Debatter, "hen"-ord, våldtäkter och genus

February 22, 2012 14 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Det kommer bli en blandad kompott här gott folk. Jag ska försöka få med flera olika saker. Främst för att det lätt blir missförstånd, ofta av dem som VILL missförstå. Naturligtvis är man själv ansvarig för det man säger, men ibland hamnar ord i en olycklig och hårdvinklad kontext. Särskilt om man sätts mot någon annan – och ska företräda en motpol. Så skedde i debatten i Kvällsöppet i måndags, då vi diskuterade genuspedagogik och ordet “hen” samt könsneutral uppfostran. Om dessa 3 ganska skilda företeelser, som dock hänger ihop, vill jag säga så här, nu när jag har utrymme och slippe rföreträda en sida som skulle framstå som bakåtsträvande och 100% biologistisk:

1. Genuspedagogik. Jag är anhängare av medveten barnuppfostran där man erbjuder barn alla de möjligheter som står till buds. Jag har alltid slagit bakut mot cementerade könsroller och stört mig oerhört på tex könsstereotyp reklam där mamman diskar och pappan jobbar. I barnböcker har vi alltid diskuterat texterna, erbjudit möjligheter. Problematiserat. “Varför skulle inte mamman kunna köra lastbil? Inte bara flickor vill klä sig i klänning” osv, osv. Erbjudit alla leksaker som finns till våra pojkar, då när vi bara hade 4 pojkar (sen när dottern föddes fanns ju alla bilar och pangare osv men uppriktigt talat valde hon hellre annat att leka med. Hur könsneutrala vi än var.) Både maken och jag har alltid tagit upp genusfrågor med våra förskolor. Även i skolan. Ifrågasatt. Bråkat om det behövts.

Däremot anser jag att en del av det som genuspedagoger sysslar med går till överdrift. Jag anser att man tvingar in barn i något som de vuxna själva anser är viktigt och bekvämt. Att man rentav skuldbelägger barn som själva vill leka – hemska tanke! – en könsrollslek. Genuspedagoger hävdar att de vill ge alla barn frihet men istället verkar det ibland bli ett slags påtvingad mall. Detta har jag mycket svårt för. Detta anser jag att vi måste kunna vara kritiska emot och betrakta med sunda ögon. Även den så kallade genusvetenskapen måste kunna bli ifrågasatt. Redan idag talas det oerhört om jämställdhet och genus inom barnomsorgen. Även detta måste brukas med måtta – för det ska väl inte vara så att man ska skämmas för att en flicka har en rosa klänning? Visst, detaljer, men resultatet blir ibland löjeväckande. Som om den rosa klänningen i sig var ett problem. det är den inte. Det är vad vi laddar den med.

2. Ordet “hen”. Jag använder det själv då och då. Jag vet inte varför folk är så upprörda över själva ordet, det är nog inte det i sig, utan vad det representerar.

Jag tycker hen kan vara bra att ha. Dels om jag inte vill peka ut en hon eller en han, dels om jag anser att könet är irrelevant – för det är det ju ofta – dels om en person faktiskt har en oklar könsidentitet. Att däremot ta bort hon och han och ersätta helt med hen, det tror jag inte på. Jag tror inte heller på att radera ut orden som pojke, flicka, mamma, pappa, kvinna, man. Vi är två olika kön. Varför försöka förändra detta faktum? Det känns dessutom som om vi försöker förneka könens existens, och förminska dem i vad de är. Som om kön vore något fult. Och ja, jag vet skillnad på kön och könsroll. Däremot är inte den skillnaden alltid så enkel och självklar. Vad fanns först – könet, eller rollen? De hänger ihop, på olika vis. Att utplåna skillnaderna är inte att få jämlikhet. Att göra båda könen lika mycket värda däremot, det är jämlikhet för mig.

3. Könsneutral uppfostran. Jag sa att det är barnmisshandel att inte tala om för sitt barn vilket kön det tillhör och det står jag för. Det är absurt och ett slags socialt experiment de vuxna leker för sin egen skull. Inte för barnets. Varför ska detta barn leva i avskildhet i fråga om sitt kön, och varför ska det maskeras så att omgivningen inte ska veta? Föräldrarna säger att tids nog får barnet veta av samhället där ute, men varför ska den informationen komma utifrån och inte från de människor man är trygg med, alltså föräldrarna?

Men detta experimenterande är inte så nytt som folk kanske tror. Det har förekommit en del könsexperiment med barn genom tiderna och en del av dem har slutat tragiskt, nu är detta en lite annan situation men fallet med David Reimer är absolut intressant att nämna när man talar om att vi människor “GÖR” kön. Boken “As nature maid him, a boy who was raised as a girl” kan absolut läsas om man är intresserad.

Jag kan berätta att jag själv blivit hyfsat könsneutralt uppfostrad, inte att jag inte fick veta att jag är flicka utan mer att jag blev uppfostrad till MÄNNISKA, med alla rättigheter och möjligheter som andra individer. Könet var aldrig centralt. Inte heller några flickiga attribut. För mig har det inneburit att jag faktiskt lockats mer av det urkvinnliga och uttalat feminina. Att jag sen är oerhört manlig på många sätt i min personlighet, att jag inte beter mig “kvinnligt” och därför ibland uppfattas som stark och störig och gåpåig, det har jag personligen bara haft nytta av.  men jag skulle aldrig någonsin bortse från könet hos mina barn, eler försöka neutralisera detta. Att aktivt arbeta mot könsroller och mot heteronormativitet är däremot en självklarhet. Vi fostrar våra söner till att bli respektfulla individer och vi talar mycket om manssamhället och kvinnors och mäns rättigheter. Om politik, feminism, jämställdhet. Men att göra dem till “hen” – nej, det känns inte meningsfullt. Jag är dessutom bara en mor. Med vilken rätt skulle jag sätta mig över mina barns biologiska kön?

Jag tror att genusfolket har en fin agenda innerst inne, jag tror man vill väl. Men man måste också kunna vara balnserad. Inte se allt endast svart och vitt. ta lite av det sociala, lite av det biologiska, var ödmjuka. Könet är kanske inte det mest primära alla gånger men vi ska inte heller förneka dess betydelse. Jag tror att vi alla vill ha ett lyckligt samhälle med rättvisa – däremot kan vi npg ibland gå övertyr i vår iver att nå dit. Jag efterlyser lite mer sans.

Sen ett helt annat ämne: Våldtäkt. Jag skrev för länge sedan en manual mot våldtäkt, som retat upp vissa kvinnor. De anser att jag borde rikta mig till pojkar och män, att kvinnor inte kan göra mer. Att ansvaret vilar på våldtäktsmannen – inte offret. Låt mig säga så här: Jag håller med till 100%. I en drömvärld skulle det vara exakt så. Att vi tog alla idioter till våldtäktsmän i örat, kastrerade dem, satte dem på öde öar, sanerade helt enkelt så inga fler behövde drabbas och kvinnor kunde gå fria och trygga om nätterna. (Detta gäller alltså överfallsvåldtäkter, de flesta våldtäkter sker inom relationer/familjen/bekantskapskretsen och det är något annat). Manualen var en överlevnadsmanual översatt från engelska, inte mitt eget påhitt, men jag ansåg den mycket bra då den gjorde kvinnor och flickor ännu mer medvetna om vilka risker det finns och stöttade dem i att försöka undvika situationer som kunde bli farliga. Precis som man varnar sina små barn för att inte följa med okända och inte lifta, kan man varna sina medkvinnor för beteenden som ökar risken för våldtäkt och följdaktligen undvika dem. Samma råd ger jag till män, eftersom vi även har samkönat överfallsvåld. Det är enkelt sunt förnuft och inte ett dugg kränkande, samma råd kan ges om man vill undvika rån, tex i utlandet. Undvik mörka smågator. Gå i sällskap. Låt bli alkohol. Enkla råd som kan tyckas allmängiltiga men gissa hur många som inte följer dem! Dessa råd ger jag såväl mina söner som min dotter. Och att kvinnor av dumhet ska vägra detta för att det bör vara män som låter bli att våldta, ja, inför sådan idioti vet jag inte ens vart jag ska ta vägen. Samhället ser ut som det gör och du kan välja att gå ensam genom skogen eller låta bli. Det är inte svårare än så och tvärtom mot vad dessa arga kvinnor sa, är det ytterst feministiskt att vara rädd om sig.

Nu ska jag plocka upp här o fira klart. Det var ju min födelsedag i dag. Grattis till mig, kära lilla jag. Jag hoppas jag får ett fint liv framöver.

Fridens liljor.

 

 

Med anledning av dietpratet

February 19, 2012 4 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Hej och tack för era kommentarer angående dieter. Jag vill förtydliga en sak, jag är inte “en naturligt smal människa”, eller i alla fall inte modellsmal (size zero eller vad ni vill). Jag har en tendens att lägga på mig, väldigt mycket under graviditeterna (sprängt 100+) och även sedan. Har haft stlk 42-44. Är dock lång (1,75) och därför har vikten inte “märkts” så mkt (är även atletiskt byggd med breda axlar och långa ben, vilket gömmer en del kilon om man så vill).

Det är först sedan jag lagt om livsstil som jag blivit “en naturligt smal” människa. Det är först när jag hittat balansen mellan rörelse och mat som jag har den kropp jag ska ha (den kropp jag haft fram till ca 25 och som jag är bekväm i). Jag noterar att det finns mycket förnekelse kring mat, folk undrar varför de inte minskar i vikt men om de skulle ärligt granska sin rörelseutgift per dag och sitt matintag i volym/kalorier, så går ekvationen inte ihop. Jag har själv varit där. En extra brödkant gör väl ingen sommar? Jo, många extra brödkanter läggs på varandra och på ett år blir det några kilon och sen kryper kilona på och man tror man gör så bra när man är på gymmet och hårdtränar 2 ggr/vecka men det RÄCKER INTE. Jag har själv sett personer som hävdar hur lite de äter men sen äter de mer och stoppar i sig av bara farten och lägge rkanske inte ens märke till det.

Vad gäller mat är jag förstås medveten om att vi är olika individer, olika känsliga för olika ting. Vissa är mer kolhydratkänsliga, andra inte. Dock står jag fast vid att det handlar om portionernas mängd/storlek/volym. Man kan bli tjock av att äta 100 kilo grönsallad också. De som inte är magra av naturen (hög ämnesomsättning) behöver sätta fart på organismen. Dessutom är kroppen byggd för rörelse. Ge mig inte något annat. Att snabbt minska massa i vikt med extrema dieter är jättebra, men det är mycket vätska som försvinner och sedan går många upp i vikt igen om inte hela livsstilen styrs om. Jag blir ledsen när man förkastar bra mat som fullkornsprodukter och bönor och linser, och inte ger barnen frukt? Det anser jag är tokigt. Med måtta kan man äta av det mesta, sen att kvinnor 40+ ska dra ner på kolhydraterna och äta fullkorn ist för vitt mjöl och socker, det är vi nog alla överens om.

Fridens liljor.

/Katerina

På förekommen anledning…

February 15, 2012 3 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Jag fick precis en sån otroligt elak kommentar som var ett grovt påhopp och dessutom ren lögn, av en person som var ute efter att kränka och såra. Jag har inte raderat en enda kommentar i denna blogg på mycket länge, definitivt inte i frågorna som rört Anna Wahlgren (vilket denna person bland annat påstod). Men, just denna kommentar tog jag faktiskt bort. Vi ska ha saklig och respektfull ton i bloggen och jag har erfarenhet av nät-troll sen min blogg på Mama. Kanske är det detta gamla troll som stuckit fram sitt tryne. Om det är du, kära Karin, så kanske jag får förhandsgranska kommentarerna igen. Tyvärr florerar trollen bland oss ibland och de behöve rman strypa. Detta handlar då inte om att vi har olika åsikter utan om att dessa fegisar tycker att de har rätt att spy ur elakheter och lögner anonymt. Jag har fått 99% intressant och bra feedback, även om alla inte håller med mig, och detta välkomnar jag. Men jag kommer inte acceptera ren illvilja och hat och påhopp på min familj och mina barn.

Tack för ordet.

Märkliga dieter

February 14, 2012 5 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Jag vill egentligen inte lägga mig i allt dietprat som pågår runtomkring, men det är svårt att låta bli. Människor skippar än det ena, än det andra och i slutänden handlar det mycket om att man ska vara modellsmal och supersund och lyckad och jag vet inte vad. Många gånger handlar det om quickfix, att man vill komma i ett par brallor man haft förut. För vissa handlar det om att försöka äta bort sjukdomar och få sundare värden och det respekterar jag verkligen. Men ärligt gott folk, dessa dieter, de är inte så viktiga. Det som är viktigt är att ANVÄNDA kroppen utifrån den förmåga man har (och de flesta av oss kan tack och lov och röra på oss, vi har fått två ben och två armar att använda och en bål att skaka). Det är en sån enkelt ekvation. Det du stoppar i dig är bränsle som du ska bränna. Äter du för mycket bränsle lägger du det på dig i form av överflöd (kilon, valkar). Rör du däremot på dig, är aktiv, så kan du äta i princip vad som helst. Med måtta såklart, men du kan faktiskt äta i stort sett vad som helst. Extremdieterna som ska utesluta än det ena, än det andra – det gör bara folk förvirrade. Man kan visst äta potatis och pasta och ris (jo, större delen av jordens befolkning gör det och de mår bra och är inte ens särskilt överviktiga, tex Kina, där är ris basföda och människor har alltid varit slanka ända tills nu när västerländs livsstil med stillasittande och för mkt sött/fett tar över). Men med MÅTTA. Jag tror att lösningen på det mesta heter MÅTTA. LÖAGOM, detta utskällda ord! Men i matsammanhang är det mkt klokt, om alla var mer LAGOM i sina liv skulle så många må så mycket bättre.

Jag blir ledsen i hjärtat när jag hör om unga tjejer och killar som ska anorexibanta med konstiga dieter och tex äter sprutgrädde direkt ur förpackningen för att de tror att det är noll kolhydrater i, och andra vansinnigheter. Ät husmanskost och RÖR PÅ ER vill jag säga. 1-2 timmar per dag, vardagsrörelse, skippa buss och tåg, gå, spring, simma, gör lite armhävningar hemma, det måste inte till dyra gymkort. Den bästa motionen – löpning – är gratis och enkel. Kan/vill man inte springa kan man gå. Du får mindfulness på köpet eftersom himlen är ett ständigt skiftande scenario som ger dig perspektiv. Det är inte svårare än så. Det är så himla enkelt faktiskt. och ja, du har tid. Du ägnar ju minst 2 timmar av din tid till att titta på teve varje dag. För att inte tala om hur mycket du sitter vid din dator.

Lite av varje. Det är den bästa dieten. Lagom, måttligt. Inte proppa i sig, inte sväva ut. Samtliga världens filosofier predikar detsamma: Balans. Tex Tao, som är en mkt smart filsofi. Lev måttligt och ödmjukt, öppna dina sinnen för naturen, sök inte strider.

Det är faktiskt ganska enkelt alltihop.

Patetiskt illa, DN & Åsa Moberg!

February 10, 2012 16 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Alltså ska den genanta följetongen med kulturelit som skyndar till varandras undsättning aldrig ta slut? Jag fick en sån chock och blev så jävla förbannad igår kväll när jag låg med mobilen i sängen, kunde inte sova och surfade runt och då sa Robban “men gud har du sett vad som står i DN, Åsa Moberg skriver om Felicia Feldt men HAR INTE LÄST BOKEN” och så läste han högt för mig, kanske något av det mest arroganta och korkade som publicerats i denna fråga. “Jag tänker inte LÄSA BOKEN” deklarerar Åsa Moberg och berättar sen om sin varma vänskap med Anna Wahlgren och sina egna känslor för sin mamma och sen avfärdar hon Felicia F och säger att hon minsann läst allt som “SKRIVITS OM” boken men vägrar alltså att läsa själva boken.

Sen var jag tvungen att läsa själv. Det värsta är kanske rubriken, som är åt helvete, Åsa undrar  varför ingen undrar var PAPPAN är. Ja men käraste Åsa LÄS BOKEN för i helvete, där står det svart på vitt, barnen FICK INTE träffa sin pappa för det tyckte inte deras mamma var lämpligt.

“Äntligen. Äntligen kommer han och hämtar mig. Min pappa. Han ska rädda mig. Jag visste det! Jag vet först inte vad jag ska säga. Men jag går fram till honom och kramar honom hårt. Känner efter hur det är att krama en pappa. Min pappa. Sedan viskar jag i hans öra:

Tack, pappa. Klart jag vill följa med.

När jag kommer hem och berättar för mamma så säger hon utan en sekunds tvekan nej.

Kommer inte på fråga. Du känner ju inte din pappa. “

Hur i helvete kan en sådan stor och seriös (jag undrar!) tidning som DN publicera Åsa Mobergs idiotiska dravel? Finns det inga redaktörer? Eller är det bara för att de som sitter där är Åsas kompisar som slänger in vilket snömos som helst i tidningen? Att ännu en gång kränka ett numera vuxet barn som försöker rena sig från barndomens övergrepp genom att förminska och avfärda hennes vittnesmål är under all kritik.

För övrigt lämnade Anna Wahlgren själv ut Felicias pappa i en av sina böcker (Mommo tror jag det var). Citat ur Felicias bok, vreden och ångesten över detta:

“Hur i helvete kunde hon? Skriva om min pappa på det viset? Lämna ut honom i sin bokjävel? Hur fan kunde hon förstöra så? Hon lyssnar tålmodigt på mig i telefon. Och jag fortsätter. Gapar, gråter. Kunde du inte ha låtit mig läsa ditt sjuka jävla manuskript först? Och nästa bok, ska nästa pappa avrättas då?

– Men älskling, jag måste ju få berätta min historia.”

Jag spyr, DN och Åsa. Skäms på er. En ursäkt/förklaring/rättelse vore på sin plats.

Henrietta Lacks odödliga liv – Årets Bok!

February 6, 2012 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Boken Den odödliga Henrietta Lacks, av Rebecka Skloot, Leopard förlag. På den svartvita bilden är det 5-barnsmamman Henrietta själv som syns, ännu lyckligt ovetande om sin sjukdom.

Ni måste läsa den här boken, den är helt fantastisk. Har jag inte trott på övernaturligheter så gör jag det baske mig nu. Eller, övernaturligheter, jag vet inte. Odödlighet då? Ja, faktiskt. Tänk att en enda stackars sjuk kvinnas cancerceller i princip utgör grund för alla modern forskning. Frågeställningen om vävnadsprover och cellkulturer är svindlande. Henriettas cancer var verkligen inte av denna världen. Är man det minsta konspiratoriskt lagd kan man börja fundera på utomjordingar och annat som inte mänskohjärnan kan begripa. dessutom har den fantastiska författaren Rebecka Skloot lyckats skildra ett stycke samtidshistoria på ett briljant sätt. De svarta i USA på 50- och 60-talet och experiment med fattiga människor som är så skrämmande att läsa om. Missförhållanden i vården. Stämningar och vetenskapsjournalistik som är uppåt väggarna. hemliga arkiv och barn som klassades som sinnessjuka och stoppades undan. men också kärlek, läkare som engagerade sig och som tog ansvar. den här boken är tusen gånger mer spännande än vilken deckare som helst, det som gör den så kuslig är att den är sann. Historien är inte slut än – Henrietta Lacks celler lever fortfarande och verkar både starka och potenta. Man undrar, vad finns det i dessa celler som skiljer dem från andra? Ja, läs boken och förundras, jag tror detta är 2012 års bästa läsning.

Annonsen laddas.

Medberoende media

February 5, 2012 14 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Kapitel 2 i mediavärldens märkliga hållning gentemot kändisar som beter sig som skitstövlar kan stavas Kända Män Som Gör Saker Tillsammans. De kan ha knarkat och svinat och supit och betett sig allmänt piss men i tevesofforna sitter de och applåderas, i Melodifestivalen tafsar de på unga tjejers rumpor, de vräker sig och stöttas av en förnekande medberoende jävla mediekår som vad – är kåt på pengar? Som tycker man ska använda sig av packade missbrukande typer för att jaga tittarsiffror? Budskapet är att du kan svina så mycket du vill och blir ändå gullad med i salongerna, bara du är Man och tillräckligt känd.

Jo, de ansvariga  sitter kanske och fikar i personalrummet och skakar på huvudet åt den där personen som  ju är ganska bråkig och besvärlig men alltså det är ju TITTARSIFFROR vi är ute efter här och att nån har hela livet fyllt av tragik skiter vi i, nej, vi ser mellan fingrarna.

Vi visar opp spektaklet och sen skojar vi bort diverse otrevligheter. Tafsa på unga tjejer? Ja, haha, alla vet väl hur killar är! Knark och sprit och anmälningar om brott? Ja, haha, ni vet väl att konstnärer är så BOHEMISKA och CRAZY och lite får man väl acceptera. Var inte så ÖVERKÄNSLIGA hörni, det är bra SHOW! The show måste gå on och att nån ligger och klapprar med missfärgade tänder i bakgrunden låtsas vi inte om.

Jag är så trött på att man hela tiden förnekar problem och jamsar. Det är som livet i en aktiv alkoholistfamilj där fyllot sabbar och stör men alla flinar forcerat och städar undan konsekvenserna. Städa städa putsa putsa, vi stryker medhårs, kanske kan fyllot vara på bättre humör imorgon, får det vara en liten påtår av whiskyn?

Ja tack, häll i mig, sen går jag ut och river av ännu en talkshow där folk applåderar mig ivrigt och glatt. De som står i vägen kör jag över och ingen betyder nåt, bara mitt ego. Jag får ju uppmuntran, därmed kan det inte vara så illa? Alla stämmer i bäcken, därmed är jag godkänd och accepterad och välkommen. Att jag gör fel kvittar, en gång Kändis alltid Kändis. Såvida du är Man förstås, en kvinna avrättas snabbare än du hinner säga Skavlan.

Drömmen om en dotter

February 4, 2012 3 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Fick ett mejl från en kvinna nånstans i Sverige:

Hej Katerina,
jag sitter och googlar på “family planning” och hittar en artikel du skrev om ämnet, daterad 2001. Jag är mamma till världens underbaraste lille son på drygt ett år men kan för allt i världen inte släppa min önskan om att vårt nästa barn ska vara en dotter… Jag har regelbundet sökt information på nätet kring “naturlig” och “konstgjord” könsbestämning men hittar relativt lite information. Som du skriver i ovan nämnda artikel verkar ämnet vara närmast tabu i Sverige – detta trots att jag nu efter att försiktigt lyssnat runt bland pojkmammor i min omgivning tycker det låter som att de flesta har en relativt stark, om än dold, önskan efter en dotter!!
Så, vad jag undrar är om du vid tillfälle skulle kunna göra lite ny research i ämnet; Vilka metoder finns? Vilka fungerar? Finns det NÅGON i Sverige som testat någon av metoderna? Gjorde du något speciellt för att få en dotter efter dina söner?
Som sagt – jag ser på din blogg att ämnet just nu är Anna Wahlgren och förstår att en dotterönskan kanske inte riktigt kvalar in som lika tugnt, men jag hade blivit otroligt tacksam om du kan och vill lyfta det någon gång framöver. Jag trodde aldrig att jag skulle känna en sådan stark oro över att aldrig få bli flickmamma, men det gör nästan ont i hjärtat när jag tänker tanken.
Varma hälsningar

Kära du, det finns en stor klubb av dotterlängtande mödrar (och fäder). Innan ni andra börjar förminska och avfärda denna längtan vill jag säga till er, nej, det betyder inte att man inte älskar sina söner eller att man inte är tacksam eller att man inte tänker på dem som är ofrivilligt barnlösa och skulle tacksamt föda barn oavsett dess kön. När vi nu rett ut allt detta och dessutom lagt in en reservation om att drömmar inte alltid kan förstås av dem som antingen 1. inte längtar/önskar/delar drömmen, eller 2. redan har båda könen och därför inte kan föreställa sig att INTE ha det, kan vi gå vidare. (Att jag överhuvudtaget måste skriva som jag gör är för att jag kan alla negativa reaktioner, har mött dem alla, och tycker att ni som inte tillhör denna “målgrupp” kan bespara er tiden att kritisera/klanka ner/argumentera emot, eftersom de som längtar efter ett specifikt kön ändå inte kommer ändra sig av era ord).

Nåväl. Jag personligen var lyckligt lottad att få en flicka efter fyra pojkar. Jag har även skrivit boken “Dotter Önskas” om detta tema (roman, påhittad, men med utgångspunkt i denna längtan).

I Sverige finns idag ingen möjlighet att göra family balancing eller family planning som det heter, här görs IVF/PGD enbart om det finns medicinska skäl som genetiska sjukdomar. Till exempel gjorde Emma Richardson IVF/PGD för att få en dotter för att kunna donera benmärg åt sin sjuke son Felix, detta fick de dispens för, Emma R har skrivit boken Rädda Felix om sin familjs svåra kamp för att kunna ge sonen ett liv.

Däremot utomlands är lagstiftningen mycket mer liberal och man kan välja att balansera sin familj enbart för att man önskar barn av ett särskilt kön, om man har pengar och möjlighet. Du kan googla själv genom att skriva in sex selection, PGD, IVF/PGD, family balancing.

Här är några länkar så att du kan läsa på och ta reda på fakta om vad detta innebär:

AVA-Kliniken i St Petersburg

Tjeckiska kliniker som gör IVF/PGD (könsbestämning) inkl priser

PGD-kliniker i Spanien

I USA finns många kliniker, tex Huntington Reproductive Center i Kalifornien, mkt välrennomerad klinik.

Genetics & Society har en webbsida där sex selection det står en del om sex selection i en bredare kontext.

Spermasortering är en annan möjlighet som inte är lika säker som IVF/PGD men som finns på GIVF, Genetics & IVF Institute i West Virgina. De har dock numera även PGD för den som så hellre önskar. Jag har länkat till FAQ, dvs frequently asked question. Där står allt du kan tänkas undra över.

Statistik om PGD hittar du bland annat här.

Läs också mer på Gender Baby.

 

Iskallt!

February 4, 2012 Skriv en kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Jag har varit utomlands en vecka och jobbat och huset jag bodde i hade denna utsikt. En liten plaza där det står krukor utomhus året om. Man ska inte klaga på vädret men jag kommer snart bli klimatflykting. Ja. Jag älskar Sverige men jag fryser så förbaskat. Köldrekord rapporteras det om. Nyss var det värmechock, varmaste devember på 150 år? Och nu -42. Det är nåt fel på naturen.

Hör ni det har varit mycket debatterande, men ni mejlar mig frågor om annat också. Jag kommer att svara. Börjar idag, så fortsätt mejla!

Annonsen laddas.

Tillbaka till 13-års landet

April 24, 2013 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Föreläste för 300 sjundeklassare i Karlskoga i morse. Ett Folkets hus fyllt av hormoner och jeans, pigga ögon, converse och kepsar. Ljusa hår och mörka, fniss och målbrottsröster som bara hjälpligt hölls ner av spridda hyssjanden. Så mycket oro och lust, rastlöshet och liv i dessa 99:ors kroppar. Ändå satt de och lyssnade, mestadels tysta. Så långt jag såg var det inte så många som sov.

Jag slungas tillbaka där och då. Till mitt eget trettonårsland. Idag kan jag undra vem hon var, den långa smala tjejen med cendréfärgat (rätt ofta ganska fett) hår, klädd i bussarong och Marilynjeans så tajta att de knappt tillät andning. Hon som var både vuxen och barn i en och samma pubertala kropp. 13. Året då mensen kom och håret blev ännu mer hopplöst. Då huden i ansiktet ömsom blänkte, ömsom stramade. Året då den frostblå ögonskuggan generöst kletades på, och matchades av läppglans med jordgubbssmak. Året då jag trånade efter än den ena, än den andra killen. Ölfylla och hångel och olycklig kärlek. De som ville ha mig var jag inte intresserad av, de andra såg mig inte. Förutom då apsnygga C. Som verkade älska mig på riktigt men som jag avfärdade för ”han var inte smart nog”. Brains var viktigt. Redan då.

Jag slukade Erica Jong och Kerstin Thorvall och Hans-Eric Hellberg förstås och huvet var fullt av snusk. (Det började redan innan 13, långt tidigare faktiskt.) På nåt sätt var det svårt att härbärgera allting, för drömmarna var så mycket större än förmågan, och trots att jag var uppfylld av mig själv så var jag samtidigt osäker. Sjuan, då började man ju i Bergtorp, med de farliga åttorna och niorna, med brudarna i astajta jeans och trädojjor som bolmade i rökrutan (ja, detta var på rökrutans tid!) och nerspottade uppehållsrum och en jävligt störig attityd. Och där fanns R. Killen med det usla ryktet. Killen i OBS-klass. Killen alla var rädda för. Killen som jag började kriga mot.

Det var i sjuan det hände. Det som kom att prägla mitt trettonårsland. Fejden med R. Hatet som växte. Min övertygelse om att det jag gjorde var rätt. Trots att R var “farlig”. Ändå lever han inom mig nu, så många år senare. Jag ser hans ansikte framför mig. Hör honom prata.

Känslorna väcktes samma kväll, efter att vi vart osams flera veckor innan. R. hatade mig av olika skäl, precis som jag hatade honom, men som det kan bli i trettonårslandet försonas man oväntat, utan att man knappt ens vet hur det går till.

Natten är kall och man fryser där man går till ungdomsgården, för det är disco, och det är Tom Robinson Band och 2-4-6-8 Motorway som strömmar ur högtalaren och man är skiträdd att stöta på R för det har gått rykten om att man skulle få se tegelväggen inifrån, och det är ju knappast kul när hotet kommer från en snubbe som är huvet längre och har stort svart hår och när man VET med sig att man förtjänar spö för det man gjort är oförlåtligt. Men så står han plötsligt framför en och musiken gör att stämningen blir lite film och man väntar på smällen, men istället börjar han prata och man hör sig själv mumla ”förlåt” och det sker nåt märkligt för han tar emot ursäkten men inte bara det. Det är ett magiskt ögonblick som för alltid etsar sig fast i en trettonårings hjärta, det är ett sånt ögonblick som för alltid kan plockas fram oavsett om hjärtat blir 31 eller 100.

För det som händer är att ni plötsligt verkligen ser varandra där i skumrasket och omvärlden tonas ut och musiken fyller er och ögonen fastnar. Hans svarta i dina ljusare mörka. Hans ögonfransar är så långa och hans hud så mycket brunare än din och hans mun är fylld av vita tänder som nu syns för han ler. Han ler mot dig och lägger händerna på väggen bakom dig, liksom ramar in dig. Och du slutar andas för rädslan förbyts i något skönt och varmt som fyller dig, han är nära nu och du känner hans andedräkt, den är fuktig och doftar gott, han är närmare ändå, du vill dra honom till dig, men du gör det inte, du låter honom bara hända. Och innan du fattar är hans läppar mot dina, han kysser dig, sen viskar han ”det är okej, allting är okej”. Och du känner en känsla som är så obeskrivligt ljus och aldrig har Tom Robinson varit så bra som just nu. Imorgon tänker du. Eller på måndag. Då jävlar. Då är det du och jag, R.

Men sen går R. Han går och du längtar efter att se honom igen och det bubblar i ditt bröst och rädslan är långt borta. Men han går, försvinner. Kommer inte tillbaka.

Vad du inte vet i det ögonblicket, den där stunden på discot, är att kyssen du fick kanske var den sista som R. någonsin gav. Att dina lite stela läppar nog var de sista flickläpparna som mötte hans.

Lyckligtvis hann du säga förlåt. Han hann förlåta dig. Du vet ingenting om vad som händer bara några timmar senare, du vet ingenting om att R aldrig mer kommer tillbaka. Du dansar lite och går sen hem genom kvällen och kryper ner i din säng med ett hjärta som fyllts av en sällan känd förväntan.

Men filmen tar slut här. Det blir ingenting mer. Döden gör ett ovälkommet inhopp på scenen och tar med sig den svarthåriga pojken i din dröm. På måndag vajar flaggan på halv stång på skolgården. Folk står med bleka ansikten i klungor och talar lågmält. Ryktena går. Skvallret vet inga gränser. Många gråter. För R finns inte mer.

Hans liv fick ett vidrigt slut. En stulen bil, en panikslagen grabb, en polisjakt som ledde till en våldsam krasch.

R blev 15 år.

Detta minne är kanske mest det mitt trettonårsland befolkas av.

Idag var jag tillbaka.

 

 

 

 

Min borderlineälskare Amsterdam

April 22, 2013 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Amsterdam är en älskare i raden, en rätt ödmjuk en som samtidigt kan anta de märkligaste skepnader och bjuder både pittoreska vyer och samtidigt känslomässiga utmaningar. Smeker så ljuvligt och slår så hårt.

Åh Amsterdam. Du är en sån ombytlig jävel. Kärleken du ger är beroendeframkallande men samtidigt förvirrar du mig. Hur gör du? Och varför?

Du retas med en hand full av underbara kullerstensgator och hus i tegel och tulpaner och barn i manchesterbrallor i cykelkärror, små caféer intill kanalerna och husbåtar med sköna soffor att hänga i. Amsterdam! Du förför min själ och vaggar in mig i ett skönt continentalt mood där jag ser mig själv iförd träskor, bakandes surdegsbröd i någon nyrenoverad väderkvarn. Kanalerna, de där vindlande vattenfyllda dikena där sparrisen växer intill  i sina sandiga bankar. De där högresta människorna med vackra anletsdrag som pratar så himmelskt märkligt. Kroketter och indonesisk soya. Blomsterhav och korsvirkeshus. Ostindienfarare och blåvitt porslin.

Jag klär av mig för dina ögon, Amsterdam, vill vara naken och rusig med dig. Kyss mig, din luffare. Lägg dina erfarna händer på mina höfter, gunga mig till stjärnsmällar likt vågorna som slickar den Flygande Holländarens skorv. Sov med mig. Ledsaga mig genom den fuktiga natten, låt månskärvan lysa över oss. Ditt ansikte på kudden, skäggstubben, ögonlocken som är tunna trots dina maskulina drag. Du tar tag i mig med din arm, drar mig intill.

Underbara sköna sensuella Amsterdam, ge mig mer. Men mitt i natten vaknar du plötsligt och vilddjuret inom dig blottar tänderna.

Med ens är smekningen brutal, hårdhänt. Du far över min kropp med en hänsynslöshet jag inte kunnat förutspå. Det är de andra, kvinnorna i Red Light district, alla de där kropparna som ålar bakom sina glasrutor, dränkta i det rödrosa ljuset som barmhärtigt photoshoppar kurvorna intill perfektion. Det är de där ögonen, så vackra och ändå så hårda, munnarna som ler men som förblir slutna. De långa benen, rumporna, brösten. De spelar en roll, men du är deras värd, Amsterdam, de finns där, de drar för skynket, säljer sin kropp. Vad händer med alla dessa flickor, vem äger dem, varför har de valt som de gjort? En av alla de tusentals män som passerar går in, förhandlar om pris. Det är svårt att inte föreställa sig vad som händer sedan, bakom det fördragna skynket, bara några meter bort. Du gör illa mig nu, Amsterdam. Du har lockat hit mig men när jag ställer en fråga skrattar du mig bara rått i ansiktet.

Hon är en annan av dina undersåtar, kvinnan i coffeeshoppen som lägger fram menyn med knarket. Hon säljer hela spektrat av sinnesförändrande substanser, precis som så många av alla hennes kollegor. Skolflickorna går in, köper ett rus. Proffspundaren tänder på. Cannabisdimman ligger tung och det är så normalt, så normalt det du gör med mig, den där smekningen som övergår i strypgrepp. Jag ligger på kullerstenen och blöder, jag andas knappt, jag är naken och värnlös inför dig, Amsterdam. Du gör som du vill med mig.

 Morgonen efter är du idel sol. Båtarna som åker över kanalerna. Alla de små butikerna med söta små klänningar. Du bjuder mig frukost, färskpressad juice. Du ler. Håret är tillrättalagt och barnen leker på gatorna. De målar med kritor, hoppar hage. Din kyss smakar mynta och kanel, din andedräkt bär inte ett spår av nattens fylla. Så frisk du ser ut! Så levande och intressant. Jag glömmer bort. Jag väljer att blunda. För dina fingertoppar mot min kind gör mig lycklig. 

Jag älskar dig, viskar du.

Amsterdam.

Som sann borderlineälskare fyller du mig med passion.

Men den är inte enbart ljus.

Bakom nästa tulpanodling lurar ett mörker.

Nattsländan!

April 19, 2013 4 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

I dag kan jag äntligen publicera omslaget till “Nattsländan” som är den sjätte romanen i serien om Cecilia Lund. Den kommer ut 19:e juni 2013. Varsågod, här kommer också baksidestexten på boken.
När Cecilia vaknar upp på sjukhuset efter en mindre hjärtinfarkt vet hon med isande visshet att hennes liv måste förändras. Det känns omöjligt att gå vidare i äktenskapet, drömmen om en familj som håller ihop för alltid går i kras.

Även för systern Susanna väntar dramatiska förändringar och härigenom svetsas systrarna samman mer än någonsin. Susanna visar oväntad handlingskraft trots att hon ställs inför sin tuffaste utmaning. Medan Cecilia kämpar med att komma på fötter och hitta ny balans i livet försöker hon också komma tillbaka i sin yrkesroll. Hon återgår till arbetet på förlossnings- kliniken samtidigt som avdelningen drabbas av ett hårt slag: chefsbarnmorskan Tatiana försvinner spårlöst. Cecilia borde förstås lämna ärendet åt polisen, men kan inte låta bli att engagera sig. Långsamt går sanningen upp för henne – och den är mer skrämmande än någon kunnat tro.

Nattsländan är den sjätte romanen i serien om barnmorskan Cecilia Lund. De fem tidigare heter Bedragen, Systerskap, Hittebarnet, Tigerkvinnan och Modershjärtat.

 

Trevlig helg!

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

April 18, 2013 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Själv poserade jag lite snyggt så där utanför sommarhuset. Sommarskrivbordet var tillfixat så att jag kunde slå mig ner där och reflektera över litteraturens underbara värld. Håret var långt och ljust. Solen värmde så pass att en tunn klänning passade som klädsel. Jag håller i en AA-bok. Och i min egen drömfångare. Skrivboken som fylls med idéer om vad som ska hamna i böcker. Ett moodboard över skrivandet. Jag har världens bästa jobb. Jag får betalt för att fantisera och skapa en låtsasvärld. Barndomens dockhuslek har blivit ett yrke. Jag flyttar mina små karaktärer dit jag vill. Jag leker med dem. Bestämmer över liv och död.

Jag övar mig på att leva i nuet. På att stanna upp i ögonblicken och tycka om dem. Det är inte alltid lätt. Jag har en tendens att dröja kvar vid det som varit. Vid att blicka framåt. Fantisera. Och det är inget fel i det. Problem blir det när man gräver ner sig i gamla oförrätter, när sinnet snöar in på vad som kunde ha varit. När man ångrar för mycket. Det där ångrandet, det är så energidränerande. Det tjänar noll till. Man ska absolut lära av sina misstag, men att bara sparka på sig själv är sällan konstruktivt.

Jag är optimist. Optimismen i mig har dock många gånger lett till att jag blivit besviken. Som liten byggde jag alltid upp luftslott, hade orimliga förväntningar. Trodde att allt skulle bli fantastiskt! besvikelsen kom alltid som ett brev på posten. Det jag hade föreställt mig överensstämde sällan med verkligheten. Har sen dess lärt mig att något sänka förväntningarna. Lyckas inte helt men jobbar på det.

Men jag är också östeuropé. Och som sådan är jag misstänksam. Mixen av att ha illusioner om hur grymt allt kommer bli och samtidigt vara skeptisk mot folks avsikter/budskap är inte alltid lätt.

Nåväl. Jag ska inte skriva så mycket mer. Jag publicerade denna sommarbild i dag eftersom sommaren känns vanvettigt avlägsen just den här regniga dagen. men optimisten i mig säger att den kommer snart. Den vill inte lyssna på skeptikern som envisas med att hävda att vi går en ny istid till mötes.

Puss på er.

 

Kärleken och döden har samma färg

April 18, 2013 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Läser att författaren, kritikern och filosofen Thomas Anderberg gått bort. Han har skrivit en fantastisk text om själen som är vacker på det där klarsynta vemodiga och genomkloka sättet. Läs den! Och stanna upp en stund. Reflektera.

Memento mori. Kom ihåg att du ska dö. De där dagarna du klagat på och minuterna du avskytt, de kommer aldrig mer tillbaka. Ögonblicket du äger är nu. Gårdagen måste du släppa.

Att förlåta är att ge upp hoppet om en bättre eller annorlunda gårdag.

Morgondagen vet du heller ingenting om. Det tjänar ingenting till att oroa sig. Det är ingen idé att bygga katastrofvisioner eller låta rädslan växa. Det blir som det blir. Det blir alltid bara som det blir.

Inte heller kan du påverka andra människor dit du vill. De går sin egen väg. Jag ser så många medberoende som hotar och gråter, som vädjar och lovar, som kontrollerar och lider. Bindningar till personer med missbruk gör ont, skadar oss själva men även dem som är sjuka. Ändå trillar vi dit hela tiden,  tror att vi genom våra handlingar kan styra andras beteenden. Ger oombedda råd. Blir frustrerade när råden inte följs. Fyller våra liv med “borden”. Så oklok är människan. Denna lilla lilla insekt som kryper runt på planeten jorden.

I dag lyssnar jag på Aden.

Kärleken och döden har samma färg: Röd. Franskt, tungt, lika regnvått som himlen. Men ändå fint.

Livet är kanske inte alltid bra. Men det är det enda du har.

 

Angelique, Angelique

April 16, 2013 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

En väldigt duktig tatuerare är hon, Angelique Houtkamp.

Kanske åker jag och besöker henne snart.

Medberoende-måndag

April 15, 2013 3 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Jag har kämpat med mitt medberoende i många år och det har varit en brokig resa, ibland upp och ibland ner. Det tål att fundera över vad som lett en till den man blev, även om det egentligen är oväsentligt… Eftersom svaret är komplext och aldrig kommer att lämna en helt tillfredsställd. Kontentan är att jag pga medberoendet många gånger gått ganska hårt åt mig själv. Inte varit snäll helt enkelt. Utan dömt mig hårt. Skällt ut och ondgjort mig och sparkat.

Medberoendemänniskor ställer oerhört hårda krav på sig själva. Man måste vara bättre än perfekt för att duga. Man sätter andra individer i centrum för sitt liv utan att bry sig om sig själv. Man går all in med känslor och försöker styra och kontrollera. Eftersom detta aldrig kan lyckas blir resultatet frustration och harm. I förlängningen blir den medberoende deprimerad eller destruktiv.

Jag har läst Melodie Beattie “Bli fri från ditt medberoende” förr, började på 2000-talet, då när det svängde som värst. Ska erkänna att jag på den tiden inte till fullo kunde ta in vad hon skrev. Jag var kanske fönekande… Det gjorde för ont att erkänna att jag kvaddade mitt eget liv.

Jag tog upp boken i går igen. Och nu kan jag verkligen se vad Melodie menar. Medberoendet utgår inte enbart från andra människors missbruk/sjukdom/destruktivitet, även om det är en bra grogrund. Medberoendet är ett virus som smittar dig och biter sig sedan fast. men det finns hopp. det är inte lätt men det är enkelt att bli fri. Dockär det ett livslångt engagemang. Vi som är lite kvaddade, vi måste anstränga oss lite extra för att kunna släppa taget. För att hitta lycka i det lilla. För att göra upp med kontrollbehovet som kontrollerar oss.

I dag kan jag andas lite lättare.

I dag är ännu en dag då jag tar ett steg i rätt riktning.

En mycket användbar bok.

Slöa söndag

April 14, 2013 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Sturekatten är här och spinner sin sång i lakanen.

Det är svårt att ta sig för nånting men det finns en del “borden”:

 

Borde läsa klart korrekturet på den här. Del 6 om Cecilia Lund som kommer ut 19:e juni. Snart ska den i tryck!

Borde klä på mig.

Borde äta frukost/lunch.

Borde gå ut i solen.

Borde bädda.

Borde tvätta.

Borde skjutsa dotter.

Borde städa.

Borde betala nån räkning.

Borde styra upp söndagsmiddag.

Äh tror jag går o drar täcket över huvet. Det är trots allt söndag.

Kyssar och choklad

April 12, 2013 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Finns några saker jag behöver idag:

Kyssar.

Och choklad.