Att skriva roman – ett kokboksrecept

Dag 3 av #skrivjuli var  igår. Jag satt på färjan till Visby och skrev. För som jag sa på Twitter, varenda ledig minut kan du – precis som jag – fylla med bokstäver. Dock hann jag aldrig ladda upp texten för wifit sög och jag hann bara inte nätr jag väl kom fram, full rulle vart det från första sekunden och sen in på småtimmarna…  men det kompenserar jag nu. Får bli 2 inlägg idag så jag hinner ifatt!

Du behöver egentligen inte krångla till det.

Du kan till exempel göra så här:

Du hittar på en berättelse. Ett slags skelett. (Det blir ändå inte riktigt som du tänkt dig i slutet, för berättelser lever ett eget magiskt liv och slingrar iväg utom din kontroll, testa! Du kommer att bli förvånad!).

Du skriver ner alla dina tankar kring berättelsen i ett dokument, som en bruksansvisning till dig själv ungefär. “Synopsis” kallas det. Eller struktur. Du kan vara hur utförlig du vill. Du kan också ha flera olika synopsisar. Jag har ett för de personer som är med i boken och ett för det som ska hända. För det ska hända vissa saker i boken. Det är bra att komma ihåg dem (lätt att tappa bort sig…)

Ett person-synosis är superbra att ha för att kunna gå till detta uppskissade persongalleri och kolla vad folk heter, hur gamla de är, vad deras barn heter osv. Det är många människor med i min bok – svårt att hålla alla i huvudet! Så de har ett eget dokument där de är fajlade. (Jag undrar var alla dessa människor ÄR, på riktigt? Alltså de måste ju FINNAS. jag ser dem framför mig! Omöjligt att de bara är påhittade ur min skalle.)

Sen är det bara att följa ditt innehålls-synopsis, scen för scen, som en film du ska beskriva. Det som rullar på i huvudet ska ner i dokumentet.

Det allra första du skriver ska vi inte kalla för ”bok”. Jag kallar det för utkast. Andra säger råmanus. Det är en första version, en kladd, själva grunden till romanen. När det är klart är en väldigt stor del av jobbet gjort. Men det är långtifrån det hela.

Hur lång tid det tar att göra ett sådant? Det beror på hur fort du skriver. 10.000 tecken per dag blir 300.000 tecken på en månad. Det är en rätt tunn bok, men ändå väldigt många ord. Som grund räcker det ofta. Du kommer att märka att du i vissa avsnitt galopperat för snabbt och behöver fylla ut kapitlen, kanske med mer dialog, kanske med fler personporträtt eller miljöer. Så fylls det på. Men räkna ändå med ca 100 timmars arbete, drygt 3 timmar per dag i juli, om du vill åstadkomma dina 300.000 tecken.

När du skrivit den första versionen tar finslipningen vid. Du måste läsa det du skrivit, och inte bara en gång, utan flera gånger. Det är det som kallas för ”redigering” – och om det får du veta mer inom kort. Till dess – lycka till! Skriv nu så att tangenterna eller pennan glöder.

  1. The headline on this steaming pile reads _How Much Time Have You Wasted on Facebook?_ It was
    a calculator of types. Connect it to your account and it counts what number of
    pieces of content you’ve got posted since you joined Fb.

  2. Vill bara tacka för suverän debatt på Aftonbladet.se om att dricka när man har småbarn!

    Klarsynt och metodiskt trots motstånd från det nya moderna självförverkligande, jag-i-centrum-mentaliteten. Som hellre “gamblar” än att försaka något som man själv vill.

  3. Jag har nyss läst klart din bok “Bedragen”, nu ska jag fortsätta läsa de andra böckerna om denna kvinna som är mitt i livet. Spännande och bra vardagsskildringsr som speglas med ett bra flöde i språket som du skriver på. Tack.

  4. Hej Katarina,
    Jag skulle vilja komma i kontakt med dig på grund av din bok anhörig.
    Vart kan jag vända mig för att komma i kontakt med dig? Alternativt att du kontaktar mig.
    Mvh Sara

  5. Tack för de underbara böckerna om Ingrid! Jag är i desperat behov av att få tag i Ingrid och pappa har du något tips på hur jag ska göra. Det står att den är slut på förlag. Med vänlig hälsning Anna

  6. Bra tips. Håller på som bäst att fila på en synopsis på personen och en övergripande tråd, skelett som du beskriver det. Jag har hållt mycket i skallen och det blir rörigt. Väldigt rörigt. Så nu ska jag strukturera upp mitt skrivande lite till. Tusen tack för ett tips som kommer precis i rätt tid för mig.

    PS. Läser min första bok skriven av dig. Bra sällskap att ha på min semester med barnen. En stund att komma bort o vara i en annan värld.

  7. Åh nu har jag precis läst ut Nattsländan, så himla bra älskar dina berättelser om Cecilia!!! En dum fråga då , hur länge måste man vänta till nästa bok? Ha det gott i sommar värmen.
    Sofia

  8. Tack för bra info om bokskrivande. Du hade en lista på tio saker man ska tänka på om man vill skriva en roman på Amelia men den verkar vara borttagen, kan man hitta den någon annanstans?

  9. Håller på att skriva ner en händelse ur mitt liv som jag tänkte skapa en hel bok eller novell om. Att ta händelser ur sitt liv och göra om historien eller bygga på den är nog så som jag kommer att göra. Antar det är så det börjar.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Den tomma skärmens förbannelse

Dag 2 räknar vi. Den andra dagen av #skrivjuli och det är glädjande att se er alla, mina när o fjärran kollegor i skrivartagen! Någon sa att detta var också bra för alla unga som behöver lära sig behärska språket bättre. Det skrivna ordet skiljer människan från djuren (nåväl, nästan). Så skriv, skriv, skriv! Låt bokstäverna flöda.

Dagens tema är den där ibland olidliga krampen och oförmågan att sätta sig vid hantverket. Som om skärmen repellerar genom sin blotta närvaro. Nästan fysiskt svårt att närma sig skrivbordet eller var det nu är man har sin apparat placerad. Man slår långa lovar, sneglar misstänksamt/längtansfullt/ångestladdat mot tingesten som skulle kunna bli steget till en bok – men man sätter sig inte. Förhandlar mentalt: Okej klockan 14. Eller 17. Eller 21.

Aldrig är man så plikttrogen med annat som när skrivkrampen härjar! Man måste nämligen först: lägga in tvätt, vänta ut tvätt, torka tvått, vika tvätt, man måste smsa och twittra, instagramma och facebooka, man måste sen kolla hur många likes man fått. (Söka på meningslösa hashtaggar typ #tatooartist #Kansascity etc). Svara på sms. Ringa Försäkringskassan/banken/fritids/skolan/rörmokaren (make your pick). Behövde tånaglarna ett nytt lack? Oj detta pyssel är besvärligt. Och disken sen! Och datorspelet. Bara en omgång till. Bara två liv. Tre, fyra, fem… high score. Ingen får avbryta. Och datorn står bra där den står, den rymmer ingenstans. Sen är det nätets alla förföriska knep, kvällstidningarna och alla jävla länkar. Städa lite, laga lite mat, teveglo. Svisch dagen är borta och på kvällen blir det en het stund med iphonen i soffan, satan vi har bra sex min mobil och jag och vad sa du? blev det inget skrivet?

 

Det största hotet mot ditt skrivande är din oförmåga att landa på rumpan och bli sittande. Din olust inför det tomma dokumentet. Således: FYLL DET.

 

Att inte kunna sätta igång är ungefär som motståndet mot att ge sig ut att springa. Hur långsamt går det inte att ta sig till hallen där springskorna står och tittar uppfordrande på en? Man hittar på en miljard ursäkter. Samma med skrivandet. För när man väl är ute och springer – skriver – är det ju skönt! Underbart! Så hur tar man sig dit?

 

Här är mina bästa mentala trick:

 

1. Lura dig själv – säg åt dig att du “bara ska skriva 10 rader” eller nåt annat som verkar ofarligt. Väl du börjat, lär det bli mer – men då är hindret undanröjt.

 

2. Skriv något “ofarligt”. Ja, det kan börja med en inköpslista eller ett mejl till en vän. Se det som uppvärmning.

 

3. Dela upp. Som i ett löp-pass då du är otränad! Att döpa ett dokument till “1900-talets stora romanepos” och sen glo på den tomma sidan kan knäcka vilken Hemingway i vardande som helst. Lirka även där. Gör ett nytt litet harmlöst dokument per kapitel. Samla tecken – och kopiera sedan in dem i ett större format. Att tänka stegvis – bara i enstaka kapitel eller till och med stycken – kan få krampen att lossna.

 

4. Ät lite. Kanske har du lågt blodsocker? Att tugga på nånting kan avleda dig från skrivkrampen. I ett obevakat ögonblick sätter du sen in en stöt och vips har du 5000 tecken (det går fortare än man tror).

 

5. Skriv dagbok. Ja, är det stört omöjligt att få ur dig det du vill/bör skriva, skriv om dig själv. Du är ditt livs mest intressanta – börja med en liten bihistoria. Dokumentera dig själv. Kanske blir du så less på att rapa upp vad du åt till frukost och hur du sov, att du rent av byter spår och sätter igång och skriver på det du tills nu inte riktigt klarat av att gå in i.

 

6. Ut och gå en stund. 15-20 minuters rask promenad kan få dina tankar att flöda och blockeringen att lossna. Men obs! Vid hemkomst bör du ej sätta igång och städa köket! Ner på stolen, sätt igång och skriv.

Se din skrivkramp som en ondsint hydra du måste besegra! Varje avhugget huvud är en delseger…

 

7. I värsta fall: Skriv ner detaljerat varför det krampar. Din lektion i att överkomma blockeringen blir att skriva om den. Kalla detta dokument för “Dagens Skrivkramp” och gå sen till frontalangrepp, verbalt! Liket en hundrahövdad hydra slingrar den sig, den förbannade satans krampen, men du kan hugga av dess fula huvuden. Ju mer du skriver, desto större chans att du avgår med skrivsegern. Odjuret darrar. Besegrat.

 

 

 

 

 

 

 


 

 

  1. Oh kära du, tack för att du delar med dig av detta. Jag behöver verkligen lite pusch då jag ska skriva en del,som t ex en kort presentation av mig själv. Vem jag är. Jag brukar kunna skriva men just nu stå det stilla i hjärna,få liksom inte ner nåt på pappret. Kan sitta med det i timmar utan att få ihop nåt. Men jag ger mig inte. Rätt som det är “lossna” det tro jag.

    TACK för att DU FINNS
    Kramar Sandra

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Skrivjuli börjar här!

Välkommen till en månad av skrivande. Det börjar här. Det är inte värre än att lära sig att dyka. Några magplask senare blir bågen bättre, kroppen lyder snabbare, vattnet ter sig inte längre lika hotfullt.

Följ också gärna #skrivjuli på Twitter. Här kommer du möta likasinnade, skrivhungriga, skrivkåta, alla de som vill tämja bokstäverna – orden – språket. Som vill foga samman meningarna till en berättelse, av olika längd.

Jag var på väg hem från Bråvalla igår och som alltid när jag färdas från en punkt till en annan kommer idéerna. Jag skriver bra på tåg, på flygplatser, på främmande orter. Vi är olika, vi skrivande människor, men en sak har vi gemensamt. Vi kan inte hindra orden som kräver att få komma, de står på kö, vill ut, fingrarna lever sitt eget liv på tangenterna. Det är ett slags aldrig upphörande kärlekshistoria, passion, tröst, lycka, ibland förbannelse, men alltid i slutänden en fröjd. Så medan de böljande gula rapsfälten susade förbi kom #skrivjuli till mig. Delvis för att jag själv behöver skrivpepp. Delvis för att jag gillar att ge och dela med mig. Delvis för att jag vet att det sitter skrivkrampande individer ute i stugorna som behöver en kärleksfull liten boost. Delvis för att jag älskar att dra igång grejer (entreprenören i mig). Delvis för att det är skitlångt till november, den officiella skrivarmånaden. (NanoWrimo). Tillsammans får den kollektiva hjärnan en skrivinjektion. Tillsammans är man inte lika ensam (geni). Så jag skrev den första tweeten på en rastplats utanför Södertälje. Kisspaus och #skrivjuli. Aint no stoppin us now, eller hur?

Jag är lika genomtänkt som en ångvält utan förare, men det är det som är charmen. Man behöver inte ha både hängslen och livrem för att leva.

Skrivandet är en del av ditt blodomlopp, en väg som slingrar sig genom hjärtat, som bär genom dagarna. Smittad av denna bokstavssjukdom? Grattis, du är inte ensam, du har något du alltid kan luta dig tillbaka på. Skrivandet kan bära dig långt om du vill, genom ljusa dagar och genom mörka, genom storm och genom timmar av soldränkt lycka på en blombeströdd äng, genom vandringar på vindpiskade klippor, genom halsbrytande bilfärder i glittrande storstäder, genom möten med människor, genom smärta, tårar, svärta och fritt fall.

Skrivjuli. Bara för att juli är en månad som många får tid för sig själva. För kärlek behöver utrymme och ensamhet, för att verkligen kunna omfamna orden och deras fulla potential måste man få vara ensam med dem. I ett kokhett litet vindsrum, ute i en syrenberså, på bryggan, i en övergiven förort, ute i en stuga i skogen. Språket är en mäktig älskare men du måste ge dig hän, våga omfamnas. Juli är en bra månad, då värmen får våra karga skandinaviska själar att tina upp, att våga satsa på det gränslösa, inte styrda av vardagens plikter och krav. Du behöver ett par timmar per dag då du hänsynslöst låser verkligheten ute och leker med dig själv och ditt.

I dag är det dag 1. Dag 1 av 31 sköna långa skrivdagar. (Och nej, jag är inte ensam i världen, precis som du har jag annat att göra än att kramas med min dator 24/7 – men jag tänker se till att juli blir en skrivmånad av rang! och det kan du också. betänk bara hur många timmar av ditt liv du slösar på meningslösa teveprogram, surfande på nätet, gloende in i väggar, idiotiskt plockande av stök i hemmet, pedantiskt sorterande av tvätt etc, denna juli 2013 är en månad då du har ledigt från avfrostande av frys/timslånga sms-konversationer med energistjälande bekantskaper, överdrivet ogräsplockande och själsdödande vandrande i hjärndöda shoppingcentrum).

Dator, ett nytt word-dokument. En skrivbok. Vita blad. Penna med mjukt stift (den bör lyda dig). Verktygen är oviktiga, jag har skrivit på baksidan av gamla räkningar, på kvitton, på lösa lappar. Det viktigaste är skrivandet. Du måste inte ha en plan. Bara skriv. Vad vill du säga? Vem är du? Du kan skriva ett synopsis, en dikt, en betraktelse, en politisk pamflett, ett recept. Starta en blogg om du tycker det är enklare (många gånger är det det).

Vilken favoritförfattare har du? Hur vill du skriva? Vad vill du skriva? Vad vill du själv läsa? En betraktelse över pionernas hemliga kärleksliv? En familjesaga? En barnbok? Ett seriealbum? Lösa anvisningar om hur livet i yttersta havsbanden bör levas? Du har inga begränsningar.

Jag lovar dig inte att du kommer bli utgiven eller publicerad, men följer du #skrivjuli och skriver dagligen (du med romanambitioner mellan 5000-10.000 tecken per dag) så kommer dessa 31 dagar av skrivande ge dig en enorm känsla av tillfredsställelse, plus en bra grund att stå på.

I dag skriver du en programförklaring för dig. Har du ett äldre manus du vill jobba med kan du ta fram det och läsa i det. Redigera. Skriva till. Jobba med det. Förutsatt detta är en text du vill satsa på. Annars börjar du på nytt.

Ta vara på doften, stämningen , ljuset. Var befinner du dig? Hur ser ditt liv ut i dag? Vilken bok drömmer du om att skriva? Se den framför dig. Sen skriver du. Om du inte vill börja med boken direkt, skriv en programförklaring. Ett brev till dig själv. Skriv ur hjärtat, ingen censur. Tänk inte på någon adressat, det är bara ord från dig själv till dig. Hej bästa XX, jag vill att du gör så här: Boken om XX, som kommer innehålla detta och detta. Låt orden flöda. Fyll ditt dokument, dina vita sidor. är du lycklig? Skriv om det. Är du knäckt och förkrossad? Grattis, du har ett ännu bättre utgångsläge. Är du en kriminalgåta på spåret? Perfekt, beskriv brottet och hur brottsplatsen ser ut. Om inte annat kan din text bli en intressant novell.

Eller är det bara ord som kommer? Det första du tänker på. Himlen. Solen. Molnen. Ångesten. Rädslan.

Dagens tips är musik.

Vad får dig att komma i stämning? På #skrivjuli kan du dela med dig av en skrivspellista också (eller här på kommentarerna). Att skriva är lite som att springa. Vilka låtar får fingrarna att spritta? Jag haft olika, beroende på vad jag ska skriva.

Här några, utan någon som helst ordning, bara såna jag minns lite löst:

Diana Ross, Hoffmaestro, Rolling Stones, Bob Dylan, The Spinners, Sade, Brand new heavies, Avicii, Michael Jackson, Whitney Houston, Sweet, Guns’ n Roses, Al Green, Daft Punk, Elton John, Chaka Khan, King Krimson, Kylie Minogue, Madonna, Honey Claws, Södra Sidan, Jamiroquai, Wiz Khalifa, LL Cool J, Elvis, fan till och med Beatles!

Gör din egen favvolista.

Och kör.

I dag börjar du. Stort jävla lycka till!

 

 

 

  1. Hej Katerina. Vilket härligt intiativ av dig detta är. Vi är många som sitter ensamma skrivlust, här känns det nästan som man fått kollegor. Mitt skrivande har lett till att ett förlag vill ge ut mitt manus, efter det att en sk ordbehandlare gått igenom det. Hur i hela världen ska man ha råd att anlita en sådan och vad gör de egentligen? Känns jättetrist att allt ska stupa på detta. Kram Lotta

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Också kvinnor är förvirrade. Mer om Söderhipstern 3.0.

Tack alla för input om söderhipstern! Debatten pågår för fullt och jag samlar intryck över reaktionerna. Inte helt oväntat är det flest uttalat icke-feministiska (så kallade “jämställdistiska” bloggare som skrockar i skägget – typ – “ja, där fick ni feminister så ni teg!) som skriver, till exempel:

GenusdebattenVar finns den riktiga mannen på söder?

samt

Cornucopia

samt

Ekvalist

samt

Motpol

samt

Jämställdhetsfeministers blogg

Kontentan är: Så har feminister bäddat och därmed får ni inte ligga. Skadeglatt är bara förnamnet. Ändå är företeelsen inte så enkel. Det är inte svart eller vitt på det sätt att “män ska få vara män” och “kvinnor ska vara kvinnor” och då kommer allt bli bra. Återställ patriarkatet! Låt männen ta hand om samhället och förpassa kvinnorna till spisen/barnpassningen, så kommer allas sexliv att blomstra! Tror “jämställdisterna” på allvar att det var bättre förr? Att utveckligen i vår moderna värld enbart är stympande för den manliga sexualiteten? Är kvinnors behov/frigörelse/rättigheter till tex lika lön så pass hotfullt? Tycker en “jämställdist” på fullt allvar att en kvinna bör veta sin plats och inte behöva bli förtryckt på grund av sitt kön? Jag är uppriktigt fascinerad.

Och samtidigt anser jag att man ska kunna lyfta relationsproblem och förvirring i sexualiteten och i våra roller, samtidigt som man månar om jämställdhet och lika rättigheter och möjligheter. Jag vill inte sopa de här problemen under mattan. För visst kan det bli fel när en grupp (kvinnor) som varit förtryckt, både strukturellt och i det privata, höjer sin röst. Revanschlusten är – inte helt oväntat – stor. Många kvinnor känner ilska, hat och bitterhet utifrån att de förtryckts och hämmats och mobbats av – ja, män (men även andra kvinnor förstås.) De globala orättvisorna på intet sätt lösta. Lika lön fortfarande en aktuell fråga. Stereotypa könsroller begränsar oss även 2013. Fördomar frodas än. Kvinnor döms hårt, bedöms utifrån utseende och vikt (men detta drabbar även män! låt oss inte blunda för press som tex unga killar utsätts för) och flickor diskrimineras.

Jag vill ha friheten att prata om alla perspektiv. Både för att kunna föra en vettig kamp för äkta jämställdhet – och samtidigt kunna ta upp vilka baksidor den kan föra med sig. Till exempel tjänar vi ingenting på att förneka hormonernas betydelse i sexualiteten. Könsroller är skapade utifrån sociala normer, men våra biologiska kön påverkas av faktorer som inte har med inlärda beteenden att göra. Men de inlärda beteendena utgår även från hormonell påverkan – samt från biologiska förutsättningar (som att kvinnorna är de som föder barn, den största skillnaden mellan oss.) Ja, jag vet att “biologi” är ett rött skynke att vifta med – men likväl en verklighet vi måste förhålla oss till.  Bortsett från att könen är olika, betyder det inte att könen s frihet ska kapas. Förvirrande? Det är det, för många.

Men inte bara männens sexualitet/behov/uttryck har delvis gått vilse. Också kvinnorna är förvirrade. Vad vill vi ha? Vilka signaler sänder vi ut? Vad kräver vi? Och vad ger vi själva?

Nej, jag anser inte att “varje penetration är en våldtäkt”, som de mest radikala feministerna skanderade.

Har fått många intressanta kommentarer och flera intressanta mejl. Bland annat skriver en man så här:

Hej Katerina,
läste din artikel. Är från Göteborg, så har inte riktigt koll på vad en söderhipster är, MEN tycker innehållet i artikeln är mycket intressant. Ingen man jag har mött anser att jämställdhet och jämlikhet är fel, utan precis som artikeln indikerar, det är mansrollen som är så ifrågasatt och klandrad att män idag inte vågar vara gentlemen.
Samtidigt har jag varit på olika dejtingsidor mm och ser tydligt att inte heller kvinnor vet vad de vill ha, eller snarare är så fulla av motstridigheter att det är omöjligt att uppfylla.
Som man ska du vara lång och ståtlig (hur rimmar det med kvinnosidan “allt duger, det är insidan som räknas…”…du ska vara en “Harleyåkare”(bad guy), samtidigt som du ska diska och gå i filttofflor…
Kvinnor å andra sidan, är så upptagna med att “bli män”(fast det kallas “bli jämställda”, så deras främsta meriter är “jag kan minsann både hugga ved och byta hjul på bilen”. Samtidigt så har de glömt alla positiva sidor som kallas feminina eller kvinnliga allt från att städa, laga mat osv…det förväntas ju att män ska göra detta (och min erfarenhet är att det görs i MYCKET högre grad än vad myten gör gällande…när jag får besök, speciellt av kvinnor, så frågar de alltid, när de ser in i mitt kylskåp “vad mycket mat??? Kan du laga mat?”…brukar svara att jag varit skild i 11 år och inte bara levt på pizza…

Det har faktiskt gått så långt att varken jag, eller stora delar av de män jag pratar med, alls är intresserade av svenska kvinnor, utan hellre ser utländska kvinnor, som är trygga i sin kvinnlighet.
De uppskattar oss svenska män för jämställdheten, samtidigt som det är ok att vara män respektive kvinnor.

Vill avslutningsvis säga att det inte finns något motsatsförhållande mellan att vara kvinna respektive man OCH jämställda/jämlika…men feminismen har blandat ihop det hela i sin iver att “ta makten”…detta förstör för ALLA, istället för att bidra till en positiv, harmonisk tillvaro…ETT uttryck för detta belyser du i din artikel…

Tack du man från Göteborg.

Debatten går vidare.

Jag skulle gärna se fler kvinnor uttrycka sina åsikter här – inte bara dessa jämställdister vars agenda jag är lite oklar med vad den är..

Och fortsätt mejla!

katjanouch@gmail.com.

Märk mejlet “Söderhipstern 3.0”

 

 

  1. Iom att du säger “jag vill höra ifrån fler kvinnor och inte bara jämställdister” så undrar man ju 1) Kan man inte vara kvinna och vara jämställdist?

    Jag börjar misstänka att du trollar, men jag gör ett försök ändå:

    Vad får du dina ideer om att “jämställdister vill återställa patriarkatet”? Eller att tjejer skull ha lägre lön???

    Att googla jämställdist och läsa ett par sidor kanske vore något. Pär Ströms sida är också en bra källa till kunskap. Han gav upp efter hot,men sidan finns kvar 🙂

    En annan ledtråd är att jämställdister har en mer nyanserad världsbild än ett “patriarkat” många tittar på naturen och äldre kulturer och kommer till slutsatsen att männen generellt sett tävlade mot varandra eller tvingades arbeta hårt, kriga eller ta risker för att få en fru, och få sätta barn till världen- det påverkade i sin tur både sociala roller och vår sexuella psykologi.
    Detta gäller dock inte för alla jämställdister speciellt iom att de oftast inte köper för enkla förklaringsmodeller som just “patriarkatet” är.

  2. Osäker i sin kvinnlighet? Som mannen i brevet tycker svenska kvinnor är. Om man bejakar sin individualitet så betyder väl inte det att man är osäker i sin kvinnlighet? Om en kvinna kan och tycker om att meka med bilar t.ex. (som ansetts vara en typisk manlig göra) så är hon väl inte en osäker kvinna? Det hela handlar om vad denna man förväntar sig av kvinnor och när kvinnor faller utanför den ramen så kanske HAN blir osäker. Nu säger jag inte att det är så, för jag känner inte personen ifråga. Men av alla kvinnor jag känner så är den enda osäkerhet de känner den att de inte uppfyller alla krav på att vara den perfekta kvinnan (smal, sexig, fräsch, gått ner all graviditetsvikt på 9 veckor, har ett skinande rent hem samtidigt som de jobbar heltid och har tid med självuppfyllande). Jag vet ingen som är osäker på grund av sina personliga val och sina intressen.

  3. Jag har inte läst i detalj genom alla kommentarer, men jag reagerar mot att du Katarina förpassar de skillnader mellan könen som vi borde bejaka till att kvinnorna står vid spisen osv. Patriakartets makt osv.

    Även i ett matriarkat vill väl kvinnorna känna sig som ett kön, männen som ett annat. Det är liksom på ett annat plan. Den spänningen. Att de sedan är eller borde vara jämlika t.ex. i arbetslivet är en helt annan fråga.

    Äpplen och päron.

    Jag tycker att du Katarina som sexrådgivare och därmed, i den meningen, anhängare av de spännande skillnaderna mellan könen, inte ska blanda in patriarkatet och kvinnor vi spisarna varje gång någon nämner det finns skillnaderna mellan könen och att dessa bör uppmuntras på det mänskliga och sexuella planet.

    Det bör ju gå att upprätthålla dessa parallella världar, eller flerfaldiga världar. Varje man och kvinna spelar ju olika roller beroende på sammanhang.

    Om än den sexuella attraktionen aldrig mister sin kraft, för den är urkraften, så ska den inte blandas ihop med jämställdhet, om än de två i vissa situationer måste kompromissa med varandra.

  4. Matias: Tackar! Jodå, jag försöker vara så nyanserad som jag kan för att undvika att jag misstolkas.

    Jag gissar att en av deras stora stötepelare i deras framtida analys kommer att bli när de försöker förstå att det inte är en motsägelse att män kan önska dem all lycka till i livet och karriären, och verkligen genuint vilja hjälpa och stötta dem så gott de kan, men att de samtidigt för död och pina inte vill tvingas umgås med dem mer än absolut nödvändigt för att de anser att de är så dryga att vara i närheten av.

    Insikten om det ratandet kommer svida så hårt att de kommer storkna, för de kan omöjligen med hedern i behåll anklaga dessa hjälpande stöttande välmenande män för att vara svin!

  5. @Mattias

    Väl rutet!

    Kvinnor hamnar äntligen att vakna upp till insikten om att hurdana de är och hur de förhåller sig till män påverkar hur män förhåller sig till kvinnor. Det här är en stor insikt för dagens bortskämda kvinnor, får se vad som följer av denna insikt.

    Välkomna till jämställdheten kvinnor!

  6. Jag tror kvinnor gradvis upptäcker livsvillkoren i en postapokalyptisk värld, där de inte ens insåg att apokalypsen inträffat eller vad den var. Kvinnor krävde alla rättigheter och möjligheter som män åtnjutit, fick dem till stor del, men fick även lite mer på köpet som de inte räknat med.

    Män har i alla tider fått veta på ett tidigt stadium att de inte duger, framförallt yrkesmässigt. Punkt slut. Inga förskönande omskrivningar. Ingen respekt. “Stick!”. De blev naturligtvis sårade men fick sedan klura ut själva “vad” det var med dem som inte “dög”. En del lyckades inte klura ut det och misslyckades. En del av dem lyckades klura ut det, men kunde inte ändra sig, och misslyckades. En del lyckliga lyckades klura ut det, samt även klara av att ändra på sig, så att de sedermera “dög”, och lyckades. Inga krusiduller. Ingen sentimentalitet. Dog eat dog. Gilla läget, ha självdistans, skratta åt eländet, hjälp polarna om du har möjlighet, så att de deras chanser att lyckas ökar!

    Kvinnor har traditionellt i betydligt större grad levt skyddade i en vadderad värld där deras tillkortakommanden mer antytts subtilt än uttalats direkt. De har även matats kontinuerligt med tramslögner som “du duger som du är” samt “skönhet sitter på insidan”. I skönhetsfallet så såg de naturligtvis rakt igenom lögnen, de såg överallt hur snygga kvinnor fick allt de pekade på, samt fick höra på omvägar från andra kvinnor hur fula och misslyckade de var. Men i princip aldrig direkt kritik i ansiktet.

    Men densamma insikten gäller inte i relationer, i yrket, etc. När kvinnorna självmant klev ned från pedistalen och blev jämställda, så blev de brutalt medvetna om att “något” hade ändrat sig. Männen slutade uppvakta dem och blev måttligt intresserade av relationer.

    Det vi ser nu är ett stilla uppvaknande när en stor del av kvinnorna börjar inse att de faktiskt inte duger. Männen ratar dem och vill inte ha en relation med dem. Männen föredrar singellivet. En del av kvinnorna försöker desperat intala sig själva att det beror på att männen är “rädda” för relationer, att de är “rädda” för att bli emotionellt engagerade, vilket skulle kunna leda till att de sedemera blev sårade. In i det sista vägrar de inse att de inte duger. In i det sista vägrar de inse att männen helst skulle vilja ha öronproppar för att slippa höra det dryga världsfrånvarande självförhärligande feministgnället innan de sätter på dem och drar vidare till polarna så fort som tygen håller. Männen vill naturligvis att kvinnor skall ha samma möjligheter som männen i alla avseenden, de vill bara slippa vara i närheten av dem i relationer i möjligaste mån.

    Sanningen gör ont. Det har män fått erfara i alla tider. Förneka den inte, det gör bara saken värre. Vad är en relation värd för dig?! Tror du på fullt allvar att män generellt vill ha en undergiven 50-talsfru och att det endast är sådana som får stabila relationer?! Eller, hemska tanke, det handlar om respekt och insikt att du kanske är riktigt jobbig att lyssna på och bestämmer för mycket?! Kanske dina “insikter” om hur världen egentligen fungerar anses lite förnumstiga och pinsamt naiva?! Kanske han har rätt?! Kanske du skulle lyssna på honom för omväxlings skull, och kanske till och med respektera honom för hans åsikter och lära dig ett och annat nytt?! Han kanske inte vill leva som en lydig tjänare eller dresserad hund?! Han kanske känner att du inte skulle acceptera hans tillkortakommanden och svagheter, utan att han skulle tvingas låtsas vara en person han inte var?! Singellivet ses som bättre och mer harmoniskt för honom helt enkelt!

    Det är inte han som måste ändra sig om du vill ha en relation, han föredrar ju singellivet! Det är inte “rättvist”, men du får helt enkelt gilla läget och bita i det sura äpplet, eller sitta bitter och ensam. Som män alltid fått göra. Välkommen i klubben! Det blåser kallt nere på marken!

  7. Alla debatter går inte att föra upp på samhällsnivå.
    Jag tror mer på att gå tillbaka till där diskussionen började, i en begränsad innerstadskultur.

    En teori om hipsterkillarna kan ju vara att de lever i aktiv självförnekelse. De har ju byggt hela sin identitet på oberoende från normer och konventioner. Då fungerar ju inte sexualitet heller eftersom det innebär iaf ett medberoende.

    Nu är jag iofs inte sexolog men jag gissar på att om man trycker undan lust och aldrig tillåter sig att tända till på någon, då kanske det inte är helt lätt att koppla på sen när man hamnar med någon som vill?

    Jag kan iaf se flera anledningar till att man gör det:
    1. Man vill vara jämställd och det är fult att objektifiera (t om i sin egen högst privata fantasi)
    2a. Man vill vara 100% oberoende och då får ingen annan ha minsta makt eller inflytande över en som de ju har om man åtrår dem.
    2b. Som ovanstående men med en mer kvinnofientlig tvist: “Jag har blivit nobbad och förmiskad förut. Ingen kvinna ska någonsin få ha minsta övertag över mig”.

    Kanske känner man sig exemplarisk, fri eller mäktig ett tag men det är ändå självsabotage. Jag gjorde något liknande och lovar att det är ett helvete att lära av sådan skit och hitta tillbaka till det normala.

    1. Många förvirrar det här med jämställdhet och tror att man måste problematisera sig själv med postmodernistiska skitteorier, men det är skräp. Var schysst, rättvis och jämställd för all del, men fantisera ändå fritt om att rada upp Astrid och hennes tjejpolare och spänna på dem i turordning. T o m att i fantasin reducera någon till en fitta på två ben är ok temporärt, och så länge som man inte överför det på verkligheten.

    2a. Jahapp, ingen ska någonsin ha minsta makt över dig. Fine. Ha ett kul liv. Jag betvivlar dock att det blir roligt i längden. Är du dessutom en sådan som gör dig snygg, charmar och njuter av uppmärksamheten, men portar alla från ditt känsloliv och/eller din kuk så är du dryg och vidrig.

    2b. Du kan ha blivit taskigt behandlad av dryga brudar, eller så var du klumpig själv. Helt oavsett, hur vettigt är det med passiv hämnd på hela kvinnligheten? Du blir ju en frigid manlig motsvarighet av de dissiga tjejerna du hatar och kommer totalt missa de snälla tjejerna som står i kylan, där du har varit själv…

  8. Söderhipsters begränsningar bryr jag mig inte om, då jag bara anser att dessa är patetiska inställsamma fjollor. Det jag dock skulle vilja inflika är att jag bedömer att kvinnor är betydligt mer dömande och diskriminerande mot andra kvinnor än män är, så istället för att skriva det inom parentes, borde du börja prata om “Matriarkatet” riktat mot kvinnor istället.

    I förlängningen dock, för det är dit diskussionen kommer leda:

    Häromåret höll jag på att falla av stolen av skratt när jag läste en krönika i Aftonbladet, där den kvinnliga krönikören uttryckte sin stora chock att västerländska män FÖREDROG porrsurfning, än att ha sex med en “riktig” kvinna.

    Hon försökte rationalisera det med att det bjöds på orealistiska “avancerade” akrobatiska övningar på nätet, alternativt att det bottnade i dåligt självförtroende för att männen kände att de inte “klarade av” att tillfredställa en “riktig” kvinna.

    Svarsalternativen som männen själva hade angett, att tillfredställelsen de fick inte var värt besväret på långa vägar, att de sparade otroligt med tid och energi, samt att de ofta fann sina bittra gnälliga kravmaskiner till flickvänner/fruar oattraktiva, nämnde hon inte ens med en bisats.

    (Jag utgår ifrån att en stor del av kvinnorna har precis motsvarande känslor om sina män, men skillnaden är att det alltid varit socialt accepterat att kvinnor ratar männen, men att detta inte gällt för män).

    Så, det förefaller mig som att det pågår en liten revolution i det tysta, där kvinnor över hela världen numera gradvis upptäcker att det de har att erbjuda när skönheten falnat, inte värderas speciellt högt av männen. Och den insikten drar undan mattan totalt under deras fötter, varav ginnungagap blir öppnar sig därinunder! Tänk om, Oh hemska tanke, att de skulle bli tvungna att bemöta sin man med respekt och kompromissa på allvar där hemma?!!

  9. Jag skrockade inte, jag asgarvade rent ut 😀 Det här är så stor humor så man blir alldeles tårögd! Det är som bästa slapstick när någon gräver en grop och sedan faller själv däri 😀 Förlåt att jag skrattar åt er! Ni ville så väl! Men så är det med utopiska ideér, dom fungerar inte lika bra i verkligheten som på genuspapper.

    Nu när jag skrattat mig fördärvad ska jag svara på lite frågor du hade funderingar över:

    “Kontentan är: Så har feminister bäddat och därmed får ni inte ligga. ”
    Yes!

    “Skadeglatt är bara förnamnet.”
    Vad annars?! Ser man dumhet på mils avstånd som kämpar mot bananskalet eller krattan som ligger på marken så skrattar man ju när man ser att dom faller på eget skosnöre 😀

    ” Ändå är företeelsen inte så enkel. Det är inte svart eller vitt på det sätt att ”män ska få vara män” och ”kvinnor ska vara kvinnor” och då kommer allt bli bra. ”
    Jo, låt oss vara det vi är skapta för, det betyder inte att vi ska vara dumma i huvudet mot varandra.

    “Återställ patriarkatet!”
    Är det någon som verkligen uttryckt det där?

    “Låt männen ta hand om samhället och förpassa kvinnorna till spisen/barnpassningen, så kommer allas sexliv att blomstra!”
    Är det någon som verkligen uttryckt det där?

    Tror ”jämställdisterna” på allvar att det var bättre förr?”
    Beror väl på vilket område det gäller. Vissa saker var bättre förr, andra saker är bättre idag. Tror du på allvar att allt är bättre nu? Förvirringen verkar ju inte varit lika utbredd i alla fall. Kraven verkar ju inte varit lika höga på hur man ska vara så och så för annars är man en förtryckare eller en mes.

    “Att utveckligen i vår moderna värld enbart är stympande för den manliga sexualiteten?”
    Den verkar ju stympa alla.

    “Är kvinnors behov/frigörelse/rättigheter till tex lika lön så pass hotfullt?”
    Nej, lika lön har ingenting med sexualitet att göra.
    Vilken frigörelse är det vi snackar om? Frigörelse från mannen? Ifall så är fallet så skulle jag vilja säga såhär: Jag som man skulle ALDRIG någonsin vilja frigöra mig ifrån kvinnor. Utan kvinnor skulle livet inte vara värt att leva. Jag är heterosexuell och vill således dela mitt liv med en kvinna. Varför skulle jag vilja frigöra mig ifrån kvinnor?

    “Tycker en ”jämställdist” på fullt allvar att en kvinna bör veta sin plats och inte behöva bli förtryckt på grund av sitt kön? Jag är uppriktigt fascinerad.”
    Är det någon som verkligen uttryckt det där? Eller är det någonting du bara antar?

    Men okey, ja en kvinna bör veta sin plats, dvs att hon är kvinna och att det ligger ett värde i det att hon är just kvinna. Det är som med onani och sexualitet, har man inte onanerat och känner sin egen kropp så blir det svårt att veta vad man gillar och vill ha. Samma sak är det med kvinnligheten. Är man osäker på att den är värdefull och tror att manligheten är mer värdefull kan man lätt bli lite förvirrad. Sluta tävla med oss män! Var kvinnor! Gör tjejgrejer om ni vill! Det är inte farligt! Ni får gilla skor och smink och shopping och glitter och glamour och Eurovision, men ni får också gilla bilar och hockey och dödsmetall. Ta för er sexuellt om ni vill men ligg inte som en dö sill!

    Detta var årets största underhållare. Tack för den Katerina. Sluta klaga på oss som fortfarande är män, vi är faktiskt schyssta killar som gillar tjejer. Faktum är det så att jag vill såklart inte att min flickvän ska ha sämre lön än hennes manliga kollega, då går jag fan i taket. Jag blev rosenrasande när detta faktiskt hände, och det var hennes kvinnliga chef som stod för den orättvisan. Kan du tänka dig? Matriarkat förtryck mot andra kvinnor! Skulle min dotter få sämre betalt än sina manliga kollegor skulle jag göra som en riktig man gör, jag skulle gå dit och slå näven i bordet och visa vart skåpet ska stå 🙂

    Puss!

  10. Hörde på Studio Ett idag och blev lite nyfiken.
    Söderhipsterns eventuella osäkerhet vet jag inget om, men rent intuitivt så tvivlar jag inte på det; lägger man så mycket av sin identitet i det yttre så är det inte förvånande att det finns ett osäkert inre. Och det är inget unikt för söderhipsters, eller män för den delen. Samma tendens finns enligt min erfarenhet även hos kvinnor, inte sällan är det de som lägger mest tid på det yttre och visar relativt mycket hud som är osäkrast.
    Jag har från och till bott i USA och något som slog mig när jag kom dit första gången var kvinnornas självsäkerhet, det känns som att de är tryggare i sig själva, detsamma gäller männen. Jag upplever att det blir mer avslappnat där, man kan prata, det blir inte så “skitnödigt” och det blir mindre “spel”.
    Om jag ska knyta ihop säcken så menar jag att osäkerheten gällande att ta kontakt, relationer, sex m.m. är ganska utbredd både bland män ock kvinnor i Sverige, och det känns som att det inte bara är inom det området. Vi lever i en samtid där vi lägger exempelvis väldigt mycket tid och pengar på att våra hem ska se ut som inredningskataloger, det vill säga, vi definierar oss genom det yttre. Hur mycket tid och pengar lägger vi på att utveckla vårt inre?
    Svenskarna, världens osäkraste folk?

  11. Hela ärendet handlar i grunden om evolutionära processer och den ständiga konflikten mellan naturligt och sexuellt urval.
    Det naturliga urvalet prioriterar EGOT medans det sexuella urvalet prioriterar abkommans fitnes.
    Urbana damer har takck vare det manliga teknikskapandet förlorat känslan (och vetskapen) om vilka hanliga egenskaper som är bäst för avkommans överlevnad.
    Då blir det lätt rätt kortsiktigt och egoistiskt.
    En delmängd av feminism handlar faktiskt om ego och kortsiktighet.
    Men om några hundra år kommer denna debatt helt ha förlorat sitt värde.
    Tar oljan och kolet slut så kanske damerna återigen föredrar män som är maskulina på det “gamla hederliga” sättet.
    Se på Downton Abbey. Den urbana kulturen har rätt stora likheter med överklassen i Downton Abbey. Hanarna får påfågla sig likt söderhippsters.

  12. Vill ni verkligen veta vad feminismen utsätter er för?
    Sök på youtube, “a class divided”

    Byt ut ögonfärg mot kön, så är det exakt samma propaganda!

  13. Hej!
    Jag heter Katerina Janouch. Författare, journalist och sexrådgivare. Jag bloggar också gärna. Nu skriver jag om jämställdister att jag är “lite oklar” med vad deras agenda är.
    Hi hi.
    Det är ett sätt för mig att misstänkliggöra dem, att hålla ett avstånd så att jag snabbt kan backa om mina twitterkollegor kritiserar mig.
    Jag menar, jag är ju inte hjärnskadad eller så. Det är klart att jag KUNDE ta reda på vad folk som kallar sig jämställdister vill. Det finns ju google.
    Men det är ju liksom tryggare att låta bli. Då kan man tralla på fritt som förr och behöver inte bekymra sig om att ta till sig nya idéer.
    Det är ju inte därför jag blev journalist, gubevars!
    Det är lätt att orera om sanning och upplysning och heder och journalistikens väsen, när man inte har lån.
    Jag har lån.
    Ni fattar, va?

    Tjingeling!
    Kattis

  14. Fast jag vill också passa på att ge dig cred för att du verkar vara villig att börja fundera och lyssna i lite mer jämställda banor än feminismen.

  15. Vill du verkligen förstå hur vi män tänker och agerar i vårt samspel med kvinnorna? (Jag får inte det intrycket när du bara efterlyser kvinnors åsikter.)

    Då föreslår jag att du lyssnar på de män som mailar dig och kommenterar här. Oavsett om de kallar sig jämställdister, feminister, mansgrisar eller humanister, de är fortfarande män, och tänker som män.

    Och varför inte länka till alla kvinnliga bloggar som handlar om jämställdhet?
    Ninni, Tanja Bergkvist, Rocki, Susanna Varis bl.a.?
    Jag tycker nog du är lite patriarkal som osynliggör dessa kvinnor Katerina! 😉

    Till er kvinnor som läser här föreslår jag att ni själva agerar på vad ni lär er om de män som skriver här.

    Katerinas råd verkar ha en helt egen syn på hur det i hennes värld borde vara, snarare än hur det ser ut och fungerar på riktigt.

    Vill ni uppnå resultat?
    Vem borde ni då lyssna på?

  16. Katerina Janouch:

    “Också kvinnorna är förvirrade. Vad vill vi ha? Vilka signaler sänder vi ut? Vad kräver vi? Och vad ger vi själva?”

    Vad bra, ni kvinnor vet inte ens själva vad ni vill men ändå ska vi män på nått sätt veta vad ni vill?

  17. Tack för länken! Mina svar på dina kommentarer nedan.

    ”Tror ”jämställdisterna” på allvar att det var bättre förr?”

    Svar: Allt var inte bättre förr. Men svenskarna hade mer sex förr. Bekämpandet av könsrollerna och den könsuppdelade förtrycksfördelningen i könsmaktsteorin kan ha en del i den förändringen, eftersom sexlösheten syns så särskilt tydligt på Södermalm.

    ”Att utveckligen i vår moderna värld enbart är stympande för den manliga sexualiteten?”

    Nej, inte enbart stympande. Men en av dina intervjupersoner säger uttryckligen att han blir avtänd av att tilldelas skulden för patriarkatet. Se även föregående svar.

    ”Är kvinnors behov/frigörelse/rättigheter till tex lika lön så pass hotfullt? Tycker en ”jämställdist” på fullt allvar att en kvinna bör veta sin plats och inte behöva bli förtryckt på grund av sitt kön?”

    Svar: Nej, verkligen inte. Jämställdismen/ekvalismen går ut på att bekämpa diskriminering och annat som drabbar skevt, på grund av kön och oavsett kön.

  18. Bra inlägg. Nu har jag ju inte varit ute och “raggat” dom senaste åren så jag har inte full koll på vad dessa hipsters av båda kön verkar tvingas genomlida. Däremot känner jag mycket väl igen den allmäna bild som brevskrivaren från Göteborg uttrycker. Det räcker att öppna en vanlig tidning, t ex Aftonbladet eller DN Kultur, så garanterar jag att minst en ledare eller krönika kommer att ge uttryck för just den sorts manshat — maskerat som feminism — som så har förvirrat dagens svenskar.

    Nog förstår jag att unga svenska män inte vågar flörta eller ta för sig i sängen när dom då riskerar att bli anmälda för sexuella trakasserier. Redan genom att finnas till verkar man ju som vit, heterosexuell man vara ett rött skynke för många svenska kvinnor. Åtminstone om man ska tro dom som har ordets makt (journalister, politiker, vissa humanioraforskare). Då är det nog inte så konstigt om många män bakar surdeg eller lägger ut sina ironimustascher på Instagram istället för att ragga.

    Klassisk feminism står nog nästan alla svenskar för, inklusive dom “jämställdister” som författaren ondgör sig över. Men det handlar om att män och kvinnor ska ha samma rättigheter. Det handlar inte om att ta flummiga, ovetenskapliga filosofier som belägg för att alla män skulle vara delaktiga i någon slags konspiratorisk “struktur” och därför ska bekämpas.

    För min del misstänker jag att ett gäng radikaler har kidnappat och vantolkat feminismen och att många osäkra unga kvinnor har hängt på, kanske i brist på bättre vetande eller för att verka hippa och balla. Och som författaren skriver: Som man bäddar får man (inte) ligga.

  19. Hej Katerina. Om det är ok skulle jag vilja ha några förtydliganden från dig.

    1. Vad menar du med “återställ” patriarkatet?

    Enligt definitionen av feminism har vi patriarkat idag. Det är alltså inte avskaffat och då kan det väl heller inte återställas? Min uppfattning är att ju hårdare man selekterar bort män ju mer patriarkat får man för ju fler män får man i toppen. Rätt eller fel?

    2. Invänder du mot att hur man lever har effekter på resultat man får?

    Som man bäddar får man ligga hänvisar till principen “Orsak och verkan” Som jag ser det är orsak-verkan den viktigaste kulturella faktorn. Hade jag levt annorlunda hade jag också haft ett annat liv. Stämmer det eller inte?

    3. Vad betyder det när du frågar om en jämställdist tycker en kvinna bör veta sin plats?

    Jämställdism definieras som att jämställdhet inte är en tävling i lidande och bägge könens perspektiv skall föras fram. I stort sett alla offentliga källor jag sett handlar om hur män anses vara problem och skall sättas på plats. Vem menar du försöker sätta kvinnor på plats och på vilken plats?

    4. Vad menar du med att könsrollerna är skapade utifrån sociala normer?

    Könsroller är kultur medan normer är samhälle. Utan samhällen finns inte samhällsnormer så rimligtvis borde det tvärtom vara könsrollerna som skapat våra sociala normer. Inte det omvända. Kulturer i allmänhet skapas enligt Jared Diamond av trycket på att producera mat.

    Jag kan utveckla samtliga fyra frågor vid behov.
    Mvh Erik W, Genusdebatten

  20. Hej Katarina, ledsen att behöva göra dig besviken, jämställdisterna är inte intresserade av att “Låt männen ta hand om samhället och förpassa kvinnorna till spisen/barnpassningen, så kommer allas sexliv att blomstra!” eller “att allt var bättre förr.” Genusdebatten, som du länkar till skriver “Genusdebatten är en samlingsplats där vi kan föra jämställdhetsdebatten framåt, driven av flera bloggare i dialog med läsarna” och det är det vi vill. Utan att hamna för långt i diket feminism”. Vi tror helt enkelt inte på postmodernism, marxism och de likartade strömningar som finns inom feminismen. Vi tror att kvinnor och män är biologiskt olika och att det kompletterar varandra. Att mycket av våra beteende styrs av det biologiska och fintrimmas av det sociala.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Singel, särbo eller sambo?

Det där med om man ska flytta ihop eller inte? Kan vara en svår fråga. Ska man ta steget från sköna men stressande särbolivet och ställa sina tandborstar permanent i samma mugg? Många står i valet och kvalet. Kanske bor du redan ihop med din partner och vill veta om du verkligen är sambomaterial? Eller är du singel men vill testa om du har vad som krävs för att bo ihop med någon?
Jag har gjort ett litet bo-ihop-test i samarbete med Svensk Fastighetsförmedling där du kan få svar på de här livsviktiga frågorna.  Du får  svara på tio personlighetsfrågor som är kopplade till ditt förhållande och boendet.  Klicka i svarsalternativ som passar bäst in, så får du veta om du är redo att bo ihop med någon eller inte.

Så, hur gick det? Går flyttlasset? Oavsett resultat – lycka till!

  1. Har du också tröttnat som jag på mat som inte ger dig energi? Jag har inte vetat hur jag ska göra mat som boostar kroppen på rätt sätt, tills jag kom över denhär boken:
    Click Here!
    Prova du med! 🙂

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Söderhipstern, sexualiteten och relationsfobierna 3.0

Goddag.

En känd redaktör brukade säga, ”en röst betyder ingenting, två är en trend, tre är en folkstorm” och syftade på åsikter som yttrades i kvällstidningens sfär. Reaktioner. Reflektioner. Var det bara en enda person som hörde av sig med anledning av något som skrivits så kunde den viftas bort. Två var lite mer oroväckande och tre, ja tre innebar att artikeln (oftast en artikel) väckt ”folkets” vrede, alternativt sympati (oftast vrede).

Det är därför jag nu ska skriva om ”söderhipsterns asexualitet”, eftersom jag inte bara anar en trend och en folkstorm, utan nästan ett slags orkan i fråga om åsikter. Åsikter och synpunkter som yttras av kvinnor (mestadels i 25-45 års åldern). Och faktiskt gäller detta inte bara söderhipstern, utan även andra män. Inte lika tydligt, men ändå. En storstadsproblematik? Ett lyxproblem? En tsunami i en ankdam? Men likväl, tidens tecken. Viruset kan sprida sig. Mutera. Man vet aldrig var det kan sluta. För ur storstadens asfaltsdjungel sprids strömningarna vidare. Förändras, expanderar, antar nya skepnader.

Vad handlar detta om då? Sexualitet såklart. Vårt sociala samspel. Nu pratar jag heterosex, för det där homo- och bisexuella samspelet är inte det som främst åsyftas här (även om det kanske kan finnas liknande issues även därstädes). Kvinna möter man. Pojke möter flicka.

Ett stort antal damer beklagar sig (i smyg! eftersom det inte är politiskt korrekt att vädra denna önskan högljutt) över en bristvara: En ”riktig” man. Sexuellt sett, alltså. Jag vill direkt poängtera att detta inte handlar om män som slänger upp en kvinna över axeln, som sätter på urskillningslöst, som behandlar kvinnor som skit (att jag ens ska behöva förtydliga? Det borde vara självklart) – utan bara män som bejakar sin manlighet i sexuella sammanhang. Som vågar ta i kvinnokroppen, som är intresserade, nyfikna, som står även för sin egen kåthet, som är tydliga med sina behov. Som inte är så förskräckligt fega på alla plan. Som kan ha sex, både i och utanför relationer. Som inte spelar spel. Eller är det Neil Strauss som kvaddat skallen på snubbarna?

Nåväl. Jag hittar inte på. Lyssna till några spridda kvinnoröster (som jag efter viss övertalning fått godkännande att publicera):

Kvinna, 38 år:

”Min fd söderhipster var jättegullig, frånskild med barn. Intresserad av biodynamiskt odlade grönsaker, Simone de Beauvoir, Caitlin Moran och knyppling, samtidigt som han hejade på Hammarby. Vi började dejta. Han var snäll och omtänksam och allt men så himla rädd för att göra fel, så ängslig på alla sätt. Snygg på ytan med rockabillyfrilla och tatueringar, men inuti som en femåring. Sexuellt var det en katastrof. Han var liksom helt förlorad fysiskt, visste knappt vad han tände på. Som om hans sexualitet inte hade någon betydelse! Han var väl insatt i feministisk teori och genus och väldigt mån om att jag som kvinna skulle känna mig tillfreds med allt, men det gick till överdrift. Ville jag ha könlöst/opersonligt sex kunde jag väl lika gärna onanera? Naturligtvis vill jag bli respekterad och jämställd, men i sexet är det nåt annat jag vill ha. Jag vill bli påsatt, jag vill känna hans starka händer på min kropp, känna hans kåthet och åtrå, att han vill ha mig precis som jag vill ha honom. Jag vill inte ha nåt nervöst mähä som inte kan slappna av i rädsla för att jag ska bli ”kränkt” bara för att han råkar vilja knulla. Det var så sjukt avtändande när han knappt kom för att ”hans orgasm inte var så viktig”. Jag klarade inte av det till slut.”

 

Kvinna: 26:

”De här snubbarna, som säger att de är så känsliga, men som i själva verket är svin. Det är ett sånt evigt spelande. Jag hatar det. Jag är rak och tydlig och säger vad jag vill och jag kan ta sanningen. Men södersnubbarna (ja, andra också) håller på och skiter i att höra av sig. Inte kan de ge en komplimang heller. Allt kretsar kring deras värld. I sängen är de självupptagna och ägnar sig åt elvispsex, dvs tror att allt måste ske i nåt slags höghastighetstempo… Fatta kombinationen av att inte höra av sig, sen knulla som en kanin på tjack, sen försvinna, är det killarnas bild av hur relationer ska vara? Att en tjej ska känna sig otrygg och osäker? Ger det nåt slags tillfredsställelse i manligheten? Eller är det en omedveten kollektiv bestraffning för jämställdhet/feminism, att stänga av alla normala sociala funktioner och bete sig som ett första klassens asshole?”

 

Kvinna, 31:

”Jag både tycker synd om söderhipstern och samtidigt är jag förbannad på hans självupptagna jävla surdegsstil. Han tror han är guds gåva till kvinnorna? Med vilken rätt? Möjligen har evolutionen nått den punkt att kvinnorna blivit överflödiga i hans bromance-värld. Han tycker att tjejer ska hållas kort. Det enda han har – som vi saknar – är en penis, och den tänker han tjuvhålla på. Ska dock tala om att många av de här snubbarna (ja, jag har träffat en hel del) är jävligt osäkra, och kanske är det det som märks utåt. Deras egen känslomässiga otrygghet. Rädslan att de ska bli sårade. Och samtidigt den där skitnödigheten, förvirringen, tron om att man är feminist om man aldrig är trevlig mot en tjej. Eller trevlig och trevlig, nog kan de vara trevliga, men det finns en distans. En postironisk hållning till allting. Inte minst till kärlek. Är söderhipstern rädd att åka dit på riktigt? Att verkligen känna nånting, som bringar honom ur balans, nåt som gör att han inte kan gömma sig bakom sin coola pose? Jag vet inte, utan söker mig bort från Stockholms innerstad. Är så less på de här omogna killarna och deras skitjobbiga attityd.

 

Kvinna, 21:

”Söderhipstern verkar mest vilja ligga med ”väsen” – nåt slags genomskinlig brud utan bröst, en idealbild av hur en kvinna skulle kunna vara, utan lukter och kroppsvätskor och känslor och former. Du vet att söderhipstern är livrädd för stora bröst? Det är som om bröst är en signal om en gammaldags kvinnoroll som inte går ihop med hans ideologiska syn på vad en kvinna ”är”. Han är mer mån om att pilla sig i sitt skägg än att gå in i ett förhållande. Du anar inte vad skönt det är att få säga det här högt. Jag har gått och tänkt på det här ett tag och det har stört mig så mycket. Och samtidigt är det så skenheligt allting, det sexuella sopas under mattan och på ytan är han cool och fin men sen sitter han ändå och runkar framför datorn medan han surfar runt på teenage gangbang. Det är väl dubbelmoralen jag tycker är äckligast. Vi lever i en sån konstig värld. Evolutionsmässigt är den manliga hipstern ett slags “hen”, kanske kommer hans kön att krympa tills det inte längre finns. Jag funderar också på om det kan handla om en hormonell störning av något slag? Du som är sexrådgivare kanske vet ifall de lider brist på testosteron?”

Kvinna, 46:

”Det är väldigt mycket prat på södermännen, prat utan substans. Ja, jag pratar om södermän för de tycks befinna sig främst runt Hornstull och Nytorget, där de glider runt som ett eget släkte med helt egna spelregler. Inte säkert de bor på Södermannagatan dock, utan kan mycket väl bo i en etta i Farsta… jag säger det bara som en detalj, eftersom livsstilen för många är ganska tillkämpad och påklistrad och kanske är det det som skiner igenom, att allt bara är ett spel för gallerierna. Osäkerheten att bli avslöjad som en bluff, som ett slags omvänt Truman Show… när jag var yngre så gick en del stockholmare runt i svarta kläder och vägrade hälsa på varandra, inte kunde de släppa loss sexuellt heller, och samma företeelse tycks söderhipstern lida av idag, fast han förklätt sig i nygrunge och med vänsterideal som sin fana. Men hur vänster är man när man är råegoist? Jag har gett upp, numera nätdejtar jag killar från Jönköping och Borås, de är visserligen stillöst klädda men hör i alla fall av sig när de lovat.”

Det är intressant det där, helt klart sexualiteten och nymanligheten. Står söderhipstern för en förvirrad manlig identitet? Måste en jämställd man behandla en kvinna som skit? Är det ”jämställdheten som gått för långt”, som en del (oftast män!) hävdar? Kommer trenden spridas runt i Sverige, eller har den redan gjort det? Är penisen en kroppsdel som håller på att degenerera, och åka samma väg som Fabios deffade bringa? Och hur står det till med västkusthipstern, med skånehipstern, med norrlandshipstern? Ringer de tillbaka efter en första dejt, skyr de stora bröst, eller är de mer besatta av att laga hallonmousse och pressa växter än att ge en kvinna klitorisorgasm?

Låt oss lyssna på vad männen själva har att berätta!

Kille, 30:

”Jamen det fattar du väl själv att det inte är så jävla lätt! Jag måste liksom vara perfekt hela tiden och gör jag det minsta fel så kallas jag för ett sexistiskt svin. Det är enklare att bara skita i allt, att inte agera. Kanske är det fegt men jag orkar inte hela tiden bevisa att jag är en bra snubbe. Att jag naturligtvis tycker att kvinnor och män ska ha lika lön. Jag är ändå redan dömd på förhand. Född med kuk betyder att jag är en förövare. Kvinnofridskränkning finns som brott, men inte manfridskränkning… bara som ett exempel. Och nej, jag är inte en sån där snubbe som tycker att ”jämställdheten gått för långt” för jag tycker att det är åt helvete med för snäva könsroller etc, men samtidigt är det som om alla roller är mer eller mindre ok utan de rent manliga. Och vad är manlighet? Jag vet inte, om jag ska vara ärlig. Jag vet bara att det anses jävligt fult att vilja ”vara man”. Killar i min ålder idag måste betala tusen år av patriarkala synder. Hur kåt blir man av det? Jag tycker för övrigt att det är jävligt skönt att slippa ta alla initiativ och uppvakta brudar. ”

 

Kille, 25:

”Jag tar aldrig en tjejs telefonnummer. Addar aldrig på Fejjan. Aldrig. Det var sånt farsan pysslade med. Var gentleman och sån skit. Jag ger henne mitt nummer och hör hon av sig eller vill adda mig så känner jag efter. Kanske? Numera är det brudarna som raggar och det är brudarna som bestämmer. Hey, ni har själva skrivit spelreglerna och jag tycker det är lugnt. Jag behöver inte göra så mycket. Som snubbe blir man ändå bara kallad player om man är för på. Brudar har ändå alla fördelar, så jag behåller min integritet, en brud ska aldrig tro hon kan vara säker på att kunna få mig. Jag bor förresten i Täby, om det spelar nån roll. Att hålla på och hänga efter en brud är inte min stil. Jag tror inte jag vill vara ihop med nån heller. Förhållanden är bara skit. Har aldrig träffat nån som är lycklig efter tre månader. Folk är bara otrogna och gör slut med varandra. Var det ska sluta vet jag inte, jag kanske ändrar attityd när jag blir äldre, men just nu är kärlek bara nånting jobbigt för mig. Jag är asglad att jag inte är kär.

 

Kille, 42:

”Det är verkligen svårt numera. Jag har blivit osäker i hur jag ska behandla kvinnor. Vågar knappt flörta. Än mindre säga något om utseende och så. Det anses ju så fult att uppmärksamma kvinnor för att de är vackra. Jag känner mig stressad och då är det enklare att inte säga något. Att inte möta blicken. Att inte uppvakta. För jag kan ju inte veta om min komplimang kan upplevas som ett sexuellt trakasseri? Jag vill inte kränka en tjej. Men känner mig skyldig hela tiden. Jag har en dotter på tretton år och det är jobbigt där med, snacket om pedofiler har satt sig i huvudet, jag tyckte det var jobbigt om hon såg mig naken när hon var liten… och nu när hon är tonåring är jag väldigt försiktig med hur jag bemöter henne, vill inte att nånting ska kunna misstolkas. Jag kramar henne inte så ofta just därför, som om jag alltid har ögonen på mig, kramades vi för länge nu? Känner mig skyldig där med på nåt sätt. Tror många pappors förhållanden till deras döttrar blivit skadat. Jag är också för jämställdhet men det är som om vi män inte längre får finnas. Visst finns det många män som är vidriga och som begår övergrepp men de flesta gör ju inte det. Ibland blir jag så förtvivlad över det här, hur det har blivit. För det är ju enkelt att säga jamen du som är en bra kille får väl jobba för jämställdheten – det gör jag, på mitt sätt, delar lika med exet på barnen, diskar, städar, lagar mat, och ändå kommer jag aldrig att duga fullt ut. Jag är ju man.”

Så, vad tycker just DU? “Video killed the radio queen” och kan genusvetenskapen ha fuckat upp hormonnivåerna såpass att vi tappat lusten?

Skriv till mig. Lätta ditt hjärta. Låt höra din röst.

Märk mejlet ”Söderhipstern 3.0”.

katjanouch@gmail.com

  1. Pidde: “Bara undertryckta mesar till män accepterar dagens bortskämda och egoistiska svenska kvinnor.”

    Ja, det är ju fruktansvärt bortskämt och egoistiskt att vilja bli behandlad på samma villkor som en man. Såpass bortskämt och egoistiskt att jag blir lite äcklad av att du vill det. Usch, så bortskämd och egoistisk du måste vara – bara en undertryckt mes till kvinna skulle nog acceptera dig.

  2. Jag har så svårt för människor som på intet sätt tänker erkänna att tusentals år av patrialkalt förtryck kan ha påverkat hur vi beter oss, mår, vad vi finner intressant eller vilka vi attraheras av. Däremot hoppar de snabbare än snabbt på idén om att feminismen på ca 150 år skulle totalt krossat hela vårt samhälle minsann! Nu är snart alla könlösa, asexuella och självmordbenägna pga av “statsfeminismen”, “genustrams” och andra farligheter som heeeeeeelt saknar vetenskapliga belägg (för de har minsann inte sett några) till skillnad från väl belagda teorier från the game som ju har lett till att vissa män har fått ligga en massa och därför, med utgångspunkt från empiri, måste vara sanna!

    För de som idisslar prat om biologi när manlighet diskuteras – vad sägs om att läsa lite historia kanske och inse att bilden av vad manlighet är minsann inte har varit särskilt fast genom tiderna så vi kanske kan skippa era oinsatta missuppfattningar om vad Darwins evolutionsteori skulle ha att säga om alfahannar osv?

    Istället för att hänga fast vid era hjärnspöken om vad feminism är så kanske ni skulle ta och läsa på om vad det faktiskt är och sen ta er en funderar på om ni inte åstadkommer en bättre värld både för er själva och andra om ni faktiskt hakar på istället för att dilla om hur mycket härligare utländska kvinnor är minsann. Det luktar nämligen unket lång väg att hävda att kvinnors härlighet hänger ihop med hur lätt det är för män att få till det med dem utan att behöva leva upp till några krav på emotionell tillgänglighet och jämlik behandling.

  3. HA HA HA! Är det här ett skämt? Jag har nog aldrig läst något så oseriöst och korkat. Vad är ni för människor som tror att man kan klumpa ihop en grupp människor till ett och samma beteende? Vad lever ni i för värld egentligen? Besitter ni inget analytiskt tänk? Om din partner inte vågar ta i din kropp, inte är intresserad, nyfiken, och inte kan stå för sin egen kåthet så är det inte för att han är man. Det är inte brist på “manlighet”. Att man ens kopplar ovanstående epitet till “manlighet” är ju som ett aprilskämt bara det. Självklart vill man “bli påsatt, känna hans starka händer på min kropp, känna hans kåthet och åtrå, att han vill ha mig precis som jag vill ha honom”, men igen, vad har det med manlighet att göra? Det är väl för fan bara mänskligt?

  4. Vilken man vill ha en svensk kvinna? Bara undertryckta mesar till män accepterar dagens bortskämda och egoistiska svenska kvinnor. Nej, det är bättre att gå sin egen väg och på sin höjd umgås med svenska kvinnor för en natt. Ska man nån gång stadga sig får det bli med en riktig kvinna som både visar sig själv och sin man respekt.

  5. Det stämmer att det hänger på geografin. En period i mitt liv (nu är jag lyckligt gift) läste jag många kontaktannonser/dejtingsajtpresentationer och det var påfallande att ju närmare centrala Stockholm kvinnan befann sig, desto större sannolikhet att jag skulle finna hennes värderingar och intressen motbjudande.

    “Genusvetenskap” och feminism är mer ideologi än vetenskap i det att de bortser ifrån (är okunniga om) självklara könsskillnader som under evolutionen format mäns och kvinnors psyken olika. Inte undra på att resultatet leder till förvirring och frustration.

    F.ö., har folk glömt att substantivformen av kåt är kättja?

  6. Det handlar om att börja samarbeta för att båda parter ska bli starka och glada och hitta balans. Feminism handlar inte om att hata män eller att separera sig från det maskulina. Alla behöver vi feminin och maskulin energi. Jag kan förstå män som blir trötta och rädda. kvinnans hårdhet har slagit över för att hon fått kämpa sig igenom tufft motstånd i århundrade- kan vara svårt för män att relatera till den sorts diskriminering kvinnor fått stå ut med. Ökad förståelse för varandra är viktig- how to get that knowledge- våga kommunicera med varandra! Lär känna dig själv, då lär du känna andra. Läs på om det maskulina och det femenina- många har ingen koll- vare sig kvinnor eller män- men kanske dags att göra lite reaserch?

  7. Om man nu läser Strauss på riktigt är väl sens moralen att det enda som fungerar på riktigt i relationer är att vara och acceptera sig själv, med fel, brister och förtjänster, och bete sig som folk.

    Jag har aldrig känt att jag har “haft någon koll”, eller “vet hur man gör”. Men jag vet vem jag är och resten brukar ordna sig på ett eller annat sätt.

    Var hittar ni alla skitnödiga människor? Satsar man på en person som försöker verka lite lagom pseudoproletär i sina lagom slitna jeans för 1500 spänn på Nytorget är risken kanske stor för att det är någon med ganska vag självbild som tenderar att spela roller. Gå vidare.

    Och ja, jag bor mitt på söder av en händelse, men utan skägg och surdeg.

  8. Om alla som känner sig som offer för andra börjar ta ansvar för sin egen delaktighet i sina relationer så blir det lättare och roligare att leva tror jag. Det är inte enbart andras upplevda beteende som gör att jag hatar eller mår dåligt eller blir bitter. Jag försöker ta eget ansvar för min oro eller ångest att inte räcka till och behöver inte straffa andra. Hat och irritation binder mig till hatobjektet. Kärlek och förståelse

  9. Om det är Neil Strauss som kvaddat skallen på snubbarna?
    Med sexuella erfarenheter från diverse mänskliga grupperingar i ryggan så ställer jag mig oförstående till vad som egentligen saknas i kvinnornas liv och varför ni tror att gräset är grönare på andra sidan? Det poängteras direkt att man inte vill ha en som slänger upp en över axeln, eller kör ett engångsligg och med detta har man väl manifesterat den andliga önskedrömmen om att både äta upp kakan och ha den kvar. Kvar blir bästsäljaren Fifty shades of grey där det finns någon som tar ansvar för kvinnans sexualitet så hon själv slipper ta ansvar. Jag vet bara en sak och det är att kvinnor som känner sitt starka jag och är säkra på sin sexuella identitet, blir inte dödsmärkta av att bli upplyfta över någons axel som sexuell preferens och företeelse..

  10. Krabbe; Aha, du menar så.. Tja det förhåller sig väl som med Svergies riksdag, den är uppdelad i två block av partier med liknande politisk sympati och egentligen borde ni blankrösta till dom bantat ner till två partier. I övrigt så har jag riktat mig mot en generellt alldeles för substanslös kritik av feminister och undrar om det var allt? Och detta med att komma med en självpåtagen roll som kvinnohatare som så många gör, där jag bara uppfattat en obestämd form och inte att halva massan utpekas kollektivt. Är det inte dags att skåda sin egen självpåtagna offerkofta?

  11. CCforever:
    Om du syftade på mig så drog jag ingen sådan parallell. I övrigt vet jag inte vad du syftar på?

  12. Krabbe; Bara en politisk idiot skulle dra parallellen feminism och nazsim och komma undan med analytikern i fullt behåll, så jag undrar vad etablissemanget har att vinna på denna skrämselpropagandacentral där allt består av en känslomässig sörja utan vare sig substans eller politska poäng. Är det möjligen så att vi skådar traditionella kristna värderingar som ur en hierarkisk synvinkel vill härska över massan in absurdum?

  13. Tack E för det irrelevanta svaret:) Frågan var ifall du ställde upp på det som kallas feminism idag och ifall du ser mig som en kvinnohatare för att jag inte gör det?:)

    Jag känner dig inte och kunde inte bry mig mindre om du är poppis eller inte. Det är inte direkt det som feministdebatten handlar om. Jag har en dotter som jag älskar över allt annat. Jag har en flickvän som jag älskar. Och tro det eller ej men dom älskar mig också:) Det betyder inte att jag jag vill att dom ska få några speciella fördelar som inte män har. Dom får kämpa precis som alla andra i samhället.

    Ifall man väljer att kalla sig själv för nånting, exempelvis feminist, så bör man väl åtminstone dela samma synsätt som andra som kallar sig feminister har? Det blir ju ytterst förvirrande om man kallar sig nånting men har en egen tolkning på saken. Om jag kallar mig nazist så kan jag väl inte ha en annan tolkning än dom andra som kallar sig nazister?

    Jag kan inte kalla mig själv feminist för jag har inte samma tolkning på feminism som dagens feminister har, inte ens min morsa köper det dagens feminister snackar om med genustrams osv, och då var hon ändå med på 70-talet.

    Så är jag en kvinnohatare för att jag inte köper dagens feministers världsbild och tolkningar?

  14. Ok. För att vara attraktiv innerstadskille ska jag vara postitiv, dominant, initiativrik, driven, charmig, social, rolig, flörtig och ha lite tåga. Jag ska höra av mig ofta men inte vara för på. Jag ska komma med kreativa komplimanger och inte vara drängig/svennig. Jag ska lura ut vad hon har mest komplex för (utan att hon säger något) och ge henne komplimanger för det. Jag ska vara mån om mitt yttre, men samtidigt inte vara för mån om mitt yttre, och jag ska vara modemedveten, vältränad och lång. Och ha snyggt skägg. Och snygg frisyr. Jag ska även vara bra i sängen, ständigt viril, lyhörd, diskuterande, ridderlig, tillmötesgående och snäll men absolut inte eftergiven eller tafatt. Jag får heller inte vara rädd eller nervös. Eller prata om det. Avtändande! Dölj den känslan! Lid i tysthet! Jag ska ha koll på musik, konst, film, litteratur och TV-serier och vara duktig på att laga mat. Jag ska också vara politiskt medveten, kreativ, välutbildad och konstnärlig, men får inte vara självupptagen. Jag ska vara GAAAAAH jag orkar inte! Jag är en människa!

    Trodde poängen med feminism var att vi skulle göra oss fria från begränsande ideal, inte skapa nya.

  15. Till Krabbe: Jag gillar de flesta män, och en hel del män älskar jag – som enormt goda vänner, söner, bröder m.m. Och de flesta män gillar mig, jag kan nog drista mig till att säga att jag är rätt populär bland män – som både kvinna och människa. Jag vill ju inte utrota män, jag vill leva sida vid sida på samma villkor och i sexuell trygghet för mig och mina döttrar. Du kanske inte skulle gilla mig som person, Krabbe – och det behöver du inte heller, det är lugnt. Man kan inte gilla alla.

  16. E: Vad glad jag blir när jag hör det! Grattis! Om jag får drista mig till att gissa hur ni lyckats så bra, så tror jag att ordet “respekt” är det viktigaste!

  17. Till E:
    Det var jättebra tills: “Jag är feminist. Det är inte samma sak som manshatare, vad alla kvinnohatare än tror.” Att kalla män för kvinnohatare för att dom inte ställer upp på feminismens tolkningar och är trötta på feministgnället samtidigt som man säger att man själv inte är manshatare det harmoniserar inte direkt. Bara för att du älskar EN kille så betyder det inte att du gillar resten eller hur? Så är vi kvinnohatare för att vi tröttnat på gnälliga feminister?

    Du kanske är feminist som feminismen var menad från början men om du kollar på vad feminismen faktiskt är idag med skuldbeläggande av män, inkvoteringar(dvs ren diskriminering av män) genustrams osv så är ju frågan om du fortfarande kallar dig för feminist. Man måste ju uppdatera sin hållning på områden, kan inte bara kalla sig saker av slentrian. Saker och ting förändras över tid. Och när en ideologi börjar ta sig extrema former så är det kanske dags att fundera över om man verkligen fortfarande skriver under på allt den står för idag.

    Jag ställer upp på lika lön för lika arbete och att kvinnor ska ha exakt samma möjligheter som män, vare sig mer eller mindre. Dom ska behandlas lika, dom ska inte fjäskas för och få gratis saker för att dom är tjejer. Har dom inte det som krävs för att bli brandmän eller poliser så ska dom inte kvoteras på grund av sitt kön. Dom ska fylla dom kraven som ställs för att garantera säkerheten för allmänheten. Dom ska som alla andra konkurrera på lika villkor. Jag ställer inte upp på kvoteringar och genustrams och liknande som feminismen står för idag.

    Så är jag kvinnohatare och du manshatare? 😉

  18. Vad lycklig jag är som lever med världens mest fantastiska man sen flera år tillbaka. Jag kräver inte att han ska behandla mig som nån jävla prinsessa och jag manipulerar honom aldrig med bitchiga krav och lynniga utbrott. Vad jag vet runkar han inte till nätporr eller tittar bort när jag är naken eller “ställer upp för husfridens skull”. Vi älskar varandra och lyssnar på varandra och vill varandra väl i alla lägen. Vi är lojala mot varann och gör aldrig nånsin ner varandra, varken inför varandra eller inför andra. Vi skrattar ihop. Vi knullar passionerat och ofta och vi vågar prata om sex och vad vi vill ha och inte och vi vågar spränga gränser tillsammans. Ibland grälar vi som in i helvete. Ibland missförstår vi varann. Sen blir vi sams och somnar i varandras famn. Han har bara typiskt manliga intressen och ofta följer jag med honom på olika evenemang bara för att vara tillsammans med honom, och ibland går han själv eller med sina polare. Sen följer han med mig i inredningsbutiker eller går på spa bara för att vara med mig och göra mig glad. Vi sätter varandra främst men ger varandra frihet. Vi respekterar varandra. Han och mina barn är de viktigaste människorna i mitt liv. Han känner likadant gentemot mig och mina barn. Jag är feminist. Det är inte samma sak som manshatare, vad alla kvinnohatare än tror. Min man är arbetarkille. Så alla män är inte trötta på kvinnor och alla kvinnor behandlar inte sina män som lägre stående tjänare. Men så bor vi inte i Stockholms innerstad heller, utan har våra rötter i arbetarklass från småstad…

  19. Som Mattias säger. Kvinnor har ingenting att erbjuda en man utöver sex. Och som sagt, knappt det är värt mödan. Jag vet dock inte om 50-tals fruarna var så värst undergivna. Min morsa var hemma större delen av min uppväxt och hon är allt annat än undergiven, snarare tvärtom, hon vet vad hon vill och domderar ibland lite för mycket. Så jag tror inte mycket på bilden av 50-talsfrun som undergiven. Bara för att man jobbar i yrkeslivet gör inte det en till mer dominant, finns duktigt med undergivna tjejer ute på arbetsmarknaden som inte vet vad dom vill. Det jag kommer ihåg och uppskattade väldigt mycket från när jag var barn är mina kompisars mammor, dom var alltid trevliga och snälla och bjöd på saft och hembakade bullar och packade matsäck till en. Jag vet inte om dom var yrkeskvinnor eller inte men det var i alla fall no bitching, no whining. Dom kämpade på som alla andra.

    Här är en bra film som visar på hur otacksamt det kan vara att vara man och pappa http://www.youtube.com/watch?v=L9wpMDZ3e28

    För er som trodde det var lätt att vara man back in the days 😉

  20. TransCat: Som Expat just skrev, vilket du verkar ha svårt att förstå; kvinnor bortprioriteras -Totalt! Mäns intresse för kvinnor har fundamentalt minskat radikalt det senaste årtiondet. Du vill uppenbarligen inte inse verkligheten, vilket är uppenbart, eftersom du på fullt allvar verkar tro att det är många som vill ha undergivna 50-talsfruar tillbaks. Män vill att kvinnor skall ha samma chanser som män, men har i processen helt enkelt tröttnat på gnället och den krävande prinsessbitchattityden och allt “vi duger som vi är” trams. I verkligheten har kvinnor inte längre något att erbjuda som män verkligen vill ha, kvinnor lever i det förgångna och överskattar och felskattar sitt “värde” fundamentalt. Kvinnor förstår helt enkelt inte vad män vill ha, att erbjuda sex duger inte längre, det emottas med en gäspning; och relationer med dagens kvinnor ses som en plåga. Uppmaningen, som du borde ha insett vid det här laget, är att kvinnor i större utsträckning får finna sig i att skapa sina egna liv i ensamhet med sina kompisar, alternativt hitta på något som männen verkligen vill ha. (Tips, “alla män är svin” kanske inte är den bästa startpunkten för analys därvid. Kanske genuin respekt är bättre?!).

  21. Miss Anti: Tackar, tackar! Men helt ärligt, man behöver inte vara “orolig” för att inte “lyckas” numera. Med nätporr så finns det ju tiotusentals videos helt gratis med helt otroligt vackra, sexiga och smala kvinnor att välja på. Och med alla amatörvideos slipper man dessutom dåliga aktriser och pinsamma manus, utan istället kan man få icke agerande, smarta, genuint skrattande, glada, superkåta och leende kvinnor, istället för att vara begränsad till Amerkanska white-trashfilmer med pantade falska blondiner med jätterattar i plast.
    (Frugan har ju lagt på sig nästan 20kg sedan bröllopet, så man får ju vända sig om lite diskret och titta bort om man skulle få syn på henne nästan avklädd, man vill ju inte såra henne; fast ibland får man ju “ställa upp” för husfridens skull).

  22. Svårt att ha denna diskussion utan att det blir pajkastning mellan könen. Som utlandsboende så märker jag en enorm skillnad mellan hur män/kvinnor interagerar i Sverige och mitt nya hemland. I mitt nya hemland ger männen gärna en uppskattande blick åt de glada kvinnor de möter och får ofta lika många tillbaka. Där har ändå kvinnorna och männen om möjligt ännu oftare en högre utbildning än här.

    I Stockholm så möts jag verkligen av den sexuella misär som verkar råda. Både tjejer och killar verkar vara sexuellt frustrerade och de sura minerna verkar nästan vara stelopererade.

    Jag visar inte heller någon pardon mot Stockholmstjejer och är precis lika dryg som andra Stockholmskillar. Detta då jag också är trött den bitchattityd som Stockholmstjejer verkar ha. För att jag ska vara trevlig i Stockholm så måste tjejen först visa sig vara värdig detta. Möter jag en bitchig tjej som verkar “kräva” uppmärksamhet så tittar jag demonstrativt åt andra sidan tills hon passerat. Jag har också slutat vara chevalierisk mot kvinnor med barnvagn.

    Det har till och med gått så långt att jag slutat att se Stockholmstjejen som sexuellt attraktiv. Det är inte så att jag kräver att hon ska vara superkvinnlig. Det räcker med att hon visar upp en mindre bitchig och asexuell yta.

    När jag pratar med svenska killar och tjejer så gnäller både på att man inte uppskattas i Sverige och båda könen verkar drömma om eldigare partners utomlands samtidigt som man ser det som ett hot att det motsatta könet skulle vilja fly denna sexuella istid.

    Bland yngre killar så verkar det vara en trend att ge upp relationer helt och hållet. Sexlusten verkar vara obefintlig och man sitter helst inne en fredagkväll och spelar TV-spel.

    Vi har skapat världens mest jämlika samhälle men ingen verkar vilja bo i det. Men vi håller ända varandra järnhårt i ett virtuellt dödsgrepp på vägen ner i relationens Mirianergrav. Ledordet bland kvinnor verkar vara: “Det må vara hur jävla trist som helst men en tröst i misären är att du också verkar lida.” medan mannen är gladast då han slipper relationer överhuvudtaget.

    Jag som trodde att radikalfeminismen skulle göra mannen relationsmässigt försumbar. Det ser i stället ut som att det snarare är kvinnan som bortprioriteras. Det är helt enkelt inte värt det.

  23. Vad är det som hindrar er som vill ha sex på ett sätt där kvinnan är undergiven och mannen som är dominant? Att andra inte vill det, kvinnor som vill vara dominanta, män som vill vara undergivna, dom som inte vill något av det, etc – varför skulle detta hindra er?

    Vad är det med detta tankesätt att det liv vi andra lever som ni inte har ett dugg med att göra hindrar det ni gillar i ert sexliv?

    Är det för att ni är arga för att ni vill tvinga kvinnor och män att vara på ett sätt som ni ser som kvinnligt och manligt? Varför skulle alla kvinnor och män göra som ni önskar.

    Om detta skulle vara PK och något som genusvetenskapen skulle ha “fuckat upp” så är det dags att sluta tro att ni har rättighet att säga åt oss andra hur vi ska leva VÅRA liv. Jag tänker inte bli undergiven för att det finns män som vill att alla kvinnor dom möter ska fylla deras förväntan på kvinnor. En förväntan som hämtad från 50-talet.

    Seriöst, om ni har så stora problem med vanlig interaktion med andra personer och börjar känna er osäkra på er identitet så kanske dags att börja tänka på det egna beteendet… Projicera inte er osäkerhet på oss andra.

  24. Miss Anti

    Klarar du eller andra tjejer av att ta ett nej? Har ni någonsin raggat på någon och fått ett nej? Eller är det så att ni aldrig någonsin har behövt hamna i den situationen eftersom att det är mannens jobb att ta initiativ? Om du är svinkåt och vill knulla med en söderhipster med helskägg, nördbrillor och sjömanstatueringar och han säger nej, beskriv gärna hur det känns att bli avsnoppad(avfittad). Det är sjukt pinigt att få ett nej. Man känner sig dum, blir röd i ansiktet osv. Speciellt ifall en tjej har har visat intresse. Det är inte ens värt att lägga nån energi på er. Dom som orkar gör det med manipulation eftersom ni är lättmanipulerade, gäller bara att säga rätt saker utan att mena det. Sedan kör man nonchalans-attityden för att ifall man får ett nej så betyder det inget, man behöver inte känna den där klumpen som uppstår när man inte duger för nån. Men det är inte alla som pallar köra det spelet. För det är ett spel.

    Du kan ju testa nån gång, ragga på nån som sen nobbar dig på ett otrevligt sätt också. Det är så sjukt lätt att vara tjej, behöver inte lyfta ett finger så har ni mailboxarna fulla med killar som vill ligga med er, även om ni är fula. Som kille får man anstränga sig som ett as, klart som fan vi börjar manipulerar. Vi är ju trots allt heterosexuella och gillar att ligga med tjejer. Men det är fan lättare att bli bög tror jag.

    Lätt att sitta och va snofsig som tjej och skylla allt på oss, ingenting är ju någonsin erat fel. Klart man tröttnar på er 🙂 Puss!

  25. @Miss Anti @K
    Läs en kurs i biologi/utvecklinglära…
    Genusfolkets hallelujamöten på universiteten blir lätt inskränkta, va? 😀

  26. @Rodrigo V
    Trist. Men det finns väl förortstjejer som vill ha kul? Eller får dom inte gå ut? Eller släpper dom inte till?

  27. Hey, Södermännen får i alla fall ligga. Vi förortskillar får nobben redan vid första ögonkast. Det står ju “taliban” skrivet i våra pannor. Eller hur?
    Tackar i alla fall för tipset att börja odla biodynamiskt. Kanske kan hjälper mig att glömma den sexuella frustrationen. Lol.

  28. Hej Mattias. Varför skulle det vara sexistiskt med engångsligg? Var har du lärt dig det? Tvärtom kan det vara absolut nice.

    Att hålla på och falskspela och manipulera för att ligga är däremot ganska osympatiskt (jag tror du förstår varför).

    Lycka till med nätporren!

  29. Miss Anti: Om du taggar ned två pinnhål och läser mellan raderna, så går det att utläsa att de snyggare kvinnorna som vanligt bara trånar efter ett litet fåtal snygga killar.

    Det nya är att de vanliga grabbarna helt enkelt inte längre tycker sexet är värt besväret med de resterande medelmåttekvinnorna. Nätporren är två musklick bort och överstökat på ett par minuter! Så varför skall männen “växa” bort från det?! Om kvinnorna tjatar så ställer de väl upp, men mer energi än så orkar de inte lägga ned.

    Är det för övrigt automatiskt “sexistiskt” att vilja ha engångsskjut och skippa relationer?!

  30. Shieet vilka pinsamma ursäkter till män(niskor) den här tråden är full av. Ser ni inte vad ni själv skriver. Problemet med mansrollen både nu och då är förfan att ni inte klarar av att ta ett nej, utan ska hålla på och manipulera för att få tillgång till fitta. Feminism handlar om att kvinnor är, och därmed också förtjänar att ses som, vanliga människor med egen vilja. Om du hela tiden känner att du riskerar bli “avslöjad som sexist” beror det nog på att du innerst inne är sexist. Försök inte spela omedveten. Fast iofs om det är den här patetiken patriarkatet har förfallit till är förhoppningsvis dess totala sönderfall nära förestående. Och lägg ner skitsnacket om alfa/beta-män, släpp högstadiementaliteten och väx upp för fan.

  31. Fantastiskt. Ett gäng kvinnor som tycker sig ha rätten att bestämma hur mäns sexualitet ska te sig …

    Jag gillar inte när män kommer med krav på hur kvinnor SKA vara och jag gillar inte heller när kvinnor kommer med krav på hur män SKA vara. Alla individer har rätt till sin egen sexualitet och sitt eget sätt att vara. Duger det inte får ni väl hitta någon annan.

  32. “To soon old, to late smart”:

    Ung på 70/80-talet. Liknande propaganda då. Indoktrinerad. Dolde min manlighet, tills jag insåg lögnen. Kvinnor vill ha män, inte kvinnokopior. Oavsett politisk konjunktur. Bättre “tur” med svenska kvinnor efter denna insikt.

    Dock, alltid känt mig mer uppskattad som man av utländska
    kvinnor. Sverige är speciellt på många sätt.

  33. Tips till alla frustrerade söderkvinnor: Våga leta norr om slussen och söder om skanstull så hittar ni säkert nåt nytt och spännande!

    Tips till alla frustrerade söderhipsters (och andra frustrerade svenska män också): Skippa de skitnödiga PK-svenskorna som hycklar, inte vet vad de vill och som aldrig blir nöjda, och kör orientaliskt istället. De riktiga kvinnorna i Sverige 2013 kommer från mellanöstern. De kan konsten att vara starka, kvinnliga och kåta på samma gång!

  34. Den här texten får mig att tappa lusten.

    Katerina + kommentarer: kan ni inte gå i genuskunskapens spår och utveckla egna teorier som man kan läsa in sig på? Skulle faktiskt uppskatta om kritiken mot pk-feminist-genus-hen-staten-media-manshat-osv kunde konkretiseras något. Det här är bara så sjukt frustrerande förvirrande läsning att jag varken kan säga bu eller bä, bara va?

    Och slutligen, till alla män som känner att er sexualitet skambelagts medan andras uppmuntrats: så är inte fallet. Kan förstå att det känns hemskt att förknippas med våldtäksmän osv, men att för den sakens skull tro att kvinnor får ha sin sexualitet ifred och att hbt-personer hyllas i dagens samhälle… get a grip. Höj blicken över edra egna ledsna penisar så kanske vi kan komma nånvart.

  35. Men lol vad vetenskapligt (not). Typ det dummaste skiten jag läst. Men hade inte förväntat mig annat. Snacka om att fatta helt skevt.läs några kurser på uni, typ ta en magister i genus innan du skriver så en slipper skämmas när en läser.

  36. Nu ska vi tala lite Jung.

    Alla bär på Anima (kvinnlig) och Animus (manlig) i det undermedvetna. Det gäller för alla att koppla till dessa poler för att uppnå balans och psykisk mognad. Men det är inte lätt i denna värld, där många är ur balans, det kräver sitt hen. Att ömsa lite skinn.

    Och sedan ska man behandla allt och alla som man vill bli behandlad själv, gör man det blir det sällan fel.

    Sedan skulle det inte skada om att folk skulle inse hur värdefullt och heligt allting är. Ovärderligt… Ödmjukhet, visdom, ljus och sanning. Allt är ett.

    Kärlek!

  37. Vad är verkligt tråkigt är att Katerina, som ju verkar var en bildad och vidsynt person använder sig av det som kallas “gender policing”. Alltså att störa sig på en person beteende, utseende att man tar till olika bestraffningar för att personen ska uppföra sig enligt ens egen bild (fördom) om hur en man eller kvinna ska vara.
    Artikel handlar om att män “söderhipstern” inte beter sig enligt norm hos “ett stort antal damer”. För de vill ha en “riktig man”

    När män inte följer gängse stereotyper utdelas en dubbelbestraffning som handlar om ett ifrågasättande av hans:
    1 Könstillhörighet
    2 Sexuella läggning

    Exempel:
    1 “Tänk jag såg en kille som hade kjol, omg! Vill han byta kön och bli kvinna eller?”
    2 “Jag såg en kille som hade rosa tröja, men gud vad bögigt är han gay eller?”

    Motsvarande drabbar inte kvinnor eller har ni hört talas om en kvinna som går till jobbet i byxor blir ifrågasatt om hon är en “riktig kvinna” eller om hon vill byta kön och bli man?

    Det sorgliga är att kvinnor som inte för sitt liv skulle vilja vara “en riktig kvinna”, som det var förr: omyndig, ingen rösträtt, ägna sig åt hem och barn, inget yrkesarbete, bara klä sig i lång kjol eller fotsid klänning.

    Om kvinnor inte själva vill leva i gamla fastskruvade könsroller; kräv då inte heller att män ska göra det.

  38. Jag tror det handlar mycket om självbild och självförtroende. Jag vet själv hur jag var i 20-års åldern, med en självbild så trasig att jag knappt orkade röra i det för att det gjorde så ont. Man var livrädd för att göra fel. Feminismen var definitivt en bidragande orsak, och det är det säkert för många av dagens unga killar också. Man misshandlar faktiskt killar psykiskt under uppväxten genom att förvägra dom möjligheten till en positiv självbild som män. Sen undrar man varför dom fungerar så dåligt…

    Som en snäll grabb upptäckte man ju snart nog att tjejer inte är särskilt intresserade av “feministiskt korrekta” killar. Jag märker när jag skriver att jag fortfarande är förbannad på feminismen över dom självdestruktiva ideal och bilder man dyvlades på. När jag började agera lite mer dominant och byggt upp lite av en konstruktiv manlighet så blev det mycket enklare med tjejerna.

    Tänk om hipsterkillarna verkligen skulle förstå hur mycket dom saboterat för sig själva genom att köpa den feministiska världsbilden… Skulle bli “patriarkal” revolution. 😉 Nu är förstås hjärnan rätt bra på att skydda sig emot obehagliga sanningar så det lär inte ske nåt massuppvaknande där i första taget…

  39. “Men då är problemet inte att män inte längre kan vara svin, utan att det inte etablerats nya normer om hur män kan hävda sig själva och sina behov på ett jämställt och respektfullt sätt.”

    Björn, problemet är inte att den dräggiga snubben får nobben efter åtta starköl och ett öööh vill du knulla? Jag tror inte att någon man idag eftersträvar att vara honom heller. Problemet är att många män idag inte vill eller vågar närma sig en kvinna med risk att få sexiststämpeln i pannan. Mannen har anpassat sig duktigt till vår svenska feminism. Tydligen för bra! Och när det börjar klagas så anser du att männen bör anpassa sig ytterligare? Det är ju knappast så att männen över en natt fick svårigheter att bära hem en kvinna under armen, och numera måste dricka vin och prata film för ett ligg. Lätt att få det att låta som om männen inte längre kan vara svin och då uppstår det problem. Vi pratar om män som inte längre vill fråga henne i hörnet om han FÅR bjuda på något att dricka med risk att framstå som ett objektifierande as. För du kan inte argumentera emot att det idag anses fult att som man närma sig en kvinna med syftet att få knulla? Och jag tror inte det var detta suffragetterna hade som mål när de demonstrerade för kvinnlig rösträtt.

    “För detta tror jag inte att feminister är emot. Många utav dessa kvinnor som klagar på passiva, curlande män ser sig säkerligen själva som feminister och eftersträvar jämställdhet med starka män som vet vad de vill.”

    Alltså, vi ser inga demonstrationståg för kvinnlig rösträtt idag. Utan vår tids feminism tar sig andra uttryck. Bla eliminerandet av machomannen med egenskaper som styrka och vilja. Även om dessa egenskaper ofta är åtrovärda hos män, så är det inget som feminismen direkt gör tummen upp till. Det är ju dessa män som exempelvis bygger ett glastak och håller kvinnor borta från de ledande positionerna i samhället. Starka män som vet vad de vill:)

    Det låter lite som om du anammat wikipedias definition av feminism och kör på det. Du har en väldigt glorifierande syn på feminismen, så det kanske är hög tid att kolla upp hur ideologin tar sig uttryck 2013.

    “Alltså är utmaningen i hög grad en utmaning för kulturen. Att etablera nya bra normer för mänskligt samspel som förutsätter likvärdighet och mellanmänsklig respekt, men också att människor vågar stå upp för sig själva och inte vara passiva offer åt någotdera håll.”

    Ja mannen blev ju alldeles för passiv för kvinnans smak. Och det var inte bra. Så nu får vi sätta oss ner och uppfinna ännu fler normer så hon blir nöjd. Dessutom har feminismen lärt mig att män aldrig kan vara passiva offer för män har ALL makt i samhället och en egen mansklubb som systematiskt diskriminerar kvinnor. Dessutom är det ok att slå, bara man slår uppåt.

  40. Kling: “Att män kunnat göra lite som de vill är dock ingen floskel utan jag håller med dig. Men problemet i sak är ju att vi ser arga reaktioner från kvinnor som tycker männen blivit alldeles för passiva.”

    Fast då handlar det kanske om att män historiskt kunnat uppträdda dominant på ett respektlöst sätt. Nu går inte det längre. Och en del män blir osäkra och vet inte hur de ska bete sig och blir därför passiva, kanske rent självutplånande. Men då är problemet inte att män inte längre kan vara svin, utan att det inte etablerats nya normer om hur män kan hävda sig själva och sina behov på ett jämställt och respektfullt sätt.

    För detta tror jag inte att feminister är emot. Många utav dessa kvinnor som klagar på passiva, curlande män ser sig säkerligen själva som feminister och eftersträvar jämställdhet med starka män som vet vad de vill.

    Alltså är utmaningen i hög grad en utmaning för kulturen. Att etablera nya bra normer för mänskligt samspel som förutsätter likvärdighet och mellanmänsklig respekt, men också att människor vågar stå upp för sig själva och inte vara passiva offer åt någotdera håll.

  41. För mig och säkerligen +95% av alla feminister så handlar feminism i grund och botten om likvärdighet mellan människor oberoende av kön. Man ska betrakta och bemöta alla som individer med lika värde. Nästan all feministisk etik kokar ner till detta, en humanism helt enkelt. Sen finns det olika teorier om hur könsrollerna och genussystemen ska förklaras, men det är en rent vetenskaplig fråga.

    Som jag skrev tidigare så medför detta att feminister är emot att kvinnor behandlas som objekt, att män tar sig rätten att tafsa på kvinnor osv. Man är såklart emot det omvända också, men det är inte lika utbrett.

    Men varför skulle feminister vara emot att män t.ex. är öppna och ärliga med vad de känner? T.ex. om man är intresserad av någon. Och att män tar initiativ, t.ex. frågar om en tjej vill hänga på hem?

    Visst, det gäller väl som med den mesta sociala interaktionen att man bör ha viss social kompetens, är lyhörd och respektfull osv. De flesta vill ju ha någon form av ömsesidighet och personlig koppling även om det bara är ett one night stand. Och ingen med bra självkänsla vill ha sex med någon som är respektlös osv.

    Men då är det som sagt respektlöshet, subjekt-objekt relationer osv. som är problemet. Inte att man är öppen, ärlig, tar initiativ osv. Alla har väl olika smak om hur man vill bli förförd men detta tror jag verkligen inte att någon feminist tycker är dåligt i sig. Vissa gillar väldigt rättframma personer, vissa gillar att leka sig fram lite långsamt osv. Ärlighet och genuinitet tror jag alla uppskattar.

    Kort och gott så fattar jag inte riktigt vad somliga menar är feminismens fel? Hur menar ni att feminister är emot att män får vara män (?), förutsatt att detta inte innebär någon respektlöshet?

    Är ni ö.h.t. öppna för att era problem kan ha helt andra förklaringar?

  42. “Eh?? Den osäkerheten bottnar helt i en historisk ojämnlikhet och maktobalans mellan könen där mannen har haft privilegiet att kunna köra med kvinnan lite hur som helst. När kvinnorna till slut får nog så skapar det naturligtvis en viss osäkerhet bland män som inte vill eller inte kan anpassa sig till att vara på en mer jämlik nivå.
    Lite väl självgott att säga att det skulle vara feminismens fel när man som man inte längre kan köra sitt vanliga maktspråk.”

    Gustav, diskussionen handlar om män som anammat den feministiska ideologin. Män som helt enkelt inte längre ser något behov av att vara den offensiva parten. Män som jag egentligen tror vill, men hålls tillbaka av arga feministers utspel på bloggar, tvitter, facebook osv i oändlighet. Nu börjar kvinnsen surna till, för det var inte såhär det tänkte tror jag. Fenomenet där feminester tvingas syna baksidan på myntet finns det gott om exempel på, och det är aldrig glada miner.

    Sen går det givetvis att spotta feministiska floskler. Att män kunnat göra lite som de vill är dock ingen floskel utan jag håller med dig. Men problemet i sak är ju att vi ser arga reaktioner från kvinnor som tycker männen blivit alldeles för passiva. Det är intressant. Man är helt enkelt inte nöjd med produkten man skapar och det går liksom inte att börja om. Frustration:)

    Klart det går att ragga! I vissa miljöer är det tom tänkt att du ska ragga. Inga problem alls. Och det kräver knappast några specifika talanger. Jag tror att många är irriterade för att feminismen ökat klyftorna mellan kvinnor och män, trots att det är detta man säger sig försöka motverka. Och nu ser vi fler och fler kvinnor som börjar irritera sig. Bra tycker jag!

  43. Jag vill bara få ge ett kort svar till Roys kommentar: “Det är så härligt med andra kvinnor än svenska. ”Tophy nosed, cold and arrogant” kallas svenskorna av mina vänner utomlands.”

    Jag är tjej och jag känner mig kränkt om mågon kallar mig arrogant. Enligt mina vänner utomlands uppges svenska män vara dåliga, ja nästan oförmögna, till att flirta och någon gång vara rak i sin kommunikation, visa känslor och bjuda ut en tjej på dejt.
    Och med det sagt förväntar jag mig inte att det är männens uppgift att bjuda ut. Jag är själv ganska duktig på att ta initiativ men det skulle vara skönt någon gång att få känna sig omtyckt utan att behöva jobba för att ens bli sedd först. Det har gått för långt när män påstår att det uppfattas som “sexistiskt ofredande” när en man ger en kvinna en komplimang. Delar vi upp oss i vi mot dom – de förtryckta männen och feministerna – kommer ju ingen kunna leva i ett normalt förhållande i framtiden. Det som folk i allmänhet behöver jobba på är hur man beter sig i sociala sammanhang, att inte döma andra så förbannat fort som när den här debatten togs upp (vilket i och för sig är välkommet!) att alla män är si och alla kvinnor är så, samt att inte heller döma en kvinna på två röda beroende på hur hon är klädd – antingen som en man eller som en slampa (ursäkta uttrycket) för att hårddra det hela lite. Vi vet mycket väl hur samhället kan se på de två sistnämnda “kvinnotyperna” och det är synd. Så mycket enklare om alla bara kunde få vara sig själva men samtidigt visa respekt mot varandra.

  44. Tyvärr tror jag inte ens Katerina, som kallar sig sexrådgivare är intresserad av att skaffa sig en realistisk bild av hur den sexuella dynamiken fungerar mellan män och kvinnor.

    Många vet vem Neil Strauss är, men folk kommer inte fatta “spelet” om de inte förstår de bakomliggande mekanismerna, det vill säga biologin:

    Man kan börja med att försöka förstå grundläggande begrepp:
    Hypergamy, sexual selection, Sexual dimorphism, Bateman’s law, Briffault’s law.

    Böcker på ämnet:
    The Evolution of desire, Sperm Wars, The Red Queen.

    En extremt stor kunskap finns inom game/pua-kulturen. Varför? Helt enkelt för att dessa teorier har visat sig stämma empiriskt, i verkligheten, genom praktiska erfarenheter av tusentals och åter tusentals män jorden runt. Här är den gren av betéendevetenskapen där amatörforskare ligger extremt långt före konventionella forskare.

    De som har minskt kunskap om realiteten mellan könen är ironiskt nog feminister och genusfolk.
    Varför? Feminster och genusfolk är ignoranta och arroganta som vägrar att försöka se verkligheten från flera olika perspektiv, vägrar att ens försöka förstå det mest grundläggande elementen hos andra förklaringsmodeller än de feministiska.

    Jag kan säga att bara genon att förstå grundläggande Darwin, så vänds feminismen på huvudet.

    Att ha satt sig in i biologi, samt sysslat med game i praktiken och legat med långt fler kvinnor än medelsvensson gör under sin livstid, gör en, minst sagt, jääääävligt kritisk mot feministiska förklaringsmodeller över samhället.

    För att komma med något för de själar som vill forska vidare på teorier alternativa till feministisk dogma, så finns här en länk som förklarar det mesta, och innehåller i sin tur länkar för vidare läsning:

    http://www.singularity2050.com/2010/01/the-misandry-bubble.html

  45. Intressant diskussion. Men jag tror inte finns några riktiga män eller några riktiga kvinnor. Det är liksom det som ligger i ordet riktig = ideal = ouppnåelig. Det är ett rörligt mål som man brukar säga. Män och kvinnor som har realistiska mål och en någorlunda realistisk syn på sig själva finner en partner (om de vill). Kärlek är inte samma sak som att konsumera, eller så det så för vissa idag?

  46. Jag menar att Katerina tar vitt skilda “symptom” som inte verkar ha så mycket gemensamt och bakar ihop dem till “genusteoriskadade män” utan speciellt mycket argumentation. Inte alls glasklart.

    “Däremot ser vi här en alldeles särskild osäkerhet mellan könen som endast är feminismens fel och ingen annans. Vilken nykter man idag går fram till en okänd kvinna och börjar prata? Nä precis. Ingen vill vara ett sexistsvin som objektifierar och utsätter henne för obehag eller hur?”

    Eh?? Den osäkerheten bottnar helt i en historisk ojämnlikhet och maktobalans mellan könen där mannen har haft privilegiet att kunna köra med kvinnan lite hur som helst. När kvinnorna till slut får nog så skapar det naturligtvis en viss osäkerhet bland män som inte vill eller inte kan anpassa sig till att vara på en mer jämlik nivå.
    Lite väl självgott att säga att det skulle vara feminismens fel när man som man inte längre kan köra sitt vanliga maktspråk.

    Jag håller fast vid att det går alldeles utmärkt att både ragga, ge komplimanger (ärliga sådana då) och bara vara trevlig och social mot kvinnor man inte känner utan att vara ett sexistiskt svin eller väcka obehag. Det kräver dock en aning social fingertoppskänsla för hur och när, något som många feminismbashare här verkar sakna.

  47. Gäller inte detta en ganska liten grupp män och kvinnor i landet Sverige.
    Evolutionära vinnare är som alltid: Flest välartade avkommor vinner. Det andra är i längden bara teater.
    Och varför skall män vara intresserade av kvinnor som inte sätter avkomman i fokus? Ganska irrationellt isåfall.

  48. Ekonomer har en bra förståelse för hur detta fungerar. Det handlar om utbud och efterfrågan.

    Du har en relativt stor grupp kvinnor som vill sex ifrån en mindre grupp män. Helst vill de ha sexet till de pris de tror finns på marknaden (de vill säga att de är de åtråvärda och männen ska jaga dem) men nu börjar de upptäcka att det är männen som sätter priset och de måste jaga. Därför är kvinnor förbannade. Marknaden fungerade inte som de trodde och nu känner de sig lurade.

    Men dessa män lever gott på att vara de som sätter priset på sex. De gör att de kan agera som de gör utan konsekvenser.

    Därför behandlar männen kvinnorna som “skit” (trots att de säger att de är feminister). Därför tänker de inte jaga kvinnorna, ge komplimanger och låta dessa känna sig extra speciella och åtråvärda (det är jobbigt och onödigt). Därför är de självupptagna i sängen (varför inte när utbudet är så stort?). Därför hörde inte av sig (varför jobba för något du får gratis?). Därför “tjuvhåller han på sin penis” (d.v.s. han pippar när han vill på sina villkor). Därför väljer han att knulla de “väsen” som bäst överensstämmer med sin idealbild (varför köpa en sämre produkt?). Därför går han inte in i förhållanden (vad får han ut av det som han inte redan får idag?).

    Det traditionella lösningen för kvinnor skulle vara att bilda ett fackförbund och vägra sälja sig till dessa mäns pris. En form av sexkartell…. men just det. Det var ju det feminismen gjort uppror mot. Förr så hade kvinnor en sexkartell. Ville du ligga var du tvungen att betala ett väldigt högt pris (du var tvungen att gifta dig och binda dig juridiskt och ekonomiskt till kvinnan och eventuell avkomma).

    Att bryta sönder denna kartell har varit en av feminismens mål sedan 1800-talet. Nu får man så vad man skördat. Eller ska vi säga ligga som man har bäddat.

    En bra artikel som rör sexmarknaden finns här: http://www.washingtontimes.com/news/2011/jun/14/economy-of-sex-its-cheap-these-days/?page=all

    “Not all sexual markets are overpopulated by men, Mr. Regnerus said. College campuses and urban areas are often dominated by women, which means that men can and will decide how much — or how little — they will exchange for sex.

    Men’s rules of engagement play to their interests of having sex often, with many partners, in a more sexually permissive environment, without romance or commitment, he said.”

  49. Jesper – jag håller med dig där med utländska tjejer! Ok, jag *vägrar* såklart inte ha sex med eller date:a svenska tjejer men om jag kan välja väljer jag alltid att prata med utländska tjejer eftersom dom i allmänhet är mycket mer kvinnliga och lättsamma. Svenska tjejer är oftast extremt radikala feminister och socialister. Jag tror att feminismen (inte jämstäldheten) med sitt dåligt maskerade manshat kommer att sätta djupa spår i samhället. Stora delar av nya generationer kommer få svårt att träffa en partner och leva ett normalt liv. Feminister och HBTQ-förespråkare protesterar förstås mot begreppet “normalt liv”, men jag tror ändå att 90% av befolkningen innerst inne vil leva i ett mamma-pappa-barn-förhållande. Inte ett hen-och-hen-förhållande.

    Djupgående feminisering av hen-män är inget ni bara kan stänga av i sängkammaren, tjejer. Tyvärr för er alla er som är normala och vill ha en normal man. Och svårt för feministerna att både ha kakan och äta den. Hatideologier som feminism får konsekvenser och dom börjar vi se nu. Like it or not.

  50. Precis vad jag observerat. Jag är verkligen ingen hipster, men dessa sjuka värderingar och beteenden finns i hela samhället. Jag har helt gett upp att försöka träffa svenska tjejer. Jag kan inte tända på dessa vänstervridna feminister som beter sig och klär sig som män och hatar mig för att jag är man. Alla tjejer är naturligtvis inte sådana men tillräckligt många för att jag inte skall slösa min tid. Man kan inte krama vatten ur en sten. Ja, feminismen och vänsterrörelsen hämmar fortplantningen. Det positiva är att dessa destruktiva värderingar kommer dö med sina bärare.

  51. “Om man (som Kille 42) inte kan avgöra om ens komplimang kommer upplevas som sexuella trakasserier så behöver man akut jobba på sin sociala kompetens istället för att skylla på feminismen.”

    Gustav, vad är det du inte fattar? Kvinnor spyr galla över alla hemska män, standard. Skillnaden här är att de är förbannade över att männen håller igen! Ilska som sedan tar sig andra uttryck, och från dessa baserar du din frågeställning? Både männen och kvinnorna har feminism och genus som utgångspunkt i sin argumentation, förutom “kvinna 46” som har gett upp. Tycker att länken ÄR glasklar.

    Mycket möjligt att en del behöver arbeta på sin sociala kompetens. Det finns det många som behöver. Däremot ser vi här en alldeles särskild osäkerhet mellan könen som endast är feminismens fel och ingen annans. Vilken nykter man idag går fram till en okänd kvinna och börjar prata? Nä precis. Ingen vill vara ett sexistsvin som objektifierar och utsätter henne för obehag eller hur?

  52. Det är en väldigt heterogen bild av söderhipstern som målas upp. Nån vågar inte ta sexuella initiativ, nån vill bara knulla och ringer aldrig tillbaka, nån är alldeles för självupptagen för att fungera i ett förhållande. Länken till genusvetenskapen känns inte helt glasklar om man ska säga så.

    Annars håller jag helt med Björn. Att vara en “riktigt man” i dessa sammanhang verkar vara en omskrivning för att få tafsa, objektifiera och vara sexistisk och respektlös i största allmänhet.

    Om man (som Kille 42) inte kan avgöra om ens komplimang kommer upplevas som sexuella trakasserier så behöver man akut jobba på sin sociala kompetens istället för att skylla på feminismen.

  53. Jag är född på 70-talet och redan på min tid i ungdomen minns jag i skolan och media hur oerhört negativ mansbilden var, och hur smutsig mannens sexualitet var, medansvarig för våldtäkter, trakasserier och alltmöjligt. Känslig som jag var påverkades jag av det, man vill ju vara en bra kille, så jag blev försiktig o så försiktig i agerandet mot tjejer, och det funkade förstås uselt. Med åldern mognade jag och hittade tryggheten i mig själv och då funkade det bättre, men det hade varit mindre komplicerat att växa upp med en mer positiv mansbild ute i samhället.

    Så ja, jag tror den vitt spridda negativa mansbilden påverkar många män negativt i fråga om självkänsla och självförtroende i agerandet. Vissa är mer eller mindre immuna förstås, men långt ifrån alla.

    Sen har ju förstås vår ökade levnadsstandard mm gjort det tämligen bekvämt att leva som singel, det finns mindre att kämpa för nu än förr. Japan är ett riktigt “föregångsland” i detta. Det traditionella förhållandet i status, att kvinnan söker en man med högre status än henne, är också betydligt svårare uppfylla idag. Så det finns flera faktorer till att det är svårt för kvinnor hitta män de vill ha.

  54. Det är så härligt med andra kvinnor än svenska. “Tophy nosed, cold and arrogant” kallas svenskorna av mina vänner utomlands.

  55. Fattar inte det där tjafset om att man inte får vara en “riktig man” (?) för då blir genusfeministerna arga. Kan någon ge konkreta exempel? Feminister är lacka på män som tafsar, som är respektlösa, som ser dem som objekt osv. Med all rätt! Men det är väl ingen som blir sur på män för att de är öppna, ärliga, vågar ta initiativ osv?

    Det är så lätt att skylla alla problem på feminister, “PK” osv. Men jag tror inte det är det som är problemet.

  56. Ja, så blir det när modebögar och modemagasin styr flickors/kvinnors sexualitet, och mediafeminister styr pojkars/mäns.

    Självhatande, pillerknaprande kvinnor med anorektiskta kvinnoideal möter självhatande, uppgivna män med kastrationsångest. Framtiden ser mörk ut, och strimman av hopp kommer då inte från Söder.

    Ps. Har inget emot bögar.

  57. Vill bara påpeka hur mycket rätt Anders har i sin kommentar. Han har koll och känner till forskningen i ämnet. Förståelse för hur det fungerar i verkligheten saknas tyvärr hos feminism-genusfolk. Så jag tycker att det var verkligen en frisk fläkt att du vågade ge dig in på ämnet Katerina.

  58. Man 33:

    Jag kan glatt erkänna att jag ALDRIG ger svenska kvinnor komplimanger för utseendet. Jag vägrar!

    Kvinnorna i det här landet kanske tycker att vi män är för dålig på att vis uppskattning och det må så vara, men här har landets kvinnor bitit sig själv i svansen i och med allt gapande om jämställdhet..

    Någon, jag vet ej vem, har tydligen bestämt att det är fult/omodernt/kränkande/sexistiskt eller nåt sånt.

    Jag önskar dock att jag fick ge komplimanger men det är väl bra att accepter att man är född i fel land *ironi*

    I övrigt så är jag inte särskilt osäker över min mansroll. Jag är ingen söderhipster utan mig själv och det räcker förvånansvärt långt!?!

    Jag är givetvis FÖR lika lön och att hjälpas åt med barnhämtning eller städning men när vänsterfolk i media vill att jag ska ge upp mina drifter och mitt kön blir jag bara trött. Detta samtidigt som dessa människor inte tycker att kvinnor eller HBT folk ska behöva ändra på sig ett dugg. Precis som Kille, 42: skriver så är det som att just det manliga könet och sexualiteten är fel och att ALLT annat är helt rätt. Konstigt… Vi män utgör nästan hälften av jorens befolkning men ska inte få finnas till.

    Jag har observerat hur flera jämnåriga killkompisar städar, handlar och hämtar på dagis medans deras tjejer stannar kvar i stan efter jobbet och lattefikar med väninnor…

    Vad gäller sex så är det nåt mellan två personer anser jag. Är tjejen ett passivt mähä i sänghalmen sänghalmen så blir ju inte jag direkt initiativrik eller “tar för mig”.

  59. Det här är inget nytt. Min morsa sa åt mig som trettonåring (och det är läääänge sen) att satsa på intellektuella arbetarkillar för att “arbetarkillar som inte är intellektuella går inte att prata med, men de som bara är intellektuella är så upptagna av sig själva så de blir hopplösa i allt”. Detta var långt innan feminismen “vann” – som vissa här tycks hävda att den gjort. Självupptagenhet är helt enkelt jäkligt osexigt – men knappast ett nytt fenomen.

    Kan tilläggas att jag följt hennes råd livet igenom och ämnar ge det vidare.

  60. Feminismen har sett till att det är förbjudet att vara en riktig man och den som försöker ska straffas hårt.

    Statens lagar förbjuder riktig manlighet och försöker män vara riktiga män så är det stor risk att en kvinna ropar våldtäkt, anklagar mannen för sexuella trakasserier eller skiljer sig för att hon finner mannen “tråkig”.

    Det behövs ingen bevisning utöver kvinnans ord för att bli dömd från både domstol och pöbeln med konsekvenser som följer en under hela dess återstående livstid. I fall man varit en idiot och faktiskt gift sig och skaffat barn får man se sitt sexuella värde halverat, knappt aldrig se sina barn men tvingas betala vårdnadsbidrag.

  61. Som en ung man ( 22 ) så ser jag detta som självklart. Jag kan inte ritkigt förstå hur någon skulle kunna tro att det skulle bli på ett annat sätt.

  62. Så här ligger det till. Vi har alfahannar som eftertraktas av många kvinnor. De kan välja och vraka som de vill och bete sig svinigt. Det kommer alltid nya brudar. Bland kvinnor är det vanligt att sträva efter att bli vald. I skiktet under råder omvänd maktfördelning. Kvinnor som inte valdes av alfahannar och vanliga killar. Vanliga killar gör ganska mycket för att bli valda av en kvinna. Så till den grad går de upp i ett förhållande att när de skiljer sig har de ofta inte kvar sina gamla vänner. Vi vanliga Svenssons står ut med mycket och är beredda att anpassa oss rejält för att få ligga.
    I många år har ett fåtal manliga svin gjorts till representanter för manligheten. Manlighet dekonstrueras, vi ska ha en ny känslig mjuk metrosexuell man. Manliga intressen förlöjligas och blir “grabbiga/gubbiga bastioner” som ska krossas. Skolan har helt strippats på sådant killar gillar, från pojkiga böcker till tävlingsmoment. Normeleven är en flicka född före midsommar. När killarna inte kan leva upp till det är det fel på dem. Manlig sexualitet är fult,unket. Män ses som potentiella förövare och allmänna svin. Allra värst är vita män >35 år. Världens samlade ondska. Dem kan man förlöjliga hur mycket som helst.
    Det har inneburit en generation osäkra män med diffus bild av manlighet. De vet knappt om de vågar närma sig en kvinna utan att bli anklagad för sexuella trakasserier. Den enda makt han har på datingfronten är att säga nej. Och det utnyttjar han, vilket gör dessa kvinnor frustrerade. Men det var ju den mannen ni ville ha, utan manlig framfusighet, utan glöd, utan passion. Ni ville ha en schysst kille, en förstående kompis, en vallack. Det var det ni fick.
    http://www.youtube.com/watch?v=mLtHQE9TcY8

    Mönstret är inte bundet till Söder, utan förekommer också i USA. Man frågar Where is all the good guys och missar att han antagligen står just bredvid, en sån där alldaglig snäll typ som man lätt överser när det finns mer spännande skitstövlar i närheten. Man undrar varför unga killar inte vill binda sig i äktenskap. De har kommit på att det kostar mer än det smakar. Äktenskap är en mansfälla. Det finns t o m de som helt ratar förhållanden med kvinnor, Men go their own way (MGTOW). En del av dem ganska bittra män som ser lika illa på kvinnlighet som radikalfeminister på manlighet.

    Helt enkelt frukten av 30 års demonisering av män, manlighet och manlig sexualitet i synnerhet. Grattis!

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Minnet av en kyss

Så här i maj får jag såna starka minnesbilder av en tid som aldrig mer kommer tillbaka. Tonårssvärmeri. Femton år och med en glödande eld i bröstet, längtan ut, drömmarna om äventyret. Äventyret i form av vad? Kärlek, förstås, romantik. Passion. En längtan efter att få uppslukas, ge sig hän, i den där ömsesidigheten som ibland uppstår och som man har något slags aning om trots att man kanske knappt sett skymten av den. Längtan efter att bli sedd förstås. Att få vara den enda i någon annans ögon. Någon som rör vid din kind med sin hand, någon som uttalar ditt namn på ett sätt som aldrig går att härma. Ett par pojkläppar som säger bokstäverna så de bildar ordet. Viskar i ditt öra. En längtan efter att gå hem genom gryningen, hand i hand. Världen runtomkring försvinner men doften av hägg och syrén dröjer sig kvar. Hela naturen sväller av erotik, omsluter er, fåglarna har börjat vakna och låter yrvaket medan solen stiger. Det är lite kallt och rått i luften men pojkhanden värmer din, han håller dig hårt, som om han aldrig ville släppa.

Jag har några såna där starka romantiska minnen från min tid som femtonåring. Ett av dem vill gärna låta sig skrivas ner.

Det är sommarlovet efter nian, mitten av juni. Vi är på ett föräldrafritt party i en stor villa norr om Stockholm. Skor huller om buller i hallen, röjigt i köket, dunkande musik, men det går bra i ett friliggande hus, inga grannar som klagar. Öppen ytterdörr och mycket folk. Ölburkar på diskbänken och flödande hormoner i luften. Mitt i alltihop står jag, håret rufsigt och blicken sökande. Plötsligt är han framför mig. Lång och lite ärrig i ansiktet, inte världens slätaste tonårshy kanske, men vad bryr man sig om lite acne när hjärtat står på vid gavel och det svider i läpparna efter en önskan om att bli kysst? Och det magiska ögonblicket uppstår, hans ögon fastnar i mina och jag hör inte vad han säger, bara att han pratar med mig.

Det är han som kommer fram. Det är han som ser mig. Ingen annan tjej. Bara mig. Någonting är det som får honom att böja sig fram och jag drar in doften av honom, lite vind och lite vår och lite jeansjacka och så kanske ciggrök. Vad vet jag. Han är lång och ser farlig ut på det där heta sättet. Kortklippt hår och gropiga kinder. Och ögonen. Nånting med glittret i dem. Sympatin är omedelbar, som alltid i såna lägen. Det är bara han som gäller.

Osynliga band bildas sekundsnabbt. Båda vill helst hångla direkt, men på nåt sätt lyckas vi ändå prata ytterligare meningslösheter i några minuter. Men strax därefter lämnar vi köket och går in i ett mörkt rum där det finns en soffa. Sen är det jag som sitter grensle över honom och munnen får äntligen sitt och vi är nära nära, hans händer om min midja, mina händer om hans nacke. Han är perfekt att kyssas med, våra munnar är starkt kompatibla, hans skäggstubb river mig lite på hakan men hans läppar och tunga är lena och följsamma och hans mun är lagom stor mot min och lagom våt och lagom varm och underbart härlig. Inte en sån där för blöt eller slapp eller torr eller stressad. Utan bara fantastisk och god och fuktig och omslutande, så där så jag vill drunkna och aldrig komma till sans. Det går bara inte att få nog av de där kyssarna men då och då gör vi ett kort uppehåll och ser på varandra i halvdunklet, ungefär som om vi båda vill försäkra oss om att detta händer på riktigt, att ingen av oss drömmer. Jag vill komma ännu närmare, vill ha mer och hårdare, men någonting stör oss, vi tvingas avbryta. Jag är helt trygg med att det ska bli en fortsättning, jag är instantly förälskad, vet inte ens vad han heter men det spelar ingen roll, det måste bara till något mer. Min kompis kommer fram till mig och drar i mig och viskar att han är full och det kanske han är, jag är själv inte helt nykter men tillräckligt för att ha fått mersmak på de där förunderliga kyssarna, de där varma händerna som tar på mig, den där kroppen som är så tätt tryckt mot min.

Vi har inga mobiltelefoner på den tiden. Det enda man kan göra är att lämna ut sitt telefonnummer hem– om någon ber om det – och hoppas att han ska ringa, eller att man ska ses på nästa fest, som man tror och önskar borde äga rum snart. Jag tar reda på vad han heter och var han bor och han bor verkligen inte nära mig i förorten utan i en lägenhet i stan. Vem är jag för honom? Ett hångel på en fest? Det är han för mig med, men sen, allt eftersom tiden går och vi inte ses, växer minnet till nånting mer. Jag börjar dagdrömma om honom, om den där korta stunden av närhet, om kyssarna som smakade så löftesrikt och hett. Från ett vanligt hångel förvandlas han till en myt och blir en förlorad drömprins. Jag fantiserar om hur vi springer in i varandra, hur vi återigen hamnar på samma party, i något kök någonstans, men trots att våra vägar skulle kunna korsas så gör de inte det. Det enda som finns kvar är minnet av kyssarna, och frågorna som hopar sig.

Livet har sina lustiga kringelikrokar. Sommaren går och vi ses inte igen. Inte på stan och inte på någon fest. Jag börjar undra om han ens är verklig? Eller har jag hittat på alltihop? Något nummer bytte vi aldrig, och trots att jag vet var han finns – hans föräldrar står i telefonkatalogen – är det inte på den nivån att jag slår numret och ringer upp. Eller gör jag det? Ringer jag upp och lägger på? Kanske. Det har jag i så fall förträngt. Jag är inte särskilt framfusig som femtonåring, och på den tiden ringer inte tjejer hem till killar de hånglat med en gång på fyllan.

Sommaren tar slut. Jag lämnar Stockholm och börjar på internatskola flera hundra kilometer från huvudstaden. Alla hångel slutar inte lyckligt. Alla kyssar leder inte vidare. Alla snabbförälskelser bjuder inte på en fortsättning. Många är inte menta att bli något mer heller och jag kan väl i efterhand tycka att det var fint så. Den där flammande hettan, tonårskillen som bara försvann och lämnade ett vemod efter sig. Allt måste inte leda till något. Det är rätt vackert med de där mötena som förblir hängande i luften. Utan framtid. Utan vardag. Utan att kärleken blir till en vana, rutin, slentrian. Ett oavslutat tonårshångel lever för alltid konserverat i ett glimrande skimmer av saga och illusion, en företeelse som aldrig någonsin kommer att solkas av verklighetens grå förutsägbarhet. Och ändå går det inte låta bli att undra, så här många år senare. Vad hade hänt om vi mötts igen?

  1. Hej!
    Mitt namn är Evelina och jag har en dotter som älskar dina Ingrid-böcker!
    Nu när jag börjar jobba tänkte jag att det skulle vara en liten fin present att ge boken Ingrid och pappa till min dotter och make då de ska vara hemma. Boken ser så mysig, Dock finns den inte att få tag i någonstans. Kommer den att tryckas igen så jag kan köpa den?

    Med vänlig hälsning, Evelina Rytter

  2. Hej!
    Mitt namn är Evelina och jag har en dotter som älskar dina Ingrid-böcker!
    Nu när jag börjar jobba tänkte jag att det skulle vara en liten fin present att ge boken Ingrid och pappa till min dotter och make då de ska vara hemma. Boken ser så mysig, Dock finns den inte att få tag i någonstans. Kommer den att tryckas igen så jag kan köpa den?

    Med vänlig hälsning, Evelina Rytter

  3. Nu var dom osäkra kyssarna fina och allt vad som rörde sig i den unga osäkra kroppen. Men inte är det dumt som 50+ att sitta med henne och säkrare idag och kyssas, älskas, pratas, men ändå som en tonåring…….

  4. Heeej fina Katerina
    Förlåt, jag har varit dålig på att lämna kommentarer på sista tiden, varit lite mycket på sista tiden. Läser och älskar fortfarande din underbara kloka varma blogg. Love it!!!
    Har en fruktansvärt jobbig tid men det lägger sig säkert. Ska snart åka till Rhodos för en veckas avkoppling…..längtar massor. Det ska bli en telefon fri vecka. Bli stressad över mobilen. Att alltid vara nåbar…puh
    Fattar inte hur man klarade sig innan mobilens tid men det gjorde man ju. Det var en mindre stressad tid för min del. Jaja det är som det är, bara jag själv som kan göra nåt åt det, få väl jobba på det.

    Närmar sig release datum för boken…..längtar massor.
    Ska hänga på låset vid affären….hihi

    Hoppas allt är bra med dig
    Ta hand om dig.

    Kramar Sandra
    KYSS

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Vackra Portugal!

Tog en liten avstickare till Portugal, som kändes rätt land att åka till just nu. Runt Sagres på Portugals sydligaste spets är det inte särskilt tättbefolkat och Atlanten berättar spännande godnattsagor för den som vill lyssna. Om sjöfarare som Vasco da Gama och Magellan och andra äventyrliga män som tog sina båtar och drog jorden runt till kartans vita fläckar. Rätt över från mitt rum ligger USA och New York, ska vi ta en simtur?

Mitt ute i den vackra naturen bland röda sandstensklippor och delar av kontinentalplattan som stupar rätt ner i havet har det schweizisk-singaporianska paret Roman och Chitra Stern byggt ett resort med 132 hus och bungalows, Martinhal. Närmaste staden är lilla Sagres, alla surfares våta blåsiga dröm, och man flyger till Faro för att komma rätt. Sen är det ca 1,5 timmes bilfärd för att nå lugnet i Martinhal. Det sägs att energierna är extra gynsamma här ute, och luften är så välgörande att min hosta försvann under de tre dagar jag vistades här. Inte undra på att man förr skickade lugnsjuka till havet på kurort! Här ute var det rena rama hälsoboosten.

Här är hela Martinhal från luften, jäkligt imponerande att bygga något så mäktigt och samtidigt ta hand om fyra barn!

Martinhals huvudbyggnad vilar på en majestätisk klippa med utsikt över Atlanten.

Ägarna själva valde att satsa på en stor familj, och fyra barn har det blivit hittills (jag frågade aldrig om det är slut nu, yngsta sonen är två år) och det var när deras egen familj expanderade som de insåg att det behövs fler hotell där familjen och barnen står i centrum. Martinhal är faktiskt ett av de barnvänligare hotellen jag varit på, med lekplatser och barnpooler och barnvänliga boenden och egenlagad barnmat och lyxigaste barnmatstolarna som går att se. Ungar i alla åldrar är mer än välkomna och det finns barnpassning för allt från minsta bebisen till den tuffaste tonåringen. Föräldrarna kan vara trygga hela tiden, det finns lekplatser och barnpooler och det är verkligen ett paradis för den förälder som vill koppla av och samtidigt ge ungarna mycket roligt att göra.

Det är sir Terence Conran som designat all inredning på Martinhal och det märks och känns, atmosfären är harmonisk och skönt avslappnat designad. Vilket jäkla jobb, med tanke på att alla villor och bungalows är lite individuella… här ser du Martinhals reception.

Min bungalow med värsta lyxiga havsutsikten! Älskade mitt rum. Badrummet var lika stort som vardagsrummet hemma (nästan).

Här är utsikten över poolområdet. Varje morgon bjuds det yoga och pilates för den morgonpigga. Jodå, jag deltog, och längre ner får du bildbevis! Poolen är 28 grader, vattnet i havet inte riktigt lika varmt i maj, men framåt juli tar det sig. I detta kalla vatten kan man se delfiner och längre ut, om man har tur, en och annan hammarhaj. Fisken du äter här är lokalt fångad liksom skaldjuren. Överhuvudtaget så äter man närproducerat här i Sagres, och ekotänket är långt gånget.

På den här lilla krogen vid en av surfarnas favvostränder fick vi ett slags skaldjur som jag aldrig ätit innan, ser ut som tummen på en mc-handske? Jag som är skeptisk åt ändå och det smakade hyfsat, havsvatten… vågar du smaka? Annars är det vita vinet från lokala vingårdar och man kan lätt dåsa bort några timmar i solen medan surfarna jagar Vågen därnere. På Martinhal kan man få surfkurser om man vill, överhuvudtaget är det ingen hejd på aktiviteterna: Vandring, cykling, paddling, allt du önskar. För den som vill ha en aktiv semester kan man hålla igång dygnet runt och hålla kiden sysselsatta också.

Kusten vid Sagres bjuder på vidunderliga utsikter. Och här finns också Europas sydligaste spets, St Vicente.

… och citronträd där citronerna är mogna så här års i maj. Jag vill bo i ett land där det växer citronträd! jag vill sitta under ett lemon tree! Jag vill jag vill jag vill! KLimatet här är faktiskt väldigt skönt, det är inte så hett ännu, kvällarna och morgnarna är svalare… sen blir det tokvarmt framåt juni-juli men ändå så blåser den svala Atlantbrisen lite lätt mest hela tiden. men man får akta sig för brännskador, solen tar ordentligt och jag blev duktigt röd om axlarna.

 

Man får vara försiktig när man ser på utsikten, här en bild från vår västkust-safari… Kanterna smular sig, sandjorden kan vara farlig. Där nere flockas surfarna.

Visst är det rena strandporren? Jag som är tokig i stränder klickade av bild efter bild. Denna “praia” är nästan öde, bara några glada hippies i folkabussar. Plus nudister. Och hemsnickrade vindskydd. Robinson-paradis!

Men sen är det ändå lite skönt med civilisation. Dusch. Mat. Kylskåp. Vi vandrade med en guide i flera timmar längs kusten, det organiseras vandringar, både kortare och längre, i Martinhals regi.  Som sagt ingen behöver sitta uttråkad på detta eminenta ställe.

Och här är bildbeviset på yoga-deltagandet! Arla morgonstund nere på Praia de Martinhal. Japp, jag står stadigt med skallen i sanden.

Dame Edna kom på besök en kväll….

Och så här kan det se ut i en av strandvillorna. Sir Terence Conran som sagt. Framför allt den där lampan ville jag sno med mig hem, men det lät sig inte riktigt göras…

Vi flög med Norwegian till Faro och tog sedan bil till Martinhal. Priserna för vad inkvartering med halv- eller helpension varierar, också utefter säsong, men prislistan hittar du här.

Jag ska åka tillbaka för att skriva bok. Tänkte jag. Bara jag, havsutsikten, den lätta brisen, de goda energierna, den otroligt vänliga personalen och sedan ljudet av vågorna som slår mot stranden, en musik som är rogivande men aldrig monoton. Visste du att Portugal dessutom är otroligt förmånligt för äldre, alltså om du är pensionär? Det är ett skattefritt leverne man kan unna sig på gamla dar här. Well, själv skulle jag lugnt kunna tänka mig att flytta till Martinhal imorgon, vem vet, kanske jag till och med lär mig surfa på nån seniorkurs…. undrens tid är inte förbi än!

  1. Hej Katarina
    Visst är Portugal vackert.
    Vi köpte en vingård förra året, sa upp våra jobb, sålde huset och flyttade. Blixtförälskade blev vi i detta underbara land.
    Nu gör vi vin från ekologiska druvor och hyr ut 4 lägenheter på gården till turister. Vi tjänar inte så mycket pengar men vi har ju äggen från hönsen, massor av citroner och apelsiner och vin såklart.
    Vi är lyckliga!

    Åse

  2. Hej Katerina! Jag har läst din blogg från och till men aldrig läst något som liknar detta inlägg. Det framstår som ren och skär reklam. Är det så att du fått resan mot att du låter en copywriter skriva en lång reklamtexten på din blogg? Jag blir helt chockad. Behöver du låna pengar i stället för detta osmakliga (och skatteppliktiga) så får du gärna mejla. Hälsningar Linda

  3. Ser verkligen underbart ut, men hur jag än klickar på deras hemsida hittar jag inte priser någonstans…..?!

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Sanningen, dimensionerna och supergalaxens gåta

I min närhet pågår ständiga diskussioner. Om rätt och fel. Om känslor. Om sånt som finns men inte syns. Alla hävdar sin åsikt, tror sig veta. Men ju fler dagar jag lever på jorden blir jag allt mer övertygad om att ingen faktiskt sitter inne med den totala sanningen. Eller så här: Sanningen har olika ansikten. Kommer i olika skepnader.

Det som för någon är en sanning kanske är lögn för den som går bredvid? Summan av subjektiva upplevelser, erfarenheter, av allt som bygger en människa. Forskning, vetenskap, men också en röst inuti hjärtat. Insikter som inte går att mäta med statistik eller laboratorieexperiment. Var börjar och var slutar vi? Vem vet var känslorna tar vägen? Eller vad de består av. Vinden kan du inte heller ta på men den är i allra högsta grad konkret. Den påverkar oss trots att den är osynlig.

Att tala om en kraft större än vi själva kan förefalla flummigt, men om du tänker efter finns där oerhört många sådana krafter. Kan du göra något åt molnen, åt solen, åt årstidernas växlingar? Force majeure kallas det, vulkanutbrottet, åskan, lavinen. Krafter som är större än du själv. Gud, kanske. Eller bara naturen, allt som flyter, allt som vi är en liten del av. Föds gör du och sen får du en begränsad tid på jorden. En skärva av en sekund, några sandkorn i vinden. De där små små kornen som skingras vid minsta lilla pust, men som ihopklumpade av fukt kan ligga still vid dina fötter.

Jag är rätt övertygad om att det finns en dimension bortom den som är synlig för ögat, bortom det som kallas för vårt intellekt. Sånt som kallas för intuition, instinkt, sjätte sinne eller ESP (Extrasensory Perception). När jag bodde i Paris för många år sen jobbade vi hårt på att utveckla vårt ESP. Med trägen övning gick det att påverka sinnet. Som att veta vad en viss person tänkte. Som att skapa en situation som var till ens fördel. Är tämligen säker på att den tidens övningar öppnat en dörr i mitt medvetande. Kanske var det därför jag kallades för transsylvanska spöktanten? Ibland är det som om jag kan se igenom saker. (Men skulle aldrig låtsas som om jag hade en kristallkula eller sätta mig i nån grotta och började spå händer! Nä, mitt ESP utspelar sig på en annan nivå. En privat sådan. Den är bara min och den kommer så att förbli. Men kusligt nog råkar jag ibland känna på mig sånt som inte går att förklara.)

Det finns något som forskare inte kan mäta. Energier låter åter flummigt, men kanske är det just vad de är, energierna, som långa tankeströmmar som skär genom tid och rum. Jag vill gärna se ett sånt energiflöde som en medvetandets mexikanska golf, värme som strömmar genom sånt som är kallt och som tinar upp det frusna. Drömmarnas värld. Sammanträffanden. Ibland möter man en människa man tror sig känna sedan tidigare, trots att man kanske kommer från olika världsdelar eller i helt skilda sammanhang. ”Sök andligheten så kommer den till dig” sa någon. Sak samma med intuition. Det är som styrketräning i hjärnan, med övning och öppenhet kan man närma sig de där osynliga dimensionerna.

Kanske är det för att jag är ett barn som kommer från ett extremt vetenskapligt hem. Atomforskare och matematiker, läkare och docenter i strålningsbiologi. Evigt gissel med atomer och partiklar. Mikroskop och strikta tabeller. Tillbringade somrarna bland fysiker med sovfrisyrer på CERN. Det som inte syns finns inte. Ateister är de också, flera av mina familjemedlemmar, rätt igenom. Något snack om andliga dimensioner ville man inte lyssna på. Men barn revolterar. Barn går sin egen väg. Och vad är egentligen kvantfysik annat än rätt kvalificerade sagor? Precis som de svarta hålen som lär omge vårt universum. För att inte tala om den nya supergalaxen. Första gången jag läste om den blev jag yr.

Hur kan vi bara tro att vi med våra små begränsade förstånd fattar allt som pågår? Hur kan vi vara så förmätna att vi slår fast att ingenting oförklarligt finns. Tanken på de extra dimensionerna ger tröst. I gränslandet är allt möjligt. I gränslandet tar ingenting någonsin slut. Den fysiska kroppen är av underordnad betydelse. Kärleken är oändlig. Sanningen kan se ut på många olika sätt. Och nej, jag har inte intagit någon sinnesförändrande substans. Imorgon är det Valborg och jag ska prata på Ålstensängen såsom årets Valborgstalare. Inte fan behöver man supa när man är innehavare av en styck mänsklig hjärna. Den tar dig med på en tripp helt utan hjälpmedel. Bara du släpper taget och låter dig bjudas in.

Älskade supergalax. Äventyret finns inom dig. För alltid.

 

 

 

 

  1. Ja men så är det ju, ingen sitter inne med den totala sanningen. Tack fina du för ännu ett intressant inlägg med funderingar kring livets gång och väg.

    Ta hand om dig

    Kramar Sandra

  2. Ville bara skriva att jag uppskattar
    att få läsa dina funderingar!
    Ofta känner jag igen mig, ofta får jag
    nya intryck eller att du sätter ord
    på sånt son jag känt men ännu inte formulerat
    för mig själv.
    Ser också fram emot din nya bok om Cecilia.
    Ha det bra,
    Hälsar en fyrabarnsmamma 🙂

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Tillbaka till 13-års landet

Föreläste för 300 sjundeklassare i Karlskoga i morse. Ett Folkets hus fyllt av hormoner och jeans, pigga ögon, converse och kepsar. Ljusa hår och mörka, fniss och målbrottsröster som bara hjälpligt hölls ner av spridda hyssjanden. Så mycket oro och lust, rastlöshet och liv i dessa 99:ors kroppar. Ändå satt de och lyssnade, mestadels tysta. Så långt jag såg var det inte så många som sov.

Jag slungas tillbaka där och då. Till mitt eget trettonårsland. Idag kan jag undra vem hon var, den långa smala tjejen med cendréfärgat (rätt ofta ganska fett) hår, klädd i bussarong och Marilynjeans så tajta att de knappt tillät andning. Hon som var både vuxen och barn i en och samma pubertala kropp. 13. Året då mensen kom och håret blev ännu mer hopplöst. Då huden i ansiktet ömsom blänkte, ömsom stramade. Året då den frostblå ögonskuggan generöst kletades på, och matchades av läppglans med jordgubbssmak. Året då jag trånade efter än den ena, än den andra killen. Ölfylla och hångel och olycklig kärlek. De som ville ha mig var jag inte intresserad av, de andra såg mig inte. Förutom då apsnygga C. Som verkade älska mig på riktigt men som jag avfärdade för ”han var inte smart nog”. Brains var viktigt. Redan då.

Jag slukade Erica Jong och Kerstin Thorvall och Hans-Eric Hellberg förstås och huvet var fullt av snusk. (Det började redan innan 13, långt tidigare faktiskt.) På nåt sätt var det svårt att härbärgera allting, för drömmarna var så mycket större än förmågan, och trots att jag var uppfylld av mig själv så var jag samtidigt osäker. Sjuan, då började man ju i Bergtorp, med de farliga åttorna och niorna, med brudarna i astajta jeans och trädojjor som bolmade i rökrutan (ja, detta var på rökrutans tid!) och nerspottade uppehållsrum och en jävligt störig attityd. Och där fanns R. Killen med det usla ryktet. Killen i OBS-klass. Killen alla var rädda för. Killen som jag började kriga mot.

Det var i sjuan det hände. Det som kom att prägla mitt trettonårsland. Fejden med R. Hatet som växte. Min övertygelse om att det jag gjorde var rätt. Trots att R var “farlig”. Ändå lever han inom mig nu, så många år senare. Jag ser hans ansikte framför mig. Hör honom prata.

Känslorna väcktes samma kväll, efter att vi vart osams flera veckor innan. R. hatade mig av olika skäl, precis som jag hatade honom, men som det kan bli i trettonårslandet försonas man oväntat, utan att man knappt ens vet hur det går till.

Natten är kall och man fryser där man går till ungdomsgården, för det är disco, och det är Tom Robinson Band och 2-4-6-8 Motorway som strömmar ur högtalaren och man är skiträdd att stöta på R för det har gått rykten om att man skulle få se tegelväggen inifrån, och det är ju knappast kul när hotet kommer från en snubbe som är huvet längre och har stort svart hår och när man VET med sig att man förtjänar spö för det man gjort är oförlåtligt. Men så står han plötsligt framför en och musiken gör att stämningen blir lite film och man väntar på smällen, men istället börjar han prata och man hör sig själv mumla ”förlåt” och det sker nåt märkligt för han tar emot ursäkten men inte bara det. Det är ett magiskt ögonblick som för alltid etsar sig fast i en trettonårings hjärta, det är ett sånt ögonblick som för alltid kan plockas fram oavsett om hjärtat blir 31 eller 100.

För det som händer är att ni plötsligt verkligen ser varandra där i skumrasket och omvärlden tonas ut och musiken fyller er och ögonen fastnar. Hans svarta i dina ljusare mörka. Hans ögonfransar är så långa och hans hud så mycket brunare än din och hans mun är fylld av vita tänder som nu syns för han ler. Han ler mot dig och lägger händerna på väggen bakom dig, liksom ramar in dig. Och du slutar andas för rädslan förbyts i något skönt och varmt som fyller dig, han är nära nu och du känner hans andedräkt, den är fuktig och doftar gott, han är närmare ändå, du vill dra honom till dig, men du gör det inte, du låter honom bara hända. Och innan du fattar är hans läppar mot dina, han kysser dig, sen viskar han ”det är okej, allting är okej”. Och du känner en känsla som är så obeskrivligt ljus och aldrig har Tom Robinson varit så bra som just nu. Imorgon tänker du. Eller på måndag. Då jävlar. Då är det du och jag, R.

Men sen går R. Han går och du längtar efter att se honom igen och det bubblar i ditt bröst och rädslan är långt borta. Men han går, försvinner. Kommer inte tillbaka.

Vad du inte vet i det ögonblicket, den där stunden på discot, är att kyssen du fick kanske var den sista som R. någonsin gav. Att dina lite stela läppar nog var de sista flickläpparna som mötte hans.

Lyckligtvis hann du säga förlåt. Han hann förlåta dig. Du vet ingenting om vad som händer bara några timmar senare, du vet ingenting om att R aldrig mer kommer tillbaka. Du dansar lite och går sen hem genom kvällen och kryper ner i din säng med ett hjärta som fyllts av en sällan känd förväntan.

Men filmen tar slut här. Det blir ingenting mer. Döden gör ett ovälkommet inhopp på scenen och tar med sig den svarthåriga pojken i din dröm. På måndag vajar flaggan på halv stång på skolgården. Folk står med bleka ansikten i klungor och talar lågmält. Ryktena går. Skvallret vet inga gränser. Många gråter. För R finns inte mer.

Hans liv fick ett vidrigt slut. En stulen bil, en panikslagen grabb, en polisjakt som ledde till en våldsam krasch.

R blev 15 år.

Detta minne är kanske mest det mitt trettonårsland befolkas av.

Idag var jag tillbaka.

 

 

 

 

  1. Har själv en 99:a hemmavid och det är verkligen en härlig men samtidigt säkert väldigt jobbig period. Vilket starkt minne du delar med dig av. Måste ändå var skönt att ni försonades. Men usch så tragiskt att det måste sluta så. Kram

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Min borderlineälskare Amsterdam

Amsterdam är en älskare i raden, en rätt ödmjuk en som samtidigt kan anta de märkligaste skepnader och bjuder både pittoreska vyer och samtidigt känslomässiga utmaningar. Smeker så ljuvligt och slår så hårt.

Åh Amsterdam. Du är en sån ombytlig jävel. Kärleken du ger är beroendeframkallande men samtidigt förvirrar du mig. Hur gör du? Och varför?

Du retas med en hand full av underbara kullerstensgator och hus i tegel och tulpaner och barn i manchesterbrallor i cykelkärror, små caféer intill kanalerna och husbåtar med sköna soffor att hänga i. Amsterdam! Du förför min själ och vaggar in mig i ett skönt continentalt mood där jag ser mig själv iförd träskor, bakandes surdegsbröd i någon nyrenoverad väderkvarn. Kanalerna, de där vindlande vattenfyllda dikena där sparrisen växer intill  i sina sandiga bankar. De där högresta människorna med vackra anletsdrag som pratar så himmelskt märkligt. Kroketter och indonesisk soya. Blomsterhav och korsvirkeshus. Ostindienfarare och blåvitt porslin.

Jag klär av mig för dina ögon, Amsterdam, vill vara naken och rusig med dig. Kyss mig, din luffare. Lägg dina erfarna händer på mina höfter, gunga mig till stjärnsmällar likt vågorna som slickar den Flygande Holländarens skorv. Sov med mig. Ledsaga mig genom den fuktiga natten, låt månskärvan lysa över oss. Ditt ansikte på kudden, skäggstubben, ögonlocken som är tunna trots dina maskulina drag. Du tar tag i mig med din arm, drar mig intill.

Underbara sköna sensuella Amsterdam, ge mig mer. Men mitt i natten vaknar du plötsligt och vilddjuret inom dig blottar tänderna.

Med ens är smekningen brutal, hårdhänt. Du far över min kropp med en hänsynslöshet jag inte kunnat förutspå. Det är de andra, kvinnorna i Red Light district, alla de där kropparna som ålar bakom sina glasrutor, dränkta i det rödrosa ljuset som barmhärtigt photoshoppar kurvorna intill perfektion. Det är de där ögonen, så vackra och ändå så hårda, munnarna som ler men som förblir slutna. De långa benen, rumporna, brösten. De spelar en roll, men du är deras värd, Amsterdam, de finns där, de drar för skynket, säljer sin kropp. Vad händer med alla dessa flickor, vem äger dem, varför har de valt som de gjort? En av alla de tusentals män som passerar går in, förhandlar om pris. Det är svårt att inte föreställa sig vad som händer sedan, bakom det fördragna skynket, bara några meter bort. Du gör illa mig nu, Amsterdam. Du har lockat hit mig men när jag ställer en fråga skrattar du mig bara rått i ansiktet.

Hon är en annan av dina undersåtar, kvinnan i coffeeshoppen som lägger fram menyn med knarket. Hon säljer hela spektrat av sinnesförändrande substanser, precis som så många av alla hennes kollegor. Skolflickorna går in, köper ett rus. Proffspundaren tänder på. Cannabisdimman ligger tung och det är så normalt, så normalt det du gör med mig, den där smekningen som övergår i strypgrepp. Jag ligger på kullerstenen och blöder, jag andas knappt, jag är naken och värnlös inför dig, Amsterdam. Du gör som du vill med mig.

 Morgonen efter är du idel sol. Båtarna som åker över kanalerna. Alla de små butikerna med söta små klänningar. Du bjuder mig frukost, färskpressad juice. Du ler. Håret är tillrättalagt och barnen leker på gatorna. De målar med kritor, hoppar hage. Din kyss smakar mynta och kanel, din andedräkt bär inte ett spår av nattens fylla. Så frisk du ser ut! Så levande och intressant. Jag glömmer bort. Jag väljer att blunda. För dina fingertoppar mot min kind gör mig lycklig. 

Jag älskar dig, viskar du.

Amsterdam.

Som sann borderlineälskare fyller du mig med passion.

Men den är inte enbart ljus.

Bakom nästa tulpanodling lurar ett mörker.

  1. Älskar din text du skriver sååååååååå bra. Love it!
    Härliga bilder.
    TACK för du delar med dig fina du.

    var rädd om dig

    Kramar Sandra

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Nattsländan!

I dag kan jag äntligen publicera omslaget till “Nattsländan” som är den sjätte romanen i serien om Cecilia Lund. Den kommer ut 19:e juni 2013. Varsågod, här kommer också baksidestexten på boken.
När Cecilia vaknar upp på sjukhuset efter en mindre hjärtinfarkt vet hon med isande visshet att hennes liv måste förändras. Det känns omöjligt att gå vidare i äktenskapet, drömmen om en familj som håller ihop för alltid går i kras.

Även för systern Susanna väntar dramatiska förändringar och härigenom svetsas systrarna samman mer än någonsin. Susanna visar oväntad handlingskraft trots att hon ställs inför sin tuffaste utmaning. Medan Cecilia kämpar med att komma på fötter och hitta ny balans i livet försöker hon också komma tillbaka i sin yrkesroll. Hon återgår till arbetet på förlossnings- kliniken samtidigt som avdelningen drabbas av ett hårt slag: chefsbarnmorskan Tatiana försvinner spårlöst. Cecilia borde förstås lämna ärendet åt polisen, men kan inte låta bli att engagera sig. Långsamt går sanningen upp för henne – och den är mer skrämmande än någon kunnat tro.

Nattsländan är den sjätte romanen i serien om barnmorskan Cecilia Lund. De fem tidigare heter Bedragen, Systerskap, Hittebarnet, Tigerkvinnan och Modershjärtat.

 

Trevlig helg!

LOADING..

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

Själv poserade jag lite snyggt så där utanför sommarhuset. Sommarskrivbordet var tillfixat så att jag kunde slå mig ner där och reflektera över litteraturens underbara värld. Håret var långt och ljust. Solen värmde så pass att en tunn klänning passade som klädsel. Jag håller i en AA-bok. Och i min egen drömfångare. Skrivboken som fylls med idéer om vad som ska hamna i böcker. Ett moodboard över skrivandet. Jag har världens bästa jobb. Jag får betalt för att fantisera och skapa en låtsasvärld. Barndomens dockhuslek har blivit ett yrke. Jag flyttar mina små karaktärer dit jag vill. Jag leker med dem. Bestämmer över liv och död.

Jag övar mig på att leva i nuet. På att stanna upp i ögonblicken och tycka om dem. Det är inte alltid lätt. Jag har en tendens att dröja kvar vid det som varit. Vid att blicka framåt. Fantisera. Och det är inget fel i det. Problem blir det när man gräver ner sig i gamla oförrätter, när sinnet snöar in på vad som kunde ha varit. När man ångrar för mycket. Det där ångrandet, det är så energidränerande. Det tjänar noll till. Man ska absolut lära av sina misstag, men att bara sparka på sig själv är sällan konstruktivt.

Jag är optimist. Optimismen i mig har dock många gånger lett till att jag blivit besviken. Som liten byggde jag alltid upp luftslott, hade orimliga förväntningar. Trodde att allt skulle bli fantastiskt! besvikelsen kom alltid som ett brev på posten. Det jag hade föreställt mig överensstämde sällan med verkligheten. Har sen dess lärt mig att något sänka förväntningarna. Lyckas inte helt men jobbar på det.

Men jag är också östeuropé. Och som sådan är jag misstänksam. Mixen av att ha illusioner om hur grymt allt kommer bli och samtidigt vara skeptisk mot folks avsikter/budskap är inte alltid lätt.

Nåväl. Jag ska inte skriva så mycket mer. Jag publicerade denna sommarbild i dag eftersom sommaren känns vanvettigt avlägsen just den här regniga dagen. men optimisten i mig säger att den kommer snart. Den vill inte lyssna på skeptikern som envisas med att hävda att vi går en ny istid till mötes.

Puss på er.

 

  1. Vem kan man lita på? Jag vet inte, jag har svårt för människor. Jag släpper inte in många. Vilket kontrar sig självt, vem litar på mig?

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Kärleken och döden har samma färg

Läser att författaren, kritikern och filosofen Thomas Anderberg gått bort. Han har skrivit en fantastisk text om själen som är vacker på det där klarsynta vemodiga och genomkloka sättet. Läs den! Och stanna upp en stund. Reflektera.

Memento mori. Kom ihåg att du ska dö. De där dagarna du klagat på och minuterna du avskytt, de kommer aldrig mer tillbaka. Ögonblicket du äger är nu. Gårdagen måste du släppa.

Att förlåta är att ge upp hoppet om en bättre eller annorlunda gårdag.

Morgondagen vet du heller ingenting om. Det tjänar ingenting till att oroa sig. Det är ingen idé att bygga katastrofvisioner eller låta rädslan växa. Det blir som det blir. Det blir alltid bara som det blir.

Inte heller kan du påverka andra människor dit du vill. De går sin egen väg. Jag ser så många medberoende som hotar och gråter, som vädjar och lovar, som kontrollerar och lider. Bindningar till personer med missbruk gör ont, skadar oss själva men även dem som är sjuka. Ändå trillar vi dit hela tiden,  tror att vi genom våra handlingar kan styra andras beteenden. Ger oombedda råd. Blir frustrerade när råden inte följs. Fyller våra liv med “borden”. Så oklok är människan. Denna lilla lilla insekt som kryper runt på planeten jorden.

I dag lyssnar jag på Aden.

Kärleken och döden har samma färg: Röd. Franskt, tungt, lika regnvått som himlen. Men ändå fint.

Livet är kanske inte alltid bra. Men det är det enda du har.

 

  1. Så fint skrivet och så sant.
    Livet vi lever är här och nu. Det som sker det sker,inget vi kan göra något åt. Det som komma skall,kommer oavsett om vi vill eller inte, om det är bra eller dåligt. Livet är här och nu.
    Trillar dit gör jag men inte lika ofta som för….alltså har jag gjort framsteg men har fortfarande mycket kvar att jobba med för att en viss person inte ska kväva mig helt. Jag måste ändra mig kan inte förändra någon annan. Måste sätta gränser och säga nej,inte alltid så lätt.
    Döden kommer till oss alla när,hur och var vet vi inte.
    Imon, om några månader om flera år inget vi kan styra över. Den kommer när den kommer den med. Kanske är det lugnare,ljusare,mer kärleksfullt på andra sidan. Jag fundera mycket kring döden. Mycket frågor jag inte kan få svar på. Men jag har varit där och vänt för några årsedan, påstår en läkare och om det var så så känner jag mig lugn inför döden. Jag kom in i ett ljus och det var så vitt och behagligt. Lugnt och skönt med. En dag jag får se om det stämmer.

    Kramar i massor till dig
    Sandra i Jönköping

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Angelique, Angelique

En väldigt duktig tatuerare är hon, Angelique Houtkamp.

Kanske åker jag och besöker henne snart.

  1. Hej
    Vet ju att din man är tatuerad men blir det din första i så fall?
    Ha de bra! Sandra

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Medberoende-måndag

Jag har kämpat med mitt medberoende i många år och det har varit en brokig resa, ibland upp och ibland ner. Det tål att fundera över vad som lett en till den man blev, även om det egentligen är oväsentligt… Eftersom svaret är komplext och aldrig kommer att lämna en helt tillfredsställd. Kontentan är att jag pga medberoendet många gånger gått ganska hårt åt mig själv. Inte varit snäll helt enkelt. Utan dömt mig hårt. Skällt ut och ondgjort mig och sparkat.

Medberoendemänniskor ställer oerhört hårda krav på sig själva. Man måste vara bättre än perfekt för att duga. Man sätter andra individer i centrum för sitt liv utan att bry sig om sig själv. Man går all in med känslor och försöker styra och kontrollera. Eftersom detta aldrig kan lyckas blir resultatet frustration och harm. I förlängningen blir den medberoende deprimerad eller destruktiv.

Jag har läst Melodie Beattie “Bli fri från ditt medberoende” förr, började på 2000-talet, då när det svängde som värst. Ska erkänna att jag på den tiden inte till fullo kunde ta in vad hon skrev. Jag var kanske fönekande… Det gjorde för ont att erkänna att jag kvaddade mitt eget liv.

Jag tog upp boken i går igen. Och nu kan jag verkligen se vad Melodie menar. Medberoendet utgår inte enbart från andra människors missbruk/sjukdom/destruktivitet, även om det är en bra grogrund. Medberoendet är ett virus som smittar dig och biter sig sedan fast. men det finns hopp. det är inte lätt men det är enkelt att bli fri. Dockär det ett livslångt engagemang. Vi som är lite kvaddade, vi måste anstränga oss lite extra för att kunna släppa taget. För att hitta lycka i det lilla. För att göra upp med kontrollbehovet som kontrollerar oss.

I dag kan jag andas lite lättare.

I dag är ännu en dag då jag tar ett steg i rätt riktning.

En mycket användbar bok.

  1. Det är hemskt att önska sig att någon dör. I mitt fall slutade det just så och allt kommer ikapp till slut. Har framgång yrkesmässigt men är en katastrof i privatlivet. All självkänsla är bortblåst efter mer än 25 år.

  2. Jag tyckte också att den boken var bra! Nu har jag precis avslutat Släpp kontrollen – vinn friheten. Jag tyckte att den hade utdrag ur människors liv som tydliggjorde väldigt väl hur det kan vara. Jag har precis också blivit en följare av hennes blogg medberoendeinfo.
    Jag upptäckte också att man behöver påminnas om varningstecken. Ibland smyger de på mig…
    Tack för en bra blogg!
    Camilla

  3. Jobbigt med medberoende, man få kämpa på. Det blir bättre fast man inte ibland tro det eller se nån ljusning framåt.
    Du måste vara snäll mot dig själv. Hjälpa dig själv i första hand det är A och O, viktigt.

    Jag kämpar på med hjälp av min ssk. Men ibland tappar jag fullständigt orken. Jag är ju inte van att sätta mig SJÄLV i centrum och vara SNÄLL mot mig själv. Att det ska vara så förbaskat svårt. Men skam den som ger sig, jag har kommit en bit på väg och säger som du; Idag kan jag andas lite lättare.

    Var rädd om dig
    Kramar Sandra

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Slöa söndag

Sturekatten är här och spinner sin sång i lakanen.

Det är svårt att ta sig för nånting men det finns en del “borden”:

 

Borde läsa klart korrekturet på den här. Del 6 om Cecilia Lund som kommer ut 19:e juni. Snart ska den i tryck!

Borde klä på mig.

Borde äta frukost/lunch.

Borde gå ut i solen.

Borde bädda.

Borde tvätta.

Borde skjutsa dotter.

Borde städa.

Borde betala nån räkning.

Borde styra upp söndagsmiddag.

Äh tror jag går o drar täcket över huvet. Det är trots allt söndag.

LOADING..

Ska nu…

ge mig på denna bok.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Kyssar och choklad

Finns några saker jag behöver idag:

Kyssar.

Och choklad.

  1. Skickar en Toblerone, men inte idag, inte i morgon, men den kommer. Kyssar får du hemma, idag, i morgon, alltid.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Ilska och harm=orsak till sjukdom

Är du en sur kontrollerande typ som lätt exploderar i arga haranger när kön ringlar långsam och lång eller när nån snor din parkeringsplats framför näsan på dig?

Då kan jag berätta för dig att du troligen kommer drabbas av sjukdom och dö i förtid. Typ hjärt-kärlproblem… Man har faktiskt forskat på detta och sett att ilska och uppstressade argsintheter är en av de största skälen till att man kolar vippen i förtid.

Att skratta däremot gör dig frisk. Negativa känslor kan vägas upp genom att du asgarvar. Tittar du på en deppig film blir du ledsen och stressad men en komedi som får dig att bli glad återställer nivåerna i kroppen.

Don’t worry – be happy!

 

 

  1. Så sant så sant! Visst kola man i förtid när man är arg,stressad och sur.
    Ett gott skratt förlänger livet heter det ju 😀

    Kram Kram Sandra

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Plankan -utmaning…

Har visst blivit ansluten till en plankan-utmaning av en stenhård militärtränare på Facebook. Vågar knappt kolla vad det är. Borde jag?

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Älska dem villkorslöst

Hade ett intressant samtal med en vän igår om självkänsla och hur synen på sig själv påverkar livet. Denna person – fantastisk på alla sätt, i mina ögon – brottas ständigt med låg självkänsla. Ser inte sina fördelar och sina företräden. Ser inte sin potential. Istället snöar h*n in på oväsentliga detaljer och stör sig på småsaker. Låter mungiporna åka ner. Bär på känslor av skuld och otillräcklighet. Lider av sitt kontrollbehov.

Det bottnar i barndomen förstås. Grunden läggs där. När vi är små är vi fyllda av lust och tillförsikt, av optimism och upptäckariver. Vi skiter blankt i om benen är för korta eller skallen för stor, och drabbas vi av en motgång kanske vi gråter högljutt en stund men sen springer vi vidare. Grollet glömt. Sen blir vi äldre och motgångarna biter sig fast och skadar oss, likt vägglöss. Man fajtas med sig själv, man slåss. Vi förgör oss i den här striden. Rösten i huvudet berättar ”du är värdelös, lilla vän. Du duger inte. Och inte nog med det, du är ful och korkad och ingen kan älska dig. Inte nånsin. Inte på riktigt. För du är sämre än andra. Att du ens går omkring här på jorden, det är ett skämt!”

Min vän har haft en dominant far. Eller dominant och dominant, det var han kanske inte, men mer att han liksom kopplade kärlek till prestation. Jag kan relatera till det, jag tror en äldre generation lätt gjorde så, barn skulle vara ”duktiga” och var man duktig så fick man beröm och klapp på huvudet men var man en oduktig loser så fick man skäll. För varför skulle man få pussar och kramar om man inte lyckats åstadkomma något BRA? Då kunde väl ungjäveln få för sig att slöhet och passivitet lönade sig, och det ville väl ingen normalklok förälder bidra till. Så de oduktiga små skitungarna fick löpa bäst de ville, okramade och ouppskattade. Det låter hårt men du kanske förstår vad jag menar. Man daltade inte i onödan med de jobbiga, däremot talade man gärna om för dem hur besvärliga de var. Och då cementerades bilden av dem själva som just det. Och då hade de fått en roll. Sen behövde de liksom aldrig mer bli något annat.

Några såna ungar kände jag förstås (flera av dem är inte med oss längre, de gick bort i våldsam död för länge sen, exakt enligt allas förväntan.) De slog sig och bröt sig och gjorde alla obekväma. Tror ni man kramade dem och berömde dem? Nja, inte så överdrivet. Men de gjorde sitt bästa för att leva upp till värstingrollen och lyckades så pass fint att de sen körde in i bergväggar och tog överdoser och föll ut från hotellfönster på andra sidan jorden (med gudvetvilka substanser i sina kroppar). Jag älskade dem alla förstås, men jag älskar just dem, just för att så få andra gör det. Jag är som Tom Sawyer, dras obönhörligen till Huck Finn. Can’t help it.

Men hur gör man då? När man ger kärlek villkorslöst? Ska man inte berömma när barnen gör nåt bra? Det låter enkelt allting, men det är det inte. För visst vill man vara uppmuntrande när de kommer med teckningar och små snedklistrade tomtar de knåpa ihop i plugget, klart man blir glad när de städat köket eller lyckats få alla rätt på ett prov.

Jag tänker mycket på det där. Att ge mina barn sån där okrävande kärlek så mycket jag kan. Och att säga ”vad bra du har gjort, vad fint du har gjort, jag älskar dig, men inte för att du gjort det där utan för att du är du” – nåt åt det hållet. Och så säger jag att jag älskar dem hela tiden, alla dagar, inte bara de där högpresterande dagarna utan också de dagar då de åker fast för fortkörning på en 30-väg eller pangar en ruta eller knuffar en polare och man får mejl från skolan att de stört eller när de skitar ner hela köket med mjöl eller kommer försent eller lämnar blöt tvätt i maskinen, eller de helt vanliga dagarna då inget speciellt händer. Jag försöker att inte berömma det yttre utan mer inåt. ”Du är så klok och smart och rolig och snäll och härlig och underbar, jag älskar dig för att du är du, jag kommer alltid älska dig oavsett vad som händer. Tänk att just du blev min unge. Tänk att just jag fått privilegiet att få bli din morsa.”

Alltså man har alltid tid till just det. Man har alltid tid att säga att man älskar sin unge. En dag blir aldrig så fylld eller så stressig att man inte hinner med det, för det hinner man alltid alltid. Sen kan man ha turen att den där kärleksvågen slår över på en själv. När man kommer hem irriterad och stressad så står där tex en 16-årig kille och lägger armarna om en och pussar en på kinden och säger ”jag älskar dig mamma”. Och då blir man så glad och tacksam att allt annat bleknar. För han ger ju inte kärleken för att man varit så jävla duktig på ett möte eller för att man lyckats få ur sig den där krönikan. Han bara ger.

Tillbaka till min vän nu. Vi diskuterade hur man ska komma tillrätta med det där hålet i själen som grävdes under barndomen. När man liksom aldrig blev sedd för den man var utan bara för det man gjorde. De menade nog inget illa, papporna, och mammorna, de gjorde bara som de själva blev uppfostrade och alla ville väl ha ”snälla” barn. (Hellre än kriminella otäckingar.) Men hur hanterar man avgrunden? Hur släpper man självbilden av ”värdelös”? Hur blir man helad?

Vi kom fram till att det inte fanns några enkla svar. Att det mer handlar om ett arbete med sig själv. Att vara snäll mot sig. Förlåtande. Att till och med säga högt sånt som man inte riktigt vågar tro på. ”Jag är bra. Jag är värd att bli älskad. Jag duger. Jag är en fin vän, en snäll medmänniska, en bra mamma, en lojal partner.” What ever makes you happy. Snygg är du också. SÅÅÅ värd att bli älskad oavsett hur du lyckas. Oavsett vad du presterar.

Tror faktiskt vårt samtal gav oss båda något. Det är därför jag delar med mig.

(Rätt bra bild ändå. Tuff kärlek är bra kärlek. Mer om det en annan dag.)

  1. Fint skrivet om självkänsla och att älska sina barn hela hela tiden. Däremot har jag funderat lite över det där med den där bilden (varianter brukar delas på facebook av folk som grejjar hur mycket som helst med sina barn, gärna äldre)… När barnen börjar vara äldre är det meningen att de själva ska driva sig, inte att vi ska jaga livet ur dom och vara deras mardrömmar. Känner en massa 20+ åringar som har med sina mammor till vårdcentral, arbetsförmedling och soc (företrädelsevis pojkar). Det blir inte alltid helt rätt. I början håller jag med men sen behöver de få veckla ut vingarna och misslyckas också och förhoppningsvis komma hem så att man får plåstra om dom och peppa dom att veckla ut vingarna igen 🙂
    Men riktigt bra skrivet. Kram

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Skrivandet, min älskare och frälsning

På väg in i bubblan. Orden ska ta mig och skaka om mig, eller är det jag som tar dem, som ruskar om bokstäverna tills de är som mjukt vax i mina händer?

Det är naturligtvis jävligt självupptaget att vara med i #blogg100, dvs 100 inlägg på 100 dagar (och jag har bloggat nästan dagligen om jävligt spännande saker, eller hur, och de få dagar jag missat har jag kompenserat genom att dubbel-trippel-quadrupel-blogga dagen efter… så det lär bli fler än 100 inlägg på dessa hundra dagar sen 23 januari 2013), men vad gör man inte för att spänna sina skrivarmuskler?

Varför jag är med? Jo, för att i skrivandet hittar jag alltid kraft. Det är en sex- och drogfri väg till frälsning (fast man kan skriva både sex och knark om man VILL), sinnesförändrande substanser används icke utan du uppnår ditt eget high genom att knacka ner bokstäver och förirra dig i fantasin.

Skrivandet är min tröst. Skrivandet är min älskare och min bästis, mitt godis och min nyttokost, mitt frosseri och min snuttefilt, min trädkoja och min hemliga stengrotta vid oceanens strand. Skrivandet är min vårpromenad och mitt hångel, min smekning och min orgasm, min vänkram och min klagomur. Skrivandet helar mig och lyfter mig, ger mig förståndet åter, men förtär mig också och får mig ibland att tvivla och slita mitt hår. Känslorna är aldrig svaga och menlösa, genomskinliga och fadda som felbryggt te, utan alltid färgstarka och livgivande. Kan göra jävligt ont, kan riva och slå, kan brännas och piskas, men aldrig att skrivandet sviker, aldrig att flödet lämnar mig otillfredsställd efter en ordentlig åktur.

Jag älskar dig, skrivande, utan dig vore jag en tom patetisk spillra utan mål eller mening.

Glad efter en ordentlig omgång med datorn. Genomkörd, rufsig, varm och lycklig.

  1. ALLTID jävligt spännande saker i dina inlägg…haha underbart!!!ÄLSKAR dom!
    Så keep going strong vackra kvinna.

    Kramar Sandra

  2. Vi är många som söker ro, men få som hittar vägen. Jag är glad att du funnit den, faktiskt glad. Själv virrar jag som en osalig ande längs den öde vägen.

    Gillar tavlan bakom.

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..