Katerina Janouch

Slända eller myra – eller både och?

  Älskar du också genvägar? Att smita över en gräsmatta för att komma fram några minuter fortare. Hoppa över ett räcke istället för att gå runt. Tråckla dig genom hålet i staketet för att vinna tid. Jag är lite allergisk mot termen ”det ligger i människans natur” men just när det gäller snabba lösningar tror jag detta är något som finns programmerat i generna. Vi är bekväma av oss. Behöver hushålla med krafterna för att de ska räcka länge. Men om du är en genvägsälskare kanske du också vet att det finns ett aber. För det sägs att ”genvägar är senvägar”. Och dessvärre är detta en påfrestande sanning.
Själv vill jag inget hellre än att en quickfix ska visa sig effektiv. Vad det än gäller. Renovering, livsstil, relationer, jobb. Vore det inte underbart om man kunde ta en mental genväg och kila tvärs över gatan istället för att ta den besvärliga långpromenaden som både tar tid och är ansträngande? Mina erfarenheter säger att de snabba lösningarna ofta leder till att man ändå får jobba mer. Men man kan effektivt lura sig själv att man vunnit några dyrbara ögonblick av sin livstid.
Så vad väljer du – den kortsiktiga lösningen eller ett präktigt duktighetsscenario? Det här är frågor jag ofta tänker på. Man har blivit matad med förebilder från barnsben så det är inte så konstigt. När jag var liten fascinerades jag av motsatserna, älskade sagorna där det otyglade ställdes mot det återhållsamma. Till exempel i berättelsen om trollsländan och myran. Arbetsmyran som släpade och slet och såg om sitt hus. Sländan däremot var en lättviktig varelse som man direkt begrep att det skulle gå illa för. Hon dansade och roade sig och sedan dog hon förstås. Där fanns även andra liknande sedelärande historior, som Spara och Slösa.  Det vita och det svarta, det moraliskt oantastliga och det dekadenta. Jag älskade den vilda mörka Slösan och hade väldigt svårt för den blonda och duktiga Sparan, samtidigt som jag ville ha de tråkigas trygghet. För vilka har alltid avgått med segern? Jo, det är det där duktighetsgänget som aldrig unnar sig något utsvävande. Det är de som inte tar något för givet utan bygger tålmodigt upp sina liv, även om det ofta är långtråkigt på vägen.
Fråga mig om vilken egenskap som är den moderna människans största brist och samtidigt tillgång, och jag svarar otålighet. Det är därför vi vill ha allt genast. Hur blev vi så rastlösa? Är det för att livet känns oändligt och samtidigt inte verkar sträcka sig längre än till nästa gathörn? Perspektiven krymper och vi springer i ekorrhjulen utan att notera vad det är vi passerar. Och samtidigt är den här stressen en grogrund för många bra saker. Uppfinningar föds och vi förnyar oss ständigt.
Moderna barnboksfigurer tror jag måste bli mer nyanserade. Både tokiga och färgstarka, och samtidigt envisa och kalkylerande. Någon som förkroppsligar allt det man vill ha. Sländan som jobbar stenhårt halva sin tid och dansar resten. Myran som släpper lite och unnar sig en paus. Ingenting är längre som förut och vem har sagt att genvägen inte kan visa sig vara den vägen som faktiskt är den bästa? Och kanske finns det faktiskt genvägar som tar en hela vägen fram. Som funkar. Det är upp till dig att trampa upp den stigen och sedan följa den.

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*