Såg du ”Ingen riktig våldtäkt” igår? Blev du precis som jag, lika upprörd över vuxenvärldens ovilja att se problem och stötta ungdomarna? Lärare som vet och anar, men som gömmer sig inne i sin bekväma trygghetsbubbla. Föräldrar som inte vet hur de ska närma sig. Anadra vuxna, som kanske skulle kunna peta i såret men som av olika anledningar håller sig borta. Värst var nog läraren som visste vad som hade hänt, men som tyckte att detta skule tystas ner för att skolan inte skulle få dåligt rykte. Och den drabbade flickan lät skammen och ångesten äta sig rätt in i själen.

Det finns så mycket att säga. För det första: Så länge vi styrs av förnekelse och rädsla, så kan vi inte hjälpa utsatta ungdomar, men inte heller de som i grupptryckets och falska ideals skugga är förövare. Tjejer och killar som har sex mot sin vilja, men också tjejer och killar som utsätter andra för övergrepp (ja, här finns båda könen representerade i båda kategorierna, och tonåren är också den tid då man löper högst risk både att begå brott och att bli utsatt för brott). Så länge vi vänder bort huvudet och tänker, inte i min klass, inte min son, inte min dotter. Så länge vi inte vågar ta reda på vad det är för samtalston på nätet, vad det är för bilder som tas, hur mycket som dricks och hur spriten hittar vägen till tonåringarna. Så länge vi tror att det handlar om överdrifter och påhitt. Så länge vi hellre dricker vårt eget vin och fredagsmyser i soffan och tänker ”det löser sig” om våra ungar som nånstans springer vind för våg och ligger stupfulla bland klippskrevorna med svartvodkafaskan i ett fast grepp. Vakna, förälder, vakna, du vuxen. Våga öppna ögonen. Rädslan är en mycket dålig följeslagare, för den får dig att huka och fega och slira på sanningen. Kanske är du själv ett offer för skam och förtryck och tänker att bara du tittar bort så löser sig allt till det bästa? men det gör det inte. Ingenting löser sig och negativa mönster ärvs vidare.

Vi behöver prata mer. Det behövs fler unga röster, mer vett, fler program, andra vinklar. Jag vill se dokumentärfilmer och reportage om de unga killarna, om hur de tänker, om deras kvinnosyn. Jag vill ha ny forskning om hur våld och porr och våld/porr i kombination påverkar och hur bilderna våra hjärnor tar emot, stöps om till en ruff verklighet på fredagskvällen, på fyllan, i bekräftelsebehovets och ensamhetens och osäkerhetens namn. Jag vill ner i de där lagren av rädsla och feghet och skam, in bland föreställningarna om vad som är sex och kärlek och romantik och knull. Om hur man växer upp tillsammans. Om bristen på respekt och moral och bra ledstjärnor. Och förstås om yta och människor som varumärken och fixeringen vid allt som syns, där det som ligger under glöms bort.

Nu vill jag ut i skolorna och prata. Nu skriver jag på nya föreläsningar, där alla dessa frågor tas upp. Det är bara att höra av sig. Jag kommer.

God måndag på er kära ni! För att skapa lite skön energi går jag genom lite gamla bilder och hittade denna goding från 2008. Sötaste barnen Ingrid och Daniel på sommarbete. Gud vad tiden går. Glöm inte att fotografera era små och nära och kära. Bilderna är det finaste man har ju.

PS nån skrev en kommentar att jag ändrar kommentarerna här i min blogg? Fattar inte vad som menas, hördu Eva. Varför skulle jag göra det? Vilken kommentar ska jag ha ändrat? Det har hänt ca 2 ggr att jag tagit bort ngt grovt påhopp men inte en enda gång har jag ÄNDRAT någon kommentar. Du kan gärna mejla mig om det är något du är fundersam över.

Vill säga att alla ni kära läsare är jättefina och det är otroligt sällan någon skriver nåt nedsättande.

Jo PS2: Sandalerna med blommor på är av märket Birkenstock! Jag köpte dem i London i deras shop i SoHo men de finns säkert att hitta i Sverige eller online. Fanns även en svart variant. DS.

Det är alltid spännande när man ligger och sover och det plötsligt ringer på dörren, en Valborgsmässoafton klockan 06.55, man har absolut inget minne av något, maken går och öppnar medan han muttrar om att nån har gått fel, sen ropar han ”ska du nånstans Katerina” och verkligheten rinner till som en iskall dusch. Visst fan helvete jag skulle vara med i Vakna med The Voice, hopp ur säng in i gårdagens kläder, hugger sminkväskan i språnget och minns att håret ser ut som en påse halm på skallen, men 30 sekunder blankt senare är man i taxin och på väg genom ett vårfagert Stockholm. Sen är det proffsminen på och prata och skratta och se till att få orden rätt. Vi hade ”Vad är sex” som nu kommer i pocket som tema i dag och det är en riktigt skojig bok som passar fins eftersom den matchar påskliljorna och alla andra söta blomster med sitt pigga glada omslag.

Här får man svar på en massa frågor och det är strålande att ge bort denna till alla nyfikna och vetgiriga, dessutom passar boken bra som isbrytare på en middag eftersom alla har synpunkter på sex och många av frågorna och svaren sätter igång spännande processer i oss. Till exempel, hur bra är sex för hälsan egentligen? Kolla i boken så får du se.

Kanske är detta 2012-års bästa skoinköp? Bekvämt, luftigt och så blir man glad av att titta på blommorna. Jag har lufsat runt i dessa foträta darlings i 2 dar nu och tänker icke ta på mig några högklackade tortyrdojjor på hela helgen. Bara för att. Jag bär inte heller strumpor och så är det premiär för troslöst också. Det är gött när det är varmt i klimatet och perfekt för luftning av de nedre regionerna.

Idag hade vi presslunch på Piratförlaget då vårens, sommarens och höstens böcker presenterades och där var jag med den femte romanen om Cecilia Lund. Det är en trasslig historia detta, med mycket dramatik och mörker men också ljus och hopp. Det är första gången jag skriver en roman som utspelar sig på två olika tidsplan, dels i nutiden men också en bit tillbaka, i slutet av 50-talet. Någonting i det förflutna går inte längre att dölja och konsekvenserna blir ödesdigra, inte minst för mormor Sonja som råkar riktigt illa ut. Och det är förstås Cecilia som måste reda i härvan…

Men även systrarna Maria och Susanna har det kämpigt i sina liv, liksom mamma Christina. För att inte tala om Cecilias make John  hur i herrans namn ska det gå för honom, och för deras äktenskap?

Modershjärtat utkommer 4 juli, det är jag som fixat att ni ska ha sommarläsning att sätta tänderna i. Nu ska jag läsa korrektur!

I går fick jag se ett brev min morfar skrev mitt under andra världskriget. Fantastisk handstil, orden känns så moderna (det är på tjeckiska). Han skriver till sin kusin, den kände författaren Frantisek Langer, som då bor i London. Att han mist sin 19-åriga son i kriget näms bara i en bisats, men den där korta meningen slog till mig med sån styrka. Sedan skriver han, morfar alltså, att även hans andra son är borta vid fronten. Att han inte vet något om vad som hänt. Och jag sitter med breven i min hand 70 år senare och jag vet, att även den sonen blir dödad. Min morfar hade 4 barn med två olika fruar, tre söner och en dotter, och två av sönerna dödades i kriget. Mina morbröder, alltså. Bara unga killar. Jag tänker på morfars sorg, jag tänker på alla de unga män och kvinnor som dagligen blir skjutna till döds i krig. Ingenting förändras. Krigen fortsätter skörda nya offer. Mammor och pappor förlorar sina tonårsbarn. Hur kände morfar? Vad tänkte han när han fick dödsbeskedet, när han gick där och väntade på att höra från sina andre son som han aldrig mer skulle återse? det är så lätt att tänka att det var länge sen, att det var annorlunda. Men jag tror det var exakt som nu. Jag riktigt hör min morfars röst, jag känner hans sorg fast han sammanfattar den i några korta ord. Den 19-årige pojken som var min morbror, och sedan hans bror, jag har inte ens sett dem på bild. Men de har levat. de finns där.

I dag tänker jag på alla som förlorat ett barn, oavsett ålder.

Kära ni, jag har haft en kanonpåsk i familjens sköte som det hette så vackert förr i tiden. Umgåtts med föräldrar och barn och syskon (bror), vänner och vänners barn. Lagat mat och ätit mat. Sprungit och vandrat. Till och med BADAT! Ja, äldsta sonen utmanade sin arma moder (han började prata om bryggbad redan när han kom från Malmö där han bor, direkt började han yra om hur vi skulle doppa oss ifall vi åkte till landet) och till slut föll jag till föga. På långfredagen var vi hemma i stan men på påskafton packade vi ihop och åkte till landet och sen på påskdagen bjöds ingen pardon. Det låg ishinna närmst stranden och vinden var obarmhärtigt vintrig men av åkte kläderna och i hoppade vi. Det fanns ingen stege så det vart ett riskfyllt projekt, för tänk om man fick kramp och misslyckades med att ta sig upp? Men vi överlevde och det bar av hem igen till stugan och det blev många koppar te innan kroppstemperaturen steg till det normala.

Landet så här i början av april är ju rätt grått och gulnat fortfarande, fjolårsgräs i trötta tuvor och minusgrader nattetid. Men ändå är det mysigt med krokus i rabatterna och en föraning om att det snart måste bli vår på riktigt. Ungarna är stora men spelar Monopol ändå och jag minns hur det var när vi måste ha trappgrindar och ständig passning. De tiderna är för länge sen förbi, numera kan man sitta med en kopp kaffe och läsa sin tidning i lugn och ro.

I dag blev det en 15 km vandring i Stockholm, bl a hittade vi en massa spännande bergsrum runt Årsta:

… de här ingångarna till jordens innanmäte väcker onekligen fantasin!

Nästa gång ska vi gå ända bort till Danvikstull. Det lär väl bli 2 mil tur o retur? Dagens marsch: Essingen-Gröndal-Liljeholmen-Årsta-Årstadal-Skanstull-Mosebacke-Slussen-Gamla Stan-Drottninggatan-Tegnérlunden-Odengatan-St:Eriksplan. Sen t-bana tillbaka hem.

Mycket fint hittar man när man går, konst som snart tvättas bort, tex denna:

Vi blev inbjudna att föreläsa för Sweorna, Robban o jag, om författarskap, alkohol- och drogmissbruk, familj och livet i stort utifrån olika perspektiv. Så igår stod vi där på Radisson Portman Blu hotell i centrala London (verkligen riktigt centralt, jättebra, två minuter från Oxford street och mkt nära Regent park och hela smeten) och talade för ett 50-tal svenska kvinnor bosatta i London. Vet du vad Sweorna är? Det är ett internationellt kvinnonätverk som finns i 33 länder och som har ca 7.500 medlemmar, kort sagt svenska kvinnor som av olika anledningar bor runtomkring i världen. Du kan läsa mer om sweorna på deras HEMSIDA – och är du själv svensk lady utomlands och saknar ett swea-nätverk kan du bilda ett eget, hur du gör står på hemsidan.

London tog emot oss i sin vårligaste skrud, med blommande magnolior, påskliljor, körsbärsträd och gröna gräsmattor, gassande sol, +22 grader, jag kunde promenera runt i linne!

Nåväl. Vi hade kunnat tala hela natten men vid 22 började det bli sent, då hade vi ändå hållt på sedan klockan 19 (minglet började 18.30 och sedan blev det middag). Jag mötte en gammal gymnasievän som jag inte sett på 30 år, vi konstaterade att vi var oss lika, haha. Tänk ändå, dessa gamla vänner, har man en gång känt varandra som tonåring eller ännu yngre, är man på nåt sätt sammanlänkad för livet. Vid midnatt stupade vi i säng Robban och jag.

Idag har vi gjort en del ärenden men också haft några lediga timmar på stan och det är nu bloggen förvandlas till mysblogg med inredningsbetonade förtecken. För ve o fasa (eller lättnad), jag är inte så modeintresserad just nu (kanske för alltid), tycker mest alla kläder ser tråkiga ut? Däremot inredning och prylar är kul. Så häng med på en färgglad bildbonanza och få lite vårlig brittisk inspiration.

Inget Londonbesök utan en visit på Libertys… en av mina favvobutiker sen jag var 13 och var i London med mamma första gången. En fullspäckad vecka då vi både hann promenera i Hyde park, se en musikal och förstås shoppa på Libertys! Sen dess kommer jag alltid tillbaka.

Områden som Covent garden och Soho är alltid sköna att strosa runt i. Får inte heller missas.

Blev en lunch i solen på uteserveringen på Union Jacks, Jamie Olivers nyaste krogsatsning. Maten var super. Likaså utsikten över folklivet. Adressen är 217-221 Chiswick Rd.

Min snygga karl!! Det är han som är hund och jag som är katt. . 18 år har vi hängt ihop minsann. Tatueringarna blir bara fler o fler…

…Robban beställde en chilipizza som fick munnen o brinna…

…själv tog jag en chicken indian style. Fantastiskt gott.

Älskar spana i bokhandlarna i London, de har en förmåga att skylta sina böcker på ett väldigt aptitligt sätt. Sen att Storbritannien inte alls är lika bokslukande land som Sverige är en annan femma, men snygga bokhandlar och bokomslag har de.

Får också alltid beslutsångest, vilket café ska man välja? det finns så många och alla lockar med härliga sandwiches och pajer och kakor och juicer och afternoon tea och man skulle kunna bulimiäta 24/7. Varför smakar allt så gott här? Samma sak i Paris, man kan typ äta ihjäl sig.

Därför fick det bli många små fikapauser. Jag blev solbränd!

På Liberty hittade vi bedårande porslin som tyvärr var svindyrt, men så vackert att det hamnade här i bloggen. Bilden gör det hela inte riktig rättvisa.

Även dessa äggkoppar hade jag kunnat tänkt mig ta med hem.

Jag grät en liten inre tår eftersom jag inte är en stickande kvinna… som jag önskar jag fick frossa i dessa garner! Kanske måste lära mig.

Även tygerna fick det att vattnas i munnen på oss.

Ingrid är galen i pyssel. Här råder pysselparadis. Vill ha allt. Glitter, pärlor, band, fjädrar. Vill pyssla i evigheters amen.

Liberty har även en skön trädgårds/köksavdelning. Jag skulle kunna bo därinne.

Lär vara så att espresso-trenden är på väg bort ochnu öppnar vanliga bryggkaffe-plejs? Här ett av dem. Skönt. På Monmouth street.

London-utsikt. Som jag älskar dessa tegelhus och små bakgårdar. Älskar krukorna och balkongerna, terasserna och taken.

Dagen avslutades på Café Pacifico, som var ett favoritställe när jag var 20 och bodde i Paris. Finns visst kvar i Paris men inte på samma adress som förr.

Imorgon är det tillbaka till småspiken och minusgraderna, men vi fick i alla fall en 48-timmars vår. Alltid något!

Vi har diskuterat en hel del härhemma detta med  att John Elfreth Watkins för 100 år sedan spådde att vi skulle gå 1,5 mil om dagen i framtiden. Denna av hans spådomar har avfärdats som dumheter. Jag tror dock han kommer få rätt. Redan nu kan man se allt fler som går o springer (cyklar också), kanske kommer desa sätt att transportera sig på vara vår enda chans när hela städers infrastruktur blir överbelastad med bilar och bussar? Kanske blirdet ett sätt att rädda hälsan, rädda sig från stillasittandet. 1,5 mil per dag är inte omöjligt, det betyder ca 2-3 timmars rörelse och det skulle nog göra oss oerhört mycket friskare och piggare. Men det lär ta tid, vi är inte ritigt där än, kanske tar det några decennier innan J E W:s profetia slår in. Mannen förutspådde dock digitalfoto så helt ute och cyklar 8springer) är han inte.

I helgen gick jag och Robban i alla fall över många av Stockholms tjusiga broar, det är sånt vi roar oss med, det blev flera mil vandring och efteråt är känsla skön. och man hittar många intressanta bortglömda platser samtidigt som man hinner prata och vårda tvåsamheten. Har du ännu inte blivit en vandrare är det hög tid att bli.

Årstadalsbron, en tågbro man inte kan vandra över, men visst är den snygg?

Hippiebåtar kan man hitta lite där o här i Årstaviken. Denna har sett sina bästa dar men det var spännande. Lite urban exploration är alltid kul.

Stockholm o mannen i mitt hjärta… Denna bild från Västerbron tror jag.

Godmorgon. Nu ska vi prata allvar. Om sådana saker man inte vill tänka på en solig morgon i mars. Men vi måste.

Visste du att hjärt- och kärlsjukdomar är den allra vanligaste dödsorsaken bland kvinnor, tio gånger vanligare för kvinnor 45+ än t.ex. bröstcancer? Om cancern står för en tredjedel av dödsfallen, utgör hjärt/kärlsjukdomar de återstående 60 procenten. Dubbelt så många alltså. Samtidigt forskas det inte alls lika mycket på kvinnors hjärtan. De är mindre synliga och jobbar i det fördolda. Tyvärr utsätts de idag för mycket stress. Dagens moderna kvinnor ska hinna med allt och stressen och den ofta osunda livsstilen sätter sig i hjärtat. jag vet för jag har själv drabbats, även om jag hade stor tur och kunde tack vare varningssignalen stanna upp. Inte för att jag levde dåligt innan, men jag respekterade inte mitt hjärta. Jag tog det bara för givet.

Nu stöttar jag 1,6-2,6 miljoners klubbens kampanj, som drar igång imorgon, för forskning om kvinnors hjärtan. den heter Woman in red och man kan stötta den genom att till exempel köpa den fina röda nålen som föreställer en sko, den kostar bara 30 kronor och finns till exempel på apotek.

Kampanjen drar igång i 14 städer och schemat finns här.

Gå med du också, detta rör dig, din dotter, din mamma, din väninnan, ja alla fruntimmer du känner och alla andra med!

Själv ska jag prata om kampanjen och kvinnohjärtan i SVT Gokväll ikväll klockan 18.15. Jag bär rött förstås. Och nålen!