Katerina Janouch

Arkiv för februari, 2012

Debatter, ”hen”-ord, våldtäkter och genus

Det kommer bli en blandad kompott här gott folk. Jag ska försöka få med flera olika saker. Främst för att det lätt blir missförstånd, ofta av dem som VILL missförstå. Naturligtvis är man själv ansvarig för det man säger, men ibland hamnar ord i en olycklig och hårdvinklad kontext. Särskilt om man sätts mot någon annan – och ska företräda en motpol. Så skedde i debatten i Kvällsöppet i måndags, då vi diskuterade genuspedagogik och ordet ”hen” samt könsneutral uppfostran. Om dessa 3 ganska skilda företeelser, som dock hänger ihop, vill jag säga så här, nu när jag har utrymme och slippe rföreträda en sida som skulle framstå som bakåtsträvande och 100% biologistisk:

1. Genuspedagogik. Jag är anhängare av medveten barnuppfostran där man erbjuder barn alla de möjligheter som står till buds. Jag har alltid slagit bakut mot cementerade könsroller och stört mig oerhört på tex könsstereotyp reklam där mamman diskar och pappan jobbar. I barnböcker har vi alltid diskuterat texterna, erbjudit möjligheter. Problematiserat. ”Varför skulle inte mamman kunna köra lastbil? Inte bara flickor vill klä sig i klänning” osv, osv. Erbjudit alla leksaker som finns till våra pojkar, då när vi bara hade 4 pojkar (sen när dottern föddes fanns ju alla bilar och pangare osv men uppriktigt talat valde hon hellre annat att leka med. Hur könsneutrala vi än var.) Både maken och jag har alltid tagit upp genusfrågor med våra förskolor. Även i skolan. Ifrågasatt. Bråkat om det behövts.

Däremot anser jag att en del av det som genuspedagoger sysslar med går till överdrift. Jag anser att man tvingar in barn i något som de vuxna själva anser är viktigt och bekvämt. Att man rentav skuldbelägger barn som själva vill leka – hemska tanke! – en könsrollslek. Genuspedagoger hävdar att de vill ge alla barn frihet men istället verkar det ibland bli ett slags påtvingad mall. Detta har jag mycket svårt för. Detta anser jag att vi måste kunna vara kritiska emot och betrakta med sunda ögon. Även den så kallade genusvetenskapen måste kunna bli ifrågasatt. Redan idag talas det oerhört om jämställdhet och genus inom barnomsorgen. Även detta måste brukas med måtta – för det ska väl inte vara så att man ska skämmas för att en flicka har en rosa klänning? Visst, detaljer, men resultatet blir ibland löjeväckande. Som om den rosa klänningen i sig var ett problem. det är den inte. Det är vad vi laddar den med.

2. Ordet ”hen”. Jag använder det själv då och då. Jag vet inte varför folk är så upprörda över själva ordet, det är nog inte det i sig, utan vad det representerar.

Jag tycker hen kan vara bra att ha. Dels om jag inte vill peka ut en hon eller en han, dels om jag anser att könet är irrelevant – för det är det ju ofta – dels om en person faktiskt har en oklar könsidentitet. Att däremot ta bort hon och han och ersätta helt med hen, det tror jag inte på. Jag tror inte heller på att radera ut orden som pojke, flicka, mamma, pappa, kvinna, man. Vi är två olika kön. Varför försöka förändra detta faktum? Det känns dessutom som om vi försöker förneka könens existens, och förminska dem i vad de är. Som om kön vore något fult. Och ja, jag vet skillnad på kön och könsroll. Däremot är inte den skillnaden alltid så enkel och självklar. Vad fanns först – könet, eller rollen? De hänger ihop, på olika vis. Att utplåna skillnaderna är inte att få jämlikhet. Att göra båda könen lika mycket värda däremot, det är jämlikhet för mig.

3. Könsneutral uppfostran. Jag sa att det är barnmisshandel att inte tala om för sitt barn vilket kön det tillhör och det står jag för. Det är absurt och ett slags socialt experiment de vuxna leker för sin egen skull. Inte för barnets. Varför ska detta barn leva i avskildhet i fråga om sitt kön, och varför ska det maskeras så att omgivningen inte ska veta? Föräldrarna säger att tids nog får barnet veta av samhället där ute, men varför ska den informationen komma utifrån och inte från de människor man är trygg med, alltså föräldrarna?

Men detta experimenterande är inte så nytt som folk kanske tror. Det har förekommit en del könsexperiment med barn genom tiderna och en del av dem har slutat tragiskt, nu är detta en lite annan situation men fallet med David Reimer är absolut intressant att nämna när man talar om att vi människor ”GÖR” kön. Boken ”As nature maid him, a boy who was raised as a girl” kan absolut läsas om man är intresserad.

Jag kan berätta att jag själv blivit hyfsat könsneutralt uppfostrad, inte att jag inte fick veta att jag är flicka utan mer att jag blev uppfostrad till MÄNNISKA, med alla rättigheter och möjligheter som andra individer. Könet var aldrig centralt. Inte heller några flickiga attribut. För mig har det inneburit att jag faktiskt lockats mer av det urkvinnliga och uttalat feminina. Att jag sen är oerhört manlig på många sätt i min personlighet, att jag inte beter mig ”kvinnligt” och därför ibland uppfattas som stark och störig och gåpåig, det har jag personligen bara haft nytta av.  men jag skulle aldrig någonsin bortse från könet hos mina barn, eler försöka neutralisera detta. Att aktivt arbeta mot könsroller och mot heteronormativitet är däremot en självklarhet. Vi fostrar våra söner till att bli respektfulla individer och vi talar mycket om manssamhället och kvinnors och mäns rättigheter. Om politik, feminism, jämställdhet. Men att göra dem till ”hen” – nej, det känns inte meningsfullt. Jag är dessutom bara en mor. Med vilken rätt skulle jag sätta mig över mina barns biologiska kön?

Jag tror att genusfolket har en fin agenda innerst inne, jag tror man vill väl. Men man måste också kunna vara balnserad. Inte se allt endast svart och vitt. ta lite av det sociala, lite av det biologiska, var ödmjuka. Könet är kanske inte det mest primära alla gånger men vi ska inte heller förneka dess betydelse. Jag tror att vi alla vill ha ett lyckligt samhälle med rättvisa – däremot kan vi npg ibland gå övertyr i vår iver att nå dit. Jag efterlyser lite mer sans.

Sen ett helt annat ämne: Våldtäkt. Jag skrev för länge sedan en manual mot våldtäkt, som retat upp vissa kvinnor. De anser att jag borde rikta mig till pojkar och män, att kvinnor inte kan göra mer. Att ansvaret vilar på våldtäktsmannen – inte offret. Låt mig säga så här: Jag håller med till 100%. I en drömvärld skulle det vara exakt så. Att vi tog alla idioter till våldtäktsmän i örat, kastrerade dem, satte dem på öde öar, sanerade helt enkelt så inga fler behövde drabbas och kvinnor kunde gå fria och trygga om nätterna. (Detta gäller alltså överfallsvåldtäkter, de flesta våldtäkter sker inom relationer/familjen/bekantskapskretsen och det är något annat). Manualen var en överlevnadsmanual översatt från engelska, inte mitt eget påhitt, men jag ansåg den mycket bra då den gjorde kvinnor och flickor ännu mer medvetna om vilka risker det finns och stöttade dem i att försöka undvika situationer som kunde bli farliga. Precis som man varnar sina små barn för att inte följa med okända och inte lifta, kan man varna sina medkvinnor för beteenden som ökar risken för våldtäkt och följdaktligen undvika dem. Samma råd ger jag till män, eftersom vi även har samkönat överfallsvåld. Det är enkelt sunt förnuft och inte ett dugg kränkande, samma råd kan ges om man vill undvika rån, tex i utlandet. Undvik mörka smågator. Gå i sällskap. Låt bli alkohol. Enkla råd som kan tyckas allmängiltiga men gissa hur många som inte följer dem! Dessa råd ger jag såväl mina söner som min dotter. Och att kvinnor av dumhet ska vägra detta för att det bör vara män som låter bli att våldta, ja, inför sådan idioti vet jag inte ens vart jag ska ta vägen. Samhället ser ut som det gör och du kan välja att gå ensam genom skogen eller låta bli. Det är inte svårare än så och tvärtom mot vad dessa arga kvinnor sa, är det ytterst feministiskt att vara rädd om sig.

Nu ska jag plocka upp här o fira klart. Det var ju min födelsedag i dag. Grattis till mig, kära lilla jag. Jag hoppas jag får ett fint liv framöver.

Fridens liljor.

 

 

14 Kommentarer   Permalänk

Med anledning av dietpratet

Hej och tack för era kommentarer angående dieter. Jag vill förtydliga en sak, jag är inte ”en naturligt smal människa”, eller i alla fall inte modellsmal (size zero eller vad ni vill). Jag har en tendens att lägga på mig, väldigt mycket under graviditeterna (sprängt 100+) och även sedan. Har haft stlk 42-44. Är dock lång (1,75) och därför har vikten inte ”märkts” så mkt (är även atletiskt byggd med breda axlar och långa ben, vilket gömmer en del kilon om man så vill).

Det är först sedan jag lagt om livsstil som jag blivit ”en naturligt smal” människa. Det är först när jag hittat balansen mellan rörelse och mat som jag har den kropp jag ska ha (den kropp jag haft fram till ca 25 och som jag är bekväm i). Jag noterar att det finns mycket förnekelse kring mat, folk undrar varför de inte minskar i vikt men om de skulle ärligt granska sin rörelseutgift per dag och sitt matintag i volym/kalorier, så går ekvationen inte ihop. Jag har själv varit där. En extra brödkant gör väl ingen sommar? Jo, många extra brödkanter läggs på varandra och på ett år blir det några kilon och sen kryper kilona på och man tror man gör så bra när man är på gymmet och hårdtränar 2 ggr/vecka men det RÄCKER INTE. Jag har själv sett personer som hävdar hur lite de äter men sen äter de mer och stoppar i sig av bara farten och lägge rkanske inte ens märke till det.

Vad gäller mat är jag förstås medveten om att vi är olika individer, olika känsliga för olika ting. Vissa är mer kolhydratkänsliga, andra inte. Dock står jag fast vid att det handlar om portionernas mängd/storlek/volym. Man kan bli tjock av att äta 100 kilo grönsallad också. De som inte är magra av naturen (hög ämnesomsättning) behöver sätta fart på organismen. Dessutom är kroppen byggd för rörelse. Ge mig inte något annat. Att snabbt minska massa i vikt med extrema dieter är jättebra, men det är mycket vätska som försvinner och sedan går många upp i vikt igen om inte hela livsstilen styrs om. Jag blir ledsen när man förkastar bra mat som fullkornsprodukter och bönor och linser, och inte ger barnen frukt? Det anser jag är tokigt. Med måtta kan man äta av det mesta, sen att kvinnor 40+ ska dra ner på kolhydraterna och äta fullkorn ist för vitt mjöl och socker, det är vi nog alla överens om.

Fridens liljor.

/Katerina

4 Kommentarer   Permalänk

På förekommen anledning…

Jag fick precis en sån otroligt elak kommentar som var ett grovt påhopp och dessutom ren lögn, av en person som var ute efter att kränka och såra. Jag har inte raderat en enda kommentar i denna blogg på mycket länge, definitivt inte i frågorna som rört Anna Wahlgren (vilket denna person bland annat påstod). Men, just denna kommentar tog jag faktiskt bort. Vi ska ha saklig och respektfull ton i bloggen och jag har erfarenhet av nät-troll sen min blogg på Mama. Kanske är det detta gamla troll som stuckit fram sitt tryne. Om det är du, kära Karin, så kanske jag får förhandsgranska kommentarerna igen. Tyvärr florerar trollen bland oss ibland och de behöve rman strypa. Detta handlar då inte om att vi har olika åsikter utan om att dessa fegisar tycker att de har rätt att spy ur elakheter och lögner anonymt. Jag har fått 99% intressant och bra feedback, även om alla inte håller med mig, och detta välkomnar jag. Men jag kommer inte acceptera ren illvilja och hat och påhopp på min familj och mina barn.

Tack för ordet.

3 Kommentarer   Permalänk

Märkliga dieter

Jag vill egentligen inte lägga mig i allt dietprat som pågår runtomkring, men det är svårt att låta bli. Människor skippar än det ena, än det andra och i slutänden handlar det mycket om att man ska vara modellsmal och supersund och lyckad och jag vet inte vad. Många gånger handlar det om quickfix, att man vill komma i ett par brallor man haft förut. För vissa handlar det om att försöka äta bort sjukdomar och få sundare värden och det respekterar jag verkligen. Men ärligt gott folk, dessa dieter, de är inte så viktiga. Det som är viktigt är att ANVÄNDA kroppen utifrån den förmåga man har (och de flesta av oss kan tack och lov och röra på oss, vi har fått två ben och två armar att använda och en bål att skaka). Det är en sån enkelt ekvation. Det du stoppar i dig är bränsle som du ska bränna. Äter du för mycket bränsle lägger du det på dig i form av överflöd (kilon, valkar). Rör du däremot på dig, är aktiv, så kan du äta i princip vad som helst. Med måtta såklart, men du kan faktiskt äta i stort sett vad som helst. Extremdieterna som ska utesluta än det ena, än det andra – det gör bara folk förvirrade. Man kan visst äta potatis och pasta och ris (jo, större delen av jordens befolkning gör det och de mår bra och är inte ens särskilt överviktiga, tex Kina, där är ris basföda och människor har alltid varit slanka ända tills nu när västerländs livsstil med stillasittande och för mkt sött/fett tar över). Men med MÅTTA. Jag tror att lösningen på det mesta heter MÅTTA. LÖAGOM, detta utskällda ord! Men i matsammanhang är det mkt klokt, om alla var mer LAGOM i sina liv skulle så många må så mycket bättre.

Jag blir ledsen i hjärtat när jag hör om unga tjejer och killar som ska anorexibanta med konstiga dieter och tex äter sprutgrädde direkt ur förpackningen för att de tror att det är noll kolhydrater i, och andra vansinnigheter. Ät husmanskost och RÖR PÅ ER vill jag säga. 1-2 timmar per dag, vardagsrörelse, skippa buss och tåg, gå, spring, simma, gör lite armhävningar hemma, det måste inte till dyra gymkort. Den bästa motionen – löpning – är gratis och enkel. Kan/vill man inte springa kan man gå. Du får mindfulness på köpet eftersom himlen är ett ständigt skiftande scenario som ger dig perspektiv. Det är inte svårare än så. Det är så himla enkelt faktiskt. och ja, du har tid. Du ägnar ju minst 2 timmar av din tid till att titta på teve varje dag. För att inte tala om hur mycket du sitter vid din dator.

Lite av varje. Det är den bästa dieten. Lagom, måttligt. Inte proppa i sig, inte sväva ut. Samtliga världens filosofier predikar detsamma: Balans. Tex Tao, som är en mkt smart filsofi. Lev måttligt och ödmjukt, öppna dina sinnen för naturen, sök inte strider.

Det är faktiskt ganska enkelt alltihop.

5 Kommentarer   Permalänk

Patetiskt illa, DN & Åsa Moberg!

Alltså ska den genanta följetongen med kulturelit som skyndar till varandras undsättning aldrig ta slut? Jag fick en sån chock och blev så jävla förbannad igår kväll när jag låg med mobilen i sängen, kunde inte sova och surfade runt och då sa Robban ”men gud har du sett vad som står i DN, Åsa Moberg skriver om Felicia Feldt men HAR INTE LÄST BOKEN” och så läste han högt för mig, kanske något av det mest arroganta och korkade som publicerats i denna fråga. ”Jag tänker inte LÄSA BOKEN” deklarerar Åsa Moberg och berättar sen om sin varma vänskap med Anna Wahlgren och sina egna känslor för sin mamma och sen avfärdar hon Felicia F och säger att hon minsann läst allt som ”SKRIVITS OM” boken men vägrar alltså att läsa själva boken.

Sen var jag tvungen att läsa själv. Det värsta är kanske rubriken, som är åt helvete, Åsa undrar  varför ingen undrar var PAPPAN är. Ja men käraste Åsa LÄS BOKEN för i helvete, där står det svart på vitt, barnen FICK INTE träffa sin pappa för det tyckte inte deras mamma var lämpligt.

”Äntligen. Äntligen kommer han och hämtar mig. Min pappa. Han ska rädda mig. Jag visste det! Jag vet först inte vad jag ska säga. Men jag går fram till honom och kramar honom hårt. Känner efter hur det är att krama en pappa. Min pappa. Sedan viskar jag i hans öra:

Tack, pappa. Klart jag vill följa med.

När jag kommer hem och berättar för mamma så säger hon utan en sekunds tvekan nej.

Kommer inte på fråga. Du känner ju inte din pappa. ”

Hur i helvete kan en sådan stor och seriös (jag undrar!) tidning som DN publicera Åsa Mobergs idiotiska dravel? Finns det inga redaktörer? Eller är det bara för att de som sitter där är Åsas kompisar som slänger in vilket snömos som helst i tidningen? Att ännu en gång kränka ett numera vuxet barn som försöker rena sig från barndomens övergrepp genom att förminska och avfärda hennes vittnesmål är under all kritik.

För övrigt lämnade Anna Wahlgren själv ut Felicias pappa i en av sina böcker (Mommo tror jag det var). Citat ur Felicias bok, vreden och ångesten över detta:

”Hur i helvete kunde hon? Skriva om min pappa på det viset? Lämna ut honom i sin bokjävel? Hur fan kunde hon förstöra så? Hon lyssnar tålmodigt på mig i telefon. Och jag fortsätter. Gapar, gråter. Kunde du inte ha låtit mig läsa ditt sjuka jävla manuskript först? Och nästa bok, ska nästa pappa avrättas då?

– Men älskling, jag måste ju få berätta min historia.”

Jag spyr, DN och Åsa. Skäms på er. En ursäkt/förklaring/rättelse vore på sin plats.

16 Kommentarer   Permalänk

Henrietta Lacks odödliga liv – Årets Bok!

Boken Den odödliga Henrietta Lacks, av Rebecka Skloot, Leopard förlag. På den svartvita bilden är det 5-barnsmamman Henrietta själv som syns, ännu lyckligt ovetande om sin sjukdom.

Ni måste läsa den här boken, den är helt fantastisk. Har jag inte trott på övernaturligheter så gör jag det baske mig nu. Eller, övernaturligheter, jag vet inte. Odödlighet då? Ja, faktiskt. Tänk att en enda stackars sjuk kvinnas cancerceller i princip utgör grund för alla modern forskning. Frågeställningen om vävnadsprover och cellkulturer är svindlande. Henriettas cancer var verkligen inte av denna världen. Är man det minsta konspiratoriskt lagd kan man börja fundera på utomjordingar och annat som inte mänskohjärnan kan begripa. dessutom har den fantastiska författaren Rebecka Skloot lyckats skildra ett stycke samtidshistoria på ett briljant sätt. De svarta i USA på 50- och 60-talet och experiment med fattiga människor som är så skrämmande att läsa om. Missförhållanden i vården. Stämningar och vetenskapsjournalistik som är uppåt väggarna. hemliga arkiv och barn som klassades som sinnessjuka och stoppades undan. men också kärlek, läkare som engagerade sig och som tog ansvar. den här boken är tusen gånger mer spännande än vilken deckare som helst, det som gör den så kuslig är att den är sann. Historien är inte slut än – Henrietta Lacks celler lever fortfarande och verkar både starka och potenta. Man undrar, vad finns det i dessa celler som skiljer dem från andra? Ja, läs boken och förundras, jag tror detta är 2012 års bästa läsning.

1 Kommentar   Permalänk

Medberoende media

Kapitel 2 i mediavärldens märkliga hållning gentemot kändisar som beter sig som skitstövlar kan stavas Kända Män Som Gör Saker Tillsammans. De kan ha knarkat och svinat och supit och betett sig allmänt piss men i tevesofforna sitter de och applåderas, i Melodifestivalen tafsar de på unga tjejers rumpor, de vräker sig och stöttas av en förnekande medberoende jävla mediekår som vad – är kåt på pengar? Som tycker man ska använda sig av packade missbrukande typer för att jaga tittarsiffror? Budskapet är att du kan svina så mycket du vill och blir ändå gullad med i salongerna, bara du är Man och tillräckligt känd.

Jo, de ansvariga  sitter kanske och fikar i personalrummet och skakar på huvudet åt den där personen som  ju är ganska bråkig och besvärlig men alltså det är ju TITTARSIFFROR vi är ute efter här och att nån har hela livet fyllt av tragik skiter vi i, nej, vi ser mellan fingrarna.

Vi visar opp spektaklet och sen skojar vi bort diverse otrevligheter. Tafsa på unga tjejer? Ja, haha, alla vet väl hur killar är! Knark och sprit och anmälningar om brott? Ja, haha, ni vet väl att konstnärer är så BOHEMISKA och CRAZY och lite får man väl acceptera. Var inte så ÖVERKÄNSLIGA hörni, det är bra SHOW! The show måste gå on och att nån ligger och klapprar med missfärgade tänder i bakgrunden låtsas vi inte om.

Jag är så trött på att man hela tiden förnekar problem och jamsar. Det är som livet i en aktiv alkoholistfamilj där fyllot sabbar och stör men alla flinar forcerat och städar undan konsekvenserna. Städa städa putsa putsa, vi stryker medhårs, kanske kan fyllot vara på bättre humör imorgon, får det vara en liten påtår av whiskyn?

Ja tack, häll i mig, sen går jag ut och river av ännu en talkshow där folk applåderar mig ivrigt och glatt. De som står i vägen kör jag över och ingen betyder nåt, bara mitt ego. Jag får ju uppmuntran, därmed kan det inte vara så illa? Alla stämmer i bäcken, därmed är jag godkänd och accepterad och välkommen. Att jag gör fel kvittar, en gång Kändis alltid Kändis. Såvida du är Man förstås, en kvinna avrättas snabbare än du hinner säga Skavlan.

14 Kommentarer   Permalänk

Drömmen om en dotter

Fick ett mejl från en kvinna nånstans i Sverige:

Hej Katerina,
jag sitter och googlar på ”family planning” och hittar en artikel du skrev om ämnet, daterad 2001. Jag är mamma till världens underbaraste lille son på drygt ett år men kan för allt i världen inte släppa min önskan om att vårt nästa barn ska vara en dotter… Jag har regelbundet sökt information på nätet kring ”naturlig” och ”konstgjord” könsbestämning men hittar relativt lite information. Som du skriver i ovan nämnda artikel verkar ämnet vara närmast tabu i Sverige – detta trots att jag nu efter att försiktigt lyssnat runt bland pojkmammor i min omgivning tycker det låter som att de flesta har en relativt stark, om än dold, önskan efter en dotter!!
Så, vad jag undrar är om du vid tillfälle skulle kunna göra lite ny research i ämnet; Vilka metoder finns? Vilka fungerar? Finns det NÅGON i Sverige som testat någon av metoderna? Gjorde du något speciellt för att få en dotter efter dina söner?
Som sagt – jag ser på din blogg att ämnet just nu är Anna Wahlgren och förstår att en dotterönskan kanske inte riktigt kvalar in som lika tugnt, men jag hade blivit otroligt tacksam om du kan och vill lyfta det någon gång framöver. Jag trodde aldrig att jag skulle känna en sådan stark oro över att aldrig få bli flickmamma, men det gör nästan ont i hjärtat när jag tänker tanken.
Varma hälsningar

Kära du, det finns en stor klubb av dotterlängtande mödrar (och fäder). Innan ni andra börjar förminska och avfärda denna längtan vill jag säga till er, nej, det betyder inte att man inte älskar sina söner eller att man inte är tacksam eller att man inte tänker på dem som är ofrivilligt barnlösa och skulle tacksamt föda barn oavsett dess kön. När vi nu rett ut allt detta och dessutom lagt in en reservation om att drömmar inte alltid kan förstås av dem som antingen 1. inte längtar/önskar/delar drömmen, eller 2. redan har båda könen och därför inte kan föreställa sig att INTE ha det, kan vi gå vidare. (Att jag överhuvudtaget måste skriva som jag gör är för att jag kan alla negativa reaktioner, har mött dem alla, och tycker att ni som inte tillhör denna ”målgrupp” kan bespara er tiden att kritisera/klanka ner/argumentera emot, eftersom de som längtar efter ett specifikt kön ändå inte kommer ändra sig av era ord).

Nåväl. Jag personligen var lyckligt lottad att få en flicka efter fyra pojkar. Jag har även skrivit boken ”Dotter Önskas” om detta tema (roman, påhittad, men med utgångspunkt i denna längtan).

I Sverige finns idag ingen möjlighet att göra family balancing eller family planning som det heter, här görs IVF/PGD enbart om det finns medicinska skäl som genetiska sjukdomar. Till exempel gjorde Emma Richardson IVF/PGD för att få en dotter för att kunna donera benmärg åt sin sjuke son Felix, detta fick de dispens för, Emma R har skrivit boken Rädda Felix om sin familjs svåra kamp för att kunna ge sonen ett liv.

Däremot utomlands är lagstiftningen mycket mer liberal och man kan välja att balansera sin familj enbart för att man önskar barn av ett särskilt kön, om man har pengar och möjlighet. Du kan googla själv genom att skriva in sex selection, PGD, IVF/PGD, family balancing.

Här är några länkar så att du kan läsa på och ta reda på fakta om vad detta innebär:

AVA-Kliniken i St Petersburg

Tjeckiska kliniker som gör IVF/PGD (könsbestämning) inkl priser

PGD-kliniker i Spanien

I USA finns många kliniker, tex Huntington Reproductive Center i Kalifornien, mkt välrennomerad klinik.

Genetics & Society har en webbsida där sex selection det står en del om sex selection i en bredare kontext.

Spermasortering är en annan möjlighet som inte är lika säker som IVF/PGD men som finns på GIVF, Genetics & IVF Institute i West Virgina. De har dock numera även PGD för den som så hellre önskar. Jag har länkat till FAQ, dvs frequently asked question. Där står allt du kan tänkas undra över.

Statistik om PGD hittar du bland annat här.

Läs också mer på Gender Baby.

 

3 Kommentarer   Permalänk

Iskallt!

Jag har varit utomlands en vecka och jobbat och huset jag bodde i hade denna utsikt. En liten plaza där det står krukor utomhus året om. Man ska inte klaga på vädret men jag kommer snart bli klimatflykting. Ja. Jag älskar Sverige men jag fryser så förbaskat. Köldrekord rapporteras det om. Nyss var det värmechock, varmaste devember på 150 år? Och nu -42. Det är nåt fel på naturen.

Hör ni det har varit mycket debatterande, men ni mejlar mig frågor om annat också. Jag kommer att svara. Börjar idag, så fortsätt mejla!

Kommentera   Permalänk