Katerina Janouch

Kategori ‘ Okategoriserade ’

Att skriva roman – ett kokboksrecept

Dag 3 av #skrivjuli var  igår. Jag satt på färjan till Visby och skrev. För som jag sa på Twitter, varenda ledig minut kan du – precis som jag – fylla med bokstäver. Dock hann jag aldrig ladda upp texten för wifit sög och jag hann bara inte nätr jag väl kom fram, full rulle vart det från första sekunden och sen in på småtimmarna…  men det kompenserar jag nu. Får bli 2 inlägg idag så jag hinner ifatt!

Du behöver egentligen inte krångla till det.

Du kan till exempel göra så här:

Du hittar på en berättelse. Ett slags skelett. (Det blir ändå inte riktigt som du tänkt dig i slutet, för berättelser lever ett eget magiskt liv och slingrar iväg utom din kontroll, testa! Du kommer att bli förvånad!).

Du skriver ner alla dina tankar kring berättelsen i ett dokument, som en bruksansvisning till dig själv ungefär. ”Synopsis” kallas det. Eller struktur. Du kan vara hur utförlig du vill. Du kan också ha flera olika synopsisar. Jag har ett för de personer som är med i boken och ett för det som ska hända. För det ska hända vissa saker i boken. Det är bra att komma ihåg dem (lätt att tappa bort sig…)

Ett person-synosis är superbra att ha för att kunna gå till detta uppskissade persongalleri och kolla vad folk heter, hur gamla de är, vad deras barn heter osv. Det är många människor med i min bok – svårt att hålla alla i huvudet! Så de har ett eget dokument där de är fajlade. (Jag undrar var alla dessa människor ÄR, på riktigt? Alltså de måste ju FINNAS. jag ser dem framför mig! Omöjligt att de bara är påhittade ur min skalle.)

Sen är det bara att följa ditt innehålls-synopsis, scen för scen, som en film du ska beskriva. Det som rullar på i huvudet ska ner i dokumentet.

Det allra första du skriver ska vi inte kalla för ”bok”. Jag kallar det för utkast. Andra säger råmanus. Det är en första version, en kladd, själva grunden till romanen. När det är klart är en väldigt stor del av jobbet gjort. Men det är långtifrån det hela.

Hur lång tid det tar att göra ett sådant? Det beror på hur fort du skriver. 10.000 tecken per dag blir 300.000 tecken på en månad. Det är en rätt tunn bok, men ändå väldigt många ord. Som grund räcker det ofta. Du kommer att märka att du i vissa avsnitt galopperat för snabbt och behöver fylla ut kapitlen, kanske med mer dialog, kanske med fler personporträtt eller miljöer. Så fylls det på. Men räkna ändå med ca 100 timmars arbete, drygt 3 timmar per dag i juli, om du vill åstadkomma dina 300.000 tecken.

När du skrivit den första versionen tar finslipningen vid. Du måste läsa det du skrivit, och inte bara en gång, utan flera gånger. Det är det som kallas för ”redigering” – och om det får du veta mer inom kort. Till dess – lycka till! Skriv nu så att tangenterna eller pennan glöder.

11 Kommentarer   Permalänk

Den tomma skärmens förbannelse

Dag 2 räknar vi. Den andra dagen av #skrivjuli och det är glädjande att se er alla, mina när o fjärran kollegor i skrivartagen! Någon sa att detta var också bra för alla unga som behöver lära sig behärska språket bättre. Det skrivna ordet skiljer människan från djuren (nåväl, nästan). Så skriv, skriv, skriv! Låt bokstäverna flöda.

Dagens tema är den där ibland olidliga krampen och oförmågan att sätta sig vid hantverket. Som om skärmen repellerar genom sin blotta närvaro. Nästan fysiskt svårt att närma sig skrivbordet eller var det nu är man har sin apparat placerad. Man slår långa lovar, sneglar misstänksamt/längtansfullt/ångestladdat mot tingesten som skulle kunna bli steget till en bok – men man sätter sig inte. Förhandlar mentalt: Okej klockan 14. Eller 17. Eller 21.

Aldrig är man så plikttrogen med annat som när skrivkrampen härjar! Man måste nämligen först: lägga in tvätt, vänta ut tvätt, torka tvått, vika tvätt, man måste smsa och twittra, instagramma och facebooka, man måste sen kolla hur många likes man fått. (Söka på meningslösa hashtaggar typ #tatooartist #Kansascity etc). Svara på sms. Ringa Försäkringskassan/banken/fritids/skolan/rörmokaren (make your pick). Behövde tånaglarna ett nytt lack? Oj detta pyssel är besvärligt. Och disken sen! Och datorspelet. Bara en omgång till. Bara två liv. Tre, fyra, fem… high score. Ingen får avbryta. Och datorn står bra där den står, den rymmer ingenstans. Sen är det nätets alla förföriska knep, kvällstidningarna och alla jävla länkar. Städa lite, laga lite mat, teveglo. Svisch dagen är borta och på kvällen blir det en het stund med iphonen i soffan, satan vi har bra sex min mobil och jag och vad sa du? blev det inget skrivet?

 

Det största hotet mot ditt skrivande är din oförmåga att landa på rumpan och bli sittande. Din olust inför det tomma dokumentet. Således: FYLL DET.

 

Att inte kunna sätta igång är ungefär som motståndet mot att ge sig ut att springa. Hur långsamt går det inte att ta sig till hallen där springskorna står och tittar uppfordrande på en? Man hittar på en miljard ursäkter. Samma med skrivandet. För när man väl är ute och springer – skriver – är det ju skönt! Underbart! Så hur tar man sig dit?

 

Här är mina bästa mentala trick:

 

1. Lura dig själv – säg åt dig att du ”bara ska skriva 10 rader” eller nåt annat som verkar ofarligt. Väl du börjat, lär det bli mer – men då är hindret undanröjt.

 

2. Skriv något ”ofarligt”. Ja, det kan börja med en inköpslista eller ett mejl till en vän. Se det som uppvärmning.

 

3. Dela upp. Som i ett löp-pass då du är otränad! Att döpa ett dokument till ”1900-talets stora romanepos” och sen glo på den tomma sidan kan knäcka vilken Hemingway i vardande som helst. Lirka även där. Gör ett nytt litet harmlöst dokument per kapitel. Samla tecken – och kopiera sedan in dem i ett större format. Att tänka stegvis – bara i enstaka kapitel eller till och med stycken – kan få krampen att lossna.

 

4. Ät lite. Kanske har du lågt blodsocker? Att tugga på nånting kan avleda dig från skrivkrampen. I ett obevakat ögonblick sätter du sen in en stöt och vips har du 5000 tecken (det går fortare än man tror).

 

5. Skriv dagbok. Ja, är det stört omöjligt att få ur dig det du vill/bör skriva, skriv om dig själv. Du är ditt livs mest intressanta – börja med en liten bihistoria. Dokumentera dig själv. Kanske blir du så less på att rapa upp vad du åt till frukost och hur du sov, att du rent av byter spår och sätter igång och skriver på det du tills nu inte riktigt klarat av att gå in i.

 

6. Ut och gå en stund. 15-20 minuters rask promenad kan få dina tankar att flöda och blockeringen att lossna. Men obs! Vid hemkomst bör du ej sätta igång och städa köket! Ner på stolen, sätt igång och skriv.

Se din skrivkramp som en ondsint hydra du måste besegra! Varje avhugget huvud är en delseger…

 

7. I värsta fall: Skriv ner detaljerat varför det krampar. Din lektion i att överkomma blockeringen blir att skriva om den. Kalla detta dokument för ”Dagens Skrivkramp” och gå sen till frontalangrepp, verbalt! Liket en hundrahövdad hydra slingrar den sig, den förbannade satans krampen, men du kan hugga av dess fula huvuden. Ju mer du skriver, desto större chans att du avgår med skrivsegern. Odjuret darrar. Besegrat.

 

 

 

 

 

 

 


 

 

2 Kommentarer   Permalänk

Skrivjuli börjar här!

Välkommen till en månad av skrivande. Det börjar här. Det är inte värre än att lära sig att dyka. Några magplask senare blir bågen bättre, kroppen lyder snabbare, vattnet ter sig inte längre lika hotfullt.

Följ också gärna #skrivjuli på Twitter. Här kommer du möta likasinnade, skrivhungriga, skrivkåta, alla de som vill tämja bokstäverna – orden – språket. Som vill foga samman meningarna till en berättelse, av olika längd.

Jag var på väg hem från Bråvalla igår och som alltid när jag färdas från en punkt till en annan kommer idéerna. Jag skriver bra på tåg, på flygplatser, på främmande orter. Vi är olika, vi skrivande människor, men en sak har vi gemensamt. Vi kan inte hindra orden som kräver att få komma, de står på kö, vill ut, fingrarna lever sitt eget liv på tangenterna. Det är ett slags aldrig upphörande kärlekshistoria, passion, tröst, lycka, ibland förbannelse, men alltid i slutänden en fröjd. Så medan de böljande gula rapsfälten susade förbi kom #skrivjuli till mig. Delvis för att jag själv behöver skrivpepp. Delvis för att jag gillar att ge och dela med mig. Delvis för att jag vet att det sitter skrivkrampande individer ute i stugorna som behöver en kärleksfull liten boost. Delvis för att jag älskar att dra igång grejer (entreprenören i mig). Delvis för att det är skitlångt till november, den officiella skrivarmånaden. (NanoWrimo). Tillsammans får den kollektiva hjärnan en skrivinjektion. Tillsammans är man inte lika ensam (geni). Så jag skrev den första tweeten på en rastplats utanför Södertälje. Kisspaus och #skrivjuli. Aint no stoppin us now, eller hur?

Jag är lika genomtänkt som en ångvält utan förare, men det är det som är charmen. Man behöver inte ha både hängslen och livrem för att leva.

Skrivandet är en del av ditt blodomlopp, en väg som slingrar sig genom hjärtat, som bär genom dagarna. Smittad av denna bokstavssjukdom? Grattis, du är inte ensam, du har något du alltid kan luta dig tillbaka på. Skrivandet kan bära dig långt om du vill, genom ljusa dagar och genom mörka, genom storm och genom timmar av soldränkt lycka på en blombeströdd äng, genom vandringar på vindpiskade klippor, genom halsbrytande bilfärder i glittrande storstäder, genom möten med människor, genom smärta, tårar, svärta och fritt fall.

Skrivjuli. Bara för att juli är en månad som många får tid för sig själva. För kärlek behöver utrymme och ensamhet, för att verkligen kunna omfamna orden och deras fulla potential måste man få vara ensam med dem. I ett kokhett litet vindsrum, ute i en syrenberså, på bryggan, i en övergiven förort, ute i en stuga i skogen. Språket är en mäktig älskare men du måste ge dig hän, våga omfamnas. Juli är en bra månad, då värmen får våra karga skandinaviska själar att tina upp, att våga satsa på det gränslösa, inte styrda av vardagens plikter och krav. Du behöver ett par timmar per dag då du hänsynslöst låser verkligheten ute och leker med dig själv och ditt.

I dag är det dag 1. Dag 1 av 31 sköna långa skrivdagar. (Och nej, jag är inte ensam i världen, precis som du har jag annat att göra än att kramas med min dator 24/7 – men jag tänker se till att juli blir en skrivmånad av rang! och det kan du också. betänk bara hur många timmar av ditt liv du slösar på meningslösa teveprogram, surfande på nätet, gloende in i väggar, idiotiskt plockande av stök i hemmet, pedantiskt sorterande av tvätt etc, denna juli 2013 är en månad då du har ledigt från avfrostande av frys/timslånga sms-konversationer med energistjälande bekantskaper, överdrivet ogräsplockande och själsdödande vandrande i hjärndöda shoppingcentrum).

Dator, ett nytt word-dokument. En skrivbok. Vita blad. Penna med mjukt stift (den bör lyda dig). Verktygen är oviktiga, jag har skrivit på baksidan av gamla räkningar, på kvitton, på lösa lappar. Det viktigaste är skrivandet. Du måste inte ha en plan. Bara skriv. Vad vill du säga? Vem är du? Du kan skriva ett synopsis, en dikt, en betraktelse, en politisk pamflett, ett recept. Starta en blogg om du tycker det är enklare (många gånger är det det).

Vilken favoritförfattare har du? Hur vill du skriva? Vad vill du skriva? Vad vill du själv läsa? En betraktelse över pionernas hemliga kärleksliv? En familjesaga? En barnbok? Ett seriealbum? Lösa anvisningar om hur livet i yttersta havsbanden bör levas? Du har inga begränsningar.

Jag lovar dig inte att du kommer bli utgiven eller publicerad, men följer du #skrivjuli och skriver dagligen (du med romanambitioner mellan 5000-10.000 tecken per dag) så kommer dessa 31 dagar av skrivande ge dig en enorm känsla av tillfredsställelse, plus en bra grund att stå på.

I dag skriver du en programförklaring för dig. Har du ett äldre manus du vill jobba med kan du ta fram det och läsa i det. Redigera. Skriva till. Jobba med det. Förutsatt detta är en text du vill satsa på. Annars börjar du på nytt.

Ta vara på doften, stämningen , ljuset. Var befinner du dig? Hur ser ditt liv ut i dag? Vilken bok drömmer du om att skriva? Se den framför dig. Sen skriver du. Om du inte vill börja med boken direkt, skriv en programförklaring. Ett brev till dig själv. Skriv ur hjärtat, ingen censur. Tänk inte på någon adressat, det är bara ord från dig själv till dig. Hej bästa XX, jag vill att du gör så här: Boken om XX, som kommer innehålla detta och detta. Låt orden flöda. Fyll ditt dokument, dina vita sidor. är du lycklig? Skriv om det. Är du knäckt och förkrossad? Grattis, du har ett ännu bättre utgångsläge. Är du en kriminalgåta på spåret? Perfekt, beskriv brottet och hur brottsplatsen ser ut. Om inte annat kan din text bli en intressant novell.

Eller är det bara ord som kommer? Det första du tänker på. Himlen. Solen. Molnen. Ångesten. Rädslan.

Dagens tips är musik.

Vad får dig att komma i stämning? På #skrivjuli kan du dela med dig av en skrivspellista också (eller här på kommentarerna). Att skriva är lite som att springa. Vilka låtar får fingrarna att spritta? Jag haft olika, beroende på vad jag ska skriva.

Här några, utan någon som helst ordning, bara såna jag minns lite löst:

Diana Ross, Hoffmaestro, Rolling Stones, Bob Dylan, The Spinners, Sade, Brand new heavies, Avicii, Michael Jackson, Whitney Houston, Sweet, Guns’ n Roses, Al Green, Daft Punk, Elton John, Chaka Khan, King Krimson, Kylie Minogue, Madonna, Honey Claws, Södra Sidan, Jamiroquai, Wiz Khalifa, LL Cool J, Elvis, fan till och med Beatles!

Gör din egen favvolista.

Och kör.

I dag börjar du. Stort jävla lycka till!

 

 

 

5 Kommentarer   Permalänk

Också kvinnor är förvirrade. Mer om Söderhipstern 3.0.

Tack alla för input om söderhipstern! Debatten pågår för fullt och jag samlar intryck över reaktionerna. Inte helt oväntat är det flest uttalat icke-feministiska (så kallade ”jämställdistiska” bloggare som skrockar i skägget – typ – ”ja, där fick ni feminister så ni teg!) som skriver, till exempel:

GenusdebattenVar finns den riktiga mannen på söder?

samt

Cornucopia

samt

Ekvalist

samt

Motpol

samt

Jämställdhetsfeministers blogg

Kontentan är: Så har feminister bäddat och därmed får ni inte ligga. Skadeglatt är bara förnamnet. Ändå är företeelsen inte så enkel. Det är inte svart eller vitt på det sätt att ”män ska få vara män” och ”kvinnor ska vara kvinnor” och då kommer allt bli bra. Återställ patriarkatet! Låt männen ta hand om samhället och förpassa kvinnorna till spisen/barnpassningen, så kommer allas sexliv att blomstra! Tror ”jämställdisterna” på allvar att det var bättre förr? Att utveckligen i vår moderna värld enbart är stympande för den manliga sexualiteten? Är kvinnors behov/frigörelse/rättigheter till tex lika lön så pass hotfullt? Tycker en ”jämställdist” på fullt allvar att en kvinna bör veta sin plats och inte behöva bli förtryckt på grund av sitt kön? Jag är uppriktigt fascinerad.

Och samtidigt anser jag att man ska kunna lyfta relationsproblem och förvirring i sexualiteten och i våra roller, samtidigt som man månar om jämställdhet och lika rättigheter och möjligheter. Jag vill inte sopa de här problemen under mattan. För visst kan det bli fel när en grupp (kvinnor) som varit förtryckt, både strukturellt och i det privata, höjer sin röst. Revanschlusten är – inte helt oväntat – stor. Många kvinnor känner ilska, hat och bitterhet utifrån att de förtryckts och hämmats och mobbats av – ja, män (men även andra kvinnor förstås.) De globala orättvisorna på intet sätt lösta. Lika lön fortfarande en aktuell fråga. Stereotypa könsroller begränsar oss även 2013. Fördomar frodas än. Kvinnor döms hårt, bedöms utifrån utseende och vikt (men detta drabbar även män! låt oss inte blunda för press som tex unga killar utsätts för) och flickor diskrimineras.

Jag vill ha friheten att prata om alla perspektiv. Både för att kunna föra en vettig kamp för äkta jämställdhet – och samtidigt kunna ta upp vilka baksidor den kan föra med sig. Till exempel tjänar vi ingenting på att förneka hormonernas betydelse i sexualiteten. Könsroller är skapade utifrån sociala normer, men våra biologiska kön påverkas av faktorer som inte har med inlärda beteenden att göra. Men de inlärda beteendena utgår även från hormonell påverkan – samt från biologiska förutsättningar (som att kvinnorna är de som föder barn, den största skillnaden mellan oss.) Ja, jag vet att ”biologi” är ett rött skynke att vifta med – men likväl en verklighet vi måste förhålla oss till.  Bortsett från att könen är olika, betyder det inte att könen s frihet ska kapas. Förvirrande? Det är det, för många.

Men inte bara männens sexualitet/behov/uttryck har delvis gått vilse. Också kvinnorna är förvirrade. Vad vill vi ha? Vilka signaler sänder vi ut? Vad kräver vi? Och vad ger vi själva?

Nej, jag anser inte att ”varje penetration är en våldtäkt”, som de mest radikala feministerna skanderade.

Har fått många intressanta kommentarer och flera intressanta mejl. Bland annat skriver en man så här:

Hej Katerina,
läste din artikel. Är från Göteborg, så har inte riktigt koll på vad en söderhipster är, MEN tycker innehållet i artikeln är mycket intressant. Ingen man jag har mött anser att jämställdhet och jämlikhet är fel, utan precis som artikeln indikerar, det är mansrollen som är så ifrågasatt och klandrad att män idag inte vågar vara gentlemen.
Samtidigt har jag varit på olika dejtingsidor mm och ser tydligt att inte heller kvinnor vet vad de vill ha, eller snarare är så fulla av motstridigheter att det är omöjligt att uppfylla.
Som man ska du vara lång och ståtlig (hur rimmar det med kvinnosidan ”allt duger, det är insidan som räknas…”…du ska vara en ”Harleyåkare”(bad guy), samtidigt som du ska diska och gå i filttofflor…
Kvinnor å andra sidan, är så upptagna med att ”bli män”(fast det kallas ”bli jämställda”, så deras främsta meriter är ”jag kan minsann både hugga ved och byta hjul på bilen”. Samtidigt så har de glömt alla positiva sidor som kallas feminina eller kvinnliga allt från att städa, laga mat osv…det förväntas ju att män ska göra detta (och min erfarenhet är att det görs i MYCKET högre grad än vad myten gör gällande…när jag får besök, speciellt av kvinnor, så frågar de alltid, när de ser in i mitt kylskåp ”vad mycket mat??? Kan du laga mat?”…brukar svara att jag varit skild i 11 år och inte bara levt på pizza…

Det har faktiskt gått så långt att varken jag, eller stora delar av de män jag pratar med, alls är intresserade av svenska kvinnor, utan hellre ser utländska kvinnor, som är trygga i sin kvinnlighet.
De uppskattar oss svenska män för jämställdheten, samtidigt som det är ok att vara män respektive kvinnor.

Vill avslutningsvis säga att det inte finns något motsatsförhållande mellan att vara kvinna respektive man OCH jämställda/jämlika…men feminismen har blandat ihop det hela i sin iver att ”ta makten”…detta förstör för ALLA, istället för att bidra till en positiv, harmonisk tillvaro…ETT uttryck för detta belyser du i din artikel…

Tack du man från Göteborg.

Debatten går vidare.

Jag skulle gärna se fler kvinnor uttrycka sina åsikter här – inte bara dessa jämställdister vars agenda jag är lite oklar med vad den är..

Och fortsätt mejla!

katjanouch@gmail.com.

Märk mejlet ”Söderhipstern 3.0″

 

 

29 Kommentarer   Permalänk

Singel, särbo eller sambo?

Det där med om man ska flytta ihop eller inte? Kan vara en svår fråga. Ska man ta steget från sköna men stressande särbolivet och ställa sina tandborstar permanent i samma mugg? Många står i valet och kvalet. Kanske bor du redan ihop med din partner och vill veta om du verkligen är sambomaterial? Eller är du singel men vill testa om du har vad som krävs för att bo ihop med någon?
Jag har gjort ett litet bo-ihop-test i samarbete med Svensk Fastighetsförmedling där du kan få svar på de här livsviktiga frågorna.  Du får  svara på tio personlighetsfrågor som är kopplade till ditt förhållande och boendet.  Klicka i svarsalternativ som passar bäst in, så får du veta om du är redo att bo ihop med någon eller inte.

Så, hur gick det? Går flyttlasset? Oavsett resultat – lycka till!

1 Kommentar   Permalänk

Söderhipstern, sexualiteten och relationsfobierna 3.0

Goddag.

En känd redaktör brukade säga, ”en röst betyder ingenting, två är en trend, tre är en folkstorm” och syftade på åsikter som yttrades i kvällstidningens sfär. Reaktioner. Reflektioner. Var det bara en enda person som hörde av sig med anledning av något som skrivits så kunde den viftas bort. Två var lite mer oroväckande och tre, ja tre innebar att artikeln (oftast en artikel) väckt ”folkets” vrede, alternativt sympati (oftast vrede).

Det är därför jag nu ska skriva om ”söderhipsterns asexualitet”, eftersom jag inte bara anar en trend och en folkstorm, utan nästan ett slags orkan i fråga om åsikter. Åsikter och synpunkter som yttras av kvinnor (mestadels i 25-45 års åldern). Och faktiskt gäller detta inte bara söderhipstern, utan även andra män. Inte lika tydligt, men ändå. En storstadsproblematik? Ett lyxproblem? En tsunami i en ankdam? Men likväl, tidens tecken. Viruset kan sprida sig. Mutera. Man vet aldrig var det kan sluta. För ur storstadens asfaltsdjungel sprids strömningarna vidare. Förändras, expanderar, antar nya skepnader.

Vad handlar detta om då? Sexualitet såklart. Vårt sociala samspel. Nu pratar jag heterosex, för det där homo- och bisexuella samspelet är inte det som främst åsyftas här (även om det kanske kan finnas liknande issues även därstädes). Kvinna möter man. Pojke möter flicka.

Ett stort antal damer beklagar sig (i smyg! eftersom det inte är politiskt korrekt att vädra denna önskan högljutt) över en bristvara: En ”riktig” man. Sexuellt sett, alltså. Jag vill direkt poängtera att detta inte handlar om män som slänger upp en kvinna över axeln, som sätter på urskillningslöst, som behandlar kvinnor som skit (att jag ens ska behöva förtydliga? Det borde vara självklart) – utan bara män som bejakar sin manlighet i sexuella sammanhang. Som vågar ta i kvinnokroppen, som är intresserade, nyfikna, som står även för sin egen kåthet, som är tydliga med sina behov. Som inte är så förskräckligt fega på alla plan. Som kan ha sex, både i och utanför relationer. Som inte spelar spel. Eller är det Neil Strauss som kvaddat skallen på snubbarna?

Nåväl. Jag hittar inte på. Lyssna till några spridda kvinnoröster (som jag efter viss övertalning fått godkännande att publicera):

Kvinna, 38 år:

”Min fd söderhipster var jättegullig, frånskild med barn. Intresserad av biodynamiskt odlade grönsaker, Simone de Beauvoir, Caitlin Moran och knyppling, samtidigt som han hejade på Hammarby. Vi började dejta. Han var snäll och omtänksam och allt men så himla rädd för att göra fel, så ängslig på alla sätt. Snygg på ytan med rockabillyfrilla och tatueringar, men inuti som en femåring. Sexuellt var det en katastrof. Han var liksom helt förlorad fysiskt, visste knappt vad han tände på. Som om hans sexualitet inte hade någon betydelse! Han var väl insatt i feministisk teori och genus och väldigt mån om att jag som kvinna skulle känna mig tillfreds med allt, men det gick till överdrift. Ville jag ha könlöst/opersonligt sex kunde jag väl lika gärna onanera? Naturligtvis vill jag bli respekterad och jämställd, men i sexet är det nåt annat jag vill ha. Jag vill bli påsatt, jag vill känna hans starka händer på min kropp, känna hans kåthet och åtrå, att han vill ha mig precis som jag vill ha honom. Jag vill inte ha nåt nervöst mähä som inte kan slappna av i rädsla för att jag ska bli ”kränkt” bara för att han råkar vilja knulla. Det var så sjukt avtändande när han knappt kom för att ”hans orgasm inte var så viktig”. Jag klarade inte av det till slut.”

 

Kvinna: 26:

”De här snubbarna, som säger att de är så känsliga, men som i själva verket är svin. Det är ett sånt evigt spelande. Jag hatar det. Jag är rak och tydlig och säger vad jag vill och jag kan ta sanningen. Men södersnubbarna (ja, andra också) håller på och skiter i att höra av sig. Inte kan de ge en komplimang heller. Allt kretsar kring deras värld. I sängen är de självupptagna och ägnar sig åt elvispsex, dvs tror att allt måste ske i nåt slags höghastighetstempo… Fatta kombinationen av att inte höra av sig, sen knulla som en kanin på tjack, sen försvinna, är det killarnas bild av hur relationer ska vara? Att en tjej ska känna sig otrygg och osäker? Ger det nåt slags tillfredsställelse i manligheten? Eller är det en omedveten kollektiv bestraffning för jämställdhet/feminism, att stänga av alla normala sociala funktioner och bete sig som ett första klassens asshole?”

 

Kvinna, 31:

”Jag både tycker synd om söderhipstern och samtidigt är jag förbannad på hans självupptagna jävla surdegsstil. Han tror han är guds gåva till kvinnorna? Med vilken rätt? Möjligen har evolutionen nått den punkt att kvinnorna blivit överflödiga i hans bromance-värld. Han tycker att tjejer ska hållas kort. Det enda han har – som vi saknar – är en penis, och den tänker han tjuvhålla på. Ska dock tala om att många av de här snubbarna (ja, jag har träffat en hel del) är jävligt osäkra, och kanske är det det som märks utåt. Deras egen känslomässiga otrygghet. Rädslan att de ska bli sårade. Och samtidigt den där skitnödigheten, förvirringen, tron om att man är feminist om man aldrig är trevlig mot en tjej. Eller trevlig och trevlig, nog kan de vara trevliga, men det finns en distans. En postironisk hållning till allting. Inte minst till kärlek. Är söderhipstern rädd att åka dit på riktigt? Att verkligen känna nånting, som bringar honom ur balans, nåt som gör att han inte kan gömma sig bakom sin coola pose? Jag vet inte, utan söker mig bort från Stockholms innerstad. Är så less på de här omogna killarna och deras skitjobbiga attityd.

 

Kvinna, 21:

”Söderhipstern verkar mest vilja ligga med ”väsen” – nåt slags genomskinlig brud utan bröst, en idealbild av hur en kvinna skulle kunna vara, utan lukter och kroppsvätskor och känslor och former. Du vet att söderhipstern är livrädd för stora bröst? Det är som om bröst är en signal om en gammaldags kvinnoroll som inte går ihop med hans ideologiska syn på vad en kvinna ”är”. Han är mer mån om att pilla sig i sitt skägg än att gå in i ett förhållande. Du anar inte vad skönt det är att få säga det här högt. Jag har gått och tänkt på det här ett tag och det har stört mig så mycket. Och samtidigt är det så skenheligt allting, det sexuella sopas under mattan och på ytan är han cool och fin men sen sitter han ändå och runkar framför datorn medan han surfar runt på teenage gangbang. Det är väl dubbelmoralen jag tycker är äckligast. Vi lever i en sån konstig värld. Evolutionsmässigt är den manliga hipstern ett slags ”hen”, kanske kommer hans kön att krympa tills det inte längre finns. Jag funderar också på om det kan handla om en hormonell störning av något slag? Du som är sexrådgivare kanske vet ifall de lider brist på testosteron?”

Kvinna, 46:

”Det är väldigt mycket prat på södermännen, prat utan substans. Ja, jag pratar om södermän för de tycks befinna sig främst runt Hornstull och Nytorget, där de glider runt som ett eget släkte med helt egna spelregler. Inte säkert de bor på Södermannagatan dock, utan kan mycket väl bo i en etta i Farsta… jag säger det bara som en detalj, eftersom livsstilen för många är ganska tillkämpad och påklistrad och kanske är det det som skiner igenom, att allt bara är ett spel för gallerierna. Osäkerheten att bli avslöjad som en bluff, som ett slags omvänt Truman Show… när jag var yngre så gick en del stockholmare runt i svarta kläder och vägrade hälsa på varandra, inte kunde de släppa loss sexuellt heller, och samma företeelse tycks söderhipstern lida av idag, fast han förklätt sig i nygrunge och med vänsterideal som sin fana. Men hur vänster är man när man är råegoist? Jag har gett upp, numera nätdejtar jag killar från Jönköping och Borås, de är visserligen stillöst klädda men hör i alla fall av sig när de lovat.”

Det är intressant det där, helt klart sexualiteten och nymanligheten. Står söderhipstern för en förvirrad manlig identitet? Måste en jämställd man behandla en kvinna som skit? Är det ”jämställdheten som gått för långt”, som en del (oftast män!) hävdar? Kommer trenden spridas runt i Sverige, eller har den redan gjort det? Är penisen en kroppsdel som håller på att degenerera, och åka samma väg som Fabios deffade bringa? Och hur står det till med västkusthipstern, med skånehipstern, med norrlandshipstern? Ringer de tillbaka efter en första dejt, skyr de stora bröst, eller är de mer besatta av att laga hallonmousse och pressa växter än att ge en kvinna klitorisorgasm?

Låt oss lyssna på vad männen själva har att berätta!

Kille, 30:

”Jamen det fattar du väl själv att det inte är så jävla lätt! Jag måste liksom vara perfekt hela tiden och gör jag det minsta fel så kallas jag för ett sexistiskt svin. Det är enklare att bara skita i allt, att inte agera. Kanske är det fegt men jag orkar inte hela tiden bevisa att jag är en bra snubbe. Att jag naturligtvis tycker att kvinnor och män ska ha lika lön. Jag är ändå redan dömd på förhand. Född med kuk betyder att jag är en förövare. Kvinnofridskränkning finns som brott, men inte manfridskränkning… bara som ett exempel. Och nej, jag är inte en sån där snubbe som tycker att ”jämställdheten gått för långt” för jag tycker att det är åt helvete med för snäva könsroller etc, men samtidigt är det som om alla roller är mer eller mindre ok utan de rent manliga. Och vad är manlighet? Jag vet inte, om jag ska vara ärlig. Jag vet bara att det anses jävligt fult att vilja ”vara man”. Killar i min ålder idag måste betala tusen år av patriarkala synder. Hur kåt blir man av det? Jag tycker för övrigt att det är jävligt skönt att slippa ta alla initiativ och uppvakta brudar. ”

 

Kille, 25:

”Jag tar aldrig en tjejs telefonnummer. Addar aldrig på Fejjan. Aldrig. Det var sånt farsan pysslade med. Var gentleman och sån skit. Jag ger henne mitt nummer och hör hon av sig eller vill adda mig så känner jag efter. Kanske? Numera är det brudarna som raggar och det är brudarna som bestämmer. Hey, ni har själva skrivit spelreglerna och jag tycker det är lugnt. Jag behöver inte göra så mycket. Som snubbe blir man ändå bara kallad player om man är för på. Brudar har ändå alla fördelar, så jag behåller min integritet, en brud ska aldrig tro hon kan vara säker på att kunna få mig. Jag bor förresten i Täby, om det spelar nån roll. Att hålla på och hänga efter en brud är inte min stil. Jag tror inte jag vill vara ihop med nån heller. Förhållanden är bara skit. Har aldrig träffat nån som är lycklig efter tre månader. Folk är bara otrogna och gör slut med varandra. Var det ska sluta vet jag inte, jag kanske ändrar attityd när jag blir äldre, men just nu är kärlek bara nånting jobbigt för mig. Jag är asglad att jag inte är kär.

 

Kille, 42:

”Det är verkligen svårt numera. Jag har blivit osäker i hur jag ska behandla kvinnor. Vågar knappt flörta. Än mindre säga något om utseende och så. Det anses ju så fult att uppmärksamma kvinnor för att de är vackra. Jag känner mig stressad och då är det enklare att inte säga något. Att inte möta blicken. Att inte uppvakta. För jag kan ju inte veta om min komplimang kan upplevas som ett sexuellt trakasseri? Jag vill inte kränka en tjej. Men känner mig skyldig hela tiden. Jag har en dotter på tretton år och det är jobbigt där med, snacket om pedofiler har satt sig i huvudet, jag tyckte det var jobbigt om hon såg mig naken när hon var liten… och nu när hon är tonåring är jag väldigt försiktig med hur jag bemöter henne, vill inte att nånting ska kunna misstolkas. Jag kramar henne inte så ofta just därför, som om jag alltid har ögonen på mig, kramades vi för länge nu? Känner mig skyldig där med på nåt sätt. Tror många pappors förhållanden till deras döttrar blivit skadat. Jag är också för jämställdhet men det är som om vi män inte längre får finnas. Visst finns det många män som är vidriga och som begår övergrepp men de flesta gör ju inte det. Ibland blir jag så förtvivlad över det här, hur det har blivit. För det är ju enkelt att säga jamen du som är en bra kille får väl jobba för jämställdheten – det gör jag, på mitt sätt, delar lika med exet på barnen, diskar, städar, lagar mat, och ändå kommer jag aldrig att duga fullt ut. Jag är ju man.”

Så, vad tycker just DU? ”Video killed the radio queen” och kan genusvetenskapen ha fuckat upp hormonnivåerna såpass att vi tappat lusten?

Skriv till mig. Lätta ditt hjärta. Låt höra din röst.

Märk mejlet ”Söderhipstern 3.0”.

katjanouch@gmail.com

80 Kommentarer   Permalänk

Minnet av en kyss

Så här i maj får jag såna starka minnesbilder av en tid som aldrig mer kommer tillbaka. Tonårssvärmeri. Femton år och med en glödande eld i bröstet, längtan ut, drömmarna om äventyret. Äventyret i form av vad? Kärlek, förstås, romantik. Passion. En längtan efter att få uppslukas, ge sig hän, i den där ömsesidigheten som ibland uppstår och som man har något slags aning om trots att man kanske knappt sett skymten av den. Längtan efter att bli sedd förstås. Att få vara den enda i någon annans ögon. Någon som rör vid din kind med sin hand, någon som uttalar ditt namn på ett sätt som aldrig går att härma. Ett par pojkläppar som säger bokstäverna så de bildar ordet. Viskar i ditt öra. En längtan efter att gå hem genom gryningen, hand i hand. Världen runtomkring försvinner men doften av hägg och syrén dröjer sig kvar. Hela naturen sväller av erotik, omsluter er, fåglarna har börjat vakna och låter yrvaket medan solen stiger. Det är lite kallt och rått i luften men pojkhanden värmer din, han håller dig hårt, som om han aldrig ville släppa.

Jag har några såna där starka romantiska minnen från min tid som femtonåring. Ett av dem vill gärna låta sig skrivas ner.

Det är sommarlovet efter nian, mitten av juni. Vi är på ett föräldrafritt party i en stor villa norr om Stockholm. Skor huller om buller i hallen, röjigt i köket, dunkande musik, men det går bra i ett friliggande hus, inga grannar som klagar. Öppen ytterdörr och mycket folk. Ölburkar på diskbänken och flödande hormoner i luften. Mitt i alltihop står jag, håret rufsigt och blicken sökande. Plötsligt är han framför mig. Lång och lite ärrig i ansiktet, inte världens slätaste tonårshy kanske, men vad bryr man sig om lite acne när hjärtat står på vid gavel och det svider i läpparna efter en önskan om att bli kysst? Och det magiska ögonblicket uppstår, hans ögon fastnar i mina och jag hör inte vad han säger, bara att han pratar med mig.

Det är han som kommer fram. Det är han som ser mig. Ingen annan tjej. Bara mig. Någonting är det som får honom att böja sig fram och jag drar in doften av honom, lite vind och lite vår och lite jeansjacka och så kanske ciggrök. Vad vet jag. Han är lång och ser farlig ut på det där heta sättet. Kortklippt hår och gropiga kinder. Och ögonen. Nånting med glittret i dem. Sympatin är omedelbar, som alltid i såna lägen. Det är bara han som gäller.

Osynliga band bildas sekundsnabbt. Båda vill helst hångla direkt, men på nåt sätt lyckas vi ändå prata ytterligare meningslösheter i några minuter. Men strax därefter lämnar vi köket och går in i ett mörkt rum där det finns en soffa. Sen är det jag som sitter grensle över honom och munnen får äntligen sitt och vi är nära nära, hans händer om min midja, mina händer om hans nacke. Han är perfekt att kyssas med, våra munnar är starkt kompatibla, hans skäggstubb river mig lite på hakan men hans läppar och tunga är lena och följsamma och hans mun är lagom stor mot min och lagom våt och lagom varm och underbart härlig. Inte en sån där för blöt eller slapp eller torr eller stressad. Utan bara fantastisk och god och fuktig och omslutande, så där så jag vill drunkna och aldrig komma till sans. Det går bara inte att få nog av de där kyssarna men då och då gör vi ett kort uppehåll och ser på varandra i halvdunklet, ungefär som om vi båda vill försäkra oss om att detta händer på riktigt, att ingen av oss drömmer. Jag vill komma ännu närmare, vill ha mer och hårdare, men någonting stör oss, vi tvingas avbryta. Jag är helt trygg med att det ska bli en fortsättning, jag är instantly förälskad, vet inte ens vad han heter men det spelar ingen roll, det måste bara till något mer. Min kompis kommer fram till mig och drar i mig och viskar att han är full och det kanske han är, jag är själv inte helt nykter men tillräckligt för att ha fått mersmak på de där förunderliga kyssarna, de där varma händerna som tar på mig, den där kroppen som är så tätt tryckt mot min.

Vi har inga mobiltelefoner på den tiden. Det enda man kan göra är att lämna ut sitt telefonnummer hem– om någon ber om det – och hoppas att han ska ringa, eller att man ska ses på nästa fest, som man tror och önskar borde äga rum snart. Jag tar reda på vad han heter och var han bor och han bor verkligen inte nära mig i förorten utan i en lägenhet i stan. Vem är jag för honom? Ett hångel på en fest? Det är han för mig med, men sen, allt eftersom tiden går och vi inte ses, växer minnet till nånting mer. Jag börjar dagdrömma om honom, om den där korta stunden av närhet, om kyssarna som smakade så löftesrikt och hett. Från ett vanligt hångel förvandlas han till en myt och blir en förlorad drömprins. Jag fantiserar om hur vi springer in i varandra, hur vi återigen hamnar på samma party, i något kök någonstans, men trots att våra vägar skulle kunna korsas så gör de inte det. Det enda som finns kvar är minnet av kyssarna, och frågorna som hopar sig.

Livet har sina lustiga kringelikrokar. Sommaren går och vi ses inte igen. Inte på stan och inte på någon fest. Jag börjar undra om han ens är verklig? Eller har jag hittat på alltihop? Något nummer bytte vi aldrig, och trots att jag vet var han finns – hans föräldrar står i telefonkatalogen – är det inte på den nivån att jag slår numret och ringer upp. Eller gör jag det? Ringer jag upp och lägger på? Kanske. Det har jag i så fall förträngt. Jag är inte särskilt framfusig som femtonåring, och på den tiden ringer inte tjejer hem till killar de hånglat med en gång på fyllan.

Sommaren tar slut. Jag lämnar Stockholm och börjar på internatskola flera hundra kilometer från huvudstaden. Alla hångel slutar inte lyckligt. Alla kyssar leder inte vidare. Alla snabbförälskelser bjuder inte på en fortsättning. Många är inte menta att bli något mer heller och jag kan väl i efterhand tycka att det var fint så. Den där flammande hettan, tonårskillen som bara försvann och lämnade ett vemod efter sig. Allt måste inte leda till något. Det är rätt vackert med de där mötena som förblir hängande i luften. Utan framtid. Utan vardag. Utan att kärleken blir till en vana, rutin, slentrian. Ett oavslutat tonårshångel lever för alltid konserverat i ett glimrande skimmer av saga och illusion, en företeelse som aldrig någonsin kommer att solkas av verklighetens grå förutsägbarhet. Och ändå går det inte låta bli att undra, så här många år senare. Vad hade hänt om vi mötts igen?

4 Kommentarer   Permalänk

Vackra Portugal!

Tog en liten avstickare till Portugal, som kändes rätt land att åka till just nu. Runt Sagres på Portugals sydligaste spets är det inte särskilt tättbefolkat och Atlanten berättar spännande godnattsagor för den som vill lyssna. Om sjöfarare som Vasco da Gama och Magellan och andra äventyrliga män som tog sina båtar och drog jorden runt till kartans vita fläckar. Rätt över från mitt rum ligger USA och New York, ska vi ta en simtur?

Mitt ute i den vackra naturen bland röda sandstensklippor och delar av kontinentalplattan som stupar rätt ner i havet har det schweizisk-singaporianska paret Roman och Chitra Stern byggt ett resort med 132 hus och bungalows, Martinhal. Närmaste staden är lilla Sagres, alla surfares våta blåsiga dröm, och man flyger till Faro för att komma rätt. Sen är det ca 1,5 timmes bilfärd för att nå lugnet i Martinhal. Det sägs att energierna är extra gynsamma här ute, och luften är så välgörande att min hosta försvann under de tre dagar jag vistades här. Inte undra på att man förr skickade lugnsjuka till havet på kurort! Här ute var det rena rama hälsoboosten.

Här är hela Martinhal från luften, jäkligt imponerande att bygga något så mäktigt och samtidigt ta hand om fyra barn!

Martinhals huvudbyggnad vilar på en majestätisk klippa med utsikt över Atlanten.

Ägarna själva valde att satsa på en stor familj, och fyra barn har det blivit hittills (jag frågade aldrig om det är slut nu, yngsta sonen är två år) och det var när deras egen familj expanderade som de insåg att det behövs fler hotell där familjen och barnen står i centrum. Martinhal är faktiskt ett av de barnvänligare hotellen jag varit på, med lekplatser och barnpooler och barnvänliga boenden och egenlagad barnmat och lyxigaste barnmatstolarna som går att se. Ungar i alla åldrar är mer än välkomna och det finns barnpassning för allt från minsta bebisen till den tuffaste tonåringen. Föräldrarna kan vara trygga hela tiden, det finns lekplatser och barnpooler och det är verkligen ett paradis för den förälder som vill koppla av och samtidigt ge ungarna mycket roligt att göra.

Det är sir Terence Conran som designat all inredning på Martinhal och det märks och känns, atmosfären är harmonisk och skönt avslappnat designad. Vilket jäkla jobb, med tanke på att alla villor och bungalows är lite individuella… här ser du Martinhals reception.

Min bungalow med värsta lyxiga havsutsikten! Älskade mitt rum. Badrummet var lika stort som vardagsrummet hemma (nästan).

Här är utsikten över poolområdet. Varje morgon bjuds det yoga och pilates för den morgonpigga. Jodå, jag deltog, och längre ner får du bildbevis! Poolen är 28 grader, vattnet i havet inte riktigt lika varmt i maj, men framåt juli tar det sig. I detta kalla vatten kan man se delfiner och längre ut, om man har tur, en och annan hammarhaj. Fisken du äter här är lokalt fångad liksom skaldjuren. Överhuvudtaget så äter man närproducerat här i Sagres, och ekotänket är långt gånget.

På den här lilla krogen vid en av surfarnas favvostränder fick vi ett slags skaldjur som jag aldrig ätit innan, ser ut som tummen på en mc-handske? Jag som är skeptisk åt ändå och det smakade hyfsat, havsvatten… vågar du smaka? Annars är det vita vinet från lokala vingårdar och man kan lätt dåsa bort några timmar i solen medan surfarna jagar Vågen därnere. På Martinhal kan man få surfkurser om man vill, överhuvudtaget är det ingen hejd på aktiviteterna: Vandring, cykling, paddling, allt du önskar. För den som vill ha en aktiv semester kan man hålla igång dygnet runt och hålla kiden sysselsatta också.

Kusten vid Sagres bjuder på vidunderliga utsikter. Och här finns också Europas sydligaste spets, St Vicente.

… och citronträd där citronerna är mogna så här års i maj. Jag vill bo i ett land där det växer citronträd! jag vill sitta under ett lemon tree! Jag vill jag vill jag vill! KLimatet här är faktiskt väldigt skönt, det är inte så hett ännu, kvällarna och morgnarna är svalare… sen blir det tokvarmt framåt juni-juli men ändå så blåser den svala Atlantbrisen lite lätt mest hela tiden. men man får akta sig för brännskador, solen tar ordentligt och jag blev duktigt röd om axlarna.

 

Man får vara försiktig när man ser på utsikten, här en bild från vår västkust-safari… Kanterna smular sig, sandjorden kan vara farlig. Där nere flockas surfarna.

Visst är det rena strandporren? Jag som är tokig i stränder klickade av bild efter bild. Denna ”praia” är nästan öde, bara några glada hippies i folkabussar. Plus nudister. Och hemsnickrade vindskydd. Robinson-paradis!

Men sen är det ändå lite skönt med civilisation. Dusch. Mat. Kylskåp. Vi vandrade med en guide i flera timmar längs kusten, det organiseras vandringar, både kortare och längre, i Martinhals regi.  Som sagt ingen behöver sitta uttråkad på detta eminenta ställe.

Och här är bildbeviset på yoga-deltagandet! Arla morgonstund nere på Praia de Martinhal. Japp, jag står stadigt med skallen i sanden.

Dame Edna kom på besök en kväll….

Och så här kan det se ut i en av strandvillorna. Sir Terence Conran som sagt. Framför allt den där lampan ville jag sno med mig hem, men det lät sig inte riktigt göras…

Vi flög med Norwegian till Faro och tog sedan bil till Martinhal. Priserna för vad inkvartering med halv- eller helpension varierar, också utefter säsong, men prislistan hittar du här.

Jag ska åka tillbaka för att skriva bok. Tänkte jag. Bara jag, havsutsikten, den lätta brisen, de goda energierna, den otroligt vänliga personalen och sedan ljudet av vågorna som slår mot stranden, en musik som är rogivande men aldrig monoton. Visste du att Portugal dessutom är otroligt förmånligt för äldre, alltså om du är pensionär? Det är ett skattefritt leverne man kan unna sig på gamla dar här. Well, själv skulle jag lugnt kunna tänka mig att flytta till Martinhal imorgon, vem vet, kanske jag till och med lär mig surfa på nån seniorkurs…. undrens tid är inte förbi än!

2 Kommentarer   Permalänk

Sanningen, dimensionerna och supergalaxens gåta

I min närhet pågår ständiga diskussioner. Om rätt och fel. Om känslor. Om sånt som finns men inte syns. Alla hävdar sin åsikt, tror sig veta. Men ju fler dagar jag lever på jorden blir jag allt mer övertygad om att ingen faktiskt sitter inne med den totala sanningen. Eller så här: Sanningen har olika ansikten. Kommer i olika skepnader.

Det som för någon är en sanning kanske är lögn för den som går bredvid? Summan av subjektiva upplevelser, erfarenheter, av allt som bygger en människa. Forskning, vetenskap, men också en röst inuti hjärtat. Insikter som inte går att mäta med statistik eller laboratorieexperiment. Var börjar och var slutar vi? Vem vet var känslorna tar vägen? Eller vad de består av. Vinden kan du inte heller ta på men den är i allra högsta grad konkret. Den påverkar oss trots att den är osynlig.

Att tala om en kraft större än vi själva kan förefalla flummigt, men om du tänker efter finns där oerhört många sådana krafter. Kan du göra något åt molnen, åt solen, åt årstidernas växlingar? Force majeure kallas det, vulkanutbrottet, åskan, lavinen. Krafter som är större än du själv. Gud, kanske. Eller bara naturen, allt som flyter, allt som vi är en liten del av. Föds gör du och sen får du en begränsad tid på jorden. En skärva av en sekund, några sandkorn i vinden. De där små små kornen som skingras vid minsta lilla pust, men som ihopklumpade av fukt kan ligga still vid dina fötter.

Jag är rätt övertygad om att det finns en dimension bortom den som är synlig för ögat, bortom det som kallas för vårt intellekt. Sånt som kallas för intuition, instinkt, sjätte sinne eller ESP (Extrasensory Perception). När jag bodde i Paris för många år sen jobbade vi hårt på att utveckla vårt ESP. Med trägen övning gick det att påverka sinnet. Som att veta vad en viss person tänkte. Som att skapa en situation som var till ens fördel. Är tämligen säker på att den tidens övningar öppnat en dörr i mitt medvetande. Kanske var det därför jag kallades för transsylvanska spöktanten? Ibland är det som om jag kan se igenom saker. (Men skulle aldrig låtsas som om jag hade en kristallkula eller sätta mig i nån grotta och började spå händer! Nä, mitt ESP utspelar sig på en annan nivå. En privat sådan. Den är bara min och den kommer så att förbli. Men kusligt nog råkar jag ibland känna på mig sånt som inte går att förklara.)

Det finns något som forskare inte kan mäta. Energier låter åter flummigt, men kanske är det just vad de är, energierna, som långa tankeströmmar som skär genom tid och rum. Jag vill gärna se ett sånt energiflöde som en medvetandets mexikanska golf, värme som strömmar genom sånt som är kallt och som tinar upp det frusna. Drömmarnas värld. Sammanträffanden. Ibland möter man en människa man tror sig känna sedan tidigare, trots att man kanske kommer från olika världsdelar eller i helt skilda sammanhang. ”Sök andligheten så kommer den till dig” sa någon. Sak samma med intuition. Det är som styrketräning i hjärnan, med övning och öppenhet kan man närma sig de där osynliga dimensionerna.

Kanske är det för att jag är ett barn som kommer från ett extremt vetenskapligt hem. Atomforskare och matematiker, läkare och docenter i strålningsbiologi. Evigt gissel med atomer och partiklar. Mikroskop och strikta tabeller. Tillbringade somrarna bland fysiker med sovfrisyrer på CERN. Det som inte syns finns inte. Ateister är de också, flera av mina familjemedlemmar, rätt igenom. Något snack om andliga dimensioner ville man inte lyssna på. Men barn revolterar. Barn går sin egen väg. Och vad är egentligen kvantfysik annat än rätt kvalificerade sagor? Precis som de svarta hålen som lär omge vårt universum. För att inte tala om den nya supergalaxen. Första gången jag läste om den blev jag yr.

Hur kan vi bara tro att vi med våra små begränsade förstånd fattar allt som pågår? Hur kan vi vara så förmätna att vi slår fast att ingenting oförklarligt finns. Tanken på de extra dimensionerna ger tröst. I gränslandet är allt möjligt. I gränslandet tar ingenting någonsin slut. Den fysiska kroppen är av underordnad betydelse. Kärleken är oändlig. Sanningen kan se ut på många olika sätt. Och nej, jag har inte intagit någon sinnesförändrande substans. Imorgon är det Valborg och jag ska prata på Ålstensängen såsom årets Valborgstalare. Inte fan behöver man supa när man är innehavare av en styck mänsklig hjärna. Den tar dig med på en tripp helt utan hjälpmedel. Bara du släpper taget och låter dig bjudas in.

Älskade supergalax. Äventyret finns inom dig. För alltid.

 

 

 

 

3 Kommentarer   Permalänk

Tillbaka till 13-års landet

Föreläste för 300 sjundeklassare i Karlskoga i morse. Ett Folkets hus fyllt av hormoner och jeans, pigga ögon, converse och kepsar. Ljusa hår och mörka, fniss och målbrottsröster som bara hjälpligt hölls ner av spridda hyssjanden. Så mycket oro och lust, rastlöshet och liv i dessa 99:ors kroppar. Ändå satt de och lyssnade, mestadels tysta. Så långt jag såg var det inte så många som sov.

Jag slungas tillbaka där och då. Till mitt eget trettonårsland. Idag kan jag undra vem hon var, den långa smala tjejen med cendréfärgat (rätt ofta ganska fett) hår, klädd i bussarong och Marilynjeans så tajta att de knappt tillät andning. Hon som var både vuxen och barn i en och samma pubertala kropp. 13. Året då mensen kom och håret blev ännu mer hopplöst. Då huden i ansiktet ömsom blänkte, ömsom stramade. Året då den frostblå ögonskuggan generöst kletades på, och matchades av läppglans med jordgubbssmak. Året då jag trånade efter än den ena, än den andra killen. Ölfylla och hångel och olycklig kärlek. De som ville ha mig var jag inte intresserad av, de andra såg mig inte. Förutom då apsnygga C. Som verkade älska mig på riktigt men som jag avfärdade för ”han var inte smart nog”. Brains var viktigt. Redan då.

Jag slukade Erica Jong och Kerstin Thorvall och Hans-Eric Hellberg förstås och huvet var fullt av snusk. (Det började redan innan 13, långt tidigare faktiskt.) På nåt sätt var det svårt att härbärgera allting, för drömmarna var så mycket större än förmågan, och trots att jag var uppfylld av mig själv så var jag samtidigt osäker. Sjuan, då började man ju i Bergtorp, med de farliga åttorna och niorna, med brudarna i astajta jeans och trädojjor som bolmade i rökrutan (ja, detta var på rökrutans tid!) och nerspottade uppehållsrum och en jävligt störig attityd. Och där fanns R. Killen med det usla ryktet. Killen i OBS-klass. Killen alla var rädda för. Killen som jag började kriga mot.

Det var i sjuan det hände. Det som kom att prägla mitt trettonårsland. Fejden med R. Hatet som växte. Min övertygelse om att det jag gjorde var rätt. Trots att R var ”farlig”. Ändå lever han inom mig nu, så många år senare. Jag ser hans ansikte framför mig. Hör honom prata.

Känslorna väcktes samma kväll, efter att vi vart osams flera veckor innan. R. hatade mig av olika skäl, precis som jag hatade honom, men som det kan bli i trettonårslandet försonas man oväntat, utan att man knappt ens vet hur det går till.

Natten är kall och man fryser där man går till ungdomsgården, för det är disco, och det är Tom Robinson Band och 2-4-6-8 Motorway som strömmar ur högtalaren och man är skiträdd att stöta på R för det har gått rykten om att man skulle få se tegelväggen inifrån, och det är ju knappast kul när hotet kommer från en snubbe som är huvet längre och har stort svart hår och när man VET med sig att man förtjänar spö för det man gjort är oförlåtligt. Men så står han plötsligt framför en och musiken gör att stämningen blir lite film och man väntar på smällen, men istället börjar han prata och man hör sig själv mumla ”förlåt” och det sker nåt märkligt för han tar emot ursäkten men inte bara det. Det är ett magiskt ögonblick som för alltid etsar sig fast i en trettonårings hjärta, det är ett sånt ögonblick som för alltid kan plockas fram oavsett om hjärtat blir 31 eller 100.

För det som händer är att ni plötsligt verkligen ser varandra där i skumrasket och omvärlden tonas ut och musiken fyller er och ögonen fastnar. Hans svarta i dina ljusare mörka. Hans ögonfransar är så långa och hans hud så mycket brunare än din och hans mun är fylld av vita tänder som nu syns för han ler. Han ler mot dig och lägger händerna på väggen bakom dig, liksom ramar in dig. Och du slutar andas för rädslan förbyts i något skönt och varmt som fyller dig, han är nära nu och du känner hans andedräkt, den är fuktig och doftar gott, han är närmare ändå, du vill dra honom till dig, men du gör det inte, du låter honom bara hända. Och innan du fattar är hans läppar mot dina, han kysser dig, sen viskar han ”det är okej, allting är okej”. Och du känner en känsla som är så obeskrivligt ljus och aldrig har Tom Robinson varit så bra som just nu. Imorgon tänker du. Eller på måndag. Då jävlar. Då är det du och jag, R.

Men sen går R. Han går och du längtar efter att se honom igen och det bubblar i ditt bröst och rädslan är långt borta. Men han går, försvinner. Kommer inte tillbaka.

Vad du inte vet i det ögonblicket, den där stunden på discot, är att kyssen du fick kanske var den sista som R. någonsin gav. Att dina lite stela läppar nog var de sista flickläpparna som mötte hans.

Lyckligtvis hann du säga förlåt. Han hann förlåta dig. Du vet ingenting om vad som händer bara några timmar senare, du vet ingenting om att R aldrig mer kommer tillbaka. Du dansar lite och går sen hem genom kvällen och kryper ner i din säng med ett hjärta som fyllts av en sällan känd förväntan.

Men filmen tar slut här. Det blir ingenting mer. Döden gör ett ovälkommet inhopp på scenen och tar med sig den svarthåriga pojken i din dröm. På måndag vajar flaggan på halv stång på skolgården. Folk står med bleka ansikten i klungor och talar lågmält. Ryktena går. Skvallret vet inga gränser. Många gråter. För R finns inte mer.

Hans liv fick ett vidrigt slut. En stulen bil, en panikslagen grabb, en polisjakt som ledde till en våldsam krasch.

R blev 15 år.

Detta minne är kanske mest det mitt trettonårsland befolkas av.

Idag var jag tillbaka.

 

 

 

 

2 Kommentarer   Permalänk