Arkiv för september, 2011

Kör hårt

Ju mer man gör desto mer får man gjort. Igår blev jag lite trött men det löste sig. Jag åkte iväg och pratade om bilar och erotik på ett urtrevligt event hos Upplands Motor, vet ni om att man kan gå på gym där medan de servar ens bil? Det hade jag ingen aning om men blev genast lite sugen på att hänga runt där och få bilen ompysslad.

Hursom. Just nu håller jag på och läser Åsa Mattssons och Caroline Roosmarks bok om Kerstin Thorvall, ”Dagarna med Kerstin” och det är en mkt fin liten bok, om Åsas möten med Kerstin… om en åldrad kvinnlig författares tankar och längtan och reflektioner. Jag måste säga att jag tycker att Åsa är grymt duktig på att porträttera Kerstin i ord, sedan är Caroline (fotografen) fantastisk på att avbilda Kerstin i bild. Om jag var en Kerstinängel skulle jag le i min himmel, vilken vacker tribut till en av den svenska litteraturens största. För det är hon. Orättvist åtgången på många sätt, i egenskap av sin gränslöshet, i egenskap av att vara medelålders kvinna med en SEXUALITET (hujedamej! får tanter verkligen KNULLA?) och en mor som inte alltid satte barnen i första rummet, i alla fall inte som hon skildrats i andra sammanhang. Sonen Gunnar har skrivit en kritisk bok om sin mor (måste läsa den), enligt Kerstin själv var barnen besvikna och skämdes när hon hade skrivit ”Det mest förbjudna”. Av Åsas texter förstår man väldigt mycket. Mycket av Kerstins ångest över vad som varit. Kanske en önskan om att inte bli så hårt dömd. Ett slags resignation. En ledsnad och i det också en upproriskhet. Om kvinnliga konstnärers villkor. Ä det förenligt, konstnärskapet och kreativiteten? Jag sitter själv här i mitt rum och det är dags att laga mat (är ensam ikväll) och Ingrid säger att vi ska göra rent i råttornas bur men jag skriver, bara skriver, kan inte slita mig, vill ta vara på orden. och skulle kunna skärma av mig, glömma min vardag, ibland blir orden som en svallvåg som sveper bort mig från allting, som får mig att försvinna.

Åh, Kerstin. Så mycket hat du fått och så många som inte tålde dig, som blev provocerade och fyllda av äckel inför det du gjorde och det du skrev. Kritikerna, de manliga, men även kvinnorna. Du själv var inte särskilt snäll heller, kanske inte heller så sympatisk, men vem är jag att döma, vem är jag att tycka att man alltid måste lägga huvudet på sned och le? Kerstin, du gick din egen väg. Sårade andra, ofta kanske mest dig själv. Inte var du helt stadig, arg blev du, en gång även på mig, i sammanhanget där unga kvinnliga författare skrev om sex. Jag tror du kanske kände dig lite hotad. Du hade svårt för att bli gammal. Du hatade det. Jag förstår dig. Det är fan inte lätt.

 

Hörni, läs boken, den är bra. Den är faktiskt riktigt jävla skitbra. Tack Åsa och Caroline!

 

Sex i bilen!

Bilen och dess erotiska laddning, det är vad jag ska prata om ikväll, och faktiskt finns det några platser kvar ifall just du vill komma! Det är avfärd från city kl 18 och man får bubbel i bussen, sen ses vi på Upplands motor och pratar sex och det blir mer att äta och dricka och så får man en finfin goodiebag. OSA till upplandsmotor@skuggeco.se om du vill komma! Sorry för detta snabba varsel men så kan det vara i livet ibland. Jag själv gillar spontanitet, ibland blir det bättre än att skriva in ett event i kalendern tre månader innan och när det väl är dags så har man glömt bort det.

Ska snart skriva en snutt om min bindgalna bokmässa också, men först alltså, välkomna till Upplands Motor!

 

 

Väder att älska, rörelse att sluka

Nu ska jag säga nåt bra om vädret för en gångs skull. Jo, så här, jag älskar detta septemberväder. Jag älskar det högt och dyrt. Ni vet när man känner den där mättade doften av astrar och chrysantemum i trädgårdarna? När fukten målar bladen glittriga och luften är hög och klar om morgonen. När äpplena mognar och bladen börjar skifta i gult. När himlen är så skimrande blå och de vita molnen fladdrar förbi som en påminnelse om att regnet kan komma. Och sen kommer det, regnet, det öser ner, men det är ljummet och skönt och jag blir genomblöt ända in under alla lager av kläderna och genom skorna men jag älskar det ändå. Jag går och jag springer och jag trampar stadens asfalt, längs med vattnet, utmed husfasaderna, i parker, över broar. Jag försöker ta vara på varenda minut av detta väder, av den här septembermånaden som känns som den allra första och den allra sista.

Igår. 6-7 km i piskande regn, vattnet som strilade ner över ansiktet. Sen kom solen och värmde och vinden svepte bort molnen och utsikten över Västerbron var milsvid, åt alla vädersreck. Blev 6-7 km till men denna gång i eftermiddagsvärme och luft som andades av syre (och en smula avgas). Stadshuset  reste sig stolt och faderligt över fjärden och Norr Mälarstrand låg prydligt och småborgerligt tamt där det alltid ligger. Kungsholmens brutna tak med sina poetiska konturer. Över Långholmsparken det där magiska skimret. Sen småstadskänslan vid Lilla Essingen. Och himlen, öppen över oss alla, över bilar och cyklar och alla dessa vandrare som trampar asfalten precis som jag.

Ni vet att jag älskar Per Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad” och alla böckerna i serien. Jag brukar tänka tillbaka, hundra år i tiden, jag tänker på alla dem som gått före mig här, som kanske upplevt en september som denna. Det är en tid att vara tacksam för.

I dag. City tur och retur, till fots, som nästan alltid. Broarna och prången och gyttret nere vid Norra Ban. Sen tillbaka, över Kungsholmstorg och Mälarens kluckande vågor. Känslan sitter i länge, heter det. Det bästa är att man tvingas sakta ner när man går, det går inte att hetsa och stressa, när man transporterar sig till fots tvingas man se detaljerna, man möter medmänniskors ansikten, får hälsa på hundarna som leker glatt och bekymmerslöst. Man kan inte rusa iväg utan får ta sig dit man ska i den takt benen bär en. Det är en sann ynnest.

Jag tänker på rörelsen som att det är mat min kropp behöver. Vad är det som krävs för att man ska må bra? Äta, sova och röra på sig. Jag äter liksom den här motionen, en dag utan sömn mat och rörelse är inte bra. Jag tänker, har jag fått i mig dagens rätt dvs dagens motion? dagens gång? Dagens jogg? Dagens armhävning? Lika viktig som frukost. Som lunch. Och som middag. Jag blir hungrig på att gå, på att använda kroppen. På rullande stenar växer ingen mossa. Och så vädret ovapå det. Det är så nära perfektion man kan komma.

Kram på er alla.

Septemberstress

Kära fina ni, hoppas ni har det bra där ni befinner er. Själv somnar jag med lite ont i magen på grund av att jag vill hinna med så mycket och ändå lyckas jag inte riktigt stuva in allt i dagarna som går. Vet inte vad det är men det är som om tåget rusar och låter bli att stanna vid perrongen. Är halvvägs i min nya roman och tänker mycket på mina karaktärer och deras öden, vad som ska hända dem. Det är stora saker på gång för Cecilia Lund och hennes familj, saker som inte enbart gäller dem själva utan som också omfattar mycket större händelser i samhället. Nutiden är intressant men också skrämmande ibland, känns som om vi människor på många sätt är långt från varandra?

Nästa vecka bär det av till Prag och sedan bokmässan i Göteborg. Min pappa fyller 80 och ska firas i hemlandet och sen ska jag sätta mig på planet och ge mig in i mässans tokiga virvlar. Har en anspänning inför det, det är som att kastas in i en centrifug. Härligt och fantastiskt och jag är så glad att få vara del av den där karusellen men samtidigt kan jag vara orolig för stressen. Stressar ni upp er på förhand för saker? Jag vet ju att allt fixar sig när jag väl är där. Ändå, så här veckan före, bultar hjärtat. Liksom hoppar inuti mig.

Ja, jag vet att jag ska ta det lugnt och så men har så svårt för det. Dock kanske vi ses på söndag på Djurgården där jag o Mari Jungstedt ska rocka rockring ihop med 1,6-miljonersklubben? Aktiviteter för hjärta och kropp, massa sköna kvinnor och frisk luft. Jag hoppas vi ses! Sen sticker jag och begår bokmässa. Längtar och bävar på en och samma gång.

Sexton år av moderskap

Åttonde september 1995. 1 minut över midnatt kom han, min andra son, en rosig och bestämd ung man. Ljust hår och en bekymrad rynka i pannan. De små nävarna knutna, som ett svar på all världens lidande koncentrerat i en purfärsk babys uttryck. Ta emot mig, morsan, håll om mig, farsan. Jag är här nu och ni är utvalda till att ta hand om mig… Vi log och grät och kysstes och höll gossen som en klenod i våra händer. Doften av den nyfödde, så intensiv, så flyktig. Blicken i ögonen, så outgrundlig. Ren var han, liksom skimrande, en bok med oskrivna blad och oändliga möjligheter. Vi bar honom med oss, försiktigt, ut i verkligheten, ut i den fuktmättade grå septemberförmiddagen. En komplett varelse med hjärta och lungor, med små ben och näsborrar. Jag satt på en sten på parkeringsplatsen utanför Danderyds sjukhus medan vi väntade på taxi. Tidig hemgång kallades det, att vandra ut inom tolv timmar från förlossningen. Vi hade varit där i knappt tio.

Han föddes lätt men  lät vänta på sig, 14 dagar över tiden. Det var förfärligt heta dagar de där dagarna sensommaren 1995, då tropisk värme turades om med åska och skyfall. Vattennivån nådde ibland över anklarna på Torsgatan där vi bodde och de smutsiga strömmarna brusade ner i avloppen utanför husen. Vi vandrade Vasaparken i skymning, höll varandras händer och talade om framtiden. Visste inte om barnet var en pojke eller en flicka, visste inget om tvåbarnschock (där hemma fanns ju redan en 6-åring), visste noll om vad som väntade oss. Sensommaren var ljus och vänlig och viskade av möjligheter. Som om gud la sina händer på oss, lovade att skydda oss. Vi vävde våra drömmar av ungdomligt övermod och av det stoff som en graviditet innebär, allt är möjligt och inget är svårt. För aldrig är man mer levande än när man väntar på att ett barn ska komma till världen. Aldrig är man så i händelsernas centrum, så helig och samtidigt så skör.

Vi vandrade på lätta fötter och med gott humör. Hur såg h*n ut? Mammas kynne, pappas mun, eller hur skulle det bli? Vi väntade på kärleken, på den allra största, hur den skulle förändra oss. Vad den skulle ge. Otåliga, absolut, och samtidigt insvepta i ett lugn. Snart.

Sen låg han där på köksbordet, bredvid mjölkpaketet och gurkan i sitt plasthölje. Klädd i mjuk liten sparkdräkt med elefanter, mössan över det nykläckta huvudet. Hungrig och bestämd. Självklar och samtidigt så behövande. Sonen var en stark karaktär från första sekunden. Som bara blev lugn till Elvis och när han blev buren runt, runt. Älskade lille man. Barnet som var en bit av mig och en del av dig.

Sexton år, vi har passerat skratt och tårar, trots och bråk. Skor som blev för små och byxor som blev för korta. Tallrikar som slängts i golvet och protester mot hårtvätt. Febrar och förkylningar, tidiga morgnar på dagis. Jular och födelsedagar. Första moppen. Första skoldagen. Nu – ut i livet. Gymnasiet. Om några år är det studenten. Sedan – fortsättning på den där boken, vars sidor fylls i medan åren går.

Det är en ynnest att få vara med om äventyret. Jag säger det alltid, jag säger det även i dag. Och när jag blundar kan jag närhelst jag vill känna den där stunden då jag sitter på stenen, med ett nyfött knyte i min famn. Den stunden finns för alltid, resten av dagarna som kommer.