Katerina Janouch

Pride, och var stolt!

Som alla vet pågår just nu Prideveckan (sista sucken idag tror jag) och jag passade på och lyssnade på Mian Lodalen och Felicia Feldt på Kulturhuset häromdan. Felicia talade om sin bok Felicia försvann och Mian om sin bok Dårens dotter. Båda böckerna handlar om föräldrar som inte är som de ska, som sviker och som behandlar sin barn på ett sätt som inte är okej nånstans. I Felicias fall handlar det om rena övergrepp från barnbokgurun Anna Wahlgrens sida. Jag tycker att alla borde läsa böckerna, om inte annat för att de dels är oerhört välskrivna, men också för att man får nya perspektiv. Mian och Felicia ger röst åt alla de barn som växer upp med övergrepp och dysfunktioner. De slår hål på fasader och krossar förnekelsen.

Jag pratade en del med Felicia efteråt och vi kramades länge. Fan vad jag beundrar denna nätta kvinnas mod att faktiskt våga gå emot etablissemanget, för det är vad hon gjort. Förstår ni vad som krävs av styrka i en person för att våga avslöja en sådan käns familjs mörka hemligheter? Att våga klä av en auktoritet på det sätt? Att skriva om en förälder vilken som helst är en sak, men att skriva om Sveriges mest kända föräldraauktoritet, det är nåt helt annat. Och mitt i det smärtan och sorgen över att faktiskt inte ha en kärleksfull mor. Jag ville fråga hur DET känns, jag som inte ens kan föreställa mig det lilla barnets fasa att den som gett en livet kan behandla en så illa. Men i alkoholism och dysfunktion sker de mest fasansfulla saker. Spriten förstör människan, det är ett som är sant. Det går inte förstå sånt, hur man än försöker. Så jag ville mest bara krama Felicia och säga tack för boken, för att hon vågade, för att hon orkade. Hon mår bra nu, Felicia, strålar, och jag är så glad för hennes skull, att hon gjort bokslut över det onda. Och att hon dessutom talar om rätten att inte till varje pris vilja försonas. Det är också en styrka. Ibland måste man släppa taget. Fast man kanske önskar att det kunde vara annorlunda. Den acceptansen är också beundrandsvärd i ett samhälle som predikar att alla alltid måste förlåta precis allt.

Sedan gick vi och lyssnade på musik på Pride i Tanto och jag fylldes av ännu mer kärlek. Kärlek över alla samkönade par som höll varandra i händerna. Kärlek till Sverige som är et land där man varken blir stenad eller fängslad för att man älskar en viss person. Kärlek över den kraft som Pride utstrålar, det ger mig hopp för framtiden. Jag sträckte på ryggen lite och bar med mig känslan av stolthet och lycka hela vägen hem. Och sen pratade vi med tonårskillarna därhema om heteo-homo och bisexualitet, på ett skönt och coolt sätt. Vissa mammor önskar inget hellre än att sönerna ska bli bögar. jag förstår dem. jag önskar faktiskt ingenting, inte att de ska bli hetero eller homo eller bi, jag vill bara de ska må bra och njuta av kärlek och visa respekt och vara goda och sanna mot sig själva och mot sina medmänniskor. Då har jag kanske lyckats litegrann som förälder.

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  En Kommentar
  1. pia lindahl skriver:
    !

    Så fint skrivet….fyllt av Kärlek och respkt