Det kommer bli en blandad kompott här gott folk. Jag ska försöka få med flera olika saker. Främst för att det lätt blir missförstånd, ofta av dem som VILL missförstå. Naturligtvis är man själv ansvarig för det man säger, men ibland hamnar ord i en olycklig och hårdvinklad kontext. Särskilt om man sätts mot någon annan – och ska företräda en motpol. Så skedde i debatten i Kvällsöppet i måndags, då vi diskuterade genuspedagogik och ordet “hen” samt könsneutral uppfostran. Om dessa 3 ganska skilda företeelser, som dock hänger ihop, vill jag säga så här, nu när jag har utrymme och slippe rföreträda en sida som skulle framstå som bakåtsträvande och 100% biologistisk:
1. Genuspedagogik. Jag är anhängare av medveten barnuppfostran där man erbjuder barn alla de möjligheter som står till buds. Jag har alltid slagit bakut mot cementerade könsroller och stört mig oerhört på tex könsstereotyp reklam där mamman diskar och pappan jobbar. I barnböcker har vi alltid diskuterat texterna, erbjudit möjligheter. Problematiserat. “Varför skulle inte mamman kunna köra lastbil? Inte bara flickor vill klä sig i klänning” osv, osv. Erbjudit alla leksaker som finns till våra pojkar, då när vi bara hade 4 pojkar (sen när dottern föddes fanns ju alla bilar och pangare osv men uppriktigt talat valde hon hellre annat att leka med. Hur könsneutrala vi än var.) Både maken och jag har alltid tagit upp genusfrågor med våra förskolor. Även i skolan. Ifrågasatt. Bråkat om det behövts.
Däremot anser jag att en del av det som genuspedagoger sysslar med går till överdrift. Jag anser att man tvingar in barn i något som de vuxna själva anser är viktigt och bekvämt. Att man rentav skuldbelägger barn som själva vill leka – hemska tanke! – en könsrollslek. Genuspedagoger hävdar att de vill ge alla barn frihet men istället verkar det ibland bli ett slags påtvingad mall. Detta har jag mycket svårt för. Detta anser jag att vi måste kunna vara kritiska emot och betrakta med sunda ögon. Även den så kallade genusvetenskapen måste kunna bli ifrågasatt. Redan idag talas det oerhört om jämställdhet och genus inom barnomsorgen. Även detta måste brukas med måtta – för det ska väl inte vara så att man ska skämmas för att en flicka har en rosa klänning? Visst, detaljer, men resultatet blir ibland löjeväckande. Som om den rosa klänningen i sig var ett problem. det är den inte. Det är vad vi laddar den med.
2. Ordet “hen”. Jag använder det själv då och då. Jag vet inte varför folk är så upprörda över själva ordet, det är nog inte det i sig, utan vad det representerar.
Jag tycker hen kan vara bra att ha. Dels om jag inte vill peka ut en hon eller en han, dels om jag anser att könet är irrelevant – för det är det ju ofta – dels om en person faktiskt har en oklar könsidentitet. Att däremot ta bort hon och han och ersätta helt med hen, det tror jag inte på. Jag tror inte heller på att radera ut orden som pojke, flicka, mamma, pappa, kvinna, man. Vi är två olika kön. Varför försöka förändra detta faktum? Det känns dessutom som om vi försöker förneka könens existens, och förminska dem i vad de är. Som om kön vore något fult. Och ja, jag vet skillnad på kön och könsroll. Däremot är inte den skillnaden alltid så enkel och självklar. Vad fanns först – könet, eller rollen? De hänger ihop, på olika vis. Att utplåna skillnaderna är inte att få jämlikhet. Att göra båda könen lika mycket värda däremot, det är jämlikhet för mig.
3. Könsneutral uppfostran. Jag sa att det är barnmisshandel att inte tala om för sitt barn vilket kön det tillhör och det står jag för. Det är absurt och ett slags socialt experiment de vuxna leker för sin egen skull. Inte för barnets. Varför ska detta barn leva i avskildhet i fråga om sitt kön, och varför ska det maskeras så att omgivningen inte ska veta? Föräldrarna säger att tids nog får barnet veta av samhället där ute, men varför ska den informationen komma utifrån och inte från de människor man är trygg med, alltså föräldrarna?
Men detta experimenterande är inte så nytt som folk kanske tror. Det har förekommit en del könsexperiment med barn genom tiderna och en del av dem har slutat tragiskt, nu är detta en lite annan situation men fallet med David Reimer är absolut intressant att nämna när man talar om att vi människor “GÖR” kön. Boken “As nature maid him, a boy who was raised as a girl” kan absolut läsas om man är intresserad.
Jag kan berätta att jag själv blivit hyfsat könsneutralt uppfostrad, inte att jag inte fick veta att jag är flicka utan mer att jag blev uppfostrad till MÄNNISKA, med alla rättigheter och möjligheter som andra individer. Könet var aldrig centralt. Inte heller några flickiga attribut. För mig har det inneburit att jag faktiskt lockats mer av det urkvinnliga och uttalat feminina. Att jag sen är oerhört manlig på många sätt i min personlighet, att jag inte beter mig “kvinnligt” och därför ibland uppfattas som stark och störig och gåpåig, det har jag personligen bara haft nytta av. men jag skulle aldrig någonsin bortse från könet hos mina barn, eler försöka neutralisera detta. Att aktivt arbeta mot könsroller och mot heteronormativitet är däremot en självklarhet. Vi fostrar våra söner till att bli respektfulla individer och vi talar mycket om manssamhället och kvinnors och mäns rättigheter. Om politik, feminism, jämställdhet. Men att göra dem till “hen” – nej, det känns inte meningsfullt. Jag är dessutom bara en mor. Med vilken rätt skulle jag sätta mig över mina barns biologiska kön?
Jag tror att genusfolket har en fin agenda innerst inne, jag tror man vill väl. Men man måste också kunna vara balnserad. Inte se allt endast svart och vitt. ta lite av det sociala, lite av det biologiska, var ödmjuka. Könet är kanske inte det mest primära alla gånger men vi ska inte heller förneka dess betydelse. Jag tror att vi alla vill ha ett lyckligt samhälle med rättvisa – däremot kan vi npg ibland gå övertyr i vår iver att nå dit. Jag efterlyser lite mer sans.
Sen ett helt annat ämne: Våldtäkt. Jag skrev för länge sedan en manual mot våldtäkt, som retat upp vissa kvinnor. De anser att jag borde rikta mig till pojkar och män, att kvinnor inte kan göra mer. Att ansvaret vilar på våldtäktsmannen – inte offret. Låt mig säga så här: Jag håller med till 100%. I en drömvärld skulle det vara exakt så. Att vi tog alla idioter till våldtäktsmän i örat, kastrerade dem, satte dem på öde öar, sanerade helt enkelt så inga fler behövde drabbas och kvinnor kunde gå fria och trygga om nätterna. (Detta gäller alltså överfallsvåldtäkter, de flesta våldtäkter sker inom relationer/familjen/bekantskapskretsen och det är något annat). Manualen var en överlevnadsmanual översatt från engelska, inte mitt eget påhitt, men jag ansåg den mycket bra då den gjorde kvinnor och flickor ännu mer medvetna om vilka risker det finns och stöttade dem i att försöka undvika situationer som kunde bli farliga. Precis som man varnar sina små barn för att inte följa med okända och inte lifta, kan man varna sina medkvinnor för beteenden som ökar risken för våldtäkt och följdaktligen undvika dem. Samma råd ger jag till män, eftersom vi även har samkönat överfallsvåld. Det är enkelt sunt förnuft och inte ett dugg kränkande, samma råd kan ges om man vill undvika rån, tex i utlandet. Undvik mörka smågator. Gå i sällskap. Låt bli alkohol. Enkla råd som kan tyckas allmängiltiga men gissa hur många som inte följer dem! Dessa råd ger jag såväl mina söner som min dotter. Och att kvinnor av dumhet ska vägra detta för att det bör vara män som låter bli att våldta, ja, inför sådan idioti vet jag inte ens vart jag ska ta vägen. Samhället ser ut som det gör och du kan välja att gå ensam genom skogen eller låta bli. Det är inte svårare än så och tvärtom mot vad dessa arga kvinnor sa, är det ytterst feministiskt att vara rädd om sig.
Nu ska jag plocka upp här o fira klart. Det var ju min födelsedag i dag. Grattis till mig, kära lilla jag. Jag hoppas jag får ett fint liv framöver.
Fridens liljor.
