Det är alltid spännande när man ligger och sover och det plötsligt ringer på dörren, en Valborgsmässoafton klockan 06.55, man har absolut inget minne av något, maken går och öppnar medan han muttrar om att nån har gått fel, sen ropar han ”ska du nånstans Katerina” och verkligheten rinner till som en iskall dusch. Visst fan helvete jag skulle vara med i Vakna med The Voice, hopp ur säng in i gårdagens kläder, hugger sminkväskan i språnget och minns att håret ser ut som en påse halm på skallen, men 30 sekunder blankt senare är man i taxin och på väg genom ett vårfagert Stockholm. Sen är det proffsminen på och prata och skratta och se till att få orden rätt. Vi hade ”Vad är sex” som nu kommer i pocket som tema i dag och det är en riktigt skojig bok som passar fins eftersom den matchar påskliljorna och alla andra söta blomster med sitt pigga glada omslag.

Här får man svar på en massa frågor och det är strålande att ge bort denna till alla nyfikna och vetgiriga, dessutom passar boken bra som isbrytare på en middag eftersom alla har synpunkter på sex och många av frågorna och svaren sätter igång spännande processer i oss. Till exempel, hur bra är sex för hälsan egentligen? Kolla i boken så får du se.

Kanske är detta 2012-års bästa skoinköp? Bekvämt, luftigt och så blir man glad av att titta på blommorna. Jag har lufsat runt i dessa foträta darlings i 2 dar nu och tänker icke ta på mig några högklackade tortyrdojjor på hela helgen. Bara för att. Jag bär inte heller strumpor och så är det premiär för troslöst också. Det är gött när det är varmt i klimatet och perfekt för luftning av de nedre regionerna.

Idag hade vi presslunch på Piratförlaget då vårens, sommarens och höstens böcker presenterades och där var jag med den femte romanen om Cecilia Lund. Det är en trasslig historia detta, med mycket dramatik och mörker men också ljus och hopp. Det är första gången jag skriver en roman som utspelar sig på två olika tidsplan, dels i nutiden men också en bit tillbaka, i slutet av 50-talet. Någonting i det förflutna går inte längre att dölja och konsekvenserna blir ödesdigra, inte minst för mormor Sonja som råkar riktigt illa ut. Och det är förstås Cecilia som måste reda i härvan…

Men även systrarna Maria och Susanna har det kämpigt i sina liv, liksom mamma Christina. För att inte tala om Cecilias make John  hur i herrans namn ska det gå för honom, och för deras äktenskap?

Modershjärtat utkommer 4 juli, det är jag som fixat att ni ska ha sommarläsning att sätta tänderna i. Nu ska jag läsa korrektur!

I går fick jag se ett brev min morfar skrev mitt under andra världskriget. Fantastisk handstil, orden känns så moderna (det är på tjeckiska). Han skriver till sin kusin, den kände författaren Frantisek Langer, som då bor i London. Att han mist sin 19-åriga son i kriget näms bara i en bisats, men den där korta meningen slog till mig med sån styrka. Sedan skriver han, morfar alltså, att även hans andra son är borta vid fronten. Att han inte vet något om vad som hänt. Och jag sitter med breven i min hand 70 år senare och jag vet, att även den sonen blir dödad. Min morfar hade 4 barn med två olika fruar, tre söner och en dotter, och två av sönerna dödades i kriget. Mina morbröder, alltså. Bara unga killar. Jag tänker på morfars sorg, jag tänker på alla de unga män och kvinnor som dagligen blir skjutna till döds i krig. Ingenting förändras. Krigen fortsätter skörda nya offer. Mammor och pappor förlorar sina tonårsbarn. Hur kände morfar? Vad tänkte han när han fick dödsbeskedet, när han gick där och väntade på att höra från sina andre son som han aldrig mer skulle återse? det är så lätt att tänka att det var länge sen, att det var annorlunda. Men jag tror det var exakt som nu. Jag riktigt hör min morfars röst, jag känner hans sorg fast han sammanfattar den i några korta ord. Den 19-årige pojken som var min morbror, och sedan hans bror, jag har inte ens sett dem på bild. Men de har levat. de finns där.

I dag tänker jag på alla som förlorat ett barn, oavsett ålder.

Kära ni, jag har haft en kanonpåsk i familjens sköte som det hette så vackert förr i tiden. Umgåtts med föräldrar och barn och syskon (bror), vänner och vänners barn. Lagat mat och ätit mat. Sprungit och vandrat. Till och med BADAT! Ja, äldsta sonen utmanade sin arma moder (han började prata om bryggbad redan när han kom från Malmö där han bor, direkt började han yra om hur vi skulle doppa oss ifall vi åkte till landet) och till slut föll jag till föga. På långfredagen var vi hemma i stan men på påskafton packade vi ihop och åkte till landet och sen på påskdagen bjöds ingen pardon. Det låg ishinna närmst stranden och vinden var obarmhärtigt vintrig men av åkte kläderna och i hoppade vi. Det fanns ingen stege så det vart ett riskfyllt projekt, för tänk om man fick kramp och misslyckades med att ta sig upp? Men vi överlevde och det bar av hem igen till stugan och det blev många koppar te innan kroppstemperaturen steg till det normala.

Landet så här i början av april är ju rätt grått och gulnat fortfarande, fjolårsgräs i trötta tuvor och minusgrader nattetid. Men ändå är det mysigt med krokus i rabatterna och en föraning om att det snart måste bli vår på riktigt. Ungarna är stora men spelar Monopol ändå och jag minns hur det var när vi måste ha trappgrindar och ständig passning. De tiderna är för länge sen förbi, numera kan man sitta med en kopp kaffe och läsa sin tidning i lugn och ro.

I dag blev det en 15 km vandring i Stockholm, bl a hittade vi en massa spännande bergsrum runt Årsta:

… de här ingångarna till jordens innanmäte väcker onekligen fantasin!

Nästa gång ska vi gå ända bort till Danvikstull. Det lär väl bli 2 mil tur o retur? Dagens marsch: Essingen-Gröndal-Liljeholmen-Årsta-Årstadal-Skanstull-Mosebacke-Slussen-Gamla Stan-Drottninggatan-Tegnérlunden-Odengatan-St:Eriksplan. Sen t-bana tillbaka hem.

Mycket fint hittar man när man går, konst som snart tvättas bort, tex denna: