Alltså ska den genanta följetongen med kulturelit som skyndar till varandras undsättning aldrig ta slut? Jag fick en sån chock och blev så jävla förbannad igår kväll när jag låg med mobilen i sängen, kunde inte sova och surfade runt och då sa Robban ”men gud har du sett vad som står i DN, Åsa Moberg skriver om Felicia Feldt men HAR INTE LÄST BOKEN” och så läste han högt för mig, kanske något av det mest arroganta och korkade som publicerats i denna fråga. ”Jag tänker inte LÄSA BOKEN” deklarerar Åsa Moberg och berättar sen om sin varma vänskap med Anna Wahlgren och sina egna känslor för sin mamma och sen avfärdar hon Felicia F och säger att hon minsann läst allt som ”SKRIVITS OM” boken men vägrar alltså att läsa själva boken.
Sen var jag tvungen att läsa själv. Det värsta är kanske rubriken, som är åt helvete, Åsa undrar varför ingen undrar var PAPPAN är. Ja men käraste Åsa LÄS BOKEN för i helvete, där står det svart på vitt, barnen FICK INTE träffa sin pappa för det tyckte inte deras mamma var lämpligt.
”Äntligen. Äntligen kommer han och hämtar mig. Min pappa. Han ska rädda mig. Jag visste det! Jag vet först inte vad jag ska säga. Men jag går fram till honom och kramar honom hårt. Känner efter hur det är att krama en pappa. Min pappa. Sedan viskar jag i hans öra:
Tack, pappa. Klart jag vill följa med.
När jag kommer hem och berättar för mamma så säger hon utan en sekunds tvekan nej.
Kommer inte på fråga. Du känner ju inte din pappa. ”
Hur i helvete kan en sådan stor och seriös (jag undrar!) tidning som DN publicera Åsa Mobergs idiotiska dravel? Finns det inga redaktörer? Eller är det bara för att de som sitter där är Åsas kompisar som slänger in vilket snömos som helst i tidningen? Att ännu en gång kränka ett numera vuxet barn som försöker rena sig från barndomens övergrepp genom att förminska och avfärda hennes vittnesmål är under all kritik.
För övrigt lämnade Anna Wahlgren själv ut Felicias pappa i en av sina böcker (Mommo tror jag det var). Citat ur Felicias bok, vreden och ångesten över detta:
”Hur i helvete kunde hon? Skriva om min pappa på det viset? Lämna ut honom i sin bokjävel? Hur fan kunde hon förstöra så? Hon lyssnar tålmodigt på mig i telefon. Och jag fortsätter. Gapar, gråter. Kunde du inte ha låtit mig läsa ditt sjuka jävla manuskript först? Och nästa bok, ska nästa pappa avrättas då?
– Men älskling, jag måste ju få berätta min historia.”
Jag spyr, DN och Åsa. Skäms på er. En ursäkt/förklaring/rättelse vore på sin plats.