de tankarna, varför är jag så splittrad?

Hjärnans belöningssystem. Oron i sinnet. Den flackande blicken, människans eviga jakt efter det som inte går att nå. Blev det inte mer än så? Vad hände med lugnet, tacksamheten? Känslan av vår, den djupa tillfredsställelsen över att livet fortsätter framåt?

Egentligen är det inte så länge sen. Dörren som smälldes igen, den blågrå skymningen som lockade. Klipporna och skogsdungen, den bistra vårvinterkvällen. Våta byxknän och kalla händer. Timmarna gick utan att något annat fyllde sinnet än det man just gjorde där och då. Man kunde inte bli nådd. Man kunde inte bli hittad. Vi sprang i skogen och tänkte aldrig framåt. Var vi lyckliga? Jag minns inte. Tänker bara att det fanns en tid när allt som fanns var nu.

Den tiden kommer inte åter.

 

  1. Ken skriver:

    Men magin finns där, i alla fall för oss som inte behöver vara en offentlighet. Vi kan släppa taget, låta världen ta plats och finnas därute där den alltid varit. Vill jag, så nås den ju här, via datorn.

    Min telefon är en skrytsak, en liten som är en telefon, ingen kamera, obetydlig skärm. Kan inte ta emot bilder, kostade 99 kr. Det är en telefon.

    Det är dags att gå ut i skogen, klappa ett träd, sitta på en kall sten, känna den kyliga luften och hoppas på vår. Jag ska. Du kan, alla kan. Magi.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..