Min vecka:

Veckans mesta prövning: Ledarskapsträning med Britta, eller rättare sagt med mig hehe. Vi jobbar vidare med vår hundkurator som vi älskar, eftersom jag varit alldeles för svag i mitt ledarskap som hundägare och Britta trott att jag är hennes valp. (Note to Britta: Jag är inte din valp. Jag är I N T E din valp.)

Veckans träning: Fortsätter i Charlotte Perrellis Kickstart, mitt opererade knä hänger inte med på utfall, men det finns en massa annat kul att träna. Bara att köra! Har ni kommit igång än?

Veckans mums: Mango! Vi åt så mycket mango på Mauritius att jag är osäker på om det ens finns några frukter kvar där nu, så jag fyller kylskåpet nu med denna ljuvliga frukt fast nu från ICA.

Veckans blomma: Till nära vänner som förlorat en släkting. Stor bukett budas. Känner ni nån i sorg – hör av er, man vill bli tänkt på när man är ledsen.

Veckans tårar: Av lycka. Och kärlek. Och lycka. Hjälp vad det känns att jag lever just nu. Varje liten del av dagen har extra starka färger.

  1. Hanna, det ENDA du kunde bidra med var ett lyssnande öra skriver du, men det är ju alldeles fantastiskt för det är det som behövs i sorg – just precis ett lyssnande öra! Fortsätt precis så, du har en förmåga och ett mod som många faller på, att bara finnas och lyssna. KRAM!

  2. Fina du, stor kärlek och en varm famn till dig. Spar alla minnen och vårda dem ömt nu när det inte kommer några nya. Och du behöver INTE agera praktiskt och inte jämföra din sorg men nån som skulle ha rätt att vara med drabbad – du är du och din sorg får du bära och känna. All sorg känns till 100 procent. Ta hand om varandra.

  3. Tung vecka, denna..min svägerska, kanske den finaste och godaste människan gick bort igår. Känns så orättvist. Har hennes fina leenden på näthinnan hela tiden. Det mest konstiga är att idag på jobbet, min andra vecka på ett ny plats, sitter jag med en tjej som ska lära upp mig, hon går ut en stund och då tittar jag på ett block lite längre bort och ser att på framsidan står det Johanna (min svägerskas namn) med skrivstil i stora bokstäver. Stannar upp och känner att hon vill visa ett tecken på ett fint sätt. Jag är ändå inte hårdast drabbad, nu gäller det bara att agera praktiskt för min svåger, finnas, ta hand om honom, den tunga resan börjar nu. Ibland är livet orättvist.
    Kram Niina

  4. Usch, ibland känns det som många i ens närhet går bort samtidigt.
    En mamma till en gammal familjevän gick bort nyligen och i brist på tröstande ord eller råd att skicka blommor så ska jag sjunga på begravningen.
    En annan väns bror gick också bort och då var tid det enda jag kunde bidra med, tid och ett lyssnande öra.
    Jag tror inte det är så viktigt vad man säger utan att man bara finns. Det är så lätt att gömma sig i ren rädsla över att säga fel eller vara i vägen.

    Ta hand om varandra! =)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..