… för jag svävade ändå långt ovanför marken när jag lämnade Nämndemansgården i eftermiddags efter några timmars föreläsning. Vilken värme, vilka underbara människor – tänk att jag får möta så många fantastiska människor! Jag måste nypa mig själv i armen för att förstå att det här händer mig, att det här är mitt jobb.
För er som inte vet vad Nämndemansgården är så är det ett behandlingshem för alkohol- och drogmissbrukare dit man kommer som ett första steg i ett tillfrisknande och stannar 29 dagar. Jag var där för 3 år sen och föreläste och möttes av sån värme och stora famnar att jag hörde av mig för en tid sen och frågade om jag fick komma tillbaka. Det fick jag och idag var det alltså dags. På såna här ställen är livet mer påtagligt än på många andra platser. Allt är på riktigt, det är färg-tv hela vägen om ni förstår vad jag menar. Och jag älskar att få finnas i sammanhang där det finns öppenhet, sårbarhet, äkthet, där människor verkligen möts.
Alla goa kramar jag har fått idag kommer jag att hålla mig varm med länge. Stor kärlek till alla er som var med!
