Om det var krig i Norden…

”Om nästan hela Sverige, nästan hela Stockholm låg i ruiner efter bombnedslag. Om huset som du och din familj bor i har fått hål i väggarna, alla fönsterrutor krossade och taket bortslitet. Vintern är på väg, värmen fungerar inte, det regnar in. Ni kan bara vara i källaren. Din mamma har luftrörskatarroch håller på att få lunginflammation. Din äldre bror har förlorat tre fingrar på vänster hand i en minsprängning och går med i milisen mot dina föräldrars vilja. Din lillasyster har blivit skadad i huvudet av granatsplitter och ligger på sjukhus utan utrustning. Din farmor och farfar dog när deras vårdhem träffades av en bomb.”

Så här börjar ”Om det var krig i Norden” av Jane Teller, och det är en kort, tunn liten bok, formgiven som ett svenskt pass. Orden går snabbt att läsa, du kan plöja de 58 sidorna på en kvart, men budskapet går in i dig och stannar kvar. Oj vad det bränner till där inne, oj vad det ställer känslorna på ända. 13-åringen läste boken igår och kom i morse och berättade att han drömt mardrömmar hela natten, till och med när han vaknade var han kvar i känslan av det söndersprängda huset och livet i den fuktiga källaren. Men inte nog med det. Vad skulle hända om vårt fina Sverige plötsligt styrdes av galna maktmän som ville skapa ett Svenskt Samnorden, ett kontrollsamhälle där människor försvann och där oliktänkande betraktades som förrädare? Vad skulle hända om svenskar tvingades söka asyl i Mellanöstern, och för resten av sitt liv blev betraktade som paria på grund av att de kom från ett land av omoral och gudlöshet? Om ord som ”kultur” och demokrati” inte blev vatten värda? Hur skulle det kännas att hamna i ett egyptiskt flyktingläger och tvingas leva på att sälja kakor, när man egentligen var professor i sitt gamla hemland Sverige?

Perspektiven kastas omkull. Kriget kryper olustigt nära. Vi och dom, men vilka är vi, vilka är dom? Vi är de lyckligt lottade, som får gå på konsert och äta på McDonalds, och de olyckliga, som måste fly, som förhörs och torteras? I dag är det så smärtsamt aktuellt med Syrienrapportering bara ett klick på tevekontrollen bort, med barn som torteras och misshandlas, med människor som skjuts, städer som bombas, oliktänkande som försvinner, världen tittar stillatigande på. Om det var krig i Norden, ja, om ondskan med självklarhet bredde ut sig här, på Södermalm, i Vasastan, i Båstad, Norrtälje, Luleå, Götene? Om grannen din kunde förråda dig för en portion mat och tobak, om du tvingades tigga eller prostituera dig för att dina bebisar fick mat.

När jag var barn fick jag ibland se så kallade journalfilmer från krig innan den riktiga filmen – tex Dumbo – rullade igång på bioduken. Journalfilmerna var svartvita och kunde visa hur städer raserades vid flyganfall, hur människor sprang för sina liv, hur vackra hus blev högar av bråte. Åh, jag hade panik för de där filmerna, de skrämde bokstavligen talat skiten ur mig. Rädslan för krig har suttit i mig sen dess, sen tanksen intog Prag 1968, sen avlyssningsapparaten blev inmonterad i vår vardagsrumsvägg och hemliga polisen började förfölja pappa. När jag nu läste Om det blev krig i Norden vaknade den gamla skräcken till liv. Att läsa Janne Tellers bok är att hamna där igen, både i fasan men också i verkligheten, den verklighet som ondska och övergrepp innebär.

Men just därför är det så viktigt att barn får läsa denna genialiska lilla bok. Just därför borde den vara obligatorisk i skolorna, över hela västvärlden. Kanske kan vi förändra något genom att faktiskt få en känsla av hur kriget kan kännas, när det verkligen är inpå kroppen, inuti själen, hemma hos dig själv, när tryggheten slås i spillror och vän blir fiende?

En 13-åring mardrömmar kan kanske på sikt förändra världen till det bättre.

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  4 Kommentarer
  1. Ragnhild Brandstedt skriver:
    !

    Tack. Tack för fina ord av denna lilla stora bok. Jag skrev en rad på Mariestads Stadsbiblioteks fb och fick eran länk från en besökare.

  2. snaxon skriver:
    !

    Så bra skrivet Katerina!

    Vill gärna ge en kommentar i linje med detta, om än ett litet sidospår:

    Idag på tunnelbanan kom jag i samspråk med en äldre man från Mellanöstern. Han sa att han älskade Sverige för att det var ett bra land och för att vi var smarta. Jag höll med om att Sverige är ett bra land men ville ändå veta varför.
    ”Hur menar du du då”? frågade jag.
    ”Jo, Sverige är ett land som kramar sina invånare, som värderar och tar hand om sin befolkning. Intelligenta stater inser att inget land klarar sig utan sin befolkning, att landet inte är något utan sitt folk. Sverige är ett land som förstår det.”
    Han fortsatte:
    ”Jag har bott här sedan 1970 och jag kunde inte tala så här innan jag kom hit. Sverige gjorde mig smart!”

  3. katja skriver:
    !

    Vuxna borde också läsa denna, vi kan inte ta saker förgivna men det gör vi. Om jag tar upp sånt ämne tex fattigdomen i Afrika…ingen är intresserad av att diskutera det. Den sjuke har endast en önskan men den friske har många….kram till dig Katerina

  4. Sandra Elstrin skriver:
    !

    Hej fina
    Ja vi har det gasnka bra ändå trots lite gnäll här och var…hm. Nog inte fel att läsa den boken. Plötsligt kanske verkligheten blir annorlunda,vem vet vad morgondagen har att ge. Vi är ju långt ifrån krig…tro och hoppas jag men som du skriver kanske kan vi förändrar genom att läsa och ha kriget så nära inpå.

    Må så gott

    Kramar Sandra.E