Jag har idag fått många kommentarer hit till bloggen från människor som är upprörda över att Felicia Feldt, som skrivit boken ”Felicia försvann” om sin tragiska barndom med författaren Anna Wahlgren som mor. Trots att jag tänkt att inte skriva något mer om saken just nu känner jag mig nödgad till detta. Inte minst eftersom Anna Wahlgrens egen hemsida med iskall tystnad står rest likt ett känslokallt stenmonument på nätet, en gästbok som svämmas över av välvilliga kommentarer som är de enda som tillåts passera. Jag har läst några av dessa, med stigande känsla av illamående. Föräldrar tackar Anna Wahlgren för hennes uppfostrarhandböcker och sova-kurer och det må vara hänt att dessa varit till hjälp. Allt är inte av ondo. Däremot är jag chockad över dessa personers totala avsaknad av kritiskt tänkande och förminskande av Anna Wahlgrens övergrepp mot sin dotter. Agerandet avfärdas som något vem som helst hade kunnat gjort och att så var det på 70-talet. Att alla har ”lite skit” i hörnen och att den som inte syndat ska kasta första stenen. Stå på dig Anna, vi är på din sida, skriver mammor och pappor och mormödrar (nu vet jag inte hur många av dessa kommentarer som Anna W:s egna vänner eller hon själv skrivit och publicerat, en del av dem är påfallande lika i tonen och uttrycken).
Jag vill säga: det Anna W gjort mot Felicia är inte lite slarv. Det är inte något var och en av oss skulle göra mot sina barn om vi var i ett pressat läge. Jag är själv uppväxt på 70-talet och kan intyga att 70-talet i sig är inte ett alibi för att man ska misshandla småbarn och låta barn gå hungriga. Jag är uppväxt med föräldrar som respekterat mig och älskat mig och som vare sig misshandlat mig eller utsatt mig för kränkningar.
Att det som hände med Felicia uspelade sig för flera decennier sedan gör inte saken mindre vedervärdig. Att Anna W är författare och konstnär gör inte att hennes barnmisshandel och övergrepp och härskarteknik och tyranni på något sätt faller i en mindre dålig dager. Jag vill fråga er, alla ni som skickar era hyllande ord till Anna W och tackar för allt hon gjort för er, skulle ni göra detsamma för en man som misshandlat sina barn? Skulle ni skicka ert stöd till andra som skadat barn och som gjort dem så trasiga att åratal av terapi knappt räcker till för att läka såren? Ja, det finns visserligen personer som skickar kärleksbrev till dömda brottslingar i fängelserna men jag har svårt att tänka mig att dessa personer är vid sina sinnens fulla bruk. Skäms ni inte, alla ni mormödrar och mammor, när ni nu hyllar och stöttar Anna W som med berått mod misshandlat sin dotter och barnbarn och nu inte ens har ryggrad nog att säga förlåt?Era ord är som spottloskor på Felicias upplevelser. Ert förminskande och förnekande är ytterligare misshandel av en redan sargad människa och hennes kamp för ett värdigt vuxenliv. Barnet Felicia, tänker ni på henne? På den lilla flickan som mobbades av sin egen mor samtidigt som modern lärde ut hur barnen skulle uppfostras i Sverige och utomlands? Fråga er själva det och se om ni kan se er i ögonen. Nej, alla har inte denna skit i sina hörn. Men er normalisering av barnmisshandel lägger stenar på bördan för dem som kämpar för att få upprättelse mot sina barndoms tyranner.
Det vänder sig i magen på mig när jag läser de modererade inläggen på Anna Wahlgrens gästbok.
Skämmes, tammefan, vill jag säga och samtidigt tvätta rent ögon och öron från mänsklig dumhet och ondska.