Debatter, "hen"-ord, våldtäkter och genus

Det kommer bli en blandad kompott här gott folk. Jag ska försöka få med flera olika saker. Främst för att det lätt blir missförstånd, ofta av dem som VILL missförstå. Naturligtvis är man själv ansvarig för det man säger, men ibland hamnar ord i en olycklig och hårdvinklad kontext. Särskilt om man sätts mot någon annan – och ska företräda en motpol. Så skedde i debatten i Kvällsöppet i måndags, då vi diskuterade genuspedagogik och ordet “hen” samt könsneutral uppfostran. Om dessa 3 ganska skilda företeelser, som dock hänger ihop, vill jag säga så här, nu när jag har utrymme och slippe rföreträda en sida som skulle framstå som bakåtsträvande och 100% biologistisk:

1. Genuspedagogik. Jag är anhängare av medveten barnuppfostran där man erbjuder barn alla de möjligheter som står till buds. Jag har alltid slagit bakut mot cementerade könsroller och stört mig oerhört på tex könsstereotyp reklam där mamman diskar och pappan jobbar. I barnböcker har vi alltid diskuterat texterna, erbjudit möjligheter. Problematiserat. “Varför skulle inte mamman kunna köra lastbil? Inte bara flickor vill klä sig i klänning” osv, osv. Erbjudit alla leksaker som finns till våra pojkar, då när vi bara hade 4 pojkar (sen när dottern föddes fanns ju alla bilar och pangare osv men uppriktigt talat valde hon hellre annat att leka med. Hur könsneutrala vi än var.) Både maken och jag har alltid tagit upp genusfrågor med våra förskolor. Även i skolan. Ifrågasatt. Bråkat om det behövts.

Däremot anser jag att en del av det som genuspedagoger sysslar med går till överdrift. Jag anser att man tvingar in barn i något som de vuxna själva anser är viktigt och bekvämt. Att man rentav skuldbelägger barn som själva vill leka – hemska tanke! – en könsrollslek. Genuspedagoger hävdar att de vill ge alla barn frihet men istället verkar det ibland bli ett slags påtvingad mall. Detta har jag mycket svårt för. Detta anser jag att vi måste kunna vara kritiska emot och betrakta med sunda ögon. Även den så kallade genusvetenskapen måste kunna bli ifrågasatt. Redan idag talas det oerhört om jämställdhet och genus inom barnomsorgen. Även detta måste brukas med måtta – för det ska väl inte vara så att man ska skämmas för att en flicka har en rosa klänning? Visst, detaljer, men resultatet blir ibland löjeväckande. Som om den rosa klänningen i sig var ett problem. det är den inte. Det är vad vi laddar den med.

2. Ordet “hen”. Jag använder det själv då och då. Jag vet inte varför folk är så upprörda över själva ordet, det är nog inte det i sig, utan vad det representerar.

Jag tycker hen kan vara bra att ha. Dels om jag inte vill peka ut en hon eller en han, dels om jag anser att könet är irrelevant – för det är det ju ofta – dels om en person faktiskt har en oklar könsidentitet. Att däremot ta bort hon och han och ersätta helt med hen, det tror jag inte på. Jag tror inte heller på att radera ut orden som pojke, flicka, mamma, pappa, kvinna, man. Vi är två olika kön. Varför försöka förändra detta faktum? Det känns dessutom som om vi försöker förneka könens existens, och förminska dem i vad de är. Som om kön vore något fult. Och ja, jag vet skillnad på kön och könsroll. Däremot är inte den skillnaden alltid så enkel och självklar. Vad fanns först – könet, eller rollen? De hänger ihop, på olika vis. Att utplåna skillnaderna är inte att få jämlikhet. Att göra båda könen lika mycket värda däremot, det är jämlikhet för mig.

3. Könsneutral uppfostran. Jag sa att det är barnmisshandel att inte tala om för sitt barn vilket kön det tillhör och det står jag för. Det är absurt och ett slags socialt experiment de vuxna leker för sin egen skull. Inte för barnets. Varför ska detta barn leva i avskildhet i fråga om sitt kön, och varför ska det maskeras så att omgivningen inte ska veta? Föräldrarna säger att tids nog får barnet veta av samhället där ute, men varför ska den informationen komma utifrån och inte från de människor man är trygg med, alltså föräldrarna?

Men detta experimenterande är inte så nytt som folk kanske tror. Det har förekommit en del könsexperiment med barn genom tiderna och en del av dem har slutat tragiskt, nu är detta en lite annan situation men fallet med David Reimer är absolut intressant att nämna när man talar om att vi människor “GÖR” kön. Boken “As nature maid him, a boy who was raised as a girl” kan absolut läsas om man är intresserad.

Jag kan berätta att jag själv blivit hyfsat könsneutralt uppfostrad, inte att jag inte fick veta att jag är flicka utan mer att jag blev uppfostrad till MÄNNISKA, med alla rättigheter och möjligheter som andra individer. Könet var aldrig centralt. Inte heller några flickiga attribut. För mig har det inneburit att jag faktiskt lockats mer av det urkvinnliga och uttalat feminina. Att jag sen är oerhört manlig på många sätt i min personlighet, att jag inte beter mig “kvinnligt” och därför ibland uppfattas som stark och störig och gåpåig, det har jag personligen bara haft nytta av.  men jag skulle aldrig någonsin bortse från könet hos mina barn, eler försöka neutralisera detta. Att aktivt arbeta mot könsroller och mot heteronormativitet är däremot en självklarhet. Vi fostrar våra söner till att bli respektfulla individer och vi talar mycket om manssamhället och kvinnors och mäns rättigheter. Om politik, feminism, jämställdhet. Men att göra dem till “hen” – nej, det känns inte meningsfullt. Jag är dessutom bara en mor. Med vilken rätt skulle jag sätta mig över mina barns biologiska kön?

Jag tror att genusfolket har en fin agenda innerst inne, jag tror man vill väl. Men man måste också kunna vara balnserad. Inte se allt endast svart och vitt. ta lite av det sociala, lite av det biologiska, var ödmjuka. Könet är kanske inte det mest primära alla gånger men vi ska inte heller förneka dess betydelse. Jag tror att vi alla vill ha ett lyckligt samhälle med rättvisa – däremot kan vi npg ibland gå övertyr i vår iver att nå dit. Jag efterlyser lite mer sans.

Sen ett helt annat ämne: Våldtäkt. Jag skrev för länge sedan en manual mot våldtäkt, som retat upp vissa kvinnor. De anser att jag borde rikta mig till pojkar och män, att kvinnor inte kan göra mer. Att ansvaret vilar på våldtäktsmannen – inte offret. Låt mig säga så här: Jag håller med till 100%. I en drömvärld skulle det vara exakt så. Att vi tog alla idioter till våldtäktsmän i örat, kastrerade dem, satte dem på öde öar, sanerade helt enkelt så inga fler behövde drabbas och kvinnor kunde gå fria och trygga om nätterna. (Detta gäller alltså överfallsvåldtäkter, de flesta våldtäkter sker inom relationer/familjen/bekantskapskretsen och det är något annat). Manualen var en överlevnadsmanual översatt från engelska, inte mitt eget påhitt, men jag ansåg den mycket bra då den gjorde kvinnor och flickor ännu mer medvetna om vilka risker det finns och stöttade dem i att försöka undvika situationer som kunde bli farliga. Precis som man varnar sina små barn för att inte följa med okända och inte lifta, kan man varna sina medkvinnor för beteenden som ökar risken för våldtäkt och följdaktligen undvika dem. Samma råd ger jag till män, eftersom vi även har samkönat överfallsvåld. Det är enkelt sunt förnuft och inte ett dugg kränkande, samma råd kan ges om man vill undvika rån, tex i utlandet. Undvik mörka smågator. Gå i sällskap. Låt bli alkohol. Enkla råd som kan tyckas allmängiltiga men gissa hur många som inte följer dem! Dessa råd ger jag såväl mina söner som min dotter. Och att kvinnor av dumhet ska vägra detta för att det bör vara män som låter bli att våldta, ja, inför sådan idioti vet jag inte ens vart jag ska ta vägen. Samhället ser ut som det gör och du kan välja att gå ensam genom skogen eller låta bli. Det är inte svårare än så och tvärtom mot vad dessa arga kvinnor sa, är det ytterst feministiskt att vara rädd om sig.

Nu ska jag plocka upp här o fira klart. Det var ju min födelsedag i dag. Grattis till mig, kära lilla jag. Jag hoppas jag får ett fint liv framöver.

Fridens liljor.

 

 

  1. Jag blev väldigt glad över ditt förtydligande här i denna text. Kände att jag blev lite chockad över hur du uttryckte dig i programmet och kunde inte riktigt känna igen dig..
    Jag har inget emot genuspedagogiken i mina barns förskolor. Jag välkomnar den med öppna armar för den behövs. Min upplevelse är att de inte alls skapar ngn skuld utan faktiskt bara medvetandegör förskiktigt. Tex
    fick barnen i veckan gå in en och en och välja en färg i ett rum. Blått och rosa. Som en rolig lek utan några pekpinnar. Nästan alla pojkar valde blått och flickor rosa. Sedan hade lugnt och still läst “pojken med de rosa sandalerna” och pratat lite om att man ska få vara som man vill. Det är helt OK att älska rosa och vara princessa när man är flicka! och att älska blått är lika bra. Inga värderingar.
    Jag tycker att dessa moment behövs. Min erfarenhet är att en hel del föräldrar reflekterar inte över vem deras barn är egentligen utan går på sina egna förväntningar om hur en kille eller tjej ska vara.
    Det måste väl du också ha sett under åren med alla dina barn?
    Tack för mig! och ha det gott

  2. Vad glad jag blev när jag hittade din blogg här på Tara.
    Efter programmet var jag så upprörd och jag ville skriva av mig direkt, men visste inte var.
    Jag ville tala om för dig Katerina att jag håller med dig i massor! Stöd män och kvinnor i deras olikheter. Lär dem att respektera varandra, låt dem göra ej tradinonella val om de vill, men döm inte kvinnor för att de är just kvinnliga. Fira olikheterna mellan oss!
    Jag tycker det känns läskigt med detta könsutsuddande. Hoppas du hade en toppen födelsedag.

  3. För all del, ta din tid…jag är hemskt nyfiken på dina resonemang kring vinklingen av programmet som du (och jag) var med i. Vi hörs, hoppas jag!

  4. På finska använder man pronomet “hän” men det förutsätter att man vet vilken person man talar om – exempelvis “hän” (Peter) sa si eller “hän” (Lisa) gjorde så – det är alltså inte könsneutralt – men det finsk-ugriska språket tillhör inte den indoeuropeiska språkgemenskapen.

    Därför finns inget motsvarande på vare sig tyska, engelska, franska eller svenska. Det skulle alltså innebära ett större ingrepp i grammatiken om man på konstgjord väg införde ett icke-indoeuropeiskt pronomen i svenskan.

  5. Så kloka ord!
    Du sätter verkligen ord på våra tankar i ditt inlägg. Länge har vi störts över dessa viktiga saker. Fortsätt så och låt ingen täppa till din mun;-))

  6. Hej Katerina!
    Tyvärr kunde jag inte medverka i Kvällsöppet på måndag. Jag tycker att “hen”-hysterin gått för långt i Sverige.
    Jag förstår inte varför varför vi inte gläds åt olikheterna mellan män och kvinnor. Vi är ju biologiskt olika och hormonerna gör att vi agerar och tänker olika.
    “Hen”-förespråkarna tror säkert att vi kvinnor som är emot “hen” är alldeles för “mesiga” och bara går mellan spisen, tvättstugan och sängen i hemmet. Ack nej!!!
    Jag har alltid haft långt ljust hår, gillat rosa och haft vackra aftonklänningar på scen, men jag har samtidigt levt ett s.k. “manligt” liv. Jag är lite “både och”. Min karriär har varit nummer ett i mitt liv. Jag har rest ofattbart mycket och uppträtt på otaliga scener. Jag har tävlat i rally och älskar att åka slalom med män som är “fartdårar”.
    När jag träffade min man Martin lugnade jag ner mig och fick ett otroligt behov av att få vara mjuk och skör, så där “kvinnlig”. Det var skönt att krypa ner i min mans stora, trygga famn. Vi fick vår dotter Olivia för tre år sedan. Under graviditeten kände jag mig så lycklig och så extremt stolt över att få bli mamma. Vilken underbar känsla att få vara ett med barnet, att få känna barnet sparka i magen, att få amma barnet. Allt detta kan bara vi kvinnor uppleva. Kvinnor och män ÄR olika! Varför skall det vara så svårt att medge fakta.

    Det som gör mig mest förbannad är dock att dessa “hen”-förespråkare använder finska språket som ett argument.
    Herra Jumala! Finska språket är ett uraliskt/finsk-ugriskt språk. Det har talats i över 1000 år och i början av 1500-talet skrev finlandssvenska biskopen Mikael Agricola ner orden och språket i form av en ABC-bok, Nya Testamentet och andra religiösa skrifter.
    Om någon av dessa “hen”-människor kommer och påstår att genus frågor låg bakom uppkomsten av finska språket eller Mikael Agricolas sätt att skriva ner språket, så gör de verkligen bort sig.
    Finska språket är uppbyggt på ett helt annat sätt än svenskan.
    “Hen”-förspråkarna drar dessutom paralleller mellan avsaknaden av könsneutrala pronomen i finska språket och det finska jämlika samhället. Här kan man verkligen säga att de trampar på en mina.
    Utöver finska, ungerska, estniska, samiska och andra uraliska språk, har även följande språk könsneutrala pronomen:
    kinesiska, malaysiska, koreanska, turkiska, bengali, filipino, indonesiska, persiska, swahili.
    Kan “hen”- förespråkarna påstå att dessa länder är kända för mänskliga rättigheter eller för att de tagit upp genus frågor?
    Nej, det kan de inte.
    Språken i sig har inget att göra med denna absurda “hen”-diskussion.
    Vi skall vara stolta över våra olikheter! Länge leve mångfalden!

  7. Hej Katerina! Jag är himla nyfiken på vad det var som föranledde din reaktion på inslaget om mig och mina barn i Kvällsöppet tidigare i veckan. Jag tänkte att jag kunde hitta lite info om det här på din blogg, men blir fortfarande inte riktigt klok på exakt vad det är du reagerar på. Jag har kontaktat redaktionen på Kvällsöppet eftersom jag tyckte att de (trots all kommunikation vi haft om hur jag ser på könsneutral barnuppfostran och vilken vinkel jag absolut inte ville ha på inslaget) valde att framställa både mig och könsneutral barnuppfostran på ett väldigt skevt sätt. Vänligen ge mig lite respons på din uppfattning om vad mitt förhållningssätt går ut på – vad menar du att jag gör, och på vilket sätt är det fel? Jag mejlar dig också så att du kan välja att svara mig direkt istället för att publicera det på bloggen! //Linus

  8. Hej och tack för en genomtänkt reflektion, som jag känner är värd ett svar.
    Som alla andra kan jag inte utgå från annat än erfarenheter av hur det är att själv vara barn och förälder, men har också jobbat med barn på BUP under många år.
    Hur barn bemöts bygger tyvärr ibland mera på ideologi än på att man ser dem som de faktiskt är. Att kommunicera med barn och se deras behov tycker många är svårt, det kan gälla även professionella. Men det är inte svårt. Det går ganska snabbt att lära sej kommunicera med barn om man bara fattar själva grejen; att barnet alltid har något att uttrycka! Det finns där. Det är bara att vänta och att hålla ögon och öron öppna.

    Barn (liksom skolan) blir ofta slagträn i en debatt. Under “Tillsammans”-tiden på främst 70-talet(jo, jag hade skägg som alla andra killar) sades det ibland: “vi kan inte ändra samhället, men våra barn kommer att göra det.” Som om de skulle vara spjutspetsar mot framtiden. För att man inte såg barnet självt, utan mera den egna idévärlden. Kanske något av detsamma idag vad beträffar debatten om könsroller. Den debatten är ju för övrigt inte alls ny utan har dykt upp med jämna mellanrum redan före min tid.
    Föräldrar som slåss med varann via barnen var det värsta att uppleva i yrket. Har sett åtskilligt av sådana vidrigheter i mitt jobb på BUP och inom socialtjänst. Även i det fallet helt annat än barnets bästa i fokus.

    Men åter till kön och barnets könsroller. Min fasta övertygelse är att du hamnar rätt som förälder om du ger dej tid att ta in vem barnet är och vad han eller hon har för behov. Det spelar ingen roll hur du försöker att ändra på barnet, det GÅR inte och på kuppen förlorar ni kärleken och kontakten om du som förälder insisterar på att göra honom eller henne till någon annan. I det ingår att lugnt låta barnet få experimentera. Minns ännu hur fascinerad jag var av min mammas läppstift som fyraåring! Ett par år senare var det bara bilar som gällde.
    I skolan hade jag i klass 4-6 en lärare av typen “hård men rättvis”. Han var fena på idrott och klassen var antagligen lika mycket ute som inne – alla årstider. Botemedlet mot rastlöshet var “ut och spela bandy, åka skidor, skridskor”. Det fungerade bra, men poängen var att han kunde delta i lekar som involverade båda könen. Att ha en lärare som är med och hoppar rep, bollar, spelar fotboll osv borde alla barn få vara med om. Han hade roligt själv dessutom, höll sej ung.

    Jag tror inte att vi kan inte ändra på andra än oss själva; att ändra världen genom att ändra människorna leder i förlängningen till diktatur. Vi får nöja oss som vuxna med att visa genom framförallt det egna exemplet på det som är rätt och fel att stå upp för det. Och att lära ut det vi kan och vet.

  9. Jag såg programmet och tyckte att de där människorna var helt ute och cyklade. Allt deras prat om att vi på förskolan vill styra barnen och begränsa dem, hallå välkommen på studiebesök! Jag har inte gått någon kurs i genuspedagogik och är inte extremt feminist men jag vill att alla ska ha lika rättigheter att bli vad de vill bli oavsett kön. Vi som arbetar på förskolan i dag är ju väldigt medvetna, jag höll inte med de där människorna i någon punkt! Du var kanonbra och blev glatt överraskad när jag satte på teven och du var där! Du är så snygg och blir bara snyggare med åren!

    Hoppas att du får en bra födelsedag, by the way!

  10. Klockrent!!! Tusen tusen tack för att du satt ord på just det jag tänker.
    Jag har känt mig lass gamal i debatten. Jag har ju en 19 åring, 21 åring & en 6 åring under mina vingar.
    Sunt förnuft & accept för barnet har varit min pedagogik & jag ryser av bara tanken på att mina barn inte skulle fått utväckla sin köns identitet i hemmets trygga omgivning.
    Har man närmast vuxna barn, vet man att livet, intressen osv går i faser om dom är flickor eller pojkar.
    Vår 6 åring älskar allt rosa, men dyrkar teknologi saker. Vi låterna utforska detta! Om ett år gillar hon kanske grönt bäst & leker med barbie, jamen så låt henne då göra det!!

    För mig är genus helt ok att tänka igenom, men jag tror det är ett big time socialt experiment från många håll & kanter. Direkt farligt!

    Jag klarar inte helt ta till mig ämnet så länge man upplever en så sjuk fanatism.

    Grattis på födelsedagen & fira lugnt du visa kvinna

  11. När du skriver som bäst, lite elakt att skriva längre texter när vissa ska lära sig lungans patologi.. 😉 Fira klart i massor!

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..