Vad sjöng ni på vuxenkalas när ni var små?

Igår hade vi kompisar hemma på middag och barnen ville uppträda. Lilla Tristan 8 år och Smilla 7 år körde varsitt nummer; Smilla med gitarr och sång, Tristan med akrobatiska övningar till musik – jag har förövrigt aldrig mött en så stark 8-åring…

Jag tycker det är helkul när barn uppträder för vuxna, särskilt eftersom jag aldrig nånsin vågade göra det som barn, så blyg som jag var då. Jag fick istället sköta bandspelaren när min syster och andra barn uppträdde. Det var precis lagom mycket plats att ta, men ibland tordes jag inte ens det. Däremot uppträdde jag hela tiden framför spegeln med en hårborste som mic, hemma i badrummet. Och så sjöng jag Baccara (remember?) och ABBA. Hur många är vi egentligen som har mimat till ABBA i vår barndom? Eller fortfarande gör?

Ps. Mamma till Tristan är Magdalena Graaf och hon har skrivit om kvällen HÄR. Hon ställer samma fråga, och själv dansade hon till Maria Magdalena bland annat. Vansinnigt härlig människa och ny bekantskap. Me like. Vi bestämde oss för att nästa gång är det vi vuxna som uppträder för barnen…

  1. Jag till och med uppträdde i klassen på roliga timmen. Jag kände mig oerhört fånig och självmedveten. Dessutom var jag missnöjd för att jag inte fick vara Björn och spela gitarr på ett tennisrack, utan Benny och sitta bakom frökens tramporgel och flina töntigt. (flinar inte alla pianister töntigt, förresten?)

  2. Vill bara berätta att jag ”hittade dig” genom Magdalenas blogg nu på morgonen och fastnade! Nu har jag två favoriter!!:)

  3. Hej Elizabeth! Vill börja med att säga ett STORT grattis till din nya kärlek!! Ni verkar onekligen vara som ”gjorda för varandra” och det verkar helt underbart :).
    Nu till något helt annat. Jag har precis fyllt 40 och för ett tag sedan – som en ren uppenbarelse – kom jag på vad jag verkligen skulle vilja syssla med när jag blir vuxen ;)…jag har dryga femton år av en hyfsad karriär inom ekonomi/finans men har väl i ärlighetens namn funderat de sista 10 åren på vad jag egentligen brinner för men har dels inte riktigt kunna sätta fingret på det och har väl också resonerat att ”det kan jag ta tag i lite senare”…när barnen bivit lite större…när mannens karriär lugnat sig lite…etc…undanflykterna har varit många. Men NU befinner jag mig i en mental återvändsgränd – jag kan inte bara fortsätta i mitt vanliga spår – trots god bra lön och trevliga arbetskamrater. Jag har en känsla i mig att om jag fortsätter i samma spår så kommer jag bara sitta och räkna ner dagarna till pensionen och jag kan verkligen se mig själv bli allt mer bitter över det som kunde varit men aldrig blev…Det jag genom åren trots allt uppskattat i mina jobb är att jobba med och leda människor. Att styra upp processer och få människor att utvecklas. Att genomföra organisationsförändringar etc. För att göra ett lååångt inlägg något kortare, jag skulle vilja jobba med just detta. Organsiationsförändringar, change management (både för människor och organisationer), processutveckling mm. Min fråga till dig (inser att det inte är lätt att ge annat än ett övergripande tips eftersom du inte vet vem jag är som person eller vilka erfarenheter jag har) men jag tror att jag vänder mig till dig just dig eftersom du lyckades byta inriktning på ditt liv, vilka råd skulle du ge mig? Jag har ju stor erfarenhet av att jobba i organsisationsförändringar, att leda människor, att styra upp processer etc men jag har ju inte direkt reflekterat eller fördjupat mig inom dessa specifika områden..helt enkelt, VAR BÖRJAR JAG? Hur kan jag börja ta mig dit jag vill? Om du inte har tid, lust eller ork att svara så vill jag i alla fall tacka för en väldigt inspirerande blogg!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..