Denna vecka har varit fylld av Felicia Feldts bok ”Felicia försvann” och mina känslor och tankar inför ett monstruöst föräldraskap vars efterdyningar utspelar sig för öppen ridå.Det handlar inte om vanligt mammaslarv. Det handlar om övergrepp, misshandel och vanvård. Jag har skrivit en text på Newsmill och jag har twittrat en del medan det hela rullats upp i sin fulla styrka inom mig. Jag ska säga att jag är omtumlad och chockad och skakad, om än inte till 100% förvånad. Eller, så här: Jag är förvånad över vissa komponenter i dramat. Inte över andra. Ingenstans dementeras bilden? Tvärtom, alla tiger. Eller instämmer. Får mejl från grannar och fd klasskamrater. Alla är samstämmiga: ”Har bara väntat på att sanningens ka komma fram.. Har bara väntat på att något av alla dessa barn ska ta bladet från munnen…”
What goes round, comes around som det heter. Det jag är mest förvånad över är etablissemangets och medias behandling av Felicia Feldt, som är ett vuxet barn som idag väljer att berätta om sina erfarenheter i bokform. På flera håll har indignerade röster höjts om att detta är över gränsen. Man vill ta ifrån Felicia rätten att berätta sin historia. Hon ska alltså hela sitt liv bära sina trauman inom sig, klädsamt stoppa dem under lås och bom. Betyder detta att offer för misshandel och övergrepp alltid ska tiga? Ska förövaren gå fri? Eller bara ifall förövaren är en kändis? Ska vi behandlas olika? Säg detta till någon som till exempel blivit våldtagen och slagen. ”Sluta gegga”. Möjligen bör hon ta det hela ”privat” med sin mor, men inte smutsa ner andra utrymmen med denna opassande gegga. det är en ”familjeangelägenhet” menar kritikerna, och som sådan bör den tas inom hemmets fyra väggar. Kanske mellan fyra ögon? Tala ut med morsan nu, Felicia, säger mediaeliten. Ta inte hedern av mig, fyller Anna Wahlgren själv i i ett så kallat öppet brev där hon på 10 rader avfärdar sin dotters vittensmål med en iskall härskarteknik.
För det är nog just denna härskarteknik som blir AW:s fall. Det är denna som Felicia fruktar och det är på grund av denna som Felicia till slut inte kan hålla sig från att servera sin sanning i en bok. Öppenhjärtig. Skakande. Det är vittnesmål om en barnexpert som kränker och plågar sina barn, som dominerar och styr. Inte bara familjen drabbas. En 16-årig pojke som fosterhemsplaceras hos AW blir sexuellt utnyttjad av den då drygt 30-åriga 6-barnsmamman. I 1,5 år! Han säger sedan själv, ”hon har förstört min syn på kvinnor”. Är det bara jag som kommer att tänka på Kapten Klänning? Om en man gjort liknande, hade nog omgivningens dom inte varit lika mild. Men vår syn på övergrepp skiljer sig mellan manligt och kvinnligt. En 16-årig flicka som är i beroendeställning och som utnyttjas sexuellt av en man, får oss att se rött. En gosse i motsvarande position kanske får lära sig något nyttigt för livet? Personligen tycker jag det är äckligt.
Men det är inte slut där. Boken skildrar en labil, nyckfull, elak och sadistisk mor. AW uppfinner ”mobbningdagen” där ett av syskonen stöts ut och behandlas som paria av resten av familjen i en hel dag. Kokt kallt fiskhuvud till middag. Dagen efter kan det vara barnets födelsedag. Då hyllas det lilla mobboffret. För att det lärt sig uppskatta detta bättre. Det vänder sig i magen på mig. Det fortsätter. Enligt Felicias minnen är AW berusad ofta, försvinner och lämnar de små barnen vind för våg, straffar med hårda örfilar så blodet rinner. Inte nog med det. Syskonen är undernärda, äter möglig mat, nekas kontakt emd sina pappor och utsätts för sexuella övergrepp av familjens manliga vänner som stundom bor hos AW. Fester och samlagsstön kantar barnens vardag. När Felicia senare försöker påtala AW:s alkoholism avfärdas hon. ”Får man inte ta ett litet glas vin”? Samma argument som alla alkoholister alltid kör. Förnekelse. Felicia skuldbeläggs som familjens lilla rebell. Som en mytoman och psykiskt störd. Men AW misshandlar sitt barnbarn och är full när hon har sovskola med andras spädbarn. Ni måste själva läsa boken. Jag förstår att Felicia inte har lust att försonas.
Dessa övergrepp. ”Jag är världens bästa barnuppfostrare” säger AW och slår sig för bröstet. Hon har ingen skam i kroppen utan klättrar upp på sin piedestal. Hon är stark och karismatisk och vacker och lever ett häftigt liv i mångas ögon, ärver pengar och byter män som andra byter strumpor. Ungarna är fina och många och hon är så stark, ensam uppfostrare och sån pli hon har på barnen! Ingen ifrågasätter. Kanske är det ingen som vågar?
Jag har läst AW:s böcker, både Barnaboken (stundom mycket underhållande och välskriven, det kan jag inte ta ifrån henne, men inte läste jag den som rättesnöre, nej, snarare som dokument över en svunnen tid), samt Mommo, ett kvinnoliv, den självbiografiska berättelsen i tre delar. Den är fantastisk läsning men den fyller på något sätt luckorna i Felicias bok, den bekräftar bilden av den barndom Felicia beskriver. Utan att AW tar med de smutsiga detaljerna så är det en precis spegling av tillvaron så som Felicia minns den. De afghanska studenterna till exempel, de olika papporna, den nya lillebrodern som alla älskar men som rycks bort i späda år. De ständiga uppbrotten, AW:s känslighet och lynnighet. Barnens flock, familjeflocken, och dess ansvar. AW var emot dagis, men nog hade hennes barn mått bra av att slippa från hemmets tyranni! Motsägelsefullt blev ideologin också ett bakslag.
Om mitt sista möte med AW kan jag säga så här: Jag kan förstå att folk, i synnerhet små barn, kunde både älska men samtidigt skrämmas av hennes person. Vi skulle intervjuas på Ulla Winblad, av Expressen, hon, den tidigare drottningen i barnuppfostran, jag, den lilla adepten, kronprinsessan. Hon med barnaboken, jag med nyutkomna Barnliv. Anna beställde vin till lunch, trots att hon körde bil. Själv drack jag Ramlösa. Efteråt sa reportern: ”Tänk att du så systerligt försökte ge henne stöd!” Medan jag själv bara blev fnyst åt. Som om jag inte var vatten värd, som om min bok var kattskit. Jag tänkte, hon är äldre. Hon är redan mormor. Hon har gått före mig. Jag ska visa henne respekt. Om hon hade varit min mor? Det vågar jag inte tänka på.
Jag ska inte bli mer långrandig än så. Vill bara säga att jag anser att samhället, medmänniskor, alla vi som tror oss vara goda medborgare, har ett kollektivt ansvar för barn som Felicia, som finns runtomkring oss, som i skrivande stund lider. Vi måste våga säga ifrån när en förälder super, när ett barn far illa. När jag läser fjäsket för AW på hennes gästbok blir jag illa till mods, men tänker, detta är människor som påminner om en hjärntvättad sekt, de har ännu inte läst Felicias bok. De måste kunna se klart på situationen, våga inse att även en idealiserad person kan svika.
Låt historien om AW inte passera obemärkt! All beundran till Felicia för hennes mod, och jag hoppas att AW slutligen gör det enda rätta. Ber om en ordentlig, om än senkommen ursäkt. Det är aldrig försent att bli nykter.
Länkar:
Boken Felicia försvann på Adlibris
Boken Felicia försvann på Bokus
Min artikel om AW/FF och barns rätt att skriva om sina föräldrar på Newsmill
STORA MAMMADUELLEN – Jag och AW om föräldrarollen mm i Expressen, oktober 2005
Cecilia Hagen i Expressen om sitt möte med AW
Anna Wahlgrens gästbok