Detta med era kommentarer på inlägget innan, alltså ni är så fina. Jag inser att det är som att öppna Pandoras ask, när jag skriver om saken, och jag vill skicka ut så många kramar till er därute, alla ni numera vuxna personer som haft dysfunktionella barndomar och är uppväxta med missbruk och terror och elände. Det smärtar mig att veta att ni blivit illa behandlade och att era små barnjag utsatts för en massa dåligheter av en vuxenvärld som istället borde älskat och skyddat er. Vill bara säga detta, att jag läser varje kommentar och att jag blir mer och mer övertygad om att vi vuxna som är vid våra sinnens fulla bruk måste bjuda motstånd till vansinnet, att vi inte kan låta oegentligheter pågå. Det är vårt ansvar att säga ifrån. Så var aldrig tysta! Fortsätt säga ifrån och sätta ner foten. Det är inte de onda människors skrik som är det värsta, det är de goda människornas tystnad. Kommer ni ihåg den devisen? Den är så sann.

Jag har även fått en rad privata mejl i den här frågan, och jag vill tacka er som skrivit till mig. Det visar att Felicia har ett mycket bredare stöd än vad som tidigare framkommit, och att kritiken mot ”sekten”, som många i sina brev kallar kretsen runt AW, inte kommer att tystna. Det som är tokigt är att människor som inte ens är släkt med AW uttrycker sin djupa rädsla för henne. Jag måste säga att denna information har chockat mig, att det ska vara på det viset… Det enda jag vill säga er, var inte rädda. Inget kan hända er och inget kommer att hända. Bra att ni brutit er ur den känslomässiga onda spiralen, hämta kraft och energi från familj och vänner. I övrigt, tala om era upplevelser, ju mer ni tar fram trollen i solen, desto mer spricker de.

Jag har inte kunnat svara er en och en, men har läst alla mejl och kommer att besvara dem när jag är tillbaka i Sverige. Tusen kramar nu och kärlek!

Jag har idag fått många kommentarer hit till bloggen från människor som är upprörda över att Felicia Feldt, som skrivit boken ”Felicia försvann” om sin tragiska barndom med författaren Anna Wahlgren som mor. Trots att jag tänkt att inte skriva något mer om saken just nu känner jag mig nödgad till detta. Inte minst eftersom Anna Wahlgrens egen hemsida med iskall tystnad står rest likt ett känslokallt stenmonument på nätet, en gästbok som svämmas över av välvilliga kommentarer som är de enda som tillåts passera. Jag har läst några av dessa, med stigande känsla av illamående. Föräldrar tackar Anna Wahlgren för hennes uppfostrarhandböcker och sova-kurer och det må vara hänt att dessa varit till hjälp. Allt är inte av ondo. Däremot är jag chockad över dessa personers totala avsaknad av kritiskt tänkande och förminskande av Anna Wahlgrens övergrepp mot sin dotter. Agerandet avfärdas som något vem som helst hade kunnat gjort och att så var det på 70-talet. Att alla har ”lite skit” i hörnen och att den som inte syndat ska kasta första stenen. Stå på dig Anna, vi är på din sida, skriver mammor och pappor och mormödrar (nu vet jag inte hur många av dessa kommentarer som Anna W:s egna vänner eller hon själv skrivit och publicerat, en del av dem är påfallande lika i tonen och uttrycken).

Jag vill säga: det Anna W gjort mot Felicia är inte lite slarv. Det är inte något var och en av oss skulle göra mot sina barn om vi var i ett pressat läge. Jag är själv uppväxt på 70-talet och kan intyga att 70-talet i sig är inte ett alibi för att man ska misshandla småbarn och låta barn gå hungriga. Jag är uppväxt med föräldrar som respekterat mig och älskat mig och som vare sig misshandlat mig eller utsatt mig för kränkningar.

Att det som hände med Felicia uspelade sig för flera decennier sedan gör inte saken mindre vedervärdig. Att Anna W är författare och konstnär gör inte att hennes barnmisshandel och övergrepp och härskarteknik och tyranni på något sätt faller i en mindre dålig dager. Jag vill fråga er, alla ni som skickar era hyllande ord till Anna W och tackar för allt hon gjort för er, skulle ni göra detsamma för en man som misshandlat sina barn? Skulle ni skicka ert stöd till andra som skadat barn och som gjort dem så trasiga att åratal av terapi knappt räcker till för att läka såren?  Ja, det finns visserligen personer som skickar kärleksbrev till dömda brottslingar i fängelserna men jag har svårt att tänka mig att dessa personer är vid sina sinnens fulla bruk. Skäms ni inte, alla ni mormödrar och mammor, när ni nu hyllar och stöttar Anna W som med berått mod misshandlat sin dotter och barnbarn och nu  inte ens har ryggrad nog att säga förlåt?Era ord är som spottloskor på Felicias upplevelser. Ert förminskande och förnekande är ytterligare misshandel av en redan sargad människa och hennes kamp för ett värdigt vuxenliv. Barnet Felicia, tänker ni på henne? På den lilla flickan som mobbades av sin egen mor samtidigt som modern lärde ut hur barnen skulle uppfostras i Sverige och utomlands? Fråga er själva det och se om ni kan se er i ögonen. Nej, alla har inte denna skit i sina hörn. Men er normalisering av barnmisshandel lägger stenar på bördan för dem som kämpar för att få upprättelse mot sina barndoms tyranner.

Det vänder sig i magen på mig när jag läser de modererade inläggen på Anna Wahlgrens gästbok.

Skämmes, tammefan, vill jag säga och samtidigt tvätta rent ögon och öron från mänsklig dumhet och ondska.

Jag är den eviga Elden,
Alla krafters hjärta,
Den oförskräckta anden.
Jag är sanningen och ljuset,
Jag har styrkan och äran i min makt.
Min närvaro
Skingrar de mörka molnen.
Jag är den utvalde
Att tämja Ödets makter.

JAG ÄR DRAKEN.

23/1 2012 – 9/2 2013 infaller Drakens År i det kinesiska horoskopet.

Det är Vattendrakens år denna gång (det finns ju fem element):

Metall (på kinesiska: 金, pinyin: jīn)
Trä (på kinesiska: 木, pinyin: mù)
Vatten (på kinesiska: 水, pinyin: shuǐ)
Eld (på kinesiska: 火, pinyin: huǒ)
Jord (på kinesiska: 土, pinyin: tǔ).

Själv är jag en Trä-Drake (13/2  1964-1/2 1965), enligt horoskopet generös, omtänksam och SOLID. Ja, där ser man! Att jag är drake kom kanske inte direkt som någon överraskning eftersom jag som liten var fanatiskt intresserad av drakar, fast jag först i vuxen ålder blev medveten om att detta faktiskt också var mitt kinesiska tecken. Jag skrev långa berättelser om drakar och gjorde egen forskning i ämnet och även i vuxen ålder älskar jag fantasy där drakar är närvarande. Ja, de finns faktiskt på riktigt. Det är vad jag tror i alla fall.

Drakens År ska vara ett år av energi och framgångar, siar horoskopet. Varför inte plocka russinen ur kakan och helhjärtat tro på att det kan bli så? Nu laddar vi oss med drakkraft, alla sköna människor! Sådär, spänn vingarna och flyg! Bara du själv är ditt hinder – världen ligger öppen.

Denna vecka har varit fylld av Felicia Feldts bok ”Felicia försvann” och mina känslor och tankar inför ett monstruöst föräldraskap vars efterdyningar utspelar sig för öppen ridå.Det handlar inte om vanligt mammaslarv. Det handlar om övergrepp, misshandel och vanvård. Jag har skrivit en text på Newsmill och jag har twittrat en del medan det hela rullats upp i sin fulla styrka inom mig. Jag ska säga att jag är omtumlad och chockad och skakad, om än inte till 100% förvånad. Eller, så här: Jag är förvånad över vissa komponenter i dramat. Inte över andra. Ingenstans dementeras bilden? Tvärtom, alla tiger. Eller instämmer. Får mejl från grannar och fd klasskamrater. Alla är samstämmiga: ”Har bara väntat på att sanningens ka komma fram.. Har bara väntat på att något av alla dessa barn ska ta bladet från munnen…”
What goes round, comes around som det heter. Det jag är mest förvånad över är etablissemangets och medias behandling av Felicia Feldt, som är ett vuxet barn som idag väljer att berätta om sina erfarenheter i bokform. På flera håll har indignerade röster höjts om att detta är över gränsen. Man vill ta ifrån Felicia rätten att berätta sin historia. Hon ska alltså hela sitt liv bära sina trauman inom sig, klädsamt stoppa dem under lås och bom. Betyder detta att offer för misshandel och övergrepp alltid ska tiga? Ska förövaren gå fri? Eller bara ifall förövaren är en kändis? Ska vi behandlas olika? Säg detta till någon som till exempel blivit våldtagen och slagen. ”Sluta gegga”. Möjligen bör hon ta det hela ”privat” med sin mor, men inte smutsa ner andra utrymmen med denna opassande gegga. det är en ”familjeangelägenhet” menar kritikerna, och som sådan bör den tas inom hemmets fyra väggar. Kanske mellan fyra ögon? Tala ut med morsan nu, Felicia, säger mediaeliten. Ta inte hedern av mig, fyller Anna Wahlgren själv i i ett så kallat öppet brev där hon på 10 rader avfärdar sin dotters vittensmål med en iskall härskarteknik.

För det är nog just denna härskarteknik som blir AW:s fall. Det är denna som Felicia fruktar och det är på grund av denna som Felicia till slut inte kan hålla sig från att servera sin sanning i en bok. Öppenhjärtig. Skakande. Det är vittnesmål om en barnexpert som kränker och plågar sina barn, som dominerar och styr. Inte bara familjen drabbas. En 16-årig pojke som fosterhemsplaceras hos AW blir sexuellt utnyttjad av den då drygt 30-åriga 6-barnsmamman. I 1,5 år! Han säger sedan själv, ”hon har förstört min syn på kvinnor”. Är det bara jag som kommer att tänka på Kapten Klänning? Om en man gjort liknande, hade nog omgivningens dom inte varit lika mild. Men vår syn på övergrepp skiljer sig mellan manligt och kvinnligt. En 16-årig flicka som är i beroendeställning och som utnyttjas sexuellt av en man, får oss att se rött. En gosse i motsvarande position kanske får lära sig något nyttigt för livet? Personligen tycker jag det är äckligt.

Men det är inte slut där. Boken skildrar en labil, nyckfull, elak och sadistisk mor. AW uppfinner ”mobbningdagen” där ett av syskonen stöts ut och behandlas som paria av resten av familjen i en hel dag. Kokt kallt fiskhuvud till middag. Dagen efter kan det vara barnets födelsedag. Då hyllas det lilla mobboffret. För att det lärt sig uppskatta detta bättre. Det vänder sig i magen på mig. Det fortsätter. Enligt Felicias minnen är AW berusad ofta, försvinner och lämnar de små barnen vind för våg, straffar med hårda örfilar så blodet rinner. Inte nog med det. Syskonen är undernärda, äter möglig mat, nekas kontakt emd sina pappor och utsätts för sexuella övergrepp av familjens manliga vänner som stundom bor hos AW. Fester och samlagsstön kantar barnens vardag. När Felicia senare försöker påtala AW:s alkoholism avfärdas hon. ”Får man inte ta ett litet glas vin”? Samma argument som alla alkoholister alltid kör. Förnekelse. Felicia skuldbeläggs som familjens lilla rebell. Som en mytoman och psykiskt störd. Men AW misshandlar sitt barnbarn och är full när hon har sovskola med andras spädbarn. Ni måste själva läsa boken. Jag förstår att Felicia inte har lust att försonas.

Dessa övergrepp. ”Jag är världens bästa barnuppfostrare” säger AW och slår sig för bröstet. Hon har ingen skam i kroppen utan klättrar upp på sin piedestal. Hon är stark och karismatisk och vacker och lever ett häftigt liv i mångas ögon, ärver pengar och byter män som andra byter strumpor. Ungarna är fina och många och hon är så stark, ensam uppfostrare och sån pli hon har på barnen!  Ingen ifrågasätter. Kanske är det ingen som vågar?
Jag har läst AW:s böcker, både Barnaboken (stundom mycket underhållande och välskriven, det kan jag inte ta ifrån henne, men inte läste jag den som rättesnöre, nej, snarare som dokument över en svunnen tid), samt Mommo, ett kvinnoliv, den självbiografiska berättelsen i tre delar. Den är fantastisk läsning men den fyller på något sätt luckorna i Felicias bok, den bekräftar bilden av den barndom Felicia beskriver. Utan att AW tar med de smutsiga detaljerna så är det en precis spegling av tillvaron så som Felicia minns den. De afghanska studenterna till exempel, de olika papporna, den nya lillebrodern som alla älskar men som rycks bort i späda år. De ständiga uppbrotten, AW:s känslighet och lynnighet. Barnens flock, familjeflocken, och dess ansvar. AW var emot dagis, men nog hade hennes barn mått bra av att slippa från hemmets tyranni! Motsägelsefullt blev ideologin också ett bakslag.

Om mitt sista möte med AW kan jag säga så här: Jag kan förstå att folk, i synnerhet små barn, kunde både älska men samtidigt skrämmas av hennes person. Vi skulle intervjuas på Ulla Winblad, av Expressen, hon, den tidigare drottningen i barnuppfostran, jag, den lilla adepten, kronprinsessan. Hon med barnaboken, jag med nyutkomna Barnliv. Anna beställde vin till lunch, trots att hon körde bil. Själv drack jag Ramlösa. Efteråt sa reportern: ”Tänk att du så systerligt försökte ge henne stöd!” Medan jag själv bara blev fnyst åt. Som om jag inte var vatten värd, som om min bok var kattskit. Jag tänkte, hon är äldre. Hon är redan mormor. Hon har gått före mig. Jag ska visa henne respekt. Om hon hade varit min mor? Det vågar jag inte tänka på.

Jag ska inte bli mer långrandig än så. Vill bara säga att jag anser att samhället, medmänniskor, alla vi som tror oss vara goda medborgare, har ett kollektivt ansvar för barn som Felicia, som finns runtomkring oss, som i skrivande stund lider. Vi måste våga säga ifrån när en förälder super, när ett barn far illa. När jag läser fjäsket för AW på hennes gästbok blir jag illa till mods, men tänker, detta är människor som påminner om en hjärntvättad sekt, de har ännu inte läst Felicias bok. De måste kunna se klart på situationen, våga inse att även en idealiserad person kan svika.

Låt historien om AW inte passera obemärkt! All beundran till Felicia för hennes mod, och jag hoppas att AW slutligen gör det enda rätta. Ber om en ordentlig, om än senkommen ursäkt. Det är aldrig försent att bli nykter.

Länkar:

Boken Felicia försvann på Adlibris

Boken Felicia försvann på Bokus

Min artikel om AW/FF och barns rätt att skriva om sina föräldrar  på Newsmill

STORA MAMMADUELLEN – Jag och AW om föräldrarollen mm i Expressen, oktober 2005

Cecilia Hagen i Expressen om sitt möte med AW

Anna Wahlgrens gästbok

Hej alla fina, är nu tillbaka vid mitt skrivbord här i hemmahuset och känner hur detta nya år ska börja med massor av roliga jobb. Är faktiskt utvilad och sugen på att ta i! Även om flygresan tillbaka från Sri Lanka var allt annat än angenäm, dels lång, trång och skumpig och turbulent och sen innehöll den en landning jag inte önskar min värsta fiende och dessutom satt jag bredvid en indisk man som hade ett väldigt speciellt sätt att snarka på, han liksom visslade med näsan, ”the snark à la India”, den var väldigt störande att lyssna på i över 10 timmar… kroppen känns inte helt i fas kan jag berätta. Ändå är jag pigg nu, gick upp 06.30 och tvättade alla våra mögliga kläder, herregud fukten på Sri Lanka! Ska du åka dit så ta bara med dig nån lätt trasa du kan dra över din bikini plus flipflops, alla andra kläder o skor är bortkastade, ingen klär upp sig, landet lever kvar i lite hippieaktigt 70-tal där alla säckar runt osminkade och nerklädda och det är jättetrevligt, man behöver verkligen inget särskilt med sig.

Ska visa lite mer bilder har jag lovat och det kommer en bildkavalkad nu:

Här är jag ute och spatserar på landsvägen nedanför oss, i skymningen, man vänjer sig vid den galna trafiken och även att det är högertrafik, men första dagen är man livrädd, bussarna kör som galningar! De kör om hejvilt och på kvällen (mörkret faller becksvart 18.30) är det massor av cyklar ute utan belysning. Hjälm? Reflex? HAHAHA sånt kan de inte stava till. Bussarna kör med öppna dörrar o man får hoppa på i farten.

För ovanlighets skull en tom väg…

Längs vägen och längs hela Sri Lankas södra kust kan man se dessa hus, så kallade tsunamihus, som stått öde sen den ödesdigra 26 december 2004. Sri Lanka drabbades hårt, runt 40.000 människor dock och många fler fick sina hem förstörda, och överallt är tsunamins spår ytterst synliga. Vi slungades tillbaka i tiden genom alla dessa tysta vittnesmål om havets förödande kraft. Innan tsunamin fanns här många fler hotell och restauranger vid stränderna, nu har vissa stränder byggts upp igen medan andra står och förfaller. Just detta hus finns i Ahangama och är väldigt vackert trots att det är en ruin.

Havet ger och havet tar… I år är tydligen havet på södra Sri Lanka ovanligt vilt för årstiden, med starka strömmar och höfa vågor. Sri Lanka är ett surfparadis men runt Ahangama och Koggala, som är icke exploaterade stränder, är det just inga surfare. de håller mer till i Welligama och Mirissa och sedan österut, vid Arugam Bay. De öde stränderna är dock mer spännande för mig som är en strandälskare av rang. Jag bryr mig inte om caféer och solstolar, jag vill ha det ödsliga, sanden, snäckorna, korallerna och vågornas brus. Kan sitta och titta på havet i timmar och bara gå barfota i vattenbrynet, utan mål.

Lite Robinson-liv är aldrig fel…

Så här kan de också se ut, till höger vittnesmål om tsunamin, som ägde rum för 7 år sedan. Alla stränder är givetvis inte på detta sätt, men just på denna sträcka ligger en vall av stenar och huset är inte renoverat.

Nu något helt annat, är man intresserad av antikviteter kan man fynda spännande föremål från tex gamla tempel eller från Sri Lankas kolonila perioder (holländsk och brittisk). Man kan fynda trots att vissa föremål är väldigt dyra med Sri Lankas mått mätt. Detta är från en inredningsbutik i Galle Fort, som är en del av Galle, stad på södra sidan ca 2 timmar från Colombo.

Maten är ett kapitel för sig, här serveras vårrullar med grönsaker och ketchupsås. Lankeserna är dåliga på att salta, däremot är det mycket råsocker och curry såklart. Basmaten som äts till frukost, lunch o middag är ris och daal, linscurry. Annars är det mycket skaldjur och fisk och kyckling. Kött göre sig icke besvär. Själv har jag ätit vegetariskt i 2 veckor och det känns helt rätt, har inte saknat biff ett endaste dugg. Finns en lokalt gjord yoghurt som säljs i lerkärl som är superbillig och fantastiskt god, det och lokal frukt som papaya, mango, ananas och minibanan plus lite lönnsirap på, är en fantastisk frukost/måltid, missa inte om du åker hit. Maten på krogen är superbillig men billigast är de friterade knytena eller eggrollsen som man köper i stånd på gatan, de kostar ca 2 kr/styck och man är proppmätt hela dan.

Nere i Galle Fort, finns många söta gator att vandra på.

Mitt i Galle Forte ligger en Montessoriskola. Lankesiska barn har vita skoluniformer, med röda slipsar till. Denna skola lever en del på bidrag från välvilliga och från donationer och är under återuppbyggnad.

Te är en viktig exportprodukt och vi köpte förstås med oss. Orange Pekoe är min favvo.

En hel del poolbad blev det också trots att vi hade havet på 100 meters avstånd. Simmade varje dag före frukost och kramades med Ingrid!

”Vår” hund Bobby även kallad Bobbsan och Bobben. På TPV fanns det en stackars hundmamma som födde valpar när hotellet byggdes och nu är hundmamman Molly kvar plus en av hennes barn, dvs Bobby. de är hotellhundar och adopterades raskt av Ingrid. Ni fattar vilka tårar som gråtits när vi skulle hem! De här hundarna är så himla goa i personligheten, typ världen snällaste och gillar att ligga i famnen som bebisar. Vi saknar dem mycket…

Ingrid fyllde 10 den 1 januari och såklart måste man sjunga o ha tårta på morgonen även om man är på Sri lanka, så vi hittade en lankesisk chokladtårta med dekor och glasyr och allt plus ljus som man annars har i Buddhatempel, och det blev rätt bra fast ljusen är lite överdimensionerade… Ingrid fick en klocka i present plus kläder vi köpt på plats. det finns jättefina tyger och klänningar och kjolar och saronger, en klänning kostar ca 40 kronor… på stränderna kan man också köpa billiga små trasor och annat smått och gott.

Min snygga karl tar sig ett dopp.

Så här kan det se ut om man vill köpa lite husgeråd på Sri Lanka.

Vi har färdats mest med tuk-tuk, här är några av grabbarna på väg. Tuk-tuk får det plats ca 4 pers i och kostar runt 100-200  för en heldag. En resa går på kanske 30 spänn. beroende på vart man ska. Först är man ju lite skärrad särskilt när bussarna kör om men sen normaliseras man och njuter av vinden i ansiktet och den puttrande hastigheten. (nej de kör inte så fort, ca som en moppe).

Har fått lära mig att den finaste kokosnöten heter King Coconut och det är den du ser till höger, en orange frukt man kan få serverad som drink, det är också den som aporna älskar. Frukten här är billig såklart och finns att köpa överallt längs vägarna.

…liksom fisken. Här i Welligama, som har en hamn och som är en fiskeby (bland annat). Killen i rosa skjorta är Dinal som bor i Welligama och som hjälpte oss mycket med allt möjligt. En riktigt bra och trevlig kille. LIksom andra på SL, folk är överlag väldigt vänliga och trevliga och hjälpsamma.

Här är vi i Yale nationalpark som ligger längre österut ca 3-4 timmars bilfärd från Ahangama där vi bodde. Att se en elefantfamilj 20 meter från jeepen var helt fantastiskt, vi blev tårögda allihopa. de var vackra och modiga men även lite scary en stund då de gick fram till bilarna… nyfikna men så stora! och så hade de små elefantbebisar med sig som de förstås ville beskydda. Inträde till Yale kostar ca 120 kr per person och man måste hyra en jeep med chaufför för att ta sig runt där, vilket man gör under en flera timmar lång skumpig färd på leriga vägar. Jeepen hyr man för ca 300 kr. Detta är inte dyrt med våra mått mätt. Glöm att köra bil själv dock, en galen chaufför är förutsättningen för att man ska fixa detta.

Mer tjusiga djur:

Infart till Yala:

Gänget i jeepen, det var en hel del uppsluppna skratt och vitsar, bland annat om andra turister

Mat kan man med fördel köpa för ca 3 kr styck i ett stånd som detta. Nej, ingen blev magsjuk på vår resa men då har vi preppat oss me Dukoral. Åt allt, även sånt som inte skulle passerat svenska hälsovårdsmyndigheter (och kanske inte lankesiska heller):

Inget Sri Lanka utan tempel! de är många, i olika storlekar, och på kvällen finns Buddha med blinkande neon. Dagtid kan man gå in i templen och säga en bön eller offra ett ljus eller blomma eller lite mat till den store.

På Unawatuna beach finns denna brittiskägda vegetariska restaurang som är väldigt mysig, är du i krokarna så avlägg ett besök och ät deras curry eller jordnötsstekta grönsaker! Även veganer kan äta här.

På onsdagarna är det grönsaks/prylmarknad i Koggala, rekommenderas! Klänningar och lankesiskt godis kan köpas för den som är sugen, klänningar kostar ca 20 kr styck och godiset får man kilovis av för en tia.

Marknaden inifrån:

Kom & köp!!

Koggala beach är underbart öde, en av mina favoriter, men havet var ilskt och det var livsfarligt att bada. Fick bli promenadmys istället.

I Koggala finns också en ö (i Koggala lake) där man odlar och tillverkar kanel. Så här gör man, skalar av bark från kanelträdet och låter det torka, sedan mal man kanelen. På ön bor 5 familjer som alla arbetar med att demonstrera och tillverka kanel. Så nu har vi en tioårsförbrukning av denna krydda, många kanelbullar blir det.

Till Kanleön tar man sig med båt, då får man även passera en ö med ett fint tempel på. Allt detta i lake Koggala som efter tsunamin inte längre ärn en sötvattensjö utan numera har bräckt vatten. Finns dock en o annan krokodil här ändå.

Munken och vi.

Liten interiör från templet, kolla in kobran bakom gubben som också ber…

Avslutar så bildkavalkaden med mig o grabbarna utanför en av bussarna, Lanka Ashok Leyland står det alltid på dem, tycker det låter så spännande. lastbilarna är av märket Tata. Tuk-tukarna heter även Bajaj, de där orden snurrar i min skalle. Nu ser bussen ganska snäll ut men du ska bara se den när den kommer susande i 100 knyck med lankeserna hängande utanför, eller så dansar de disco där inne. Mycket blingbling och neon finns det och såklart en färgglad Buddha med på ett hörn.

Nere vid fortet i Galle finns flera roliga smågator med skojiga butiker och antikaffärer. Här finns delar av gamla tempel och andra historiska rariteter som vittnar om Sri Lankas (dåvarande Ceylons) tid som kolonialstat. Sri Lanka har varit både brittisk och holländsk koloni, kan den historieintresserade snabbt få veta på museet som det är gratis entré till (men stängt fredagar 12-02 för bön).

Efter besöket hos ormdoktorn är Ingrid helt frälst. ”Jag vill ha orm som husdjur!”. Denna modiga unge har jonglerat med kobror och haft en grön orm som hårband, men den bilden vill inte laddas upp, jag sparar den.

Fantastisk man med ormfarm i Welligama, har så många ormar och är specialist på att bota ormbett, man får åka en bra bit ut på landsbyggden för att hitta honom, detta är inget som en charterturist gör i vanliga fall utan vi hittade honom tack vare Dinal som bor i Welligama och kan allt som är sevärt. Vill ni ha tips får ni fråga mig

Det är inte så lätt att blogga härifrån på grund av ganska långsamt mobilt bredband, men jag vill ändå förska skicka en hälsning till er alla fina bloggläsare och tacka för året som gått och hälsa er välkomna till 2012! Vi ska ha ett bra år tycker jag. Många tycker att 2011 var en transportsträcka och det kan jag delvis hålla med om, även om året också bjöd på en hel del höjdpunkter för min del. Det har varit toppar och dalar men man ska inte klaga alltför mycket. Just nu sitter jag här på hotellet i ett rum med våra fem barn och de spelar kort och har det kul ihop, det är faktiskt otroligt kul att resa ihop med hela familjen fast vissa av barnen är stora och vuxna och har flyttat hemifrån. Vår nyårsafton blev en härlig historia med grillad fisk och skaldjur utomhus och sedan ett fantastiskt fyrverkeri som ett tag till och med kändes farligt, det var ett himla smällande, men hundarna Bobby och Molly tycktes inte ta så illa vid sig (fast Bobby är bara en valp och detta är hans första nyår). jag ska visa er en massa bilder när jag kommer hem, det blir i helgen någon gång. Kan rekommendera Sri Lanka som ett trevligt resmål, dock skulle jag kanske inte åka hit med en baby eller en alltför liten unge. Men ihop med lite större barn är det perfekt, en bra mix av äventyr och slappa. Gott Nytt År nu och God Fortsättning alla mina fina läsare! Kram.