Kantarelljakt

De här tidiga augustidagarna är så perfekta för svampplockning.Pappa och jag åker till en skog som sedan många år är välkänd för sin generösa mängd kantareller (hemligt!). Vi parkerar bilen och beger oss. I gummistövlar och långbralla fast det är hett och fuktigt. Utrustade med myggroll och pappa äter B-vitamin som gör blodet osmakligt för myggen. Det är gott om fästingar i år. Luften är kvav och sensommarmättad och åskan hägrar trots att solen silar ner mellan trädkronorna.

Pappa, som är 80, är bästa svampjägaren. ”Gå in en bit så dyker de upp strax” säger han. Till en början ser man bara gulnade björklöv och mossa men strax blir det precis som han säger, marken lyses upp av gula fläckar. Herr Kantarell har hela familjen omkring sig och det är bara att ta fram skogens guld från under mossan.

Snart har både pappa och jag varsin korg full. Både kantarell och blek taggsvamp. I år har tydligen sniglarna börjat smaka på godbitarna? men fortfarande slipper man mask och fluga. Kantarellerna är ädla och rena och otroligt fina, både de stora seniorerna och de pyttiga juniorerna.

Sen åker vi hem med vår fångst och det blir till att rensa bort skogen från svampen. Jag skär bara bort det yttersta på foten. Sen får de vila i väntan på att bli till smarrig sås.

Det är nåt oerhört meditativt med att först plocka svampen, gå där i den soliga skogen, lägga i korgen, sen ta sig hem och in till köket där man tar tillvara på jaktlyckan. Jag går tillbaka till lugnet och min inte hemmafru. Jag vet att dessa fina svampar kostar 159 kronor kilot på ICA men det handlar inte om pengar utan om tillfredsställelsen att ha plockat själv och sen kunna ge, från skog till bords. Jag känner också respekt och vördnad för naturen. Tänk ändå att skogen fortfarande är så orörd, så ren, så jungfrulig. Trots att världen är full med skit så finns denna skog fortfarande kvar och ger oss generöst av sina gåvor. Ja, man blir lite andlig mitt i. Stunder av tacksamhet kommer över mig. Detta är så enkelt men ändå så stort.

Den bleka taggsvampen, eller ”blek-kantarellen”, och den traditionella äkta systern. De är tjusiga och goda båda två. men se upp för den oätliga giftiga falska kantarellen, som är apelsinorange och med en fördjupad hatt. Som tur är verkar den rätt sällsynt.

Till slut hamnar svamparna i en underbar sås. Jag gör så här: Skär kantarellerna i små bitar, steker i smör. Häller bort lite av vätskan som bildas, steker lite till. Salt, peppar, mejram, oregano, lite vitlökspulver, kummin (malen eller hel, valfritt, jag tillsätter en skvätt för att såsen ska bli mer tjeckisk). Sen i med 5 dl vispgrädde (äkta), koka lite till. Grönsaksbuljongtärning i. Hade det funnit portvin hade en skvätt kunnat åka i, nu hade jag inget sånt. Behöver såsen redan gör jag det med att ta lite kallt vatten, lösa en nypa vetemjöl i, hälla i såsen, röra den på låg värme tills den tjocknar. Den ska vara simmig, absolut inte ”grötig”! Serveras med klippt bredbladig persilja på toppen. Vi åt kyckling och färskpotatis till. Och sallad. Och ugnsbakade tomater. men mer om dem senare. Ha en skön söndag hörni och ut i skogen med er! Ta gärna med era gamla föräldrar också, de behöver verkligen luftas. Kram.

 

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  En Kommentar
  1. Misan skriver:
    !

    Låter gott! Fast jag undrar om jag inte egentligen tycker att de är allra godast som de är – stekta i lite smör bara.