Katerina Janouch

Cool eller hysterisk eller bara lagom?

Det pågår en diskussion om barn och vatten på ett forum jag är med på. Vid vilken ålder ska man släppa taget om sina barn? Är det farligt för dem att bada ensamma? Hur farligt? Vilka är riskerna och hur ska man göra? Jag är naturligtvis präglad av trygghetsnarkomanernas land, mentaliteten att livet är skitfarligt för man kan ju dö. Barnen är det dyraste vi har och man klär dem i hjälmar, bälten, flytvästar, man följer med dem tills de är 25, håller dem i handen, jämnar vägen för dem så de inte snubblar. Velcro-parents kallas de på engelska, dessa kardborreföräldrar som har sina barn som sin livsuppgift, läs tex denna text i NY Times för fler detaljer kring företeelsen. Jag är ingen kardborreförälder själv, tror jag inte i alla fall, har till och med haft tyghjälm på en bebis på grund av att hans storebror knuffade honom obarmhärtigt när han skulle lära sig gå så han föll o slog skallen i diverse bordskanter, till slut gav vi upp och satte på ungen tyghjälm, detta är fortfarande en av livets kanske sjukaste grejer i min föräldrakarriär, men det skyddade, det var bra. Vi har varit noga med hjälmar, med selar, med simkunnighet, med övervakning, men det kommer en dag när man måste släppa taget, det kommer en dag när kardborrebandet tvingas släppa.

Till exempel ser jag ibland föräldrar som liksom slingrar sig runt sina barn i felriktade omsorger, som vägrar släppa, och då mår jag lite illa, då tänker jag att så vill jag inte vara. Jag vägrar vara sån. Jag stålsätter mig, för de stora – vuxna! barnen ger större problem än bebisarna med eller utan tyghjälm på huvet. man måste släppa. Min äldste son har precis varit ute och kört bil i Europa i 3 veckor. Jag känner mig inte helt trygg med det ska jag erkänna, när jag rotar fram själens innersta tankematerial. Det är ganska illamåendeframkallande att tänka sig honom köra på autobahn dessutom i en ganska risig bil (okej inte skrothög men ändå). Sen kan man tänka sig hur det skulle vara om de stoppade i sig nån sinnesförändrande substans där borta i Berlin eller var fan de befann sig (haft sms-kontakt typ 3 ggr på 3 veckor).
15-åringen har fått moppe. Inte en nerv rör sig i min kropp när jag hör hur han startar den och sticker iväg. Snart 17-åringen är ensam en vecka utomlands, har bara fått ett sms när han landade.
Jag ska säga att det blir bättre det där. Jag är inte min morsa. Jag har släppt taget jättemycket om mina söner på alla möjliga vis. Det finns en naturlighet tror jag i att man släpper taget mer och mer i takt med att de blir äldre, jag tror att man anpassar sig i att de växer ifrån en.

Var det bättre förr? Utan cykelhjälm? Nja, inte då. Överbeskyddandet har nog bidragit till att färre barn skadas och dör i olyckor idag jämfört med 60-talet. Det säger statistik från Socialstyrelsen.

Jag har alltid varit livrädd för vatten. Vatten och barn, små barn som kan trilla i. Vi köpte sommarhus 1 km från bryggan. Vi har haft hjälp om somrarna när barnen var små för att de ska kunna bada tryggt. Vi har stoppat ungarna i simskola från 5 års ålder tills de tagit Magistermärket och alla kan simma minst 1000 meter i kallt strömt vatten, hellskotta vad de fått ligga i och simma! Ändå vet man att man inte kan skydda dem från allt. Flytvästen ska vara på om de ska i båt, vi tjatar om att man aldrig ska dricka en enda droppe alkohol om de ska köra ett fordon, vilket som helst, hjälm måste vara på. Men från 10 får de bada ensamma. Från 12 får de cykla i trafiken. Själv gick jag halvt simkunnig till sjön på 70-talet, utan mamma o pappa, vi gick flera km i hällregn och badade i åska och jag åkte bil utan bälte, satt i mammas knä och hon HÖLL MIG HÅRT, idag skrattar man när man tänker på det, vi åkte den gamla opeln på serpentinvägarna i Schweiz och mamma HÖLL MIG HÅRT i baksätet och inget hände men det hade lika gärna kunnat hänt och jag, 1 år gammal, hade kunnat flyga ut genom rutan och rätt ner från alptoppen och tack o hej.

Man vet ingenting om det som inte hände och min sensmoral är, skydda med vett. Skydda och gör ditt bästa och älska, men sen, släpp taget, för det är också kärlek, även om den kanske är i sin svåraste form.

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*