Katerina Janouch

Sexton år av moderskap

Åttonde september 1995. 1 minut över midnatt kom han, min andra son, en rosig och bestämd ung man. Ljust hår och en bekymrad rynka i pannan. De små nävarna knutna, som ett svar på all världens lidande koncentrerat i en purfärsk babys uttryck. Ta emot mig, morsan, håll om mig, farsan. Jag är här nu och ni är utvalda till att ta hand om mig… Vi log och grät och kysstes och höll gossen som en klenod i våra händer. Doften av den nyfödde, så intensiv, så flyktig. Blicken i ögonen, så outgrundlig. Ren var han, liksom skimrande, en bok med oskrivna blad och oändliga möjligheter. Vi bar honom med oss, försiktigt, ut i verkligheten, ut i den fuktmättade grå septemberförmiddagen. En komplett varelse med hjärta och lungor, med små ben och näsborrar. Jag satt på en sten på parkeringsplatsen utanför Danderyds sjukhus medan vi väntade på taxi. Tidig hemgång kallades det, att vandra ut inom tolv timmar från förlossningen. Vi hade varit där i knappt tio.

Han föddes lätt men  lät vänta på sig, 14 dagar över tiden. Det var förfärligt heta dagar de där dagarna sensommaren 1995, då tropisk värme turades om med åska och skyfall. Vattennivån nådde ibland över anklarna på Torsgatan där vi bodde och de smutsiga strömmarna brusade ner i avloppen utanför husen. Vi vandrade Vasaparken i skymning, höll varandras händer och talade om framtiden. Visste inte om barnet var en pojke eller en flicka, visste inget om tvåbarnschock (där hemma fanns ju redan en 6-åring), visste noll om vad som väntade oss. Sensommaren var ljus och vänlig och viskade av möjligheter. Som om gud la sina händer på oss, lovade att skydda oss. Vi vävde våra drömmar av ungdomligt övermod och av det stoff som en graviditet innebär, allt är möjligt och inget är svårt. För aldrig är man mer levande än när man väntar på att ett barn ska komma till världen. Aldrig är man så i händelsernas centrum, så helig och samtidigt så skör.

Vi vandrade på lätta fötter och med gott humör. Hur såg h*n ut? Mammas kynne, pappas mun, eller hur skulle det bli? Vi väntade på kärleken, på den allra största, hur den skulle förändra oss. Vad den skulle ge. Otåliga, absolut, och samtidigt insvepta i ett lugn. Snart.

Sen låg han där på köksbordet, bredvid mjölkpaketet och gurkan i sitt plasthölje. Klädd i mjuk liten sparkdräkt med elefanter, mössan över det nykläckta huvudet. Hungrig och bestämd. Självklar och samtidigt så behövande. Sonen var en stark karaktär från första sekunden. Som bara blev lugn till Elvis och när han blev buren runt, runt. Älskade lille man. Barnet som var en bit av mig och en del av dig.

Sexton år, vi har passerat skratt och tårar, trots och bråk. Skor som blev för små och byxor som blev för korta. Tallrikar som slängts i golvet och protester mot hårtvätt. Febrar och förkylningar, tidiga morgnar på dagis. Jular och födelsedagar. Första moppen. Första skoldagen. Nu – ut i livet. Gymnasiet. Om några år är det studenten. Sedan – fortsättning på den där boken, vars sidor fylls i medan åren går.

Det är en ynnest att få vara med om äventyret. Jag säger det alltid, jag säger det även i dag. Och när jag blundar kan jag närhelst jag vill känna den där stunden då jag sitter på stenen, med ett nyfött knyte i min famn. Den stunden finns för alltid, resten av dagarna som kommer.

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  10 Kommentarer
  1. katerina-janouch skriver:
    !

    Åh kram Anna! Ja, dessa underbara barn.

  2. katerina-janouch skriver:
    !

    Tack Åsa, du är alltid så vänlig, blir alltid glad av dina kommentarer! Kram!

  3. katerina-janouch skriver:
    !

    Tack Kati! Kram!

  4. katerina-janouch skriver:
    !

    Jag vet Jessica! Tack för fina ord! Och grattis till din dotter, javisst var det en supervarm sommar… Kram!

  5. katerina-janouch skriver:
    !

    Hej Nettan, jag kommer gå djupare in i olika karaktärer i de kommande böckerna! Tack och kram!

  6. Jeanette skriver:
    !

    Katerina, du vackra människa! Du skriver så otroligt fint, och dina böcker om Cecilia Lund är verkligen kanonbra. Jag har en fråga gällande just den bokserien, och det är om Cecilias systrar kommer att bli skildrade mer ingående i någon av böckerna? Det skulle vara jättekul att lära känna Maria och Susanna mer på djupet. Kram från Nettan

  7. Jessica skriver:
    !

    Du är bäst! Skriver så bra. Har också en 95:a. Dock född i juli, kom ihåg den varma sommaren. Det blev en tjej för mig. Har skrivit till dig angående henne ibland. För att få råd, för jag tycker att du är så klok.

  8. Kati skriver:
    !

    Du skriver underbart! Man kan liksom se dig hur du sitter pá stenen…

  9. Åsa skriver:
    !

    Tack för fin text att läsa så här på morgonkvisten.
    Bra o vacker var du i tv igår också! Som alltid..
    Det var tur du gav lite balans i sexfetisch snacket;) Jag hade inte heller velat ha en sådan rektor till mina barn…verkar inte helt safe..
    Ha de bra!

  10. Anna skriver:
    !

    Näe, nu grät jag en tår. Det händer inte ofta. Vad kan vi göra med alla de punkter av kärlek som händer oss, mer än att försöka vårda & förvalta dem på det sätt som vi begriper är det bästa möjliga? Vi får små barn, små punkter i livet, produkter av Mirakel.
    De minns oss lika väl som vi minns dem. Vi formar varandras äventyr, gråter och skrattar på grund av oss, tills vi dör.