Att kalla folk för hora är inte yttrandefrihet

Du har väl inte missat att Uppdrag Granskning ikväll kl 20.00 sänder ett program om näthat som kvinnliga journalister och andra mediapersoner får utstå. (Jag själv står och föreläser för några hundra tonårsföräldrar i Oskarström vid den tidpunkten, men vi får kolla på UG på Play sen.)

Det är bra att detta tas upp. Det är mycket bra att de där fega små ynktrollen får ljus riktat på sig där de sitter i slabbiga kommentarsfält och sprider sina sinnessjuka giftigheter och förolämpningar. Det är mycket bra att hatet och hoten lyfts fram, får ett ansikte. En man som skrivit att en tjej borde våldtas säger, att såklart han inte menar det, att han ju inte vill att hon ska bli våldtagen PÅ RIKTIGT. Men att säga det, att skriva det så att alla kan läsa är tydligen okej. Att sprida denna kontaminerade dynga i cyberspace är enligt dessa personer korrekt.

Jag undrar så mycket hur näthatare tänker? Hur de fungerar rent mentalt. Hur deras bakgrund ser ut. Är detta trevliga välkammade killar, lika “väluppfostrade” och märkesklädesklädda som våldtäktskillarna på Stureplan? (ni vet, rättegången med 2 unga män som våldtog en tjej och deras mammor grät sen ut i tidningarna och bedyrade att deras fina gossar minsann inte skulle göra nåt sånt, det fallet inspirerade mig att skriva romanen “Systerskap”).

Eller är de där näthatarna  mysiga joggande grillande småbarnspappor, som vabbar bebisar och byter blöjor och sen om kvällen när frun somnat glider ner vid datorn och först porrsurfar lite lätt på nåt teenage-gangbang och runkar halvslött (får ju inte ligga så mkt när babyn är liten) och sen halkar in på Fejjan och hittar nån liten slampa/hora/slyna/luder som har MAGE att säga nåt DUMT och då kommer den spermakladdiga handen av MISSTAG åt tangenterna och det – hoppsan! – formuleras ett stycke kränkande inlägg i klass med “du borde rövknullas din äckliga lilla fläskfitta”.

Är det dom? Eller är det Raffe från Ica, Nils från verkstaden, Ahmed på fritids eller Simon i klädaffären? Har vi Paul på banken, Nicke på konsultbolaget, Hans på dammsugarförsäljningen eller kanske Kenneth på it-firman som inte kan hejda sina impulser utan måste ladda ur nånstans, nånstans där en verklig mänska inte kan svara tillbaka, nånstans där det är ofarligt men ändå lite skönt, nånstans där man är NÅGON samtidigt som man inte tar några större risker. Sen kan man fortsätta sitta och fika med kollegorna och skaka på huvet åt att det minsann ska vara nåt fel med att kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män och är inte hela den där hen-debatten egentligen ganska korkad…?

Har dessa män döttrar? Har de mammor?Har de fruar? Systrar? Hur blev det så här, att gränserna sattes ur spel och orden urartade. “Det är bara ord” säger en av männen som näthatar, men då ska jag berätta, att det är inte bara ord. Ord är sprängkraft, ord är tröst, ord är kärlek, ord är vapen, ord kan betyda liv eller död. Ord kan krossa, förgöra. Ord kan stärka, hylla, glädja, ord kan lyfta och befria, ord kan förändra länder och människor. Leda till revolution. Ord är gud. Men vad händer när ord blir satan? När ord blir gift? Orden i sig kan inte skada, ett stycke ljud som färdas genom öppen mun, som präntas ner på papper, på en skärm, men budskapet i orden, känslorna, uttrycket, DET mina vänner kan vara förödande och dödande. Det urholkar oss människor, det stjäl värdigheten, ondskan blir konkret, hatet får glöd, nog flammar det till, budskapet äter sig in och bildar metastaser av ångest som växer sig större och mäktigare tills de kväver det lilla ljuset som flämtar och försöker synas. Ord kan bli ditt mörker. Orden kan bli ditt – och andras – slut.

En journalistkollega berättar hur manliga läsare ringt och flåsat i luren efter att hennes tidning haft ett reportage om kvinnors underliv. Hur de ringt upp redaktionen och sagt att de runkat till denna text. Aldrig att en enda kvinna ringt och flåsat, aldrig att en enda kvinna ringt och sagt att hon smekt sig själv till ev reportage om penisar. Är vi kvinnor då olika män? Är det skillnad i kåthet, impulskontroll, syn på omvärld? Är det skillnad i uppfostran, i samhällets sätt att betrakta flickor och pojkar? Är det detta eviga tillåtande och tolerans mot olika uttryck som inte är okej men som förklaras med att “pojkar är pojkar” (ja vad annars skulle de vara? APOR?).

Är näthatarna pojkar som fick lära sig det idiotiska “kärlek börjar med bråk”? Är det dessa som tror att i brist på respekt ska du bli hatad, att de höga skriken, de elaka påhoppen, ger deras egna hjärtan styrka? Är det då man en dag, 15-20-30-40 (valfri siffra) år senare, slår sig ner vid sitt tangentbord och får ur sig en verbal spya som man med ett musklick skickar iväg till andra människor att ta del av?

Jag var ute på krogen med en bögpolare för ett tag sen, en ung man. Han åsåg med fascination hur olika män  – allt mer berusade – tyckte sig ha rätt att 1. röra vid mig, 2. komma med sexförslag, 3. uttala sig om min kropp, utseende, hår, person, 4. tog för givet jag ville lyssna. “Är det detta ni kvinnor måste utstå varje gång ni går ut??” Han var chockad, den käre gossen. Och då var det bara en rätt vanlig afton. Jag råkade vara av kvinnokön, ha ett par bröst, och jag var inte klädd i en fotsid säck. Fyllan förvandlade männen till just de apor de inte vill se sig som.

Jag hatar inte män. Jag älskar män. Inte som företeelse, inte som grupp, inte som viljelös armada, utan som individer. Jag älskar mina söner, min bror, min far, min man, mina vänner. Jag älskar mycket av det manliga när det är gott. Någon skrev på Twitter att svenska kvinnor hatar män men det är inte sant, tvärtom, vi bryr oss, vi gillar er, vi tycker män är roliga, härliga, inte minst sexiga, heta, åh, så fantastiska herrar det finns i alla åldrar! Men det finns något outtalat sjukt i hur patriarkatet som stor grå klump liksom inte kan tåla att kvinnor ska ha exakt samma rätt att prata högt, ha åsikter, tycka olika, vilja påverka. Det finns något unket i en – förlegad, hoppas jag – manlighet, som pyser ut, som tror sig ha rätt att göra det.DEN delen av manligheten har jag svårt för. Jag tror inte heller den är nödvändig. Jag tror vi kan med fördel låta den dö ut. Jag tror faktiskt många av de näthatande männen skulle bli lättade om de slapp skriva taskigt. För elakheten sprider sig, den är ett slags tankarnas cancer, dessa nättroll mår ju egentligen rätt illa på sig själva. Det är vad jag tror.

Så, jag ska inte skriva så mycket mer – jag välkomna granskningen. Debatten.Jag vill inte ha avstängda kommentatorsfält, men att förolämpa andra är inte en mänsklig rättighet. Att kalla folk för luder och hora är inte yttrandefrihet.

Möjligen är det för sent att uppfostra trollen, de kanske bara kan hanteras genom avstängning, men alla vi som har barn kan väl göra vårt bästa och ta etiksnacket hemmavid. Lär dina unge att näthat aldrig är okej. Och är du en hatare? Försök att formulera dina åsikter utan invektiv, smutskastning och personliga påhopp. För inte vill du själv bli behandlad på samma sätt?

Smartare än så, va.

 

 

  1. Jenny skriver:

    Klockrent! Superbra och fint skrivet!

  2. Bra skrivet – nu ska trollen fram i ljuset! Jag undrar precis som du vilka det är som slänger ur sig all dynga? I forum som Flashback kan man nästan bli mörkrädd. Egentligen kan man undra hur en människa mår som har så mycket hat inom sig.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..