Klipporna vid Fredhäll, igår var vattnet kallt men jag var ändå sugen på ett dopp när maken & jag klättrade likt stenbockar på stenarna, vid sidan av gångstigen (varning dock, är klipporna hala är det lätt man drattar på arslet!). En solig dag som gårdagen är det dock fröjd att hippetihoppa över stenarna. Jag känner att detta är mitt Stockholm, med alla dess natursköna möjligheter. Och broarna, jag älskar att springa över broarna. Här finns så många outforskade miljöer. När var du turist i din egen stad sist? Själv snokar jag rätt på varenda bortglömd stig, varenda möjlig, hemlig badplats. Men detta har jag aldrig upplevt: Tranebergsbron underifrån:

Det är en väldigt märklig stämning här nere i detta ingenmansland. Och ja, jag erkänner, det finns konstiga planer i en 5-barnsmors huvud, men som jag sa, jag har inga begränsningar vare sig det gäller kroppen eller psyket. Just wait ska jag överraska er. Men det sker nog framåt sommaren när vattnet blir varmare…

Är lite stum  i benen idag. Lördag: 10 km löpning samt 7 km promenad delvis i terräng, söndag: 40 min på gymmet, sedan 7 km gå, sedan ytterligare 8 km gå. These legs were made for walking/running men likväl en smula trött i dag.

Sitter på Arlanda på väg till föreläsning i Finland (Nykarleby) och tänkte passa på att svara på lite vanliga frågor jag får om skrivande. Så, här kommer de:

FRÅGA: Vad gör man om man är missnöjd med något stycke man skrivit?
SVAR: Skriv bara vidare! Stycken som du är missnöjd med kan du gå tillbaka och förbättra, men vill du få ur dig en bok får du inte låta missnöjet stoppa dig från att gå i mål. Snubblar du vid ett lopp, reser du dig och springer vidare. Samma med skrivandet: Du ska framåt, tills du passerar målgång.

FRÅGA: Det är mycket korrekturfel och grammatiska fel i min text, vad gör jag åt det?
SVAR: Samma svar som ovan. Alla fel kan rättas tll i efterhand, det hör redigeringen till. Du skriver ett första manus – det kommer du sedan få arbeta med tills det känns bra, och då har du tid att mejsla fram språk och rätta krrfel.

FRÅGA: Jag har en början och ett slut,  men har problem med mitten. Hur kommer jag vidare?
SVAR: Brodera ut med karaktärernas känslor, tankar och handlingar. Om du saknar punkter, gör ett noggrant synopsis där du punktar upp kapitel och skriver vad de ska innehålla. Detta skelett får sedan fungera som underlag för manuset. Saknar du handling, skapa fler intriger. Trassla till dina karaktärers liv. Lägg hinder i deras väg. Låt dem möta nya karaktärer som för handlingen framåt. Lägg ut villospår och bihandlingar.

FRÅGA: Jag drabbas av missmod och tycker att min bok är meningslös. Vad gör jag åt det?
SVAR: Grattis, du är en riktig författare! I alla skrivprocesser, särskilt om man arbetar intensivt med stora textmassor, drabbas man – ofta mot slutet – av en intensiv känsla av meningslöshet. Man tror inte storyn håller, man tycker inte karaktärerna är trovärdiga, man anser dialogen tråkig, ja, en massa konstiga negativa känslor och skepsis kan drabba en. Men detta är normalt. Det är en sund reaktion som får dig att vässa din kreativitet. Arbeta dig igenom den, som du arbetar dig igenom mjölksyran vid ett jobbigt träningspass. Framför allt, ge inte upp ditt skrivande!

FRÅGA: Hur lägger jag upp en bra skrivrutin?
SVAR: Se bokskrivandet som ett katedralbygge. Varje bokstav är en liten sten som läggs till, så att din byggnad växer. Avsätt en tid dagligen då du skriver, gärna vid samma tidpunkt på dygnet. Bestäm antal tecken – till exempel 1-2.000 per dag och vad som än händer, svik inte det du bestämt. Att skriva är ett hantverk och en övningssak, ju mer du övar desto skickligare blir du.

FRÅGA: Jag har en bokidé som jag tror är jättebra, men jag vet inte hur jag ska börja. Har du några råd?
SVAR: Börja med en bild, en doft, ett minne (om det är självbiografiskt du ska skricva). Skriv ner detta och väv sedan vidare. Du måste inte skriva kronologiskt, du kan binda ihop kapitel sedan. Skriv kortare stycken och se var du hamnar! Vill du skriva fiktion, gör ett synopsis där du grovt tecknar ner din historia. Skriv ner vilka dina karaktärer är och lär känna dem. Då menar jag allt, från när de föddes, datum och klockslag, till vilken mat de gillar och hur de klär sig. Familjerelationer, historik, yrke. Du måste skapa en ny värld, och vara noggrann.

FRÅGA: Vilket skrivprogram är bäst?
SVAR: Jag skriver i Word. Det är enkelt och pålitligt. Men var noga med att spara allting ofta (ibland kan word låsa sig) och gör säkerhetskopior. Andra kanske föredrar andra skrivverktyg. Det är en smaksak, men av underordnad betydelse för ditt skrivande.

Så, nu är jag tillbaka i Sverige. Skrev in i det sista, två kapitel på planet hem, det är väldigt vad bra ett datorbatteri räcker när man inte är uppkopplad. Skrivarresan blev en fantastisk upplevelse och jag vill verkligen rekommendera detta till alla er som när författardrömmar, att ge er iväg från er vanliga vardag. Man måste inte åka till Gran Canaria (även om det är väldigt trevligt och jag vill verkligen rekommendera om möjlighet finns). Man kan åka till någon väns landställe eller ett litet pensionat i Sverige eller hem till moster Frida. Bara man får vara ifred med sin text och sin bok under en längre obruten tid.
Jag började resa bort för att skriva när barnen var små, men då höll jag mig borta max 2-3 dagar, 48 eller 72 skrivartimmar då jag slapp torka snoriga små näsor, laga mat och medla mellan syskon som slogs. Jag packade dator och lite kläder och satte mig i bilen och drog iväg till en liten herrgård. Där låste jag in mig och klistrade fast rumpan på stolen. Läste manuset som jag hade med mig utskrivet och redigerade som en galning. PÅ detta sätt fick jag färdigskrivet ”sommarbarn” och stora tjocka boken ”Barnliv”. Jag minns hur jag satt och skrev som i en feber, avsnittet om barnsjukdomar. Det var mycket hundgöra som måste göras, men eftersom jag visste att tiden var knapp skrev jag tills fingertopparna nästan blödde.
Sedan dess har jag fortsatt resa min väg för att skriva böcker. Långt bort, som till Frankrike och Spanien, och nära, som till landet, där jag i somras skrev disciplinerat ute på soldäcket. Jag har skrivit vid stranden, på träbänken där, och i sängen. Jag har skrivit vid köksbordet och i soffan. Skrivit skrivit skrivit. Det är lite som med löpning, man måste bli vän med motståndet och smärtan, med tröttheten och olusten som ansätter en ibland. Ibland har jag knappt velat öppna dokumentet, har nästan varit rädd för att möta mina egna ord, rädd för att inte hitta den röda tråden, för att ha tappat språket och fantasin. Men mna projekt har inte svikit mig, eller, jag har inte svikit mig själv. I skrivandet har vilat både utmaning men ibland även tröst. Tröst när jag känt mig ledsen, besviken, osäker och rädd. Tröts när jag velat fly och försvinna. Då har mina manus funnits där och gett mig skydd och bekräftelse. Och även om jag inte alltid varit nöjd med vad jag skrivit, har det alltid känts bra efteråt. Det skrivna ordet är en pålitlig kamrat. En trogen älskare. Ge, och du skall varda given, som det heter.

Och varsågod, här få ni en gullekatt att mysa över. Hela Puerto Mogan är fullt av söta katter som faktiskt är välvårdade fast de springer fritt. Folk är snälla mot dem och ger dem mat. Rena Aristocats.

Jag skriver massor. Rutinerna är viktiga för en författare, för att man samlat ska kunna föra ett stort romanprojekt framåt. Det duger inte att avvika från den uppgjorda rutten. Så här ser dagarna ut:

05.45 – uppstigning

05.55-07.10 – träning, dvs 1 timme löpning samt styrka (armhävningar, dips, plankan, rygg) och stretch plus solhälsning mot fullmånen.Solen går upp vid 07.30.

07.20 – dusch.

07.30 – frukost. Rejält: omelett, grönsaker, yoghurt med bär. Juice. Kaffe.

ca 09 – skriva! Skriver till ca 13.

13 – lunch. mkt enkel, yoghurt, banan, nötter. iste. vatten. äts på rummet.

13-14 – skriva mer.

14-16.30 – pool, sola, läsa, slappa.

17-18 – middag.

20-22 – sista skrivpasset. Totalt blir det 30.000 tkn/dag.

Ca 23 släcks lampan, efter lite surfande, slappande, läsande.

Mari Jungstedt o jag skriver så det ryker, emellan varven springer & äter vi och umgås och diskuterar skrivandet o dess vedermödor och nöjen!

Här kommer lite bilder från Puerto Mogan, som är ett perfekt tillhåll för en författare. Lugnt, pittoreskt, harmoniskt, varmt, och soft. Utmärkt litet hörn av världen där ens bok får stå i centrum. Att det sen är soligt hela tiden gör humöret gott och energin på topp.

Gulliga gränder.

På vintern vill jag bo i ett land där gröna växter kan stå ute året om…

Husen ser ut som små dockhus.

Kvällspromenad i lilla hamnen. Som luktar gott. Ingen läbbig lukt av rutten fisk här inte. Däremot många segelbåtar med barnfamiljer i som verkar vara äventyrare och tar sig över Atlanten? Skulle inte jag våga

Nåväl. Nu har ni fått se lite hur jag har det. Återstår 3 dagar till i värmen, ska få rejält mycket mer skrivet! Men är dock på slutvarvet av Modershjärtat, den 5:e delen av Cecilia Lund-serien. Nu händer det grejer.

Sitter på min balkong och skriver, detta är andra dagen på skrivresan och jag är borta till den 18 oktober. Har packat ihop mig själv och min dator och parkerat min rumpa på stolen och ska inte flytta mig förrän den femte boken om Cecilia Lund är klar.

Det är jättelugnt här i Puerto Mogan på Gran Canaria, perfekt ort att färdigställa en roman på. Inget som stör, inga packade brittiska fotbollshuliganer, inga stora flockar av påtända tonåringar, inte heller så många rullatorstöttade pensionärer att man själv går i däck. Lagom. Och så denna ljuvliga värme, i luften, i poolen, i havet. Som ett litet författarparadis på jorden. Bara jag och mina romankaraktärer och tankarna. Jag förfluyttar mig till Lindängstorget och dess atmosfär och så allt det som händer cecilia Lunds familj. Här är det stora saker på gång, kan jag avslöja. Både i privatlivet och i det stora. I samhället. Cecilia har svåra uppgifter att brottas med – och knivig gåta att lösa.

Detta är utsikten, en underbar botanisk trädgård med växter från 5 världsdelar. Ni vet de där krukväxterna man köper som är pyttesmå, det är dessa som växer sig stora som träd här. Varför bor jag inte i ett sånt klimat? Livet är mycket enklare och man måste inte oroa sig för att himlen inte ska vara blå när man vaknar.

Det skrivs mycket och det tränas en del. Sen sitts det en liten stund på denna strandpromenad. Har med mig en författarkollega och vi peppar varandra. Det är utmärkt. När jag var i Benidorm i maj var jag helt solo, vilket blev lite segt när jag behövde lite sällskap. Nu finns M här och vi skrattar och har kul mellan de tuffa skrivpassen. Dessutom stiger vi upp tidigt och kör anpassad variant av militärträning, dvs löpning och styrka i en timmes tid mellan 06-07. Frukost på det och sen flyger fingrarna över tangenterna. Att jag kan sitta utomhus i bara ett litet linne och shorts gör skrivprocessen till en helt annan historia än att sitta hemma i Sverige, med kyla och mörker där ute och frysa rumpan av mig i tjocka strumpor.

Det är ett bra kontor, detta. Vi hörs!

Det är väl ingen big deal och så påklädd som jag är har väl knappt nån pinuppa varit? Själv gillar jag bilden, den är girlpower och kärringpower på alla möjliga vis. Jag ska berätta att det är sjukt svårt och tungt att dansa runt en stång, i alla fall om man ska åla och splitta och stå i spagat och häva sig upp o ner med bara armstyrka. Jag har stångdans som en liten hemlig hobby, det krävs sena nätter och hemliga klubbar osv för att jag ska svinga mig upp på stången men när jag väl är där kan inget stoppa mig. Är inget proffs men funderar på att ta lektioner. Det är så nära elitgympa man kan komma. Och jag gillar, som bekant, muskler.

Sen detta med underkläder. ”Raffset” om du så vill. Finns så mkt dubbelmoral och sura snipiga näsor. Folk som tycker dom ska ha neggiga åsikter om allt som inte passar deras galoscher. Att sex är farligt och fult och fel. Att en vuxen kvinna inte ska visa 3 cm hud på en bild. Kära damer och herrar, tvärtom ser jag det som en uppgift att visa att vem som helst kan göra vad som faller hen in. Att eventuell ålder inte behöver vara ett hinder. Att man kan ta hand om sig så man inte måste skämmas för att våga vara en smula lättklädd (fast särskilt näck är jag ju inte, är ju typ täckt av tyg från topp till tå). Att livet inte tar slut bara för att man fyllt 31.

20-åriga brudar som visar tuttar o plutar med mun på porrtidningar, ja, man kan fråga sig hur medvetna de är om vad de gör och vad de har för mål med sin posering. Jag som är en 47-årig 5-barnsmorsa är inget aningslöst objekt som utnyttjas av snubbar som vill ha dollars i fickan, tvärom. Jag vet exakt vad jag gör och jag har ett syfte och ett mål och det är att dra in lite cash till forskningen om kvinnors halsa. Jag vill bjuda på lite drag och fan o hans moster. Vi måste inte sitta i knytblus och gro ihop bara för att vi fyllt 40. Jag hjular runt, går ner i spagat, dansar runt en stång och tar livet med en klackspark för det mesta. Så varför inte göra detsamma?

FOTO: Bingo Rimér.