Mitt Stockholm

October 24, 2011 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Klipporna vid Fredhäll, igår var vattnet kallt men jag var ändå sugen på ett dopp när maken & jag klättrade likt stenbockar på stenarna, vid sidan av gångstigen (varning dock, är klipporna hala är det lätt man drattar på arslet!). En solig dag som gårdagen är det dock fröjd att hippetihoppa över stenarna. Jag känner att detta är mitt Stockholm, med alla dess natursköna möjligheter. Och broarna, jag älskar att springa över broarna. Här finns så många outforskade miljöer. När var du turist i din egen stad sist? Själv snokar jag rätt på varenda bortglömd stig, varenda möjlig, hemlig badplats. Men detta har jag aldrig upplevt: Tranebergsbron underifrån:

Det är en väldigt märklig stämning här nere i detta ingenmansland. Och ja, jag erkänner, det finns konstiga planer i en 5-barnsmors huvud, men som jag sa, jag har inga begränsningar vare sig det gäller kroppen eller psyket. Just wait ska jag överraska er. Men det sker nog framåt sommaren när vattnet blir varmare…

Är lite stum  i benen idag. Lördag: 10 km löpning samt 7 km promenad delvis i terräng, söndag: 40 min på gymmet, sedan 7 km gå, sedan ytterligare 8 km gå. These legs were made for walking/running men likväl en smula trött i dag.

Skrivarfrågor & svar

October 20, 2011 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Sitter på Arlanda på väg till föreläsning i Finland (Nykarleby) och tänkte passa på att svara på lite vanliga frågor jag får om skrivande. Så, här kommer de:

FRÅGA: Vad gör man om man är missnöjd med något stycke man skrivit?
SVAR: Skriv bara vidare! Stycken som du är missnöjd med kan du gå tillbaka och förbättra, men vill du få ur dig en bok får du inte låta missnöjet stoppa dig från att gå i mål. Snubblar du vid ett lopp, reser du dig och springer vidare. Samma med skrivandet: Du ska framåt, tills du passerar målgång.

FRÅGA: Det är mycket korrekturfel och grammatiska fel i min text, vad gör jag åt det?
SVAR: Samma svar som ovan. Alla fel kan rättas tll i efterhand, det hör redigeringen till. Du skriver ett första manus – det kommer du sedan få arbeta med tills det känns bra, och då har du tid att mejsla fram språk och rätta krrfel.

FRÅGA: Jag har en början och ett slut,  men har problem med mitten. Hur kommer jag vidare?
SVAR: Brodera ut med karaktärernas känslor, tankar och handlingar. Om du saknar punkter, gör ett noggrant synopsis där du punktar upp kapitel och skriver vad de ska innehålla. Detta skelett får sedan fungera som underlag för manuset. Saknar du handling, skapa fler intriger. Trassla till dina karaktärers liv. Lägg hinder i deras väg. Låt dem möta nya karaktärer som för handlingen framåt. Lägg ut villospår och bihandlingar.

FRÅGA: Jag drabbas av missmod och tycker att min bok är meningslös. Vad gör jag åt det?
SVAR: Grattis, du är en riktig författare! I alla skrivprocesser, särskilt om man arbetar intensivt med stora textmassor, drabbas man – ofta mot slutet – av en intensiv känsla av meningslöshet. Man tror inte storyn håller, man tycker inte karaktärerna är trovärdiga, man anser dialogen tråkig, ja, en massa konstiga negativa känslor och skepsis kan drabba en. Men detta är normalt. Det är en sund reaktion som får dig att vässa din kreativitet. Arbeta dig igenom den, som du arbetar dig igenom mjölksyran vid ett jobbigt träningspass. Framför allt, ge inte upp ditt skrivande!

FRÅGA: Hur lägger jag upp en bra skrivrutin?
SVAR: Se bokskrivandet som ett katedralbygge. Varje bokstav är en liten sten som läggs till, så att din byggnad växer. Avsätt en tid dagligen då du skriver, gärna vid samma tidpunkt på dygnet. Bestäm antal tecken – till exempel 1-2.000 per dag och vad som än händer, svik inte det du bestämt. Att skriva är ett hantverk och en övningssak, ju mer du övar desto skickligare blir du.

FRÅGA: Jag har en bokidé som jag tror är jättebra, men jag vet inte hur jag ska börja. Har du några råd?
SVAR: Börja med en bild, en doft, ett minne (om det är självbiografiskt du ska skricva). Skriv ner detta och väv sedan vidare. Du måste inte skriva kronologiskt, du kan binda ihop kapitel sedan. Skriv kortare stycken och se var du hamnar! Vill du skriva fiktion, gör ett synopsis där du grovt tecknar ner din historia. Skriv ner vilka dina karaktärer är och lär känna dem. Då menar jag allt, från när de föddes, datum och klockslag, till vilken mat de gillar och hur de klär sig. Familjerelationer, historik, yrke. Du måste skapa en ny värld, och vara noggrann.

FRÅGA: Vilket skrivprogram är bäst?
SVAR: Jag skriver i Word. Det är enkelt och pålitligt. Men var noga med att spara allting ofta (ibland kan word låsa sig) och gör säkerhetskopior. Andra kanske föredrar andra skrivverktyg. Det är en smaksak, men av underordnad betydelse för ditt skrivande.

Hemma i regnet

October 19, 2011 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Så, nu är jag tillbaka i Sverige. Skrev in i det sista, två kapitel på planet hem, det är väldigt vad bra ett datorbatteri räcker när man inte är uppkopplad. Skrivarresan blev en fantastisk upplevelse och jag vill verkligen rekommendera detta till alla er som när författardrömmar, att ge er iväg från er vanliga vardag. Man måste inte åka till Gran Canaria (även om det är väldigt trevligt och jag vill verkligen rekommendera om möjlighet finns). Man kan åka till någon väns landställe eller ett litet pensionat i Sverige eller hem till moster Frida. Bara man får vara ifred med sin text och sin bok under en längre obruten tid.
Jag började resa bort för att skriva när barnen var små, men då höll jag mig borta max 2-3 dagar, 48 eller 72 skrivartimmar då jag slapp torka snoriga små näsor, laga mat och medla mellan syskon som slogs. Jag packade dator och lite kläder och satte mig i bilen och drog iväg till en liten herrgård. Där låste jag in mig och klistrade fast rumpan på stolen. Läste manuset som jag hade med mig utskrivet och redigerade som en galning. PÅ detta sätt fick jag färdigskrivet ”sommarbarn” och stora tjocka boken ”Barnliv”. Jag minns hur jag satt och skrev som i en feber, avsnittet om barnsjukdomar. Det var mycket hundgöra som måste göras, men eftersom jag visste att tiden var knapp skrev jag tills fingertopparna nästan blödde.
Sedan dess har jag fortsatt resa min väg för att skriva böcker. Långt bort, som till Frankrike och Spanien, och nära, som till landet, där jag i somras skrev disciplinerat ute på soldäcket. Jag har skrivit vid stranden, på träbänken där, och i sängen. Jag har skrivit vid köksbordet och i soffan. Skrivit skrivit skrivit. Det är lite som med löpning, man måste bli vän med motståndet och smärtan, med tröttheten och olusten som ansätter en ibland. Ibland har jag knappt velat öppna dokumentet, har nästan varit rädd för att möta mina egna ord, rädd för att inte hitta den röda tråden, för att ha tappat språket och fantasin. Men mna projekt har inte svikit mig, eller, jag har inte svikit mig själv. I skrivandet har vilat både utmaning men ibland även tröst. Tröst när jag känt mig ledsen, besviken, osäker och rädd. Tröts när jag velat fly och försvinna. Då har mina manus funnits där och gett mig skydd och bekräftelse. Och även om jag inte alltid varit nöjd med vad jag skrivit, har det alltid känts bra efteråt. Det skrivna ordet är en pålitlig kamrat. En trogen älskare. Ge, och du skall varda given, som det heter.

Och varsågod, här få ni en gullekatt att mysa över. Hela Puerto Mogan är fullt av söta katter som faktiskt är välvårdade fast de springer fritt. Folk är snälla mot dem och ger dem mat. Rena Aristocats.

Det går framåt!

October 15, 2011 4 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Jag skriver massor. Rutinerna är viktiga för en författare, för att man samlat ska kunna föra ett stort romanprojekt framåt. Det duger inte att avvika från den uppgjorda rutten. Så här ser dagarna ut:

05.45 – uppstigning

05.55-07.10 – träning, dvs 1 timme löpning samt styrka (armhävningar, dips, plankan, rygg) och stretch plus solhälsning mot fullmånen.Solen går upp vid 07.30.

07.20 – dusch.

07.30 – frukost. Rejält: omelett, grönsaker, yoghurt med bär. Juice. Kaffe.

ca 09 – skriva! Skriver till ca 13.

13 – lunch. mkt enkel, yoghurt, banan, nötter. iste. vatten. äts på rummet.

13-14 – skriva mer.

14-16.30 – pool, sola, läsa, slappa.

17-18 – middag.

20-22 – sista skrivpasset. Totalt blir det 30.000 tkn/dag.

Ca 23 släcks lampan, efter lite surfande, slappande, läsande.

Mari Jungstedt o jag skriver så det ryker, emellan varven springer & äter vi och umgås och diskuterar skrivandet o dess vedermödor och nöjen!

Här kommer lite bilder från Puerto Mogan, som är ett perfekt tillhåll för en författare. Lugnt, pittoreskt, harmoniskt, varmt, och soft. Utmärkt litet hörn av världen där ens bok får stå i centrum. Att det sen är soligt hela tiden gör humöret gott och energin på topp.

Gulliga gränder.

På vintern vill jag bo i ett land där gröna växter kan stå ute året om…

Husen ser ut som små dockhus.

Kvällspromenad i lilla hamnen. Som luktar gott. Ingen läbbig lukt av rutten fisk här inte. Däremot många segelbåtar med barnfamiljer i som verkar vara äventyrare och tar sig över Atlanten? Skulle inte jag våga 😉

Nåväl. Nu har ni fått se lite hur jag har det. Återstår 3 dagar till i värmen, ska få rejält mycket mer skrivet! Men är dock på slutvarvet av Modershjärtat, den 5:e delen av Cecilia Lund-serien. Nu händer det grejer.

 

 

Skrivresa långt bortom kylan

October 12, 2011 4 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Sitter på min balkong och skriver, detta är andra dagen på skrivresan och jag är borta till den 18 oktober. Har packat ihop mig själv och min dator och parkerat min rumpa på stolen och ska inte flytta mig förrän den femte boken om Cecilia Lund är klar.

Det är jättelugnt här i Puerto Mogan på Gran Canaria, perfekt ort att färdigställa en roman på. Inget som stör, inga packade brittiska fotbollshuliganer, inga stora flockar av påtända tonåringar, inte heller så många rullatorstöttade pensionärer att man själv går i däck. Lagom. Och så denna ljuvliga värme, i luften, i poolen, i havet. Som ett litet författarparadis på jorden. Bara jag och mina romankaraktärer och tankarna. Jag förfluyttar mig till Lindängstorget och dess atmosfär och så allt det som händer cecilia Lunds familj. Här är det stora saker på gång, kan jag avslöja. Både i privatlivet och i det stora. I samhället. Cecilia har svåra uppgifter att brottas med – och knivig gåta att lösa.

Detta är utsikten, en underbar botanisk trädgård med växter från 5 världsdelar. Ni vet de där krukväxterna man köper som är pyttesmå, det är dessa som växer sig stora som träd här. Varför bor jag inte i ett sånt klimat? Livet är mycket enklare och man måste inte oroa sig för att himlen inte ska vara blå när man vaknar.

Det skrivs mycket och det tränas en del. Sen sitts det en liten stund på denna strandpromenad. Har med mig en författarkollega och vi peppar varandra. Det är utmärkt. När jag var i Benidorm i maj var jag helt solo, vilket blev lite segt när jag behövde lite sällskap. Nu finns M här och vi skrattar och har kul mellan de tuffa skrivpassen. Dessutom stiger vi upp tidigt och kör anpassad variant av militärträning, dvs löpning och styrka i en timmes tid mellan 06-07. Frukost på det och sen flyger fingrarna över tangenterna. Att jag kan sitta utomhus i bara ett litet linne och shorts gör skrivprocessen till en helt annan historia än att sitta hemma i Sverige, med kyla och mörker där ute och frysa rumpan av mig i tjocka strumpor.

Det är ett bra kontor, detta. Vi hörs!

Därför är jag kalenderflicka!

October 7, 2011 14 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Det är väl ingen big deal och så påklädd som jag är har väl knappt nån pinuppa varit? Själv gillar jag bilden, den är girlpower och kärringpower på alla möjliga vis. Jag ska berätta att det är sjukt svårt och tungt att dansa runt en stång, i alla fall om man ska åla och splitta och stå i spagat och häva sig upp o ner med bara armstyrka. Jag har stångdans som en liten hemlig hobby, det krävs sena nätter och hemliga klubbar osv för att jag ska svinga mig upp på stången men när jag väl är där kan inget stoppa mig. Är inget proffs men funderar på att ta lektioner. Det är så nära elitgympa man kan komma. Och jag gillar, som bekant, muskler.

Sen detta med underkläder. “Raffset” om du så vill. Finns så mkt dubbelmoral och sura snipiga näsor. Folk som tycker dom ska ha neggiga åsikter om allt som inte passar deras galoscher. Att sex är farligt och fult och fel. Att en vuxen kvinna inte ska visa 3 cm hud på en bild. Kära damer och herrar, tvärtom ser jag det som en uppgift att visa att vem som helst kan göra vad som faller hen in. Att eventuell ålder inte behöver vara ett hinder. Att man kan ta hand om sig så man inte måste skämmas för att våga vara en smula lättklädd (fast särskilt näck är jag ju inte, är ju typ täckt av tyg från topp till tå). Att livet inte tar slut bara för att man fyllt 31.

20-åriga brudar som visar tuttar o plutar med mun på porrtidningar, ja, man kan fråga sig hur medvetna de är om vad de gör och vad de har för mål med sin posering. Jag som är en 47-årig 5-barnsmorsa är inget aningslöst objekt som utnyttjas av snubbar som vill ha dollars i fickan, tvärom. Jag vet exakt vad jag gör och jag har ett syfte och ett mål och det är att dra in lite cash till forskningen om kvinnors halsa. Jag vill bjuda på lite drag och fan o hans moster. Vi måste inte sitta i knytblus och gro ihop bara för att vi fyllt 40. Jag hjular runt, går ner i spagat, dansar runt en stång och tar livet med en klackspark för det mesta. Så varför inte göra detsamma?

FOTO: Bingo Rimér.

Annonsen laddas.

Annonsen laddas.

Minnet av en kyss

May 17, 2013 4 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Så här i maj får jag såna starka minnesbilder av en tid som aldrig mer kommer tillbaka. Tonårssvärmeri. Femton år och med en glödande eld i bröstet, längtan ut, drömmarna om äventyret. Äventyret i form av vad? Kärlek, förstås, romantik. Passion. En längtan efter att få uppslukas, ge sig hän, i den där ömsesidigheten som ibland uppstår och som man har något slags aning om trots att man kanske knappt sett skymten av den. Längtan efter att bli sedd förstås. Att få vara den enda i någon annans ögon. Någon som rör vid din kind med sin hand, någon som uttalar ditt namn på ett sätt som aldrig går att härma. Ett par pojkläppar som säger bokstäverna så de bildar ordet. Viskar i ditt öra. En längtan efter att gå hem genom gryningen, hand i hand. Världen runtomkring försvinner men doften av hägg och syrén dröjer sig kvar. Hela naturen sväller av erotik, omsluter er, fåglarna har börjat vakna och låter yrvaket medan solen stiger. Det är lite kallt och rått i luften men pojkhanden värmer din, han håller dig hårt, som om han aldrig ville släppa.

Jag har några såna där starka romantiska minnen från min tid som femtonåring. Ett av dem vill gärna låta sig skrivas ner.

Det är sommarlovet efter nian, mitten av juni. Vi är på ett föräldrafritt party i en stor villa norr om Stockholm. Skor huller om buller i hallen, röjigt i köket, dunkande musik, men det går bra i ett friliggande hus, inga grannar som klagar. Öppen ytterdörr och mycket folk. Ölburkar på diskbänken och flödande hormoner i luften. Mitt i alltihop står jag, håret rufsigt och blicken sökande. Plötsligt är han framför mig. Lång och lite ärrig i ansiktet, inte världens slätaste tonårshy kanske, men vad bryr man sig om lite acne när hjärtat står på vid gavel och det svider i läpparna efter en önskan om att bli kysst? Och det magiska ögonblicket uppstår, hans ögon fastnar i mina och jag hör inte vad han säger, bara att han pratar med mig.

Det är han som kommer fram. Det är han som ser mig. Ingen annan tjej. Bara mig. Någonting är det som får honom att böja sig fram och jag drar in doften av honom, lite vind och lite vår och lite jeansjacka och så kanske ciggrök. Vad vet jag. Han är lång och ser farlig ut på det där heta sättet. Kortklippt hår och gropiga kinder. Och ögonen. Nånting med glittret i dem. Sympatin är omedelbar, som alltid i såna lägen. Det är bara han som gäller.

Osynliga band bildas sekundsnabbt. Båda vill helst hångla direkt, men på nåt sätt lyckas vi ändå prata ytterligare meningslösheter i några minuter. Men strax därefter lämnar vi köket och går in i ett mörkt rum där det finns en soffa. Sen är det jag som sitter grensle över honom och munnen får äntligen sitt och vi är nära nära, hans händer om min midja, mina händer om hans nacke. Han är perfekt att kyssas med, våra munnar är starkt kompatibla, hans skäggstubb river mig lite på hakan men hans läppar och tunga är lena och följsamma och hans mun är lagom stor mot min och lagom våt och lagom varm och underbart härlig. Inte en sån där för blöt eller slapp eller torr eller stressad. Utan bara fantastisk och god och fuktig och omslutande, så där så jag vill drunkna och aldrig komma till sans. Det går bara inte att få nog av de där kyssarna men då och då gör vi ett kort uppehåll och ser på varandra i halvdunklet, ungefär som om vi båda vill försäkra oss om att detta händer på riktigt, att ingen av oss drömmer. Jag vill komma ännu närmare, vill ha mer och hårdare, men någonting stör oss, vi tvingas avbryta. Jag är helt trygg med att det ska bli en fortsättning, jag är instantly förälskad, vet inte ens vad han heter men det spelar ingen roll, det måste bara till något mer. Min kompis kommer fram till mig och drar i mig och viskar att han är full och det kanske han är, jag är själv inte helt nykter men tillräckligt för att ha fått mersmak på de där förunderliga kyssarna, de där varma händerna som tar på mig, den där kroppen som är så tätt tryckt mot min.

Vi har inga mobiltelefoner på den tiden. Det enda man kan göra är att lämna ut sitt telefonnummer hem– om någon ber om det – och hoppas att han ska ringa, eller att man ska ses på nästa fest, som man tror och önskar borde äga rum snart. Jag tar reda på vad han heter och var han bor och han bor verkligen inte nära mig i förorten utan i en lägenhet i stan. Vem är jag för honom? Ett hångel på en fest? Det är han för mig med, men sen, allt eftersom tiden går och vi inte ses, växer minnet till nånting mer. Jag börjar dagdrömma om honom, om den där korta stunden av närhet, om kyssarna som smakade så löftesrikt och hett. Från ett vanligt hångel förvandlas han till en myt och blir en förlorad drömprins. Jag fantiserar om hur vi springer in i varandra, hur vi återigen hamnar på samma party, i något kök någonstans, men trots att våra vägar skulle kunna korsas så gör de inte det. Det enda som finns kvar är minnet av kyssarna, och frågorna som hopar sig.

Livet har sina lustiga kringelikrokar. Sommaren går och vi ses inte igen. Inte på stan och inte på någon fest. Jag börjar undra om han ens är verklig? Eller har jag hittat på alltihop? Något nummer bytte vi aldrig, och trots att jag vet var han finns – hans föräldrar står i telefonkatalogen – är det inte på den nivån att jag slår numret och ringer upp. Eller gör jag det? Ringer jag upp och lägger på? Kanske. Det har jag i så fall förträngt. Jag är inte särskilt framfusig som femtonåring, och på den tiden ringer inte tjejer hem till killar de hånglat med en gång på fyllan.

Sommaren tar slut. Jag lämnar Stockholm och börjar på internatskola flera hundra kilometer från huvudstaden. Alla hångel slutar inte lyckligt. Alla kyssar leder inte vidare. Alla snabbförälskelser bjuder inte på en fortsättning. Många är inte menta att bli något mer heller och jag kan väl i efterhand tycka att det var fint så. Den där flammande hettan, tonårskillen som bara försvann och lämnade ett vemod efter sig. Allt måste inte leda till något. Det är rätt vackert med de där mötena som förblir hängande i luften. Utan framtid. Utan vardag. Utan att kärleken blir till en vana, rutin, slentrian. Ett oavslutat tonårshångel lever för alltid konserverat i ett glimrande skimmer av saga och illusion, en företeelse som aldrig någonsin kommer att solkas av verklighetens grå förutsägbarhet. Och ändå går det inte låta bli att undra, så här många år senare. Vad hade hänt om vi mötts igen?

Vackra Portugal!

May 16, 2013 3 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Tog en liten avstickare till Portugal, som kändes rätt land att åka till just nu. Runt Sagres på Portugals sydligaste spets är det inte särskilt tättbefolkat och Atlanten berättar spännande godnattsagor för den som vill lyssna. Om sjöfarare som Vasco da Gama och Magellan och andra äventyrliga män som tog sina båtar och drog jorden runt till kartans vita fläckar. Rätt över från mitt rum ligger USA och New York, ska vi ta en simtur?

Mitt ute i den vackra naturen bland röda sandstensklippor och delar av kontinentalplattan som stupar rätt ner i havet har det schweizisk-singaporianska paret Roman och Chitra Stern byggt ett resort med 132 hus och bungalows, Martinhal. Närmaste staden är lilla Sagres, alla surfares våta blåsiga dröm, och man flyger till Faro för att komma rätt. Sen är det ca 1,5 timmes bilfärd för att nå lugnet i Martinhal. Det sägs att energierna är extra gynsamma här ute, och luften är så välgörande att min hosta försvann under de tre dagar jag vistades här. Inte undra på att man förr skickade lugnsjuka till havet på kurort! Här ute var det rena rama hälsoboosten.

Här är hela Martinhal från luften, jäkligt imponerande att bygga något så mäktigt och samtidigt ta hand om fyra barn!

Martinhals huvudbyggnad vilar på en majestätisk klippa med utsikt över Atlanten.

Ägarna själva valde att satsa på en stor familj, och fyra barn har det blivit hittills (jag frågade aldrig om det är slut nu, yngsta sonen är två år) och det var när deras egen familj expanderade som de insåg att det behövs fler hotell där familjen och barnen står i centrum. Martinhal är faktiskt ett av de barnvänligare hotellen jag varit på, med lekplatser och barnpooler och barnvänliga boenden och egenlagad barnmat och lyxigaste barnmatstolarna som går att se. Ungar i alla åldrar är mer än välkomna och det finns barnpassning för allt från minsta bebisen till den tuffaste tonåringen. Föräldrarna kan vara trygga hela tiden, det finns lekplatser och barnpooler och det är verkligen ett paradis för den förälder som vill koppla av och samtidigt ge ungarna mycket roligt att göra.

Det är sir Terence Conran som designat all inredning på Martinhal och det märks och känns, atmosfären är harmonisk och skönt avslappnat designad. Vilket jäkla jobb, med tanke på att alla villor och bungalows är lite individuella… här ser du Martinhals reception.

Min bungalow med värsta lyxiga havsutsikten! Älskade mitt rum. Badrummet var lika stort som vardagsrummet hemma (nästan).

Här är utsikten över poolområdet. Varje morgon bjuds det yoga och pilates för den morgonpigga. Jodå, jag deltog, och längre ner får du bildbevis! Poolen är 28 grader, vattnet i havet inte riktigt lika varmt i maj, men framåt juli tar det sig. I detta kalla vatten kan man se delfiner och längre ut, om man har tur, en och annan hammarhaj. Fisken du äter här är lokalt fångad liksom skaldjuren. Överhuvudtaget så äter man närproducerat här i Sagres, och ekotänket är långt gånget.

På den här lilla krogen vid en av surfarnas favvostränder fick vi ett slags skaldjur som jag aldrig ätit innan, ser ut som tummen på en mc-handske? Jag som är skeptisk åt ändå och det smakade hyfsat, havsvatten… vågar du smaka? Annars är det vita vinet från lokala vingårdar och man kan lätt dåsa bort några timmar i solen medan surfarna jagar Vågen därnere. På Martinhal kan man få surfkurser om man vill, överhuvudtaget är det ingen hejd på aktiviteterna: Vandring, cykling, paddling, allt du önskar. För den som vill ha en aktiv semester kan man hålla igång dygnet runt och hålla kiden sysselsatta också.

Kusten vid Sagres bjuder på vidunderliga utsikter. Och här finns också Europas sydligaste spets, St Vicente.

… och citronträd där citronerna är mogna så här års i maj. Jag vill bo i ett land där det växer citronträd! jag vill sitta under ett lemon tree! Jag vill jag vill jag vill! KLimatet här är faktiskt väldigt skönt, det är inte så hett ännu, kvällarna och morgnarna är svalare… sen blir det tokvarmt framåt juni-juli men ändå så blåser den svala Atlantbrisen lite lätt mest hela tiden. men man får akta sig för brännskador, solen tar ordentligt och jag blev duktigt röd om axlarna.

 

Man får vara försiktig när man ser på utsikten, här en bild från vår västkust-safari… Kanterna smular sig, sandjorden kan vara farlig. Där nere flockas surfarna.

Visst är det rena strandporren? Jag som är tokig i stränder klickade av bild efter bild. Denna “praia” är nästan öde, bara några glada hippies i folkabussar. Plus nudister. Och hemsnickrade vindskydd. Robinson-paradis!

Men sen är det ändå lite skönt med civilisation. Dusch. Mat. Kylskåp. Vi vandrade med en guide i flera timmar längs kusten, det organiseras vandringar, både kortare och längre, i Martinhals regi.  Som sagt ingen behöver sitta uttråkad på detta eminenta ställe.

Och här är bildbeviset på yoga-deltagandet! Arla morgonstund nere på Praia de Martinhal. Japp, jag står stadigt med skallen i sanden.

Dame Edna kom på besök en kväll….

Och så här kan det se ut i en av strandvillorna. Sir Terence Conran som sagt. Framför allt den där lampan ville jag sno med mig hem, men det lät sig inte riktigt göras…

Vi flög med Norwegian till Faro och tog sedan bil till Martinhal. Priserna för vad inkvartering med halv- eller helpension varierar, också utefter säsong, men prislistan hittar du här.

Jag ska åka tillbaka för att skriva bok. Tänkte jag. Bara jag, havsutsikten, den lätta brisen, de goda energierna, den otroligt vänliga personalen och sedan ljudet av vågorna som slår mot stranden, en musik som är rogivande men aldrig monoton. Visste du att Portugal dessutom är otroligt förmånligt för äldre, alltså om du är pensionär? Det är ett skattefritt leverne man kan unna sig på gamla dar här. Well, själv skulle jag lugnt kunna tänka mig att flytta till Martinhal imorgon, vem vet, kanske jag till och med lär mig surfa på nån seniorkurs…. undrens tid är inte förbi än!

Sanningen, dimensionerna och supergalaxens gåta

April 29, 2013 3 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

I min närhet pågår ständiga diskussioner. Om rätt och fel. Om känslor. Om sånt som finns men inte syns. Alla hävdar sin åsikt, tror sig veta. Men ju fler dagar jag lever på jorden blir jag allt mer övertygad om att ingen faktiskt sitter inne med den totala sanningen. Eller så här: Sanningen har olika ansikten. Kommer i olika skepnader.

Det som för någon är en sanning kanske är lögn för den som går bredvid? Summan av subjektiva upplevelser, erfarenheter, av allt som bygger en människa. Forskning, vetenskap, men också en röst inuti hjärtat. Insikter som inte går att mäta med statistik eller laboratorieexperiment. Var börjar och var slutar vi? Vem vet var känslorna tar vägen? Eller vad de består av. Vinden kan du inte heller ta på men den är i allra högsta grad konkret. Den påverkar oss trots att den är osynlig.

Att tala om en kraft större än vi själva kan förefalla flummigt, men om du tänker efter finns där oerhört många sådana krafter. Kan du göra något åt molnen, åt solen, åt årstidernas växlingar? Force majeure kallas det, vulkanutbrottet, åskan, lavinen. Krafter som är större än du själv. Gud, kanske. Eller bara naturen, allt som flyter, allt som vi är en liten del av. Föds gör du och sen får du en begränsad tid på jorden. En skärva av en sekund, några sandkorn i vinden. De där små små kornen som skingras vid minsta lilla pust, men som ihopklumpade av fukt kan ligga still vid dina fötter.

Jag är rätt övertygad om att det finns en dimension bortom den som är synlig för ögat, bortom det som kallas för vårt intellekt. Sånt som kallas för intuition, instinkt, sjätte sinne eller ESP (Extrasensory Perception). När jag bodde i Paris för många år sen jobbade vi hårt på att utveckla vårt ESP. Med trägen övning gick det att påverka sinnet. Som att veta vad en viss person tänkte. Som att skapa en situation som var till ens fördel. Är tämligen säker på att den tidens övningar öppnat en dörr i mitt medvetande. Kanske var det därför jag kallades för transsylvanska spöktanten? Ibland är det som om jag kan se igenom saker. (Men skulle aldrig låtsas som om jag hade en kristallkula eller sätta mig i nån grotta och började spå händer! Nä, mitt ESP utspelar sig på en annan nivå. En privat sådan. Den är bara min och den kommer så att förbli. Men kusligt nog råkar jag ibland känna på mig sånt som inte går att förklara.)

Det finns något som forskare inte kan mäta. Energier låter åter flummigt, men kanske är det just vad de är, energierna, som långa tankeströmmar som skär genom tid och rum. Jag vill gärna se ett sånt energiflöde som en medvetandets mexikanska golf, värme som strömmar genom sånt som är kallt och som tinar upp det frusna. Drömmarnas värld. Sammanträffanden. Ibland möter man en människa man tror sig känna sedan tidigare, trots att man kanske kommer från olika världsdelar eller i helt skilda sammanhang. ”Sök andligheten så kommer den till dig” sa någon. Sak samma med intuition. Det är som styrketräning i hjärnan, med övning och öppenhet kan man närma sig de där osynliga dimensionerna.

Kanske är det för att jag är ett barn som kommer från ett extremt vetenskapligt hem. Atomforskare och matematiker, läkare och docenter i strålningsbiologi. Evigt gissel med atomer och partiklar. Mikroskop och strikta tabeller. Tillbringade somrarna bland fysiker med sovfrisyrer på CERN. Det som inte syns finns inte. Ateister är de också, flera av mina familjemedlemmar, rätt igenom. Något snack om andliga dimensioner ville man inte lyssna på. Men barn revolterar. Barn går sin egen väg. Och vad är egentligen kvantfysik annat än rätt kvalificerade sagor? Precis som de svarta hålen som lär omge vårt universum. För att inte tala om den nya supergalaxen. Första gången jag läste om den blev jag yr.

Hur kan vi bara tro att vi med våra små begränsade förstånd fattar allt som pågår? Hur kan vi vara så förmätna att vi slår fast att ingenting oförklarligt finns. Tanken på de extra dimensionerna ger tröst. I gränslandet är allt möjligt. I gränslandet tar ingenting någonsin slut. Den fysiska kroppen är av underordnad betydelse. Kärleken är oändlig. Sanningen kan se ut på många olika sätt. Och nej, jag har inte intagit någon sinnesförändrande substans. Imorgon är det Valborg och jag ska prata på Ålstensängen såsom årets Valborgstalare. Inte fan behöver man supa när man är innehavare av en styck mänsklig hjärna. Den tar dig med på en tripp helt utan hjälpmedel. Bara du släpper taget och låter dig bjudas in.

Älskade supergalax. Äventyret finns inom dig. För alltid.

 

 

 

 

Tillbaka till 13-års landet

April 24, 2013 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Föreläste för 300 sjundeklassare i Karlskoga i morse. Ett Folkets hus fyllt av hormoner och jeans, pigga ögon, converse och kepsar. Ljusa hår och mörka, fniss och målbrottsröster som bara hjälpligt hölls ner av spridda hyssjanden. Så mycket oro och lust, rastlöshet och liv i dessa 99:ors kroppar. Ändå satt de och lyssnade, mestadels tysta. Så långt jag såg var det inte så många som sov.

Jag slungas tillbaka där och då. Till mitt eget trettonårsland. Idag kan jag undra vem hon var, den långa smala tjejen med cendréfärgat (rätt ofta ganska fett) hår, klädd i bussarong och Marilynjeans så tajta att de knappt tillät andning. Hon som var både vuxen och barn i en och samma pubertala kropp. 13. Året då mensen kom och håret blev ännu mer hopplöst. Då huden i ansiktet ömsom blänkte, ömsom stramade. Året då den frostblå ögonskuggan generöst kletades på, och matchades av läppglans med jordgubbssmak. Året då jag trånade efter än den ena, än den andra killen. Ölfylla och hångel och olycklig kärlek. De som ville ha mig var jag inte intresserad av, de andra såg mig inte. Förutom då apsnygga C. Som verkade älska mig på riktigt men som jag avfärdade för ”han var inte smart nog”. Brains var viktigt. Redan då.

Jag slukade Erica Jong och Kerstin Thorvall och Hans-Eric Hellberg förstås och huvet var fullt av snusk. (Det började redan innan 13, långt tidigare faktiskt.) På nåt sätt var det svårt att härbärgera allting, för drömmarna var så mycket större än förmågan, och trots att jag var uppfylld av mig själv så var jag samtidigt osäker. Sjuan, då började man ju i Bergtorp, med de farliga åttorna och niorna, med brudarna i astajta jeans och trädojjor som bolmade i rökrutan (ja, detta var på rökrutans tid!) och nerspottade uppehållsrum och en jävligt störig attityd. Och där fanns R. Killen med det usla ryktet. Killen i OBS-klass. Killen alla var rädda för. Killen som jag började kriga mot.

Det var i sjuan det hände. Det som kom att prägla mitt trettonårsland. Fejden med R. Hatet som växte. Min övertygelse om att det jag gjorde var rätt. Trots att R var “farlig”. Ändå lever han inom mig nu, så många år senare. Jag ser hans ansikte framför mig. Hör honom prata.

Känslorna väcktes samma kväll, efter att vi vart osams flera veckor innan. R. hatade mig av olika skäl, precis som jag hatade honom, men som det kan bli i trettonårslandet försonas man oväntat, utan att man knappt ens vet hur det går till.

Natten är kall och man fryser där man går till ungdomsgården, för det är disco, och det är Tom Robinson Band och 2-4-6-8 Motorway som strömmar ur högtalaren och man är skiträdd att stöta på R för det har gått rykten om att man skulle få se tegelväggen inifrån, och det är ju knappast kul när hotet kommer från en snubbe som är huvet längre och har stort svart hår och när man VET med sig att man förtjänar spö för det man gjort är oförlåtligt. Men så står han plötsligt framför en och musiken gör att stämningen blir lite film och man väntar på smällen, men istället börjar han prata och man hör sig själv mumla ”förlåt” och det sker nåt märkligt för han tar emot ursäkten men inte bara det. Det är ett magiskt ögonblick som för alltid etsar sig fast i en trettonårings hjärta, det är ett sånt ögonblick som för alltid kan plockas fram oavsett om hjärtat blir 31 eller 100.

För det som händer är att ni plötsligt verkligen ser varandra där i skumrasket och omvärlden tonas ut och musiken fyller er och ögonen fastnar. Hans svarta i dina ljusare mörka. Hans ögonfransar är så långa och hans hud så mycket brunare än din och hans mun är fylld av vita tänder som nu syns för han ler. Han ler mot dig och lägger händerna på väggen bakom dig, liksom ramar in dig. Och du slutar andas för rädslan förbyts i något skönt och varmt som fyller dig, han är nära nu och du känner hans andedräkt, den är fuktig och doftar gott, han är närmare ändå, du vill dra honom till dig, men du gör det inte, du låter honom bara hända. Och innan du fattar är hans läppar mot dina, han kysser dig, sen viskar han ”det är okej, allting är okej”. Och du känner en känsla som är så obeskrivligt ljus och aldrig har Tom Robinson varit så bra som just nu. Imorgon tänker du. Eller på måndag. Då jävlar. Då är det du och jag, R.

Men sen går R. Han går och du längtar efter att se honom igen och det bubblar i ditt bröst och rädslan är långt borta. Men han går, försvinner. Kommer inte tillbaka.

Vad du inte vet i det ögonblicket, den där stunden på discot, är att kyssen du fick kanske var den sista som R. någonsin gav. Att dina lite stela läppar nog var de sista flickläpparna som mötte hans.

Lyckligtvis hann du säga förlåt. Han hann förlåta dig. Du vet ingenting om vad som händer bara några timmar senare, du vet ingenting om att R aldrig mer kommer tillbaka. Du dansar lite och går sen hem genom kvällen och kryper ner i din säng med ett hjärta som fyllts av en sällan känd förväntan.

Men filmen tar slut här. Det blir ingenting mer. Döden gör ett ovälkommet inhopp på scenen och tar med sig den svarthåriga pojken i din dröm. På måndag vajar flaggan på halv stång på skolgården. Folk står med bleka ansikten i klungor och talar lågmält. Ryktena går. Skvallret vet inga gränser. Många gråter. För R finns inte mer.

Hans liv fick ett vidrigt slut. En stulen bil, en panikslagen grabb, en polisjakt som ledde till en våldsam krasch.

R blev 15 år.

Detta minne är kanske mest det mitt trettonårsland befolkas av.

Idag var jag tillbaka.

 

 

 

 

Min borderlineälskare Amsterdam

April 22, 2013 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Amsterdam är en älskare i raden, en rätt ödmjuk en som samtidigt kan anta de märkligaste skepnader och bjuder både pittoreska vyer och samtidigt känslomässiga utmaningar. Smeker så ljuvligt och slår så hårt.

Åh Amsterdam. Du är en sån ombytlig jävel. Kärleken du ger är beroendeframkallande men samtidigt förvirrar du mig. Hur gör du? Och varför?

Du retas med en hand full av underbara kullerstensgator och hus i tegel och tulpaner och barn i manchesterbrallor i cykelkärror, små caféer intill kanalerna och husbåtar med sköna soffor att hänga i. Amsterdam! Du förför min själ och vaggar in mig i ett skönt continentalt mood där jag ser mig själv iförd träskor, bakandes surdegsbröd i någon nyrenoverad väderkvarn. Kanalerna, de där vindlande vattenfyllda dikena där sparrisen växer intill  i sina sandiga bankar. De där högresta människorna med vackra anletsdrag som pratar så himmelskt märkligt. Kroketter och indonesisk soya. Blomsterhav och korsvirkeshus. Ostindienfarare och blåvitt porslin.

Jag klär av mig för dina ögon, Amsterdam, vill vara naken och rusig med dig. Kyss mig, din luffare. Lägg dina erfarna händer på mina höfter, gunga mig till stjärnsmällar likt vågorna som slickar den Flygande Holländarens skorv. Sov med mig. Ledsaga mig genom den fuktiga natten, låt månskärvan lysa över oss. Ditt ansikte på kudden, skäggstubben, ögonlocken som är tunna trots dina maskulina drag. Du tar tag i mig med din arm, drar mig intill.

Underbara sköna sensuella Amsterdam, ge mig mer. Men mitt i natten vaknar du plötsligt och vilddjuret inom dig blottar tänderna.

Med ens är smekningen brutal, hårdhänt. Du far över min kropp med en hänsynslöshet jag inte kunnat förutspå. Det är de andra, kvinnorna i Red Light district, alla de där kropparna som ålar bakom sina glasrutor, dränkta i det rödrosa ljuset som barmhärtigt photoshoppar kurvorna intill perfektion. Det är de där ögonen, så vackra och ändå så hårda, munnarna som ler men som förblir slutna. De långa benen, rumporna, brösten. De spelar en roll, men du är deras värd, Amsterdam, de finns där, de drar för skynket, säljer sin kropp. Vad händer med alla dessa flickor, vem äger dem, varför har de valt som de gjort? En av alla de tusentals män som passerar går in, förhandlar om pris. Det är svårt att inte föreställa sig vad som händer sedan, bakom det fördragna skynket, bara några meter bort. Du gör illa mig nu, Amsterdam. Du har lockat hit mig men när jag ställer en fråga skrattar du mig bara rått i ansiktet.

Hon är en annan av dina undersåtar, kvinnan i coffeeshoppen som lägger fram menyn med knarket. Hon säljer hela spektrat av sinnesförändrande substanser, precis som så många av alla hennes kollegor. Skolflickorna går in, köper ett rus. Proffspundaren tänder på. Cannabisdimman ligger tung och det är så normalt, så normalt det du gör med mig, den där smekningen som övergår i strypgrepp. Jag ligger på kullerstenen och blöder, jag andas knappt, jag är naken och värnlös inför dig, Amsterdam. Du gör som du vill med mig.

 Morgonen efter är du idel sol. Båtarna som åker över kanalerna. Alla de små butikerna med söta små klänningar. Du bjuder mig frukost, färskpressad juice. Du ler. Håret är tillrättalagt och barnen leker på gatorna. De målar med kritor, hoppar hage. Din kyss smakar mynta och kanel, din andedräkt bär inte ett spår av nattens fylla. Så frisk du ser ut! Så levande och intressant. Jag glömmer bort. Jag väljer att blunda. För dina fingertoppar mot min kind gör mig lycklig. 

Jag älskar dig, viskar du.

Amsterdam.

Som sann borderlineälskare fyller du mig med passion.

Men den är inte enbart ljus.

Bakom nästa tulpanodling lurar ett mörker.

Nattsländan!

April 19, 2013 4 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

I dag kan jag äntligen publicera omslaget till “Nattsländan” som är den sjätte romanen i serien om Cecilia Lund. Den kommer ut 19:e juni 2013. Varsågod, här kommer också baksidestexten på boken.
När Cecilia vaknar upp på sjukhuset efter en mindre hjärtinfarkt vet hon med isande visshet att hennes liv måste förändras. Det känns omöjligt att gå vidare i äktenskapet, drömmen om en familj som håller ihop för alltid går i kras.

Även för systern Susanna väntar dramatiska förändringar och härigenom svetsas systrarna samman mer än någonsin. Susanna visar oväntad handlingskraft trots att hon ställs inför sin tuffaste utmaning. Medan Cecilia kämpar med att komma på fötter och hitta ny balans i livet försöker hon också komma tillbaka i sin yrkesroll. Hon återgår till arbetet på förlossnings- kliniken samtidigt som avdelningen drabbas av ett hårt slag: chefsbarnmorskan Tatiana försvinner spårlöst. Cecilia borde förstås lämna ärendet åt polisen, men kan inte låta bli att engagera sig. Långsamt går sanningen upp för henne – och den är mer skrämmande än någon kunnat tro.

Nattsländan är den sjätte romanen i serien om barnmorskan Cecilia Lund. De fem tidigare heter Bedragen, Systerskap, Hittebarnet, Tigerkvinnan och Modershjärtat.

 

Trevlig helg!

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

April 18, 2013 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Själv poserade jag lite snyggt så där utanför sommarhuset. Sommarskrivbordet var tillfixat så att jag kunde slå mig ner där och reflektera över litteraturens underbara värld. Håret var långt och ljust. Solen värmde så pass att en tunn klänning passade som klädsel. Jag håller i en AA-bok. Och i min egen drömfångare. Skrivboken som fylls med idéer om vad som ska hamna i böcker. Ett moodboard över skrivandet. Jag har världens bästa jobb. Jag får betalt för att fantisera och skapa en låtsasvärld. Barndomens dockhuslek har blivit ett yrke. Jag flyttar mina små karaktärer dit jag vill. Jag leker med dem. Bestämmer över liv och död.

Jag övar mig på att leva i nuet. På att stanna upp i ögonblicken och tycka om dem. Det är inte alltid lätt. Jag har en tendens att dröja kvar vid det som varit. Vid att blicka framåt. Fantisera. Och det är inget fel i det. Problem blir det när man gräver ner sig i gamla oförrätter, när sinnet snöar in på vad som kunde ha varit. När man ångrar för mycket. Det där ångrandet, det är så energidränerande. Det tjänar noll till. Man ska absolut lära av sina misstag, men att bara sparka på sig själv är sällan konstruktivt.

Jag är optimist. Optimismen i mig har dock många gånger lett till att jag blivit besviken. Som liten byggde jag alltid upp luftslott, hade orimliga förväntningar. Trodde att allt skulle bli fantastiskt! besvikelsen kom alltid som ett brev på posten. Det jag hade föreställt mig överensstämde sällan med verkligheten. Har sen dess lärt mig att något sänka förväntningarna. Lyckas inte helt men jobbar på det.

Men jag är också östeuropé. Och som sådan är jag misstänksam. Mixen av att ha illusioner om hur grymt allt kommer bli och samtidigt vara skeptisk mot folks avsikter/budskap är inte alltid lätt.

Nåväl. Jag ska inte skriva så mycket mer. Jag publicerade denna sommarbild i dag eftersom sommaren känns vanvettigt avlägsen just den här regniga dagen. men optimisten i mig säger att den kommer snart. Den vill inte lyssna på skeptikern som envisas med att hävda att vi går en ny istid till mötes.

Puss på er.

 

Kärleken och döden har samma färg

April 18, 2013 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Läser att författaren, kritikern och filosofen Thomas Anderberg gått bort. Han har skrivit en fantastisk text om själen som är vacker på det där klarsynta vemodiga och genomkloka sättet. Läs den! Och stanna upp en stund. Reflektera.

Memento mori. Kom ihåg att du ska dö. De där dagarna du klagat på och minuterna du avskytt, de kommer aldrig mer tillbaka. Ögonblicket du äger är nu. Gårdagen måste du släppa.

Att förlåta är att ge upp hoppet om en bättre eller annorlunda gårdag.

Morgondagen vet du heller ingenting om. Det tjänar ingenting till att oroa sig. Det är ingen idé att bygga katastrofvisioner eller låta rädslan växa. Det blir som det blir. Det blir alltid bara som det blir.

Inte heller kan du påverka andra människor dit du vill. De går sin egen väg. Jag ser så många medberoende som hotar och gråter, som vädjar och lovar, som kontrollerar och lider. Bindningar till personer med missbruk gör ont, skadar oss själva men även dem som är sjuka. Ändå trillar vi dit hela tiden,  tror att vi genom våra handlingar kan styra andras beteenden. Ger oombedda råd. Blir frustrerade när råden inte följs. Fyller våra liv med “borden”. Så oklok är människan. Denna lilla lilla insekt som kryper runt på planeten jorden.

I dag lyssnar jag på Aden.

Kärleken och döden har samma färg: Röd. Franskt, tungt, lika regnvått som himlen. Men ändå fint.

Livet är kanske inte alltid bra. Men det är det enda du har.

 

Angelique, Angelique

April 16, 2013 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

En väldigt duktig tatuerare är hon, Angelique Houtkamp.

Kanske åker jag och besöker henne snart.

Medberoende-måndag

April 15, 2013 3 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Jag har kämpat med mitt medberoende i många år och det har varit en brokig resa, ibland upp och ibland ner. Det tål att fundera över vad som lett en till den man blev, även om det egentligen är oväsentligt… Eftersom svaret är komplext och aldrig kommer att lämna en helt tillfredsställd. Kontentan är att jag pga medberoendet många gånger gått ganska hårt åt mig själv. Inte varit snäll helt enkelt. Utan dömt mig hårt. Skällt ut och ondgjort mig och sparkat.

Medberoendemänniskor ställer oerhört hårda krav på sig själva. Man måste vara bättre än perfekt för att duga. Man sätter andra individer i centrum för sitt liv utan att bry sig om sig själv. Man går all in med känslor och försöker styra och kontrollera. Eftersom detta aldrig kan lyckas blir resultatet frustration och harm. I förlängningen blir den medberoende deprimerad eller destruktiv.

Jag har läst Melodie Beattie “Bli fri från ditt medberoende” förr, började på 2000-talet, då när det svängde som värst. Ska erkänna att jag på den tiden inte till fullo kunde ta in vad hon skrev. Jag var kanske fönekande… Det gjorde för ont att erkänna att jag kvaddade mitt eget liv.

Jag tog upp boken i går igen. Och nu kan jag verkligen se vad Melodie menar. Medberoendet utgår inte enbart från andra människors missbruk/sjukdom/destruktivitet, även om det är en bra grogrund. Medberoendet är ett virus som smittar dig och biter sig sedan fast. men det finns hopp. det är inte lätt men det är enkelt att bli fri. Dockär det ett livslångt engagemang. Vi som är lite kvaddade, vi måste anstränga oss lite extra för att kunna släppa taget. För att hitta lycka i det lilla. För att göra upp med kontrollbehovet som kontrollerar oss.

I dag kan jag andas lite lättare.

I dag är ännu en dag då jag tar ett steg i rätt riktning.

En mycket användbar bok.