Katerina Janouch

Måndag, måndag…

Det är ju lite overkligt att kunna sitta ute och jobba, i bara ett litet linne. Solen värmer och helgen har varit gudomlig. Jag har varit inne i ett slags centrifug på många olika sätt. Dels rensat ut på landet, både i rabatterna men också i huset. Herregud vad vi har förbrukat saker under de 12 åren vi haft detta lilla sommarhus, som köptes 1999 när son nr fyra var knappt 6 månader gammal! Från ett slitet litet torp med vinröda bjälkar och badrumsmatta på övervåningen och figurer i cement på tomten blev det vårt sommarparadis där ungarna sprungit och lekt i skogen och tillbringat många sköna lovdagar. Det är här de lärt sig simma. Det är här de plockat blåbär och byggt kojor i skogen och kommit hem med skrapsår och fästingar. Så går livet och kommer aldrig mer tillbaka. Sovrum hade vi från början på övervåningen men när ungarna blev större flyttade vi ner till rummet vid köket och där blev vi kvar i 10 år. I helgen flyttade dubbelsängen tillbaka till sitt ursprungliga ställe. Gamla leksaker for väck, urväxta kläder och trasiga legobyggen. Gulnade KalleAnka-tidningar där sidorna fattas och tjockfilm från Överskottsbolaget som rädda regninga eftermiddagar. Så många skratt, så många tårar, skrik och bråk och hungriga barn som passerat detta hus, kladdiga små händer som lämnat avtryck. Nu är de flesta så pass stora att de inte längre vill följa med till landet längre. I helgen var det bara jag och Robban och Ingrid som åkte ut. De andra hade grillparty härhemma. (Det gick lugnt till.)

- Det är lite sorgligt, tyckte Robban medan han slängde ut våningssängen. Jag bara jobbade på, hade inte tid att känna efter, har länge stört mig på bråten som tagit min energi i detta hus. Men nu när jag sitter här och skriver, kan jag få de där känslorna över mig, jag ser mina små killar med solbrända ansikten, stolta miner när de lyckats ta simborgarmärket. Sagostunden under furutaket, de tummade pixiböckerna som lästes om och om igen. Korv med bröd i trädgrden, alla dessa sommarluncher under parasollet. Glass och saft och ballerinakakor. Kärlek och en tupplur i hammocken. ”Ni kan väl inte sälja landet, det är ju hela vår barndom” sa david, 15 år när vi antydde att smultronställets saga kanske började sjunga på sista versen. Och nu blir jag också lite sentimental. är det verkligen över? redan? Hur fort gick de egentligen, de där smekmånadsåren där moderskapet var en glimrande gåva fylld av villkorslös tillit?

Nåväl. Fint blev det i alla fall, trots att många års barnklegg knappt gick att tväta bort och våningssängarnas sänglampor sitter kvar tills de skruvas ner.

Notera att barngardinkappan sitter kvar med sina små gosedjur på… snart ryker även den :)

Hur kunde så mycket bråte gömma sig i ett sånt litet rum, undrade vi efter att ha burit ut typ 10 stora kassar shit.

Några nallar tvingade sig kvar i ett av barnrummen…

Spelen måste an också ha kvar förstås plus en del böcker…

Maskrosorna är ialla fall eviga, lika många om inte fler trots ny gräsmatta :) men de är fina. Nu är de dock nerklippta och väck. Detta en före bild.

Förberedde mitt kära gamla blomsterbord för sommarens alla kryddväxter. Snart kommer bordet blomma.

Kämpade på med lite jordgubbar i alla fall.

Den här lilla stenlagda gången är min vår7sommarhobby. Ni anar inte hur mkt jobb det är att få det fint och ogräsfritt. ”Riv upp skiten och lägg en duk under så blir det inget ogräs” säger den där förnumstiga karln men prova själv hur lätt det är att lyfta på stenarna. Nåväl. Nu är det iaf fint och jag fick motsvarande 3 pass på gymmet genom at slita loss alla snåriga rötter. Win-win som det heter.

 

PS vill ni snacka kvinnor och islam? Gärna för mig. Jag kommer inte hålla käften en sekund om ojämlikhet och förtryck och ”heders”brott. Religion som maktmedel har ingenting i ett demokratiskt och sekulariserat samhälle att göra. Vill ni veta vad jag tycker, så läs Nima Dervish mkt kloka artikel på Newsmill. Jag återkommer i debatten med förnyad kraft. Varken gubbar i skägg o klänning eller rassarna ska få mig att täppa igen munnen. DS.

 

 

 

 

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  En Kommentar
  1. !

    Jag läser dig med glädje Katerina, har gjort det länge. Känslan som du beskriver känns igen, vill inte att mina barn ska försvinna från nuet och försöker finnas kvar i nuet, komma ihåg och grotta in mig…Det här skrev jag igår:

    Minns inte sist jag hade kände denna glädje. Vet att jag hade en förnimmelse av känslan när vårljuset tog över från vinterns bleka mörker. När den blytunga uppstigningarna på mornarna blev lite lättare för att en ljusstrimma letade sig in till rummet på nedervåningen när jag bar ut tjejerna till soffan för att de skulle vakna till liv innan morgonbestyren tog vid. Idag var jag inte ens i närheten av den sinnestämmningen, jag sköt över målet med hästlängder. Att kunna känna livet i sig som Madicken sa, att inte tyngas ner av mörka tankar, att känna sig, ja, glad är en underbar känsla. Ibland går det alldelses för långt mellan gångerna, slit och vardag tar över glädjen. Dödar den. Idag fylldes jag med kraft som jag så väl behöver.

    Hämtade mina döttrar så tidigt som det var möjligt, åt mellis på balkongen och pratade. “Kommer du ihåg…”, “Minns ni när vi…”. Krokar up minnen som fallit i lagom glömska, minns och skrattar. Jag fråga om dagen, får locka fram svaren. Harmoni. Tid är värt så mycket, omöjligt att någonsin återskapa tillfällen som dessa. Vi städar på eftermiddagen. Rensar och slänger, strukturerar och de uppskattar att vi hittar leksaker som de glömt. Gör fint. Jag fortsätter, skratten från studsmattan letar sig in till mig och de är världens bästa kompisar. Jag är lycklig. Dom är bäst. Skickar iväg dom till affären för att köpa grädde. Efter lite för länge tar jag cykeln och letar efter dom. Den lilla oron i magen är lite för stor. Jag cyklar fort, vinden låter i mina öron. Jag sveper blicken över vägen, letar. Jag ser dom i backen ,glada och de vinkar åt mig. Jag bromsar in och säger hej, dom ler, visar och berättar vad mer dom köpt förutom grädden. Håller fram, visar. Vi cyklar hem alla tre ,en på ramen och en på pakethållaren. Jag böjer mig fram och pussar Elsa på huvudet, flera gånger.

    Vi sätter oss och äter, jag mår bra att det är hemlagat, som det ska vara kanske. På kvällen ligger jag i dom sista strålarna. Lyssnar intensivt på vinden som rör sig. Hur vinden ändrar rikting, hur den låter i löven. Lyssnar på koltrasten, sjunger den alltid låtit så högt? Funderar om fåglarna alltid sjunger så här intensivt, minns inte, men nu lyssnar jag, tar in allt. Märkligt. Lukter, värmen. Blundar mot solen och det är ljust. Hör tjejerna leker, hur dom styr leken, kommer överens om hur dom ska gestalta leken. “Du kom där först..”, “Du var en snäll matte..”. När min tanke snuddar vid framtiden slår jag bort den direkt. Inte idag, inte nu. Sen kanske, kanske imorgon.