Kör hårt

September 29, 2011 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Ju mer man gör desto mer får man gjort. Igår blev jag lite trött men det löste sig. Jag åkte iväg och pratade om bilar och erotik på ett urtrevligt event hos Upplands Motor, vet ni om att man kan gå på gym där medan de servar ens bil? Det hade jag ingen aning om men blev genast lite sugen på att hänga runt där och få bilen ompysslad.

Hursom. Just nu håller jag på och läser Åsa Mattssons och Caroline Roosmarks bok om Kerstin Thorvall, “Dagarna med Kerstin” och det är en mkt fin liten bok, om Åsas möten med Kerstin… om en åldrad kvinnlig författares tankar och längtan och reflektioner. Jag måste säga att jag tycker att Åsa är grymt duktig på att porträttera Kerstin i ord, sedan är Caroline (fotografen) fantastisk på att avbilda Kerstin i bild. Om jag var en Kerstinängel skulle jag le i min himmel, vilken vacker tribut till en av den svenska litteraturens största. För det är hon. Orättvist åtgången på många sätt, i egenskap av sin gränslöshet, i egenskap av att vara medelålders kvinna med en SEXUALITET (hujedamej! får tanter verkligen KNULLA?) och en mor som inte alltid satte barnen i första rummet, i alla fall inte som hon skildrats i andra sammanhang. Sonen Gunnar har skrivit en kritisk bok om sin mor (måste läsa den), enligt Kerstin själv var barnen besvikna och skämdes när hon hade skrivit “Det mest förbjudna”. Av Åsas texter förstår man väldigt mycket. Mycket av Kerstins ångest över vad som varit. Kanske en önskan om att inte bli så hårt dömd. Ett slags resignation. En ledsnad och i det också en upproriskhet. Om kvinnliga konstnärers villkor. Ä det förenligt, konstnärskapet och kreativiteten? Jag sitter själv här i mitt rum och det är dags att laga mat (är ensam ikväll) och Ingrid säger att vi ska göra rent i råttornas bur men jag skriver, bara skriver, kan inte slita mig, vill ta vara på orden. och skulle kunna skärma av mig, glömma min vardag, ibland blir orden som en svallvåg som sveper bort mig från allting, som får mig att försvinna.

Åh, Kerstin. Så mycket hat du fått och så många som inte tålde dig, som blev provocerade och fyllda av äckel inför det du gjorde och det du skrev. Kritikerna, de manliga, men även kvinnorna. Du själv var inte särskilt snäll heller, kanske inte heller så sympatisk, men vem är jag att döma, vem är jag att tycka att man alltid måste lägga huvudet på sned och le? Kerstin, du gick din egen väg. Sårade andra, ofta kanske mest dig själv. Inte var du helt stadig, arg blev du, en gång även på mig, i sammanhanget där unga kvinnliga författare skrev om sex. Jag tror du kanske kände dig lite hotad. Du hade svårt för att bli gammal. Du hatade det. Jag förstår dig. Det är fan inte lätt.

 

Hörni, läs boken, den är bra. Den är faktiskt riktigt jävla skitbra. Tack Åsa och Caroline!

 

Sex i bilen!

September 28, 2011 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Bilen och dess erotiska laddning, det är vad jag ska prata om ikväll, och faktiskt finns det några platser kvar ifall just du vill komma! Det är avfärd från city kl 18 och man får bubbel i bussen, sen ses vi på Upplands motor och pratar sex och det blir mer att äta och dricka och så får man en finfin goodiebag. OSA till upplandsmotor@skuggeco.se om du vill komma! Sorry för detta snabba varsel men så kan det vara i livet ibland. Jag själv gillar spontanitet, ibland blir det bättre än att skriva in ett event i kalendern tre månader innan och när det väl är dags så har man glömt bort det.

Ska snart skriva en snutt om min bindgalna bokmässa också, men först alltså, välkomna till Upplands Motor!

 

 

Väder att älska, rörelse att sluka

September 20, 2011 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Nu ska jag säga nåt bra om vädret för en gångs skull. Jo, så här, jag älskar detta septemberväder. Jag älskar det högt och dyrt. Ni vet när man känner den där mättade doften av astrar och chrysantemum i trädgårdarna? När fukten målar bladen glittriga och luften är hög och klar om morgonen. När äpplena mognar och bladen börjar skifta i gult. När himlen är så skimrande blå och de vita molnen fladdrar förbi som en påminnelse om att regnet kan komma. Och sen kommer det, regnet, det öser ner, men det är ljummet och skönt och jag blir genomblöt ända in under alla lager av kläderna och genom skorna men jag älskar det ändå. Jag går och jag springer och jag trampar stadens asfalt, längs med vattnet, utmed husfasaderna, i parker, över broar. Jag försöker ta vara på varenda minut av detta väder, av den här septembermånaden som känns som den allra första och den allra sista.

Igår. 6-7 km i piskande regn, vattnet som strilade ner över ansiktet. Sen kom solen och värmde och vinden svepte bort molnen och utsikten över Västerbron var milsvid, åt alla vädersreck. Blev 6-7 km till men denna gång i eftermiddagsvärme och luft som andades av syre (och en smula avgas). Stadshuset  reste sig stolt och faderligt över fjärden och Norr Mälarstrand låg prydligt och småborgerligt tamt där det alltid ligger. Kungsholmens brutna tak med sina poetiska konturer. Över Långholmsparken det där magiska skimret. Sen småstadskänslan vid Lilla Essingen. Och himlen, öppen över oss alla, över bilar och cyklar och alla dessa vandrare som trampar asfalten precis som jag.

Ni vet att jag älskar Per Anders Fogelströms “Mina drömmars stad” och alla böckerna i serien. Jag brukar tänka tillbaka, hundra år i tiden, jag tänker på alla dem som gått före mig här, som kanske upplevt en september som denna. Det är en tid att vara tacksam för.

I dag. City tur och retur, till fots, som nästan alltid. Broarna och prången och gyttret nere vid Norra Ban. Sen tillbaka, över Kungsholmstorg och Mälarens kluckande vågor. Känslan sitter i länge, heter det. Det bästa är att man tvingas sakta ner när man går, det går inte att hetsa och stressa, när man transporterar sig till fots tvingas man se detaljerna, man möter medmänniskors ansikten, får hälsa på hundarna som leker glatt och bekymmerslöst. Man kan inte rusa iväg utan får ta sig dit man ska i den takt benen bär en. Det är en sann ynnest.

Jag tänker på rörelsen som att det är mat min kropp behöver. Vad är det som krävs för att man ska må bra? Äta, sova och röra på sig. Jag äter liksom den här motionen, en dag utan sömn mat och rörelse är inte bra. Jag tänker, har jag fått i mig dagens rätt dvs dagens motion? dagens gång? Dagens jogg? Dagens armhävning? Lika viktig som frukost. Som lunch. Och som middag. Jag blir hungrig på att gå, på att använda kroppen. På rullande stenar växer ingen mossa. Och så vädret ovapå det. Det är så nära perfektion man kan komma.

Kram på er alla.

Septemberstress

September 16, 2011 12 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Kära fina ni, hoppas ni har det bra där ni befinner er. Själv somnar jag med lite ont i magen på grund av att jag vill hinna med så mycket och ändå lyckas jag inte riktigt stuva in allt i dagarna som går. Vet inte vad det är men det är som om tåget rusar och låter bli att stanna vid perrongen. Är halvvägs i min nya roman och tänker mycket på mina karaktärer och deras öden, vad som ska hända dem. Det är stora saker på gång för Cecilia Lund och hennes familj, saker som inte enbart gäller dem själva utan som också omfattar mycket större händelser i samhället. Nutiden är intressant men också skrämmande ibland, känns som om vi människor på många sätt är långt från varandra?

Nästa vecka bär det av till Prag och sedan bokmässan i Göteborg. Min pappa fyller 80 och ska firas i hemlandet och sen ska jag sätta mig på planet och ge mig in i mässans tokiga virvlar. Har en anspänning inför det, det är som att kastas in i en centrifug. Härligt och fantastiskt och jag är så glad att få vara del av den där karusellen men samtidigt kan jag vara orolig för stressen. Stressar ni upp er på förhand för saker? Jag vet ju att allt fixar sig när jag väl är där. Ändå, så här veckan före, bultar hjärtat. Liksom hoppar inuti mig.

Ja, jag vet att jag ska ta det lugnt och så men har så svårt för det. Dock kanske vi ses på söndag på Djurgården där jag o Mari Jungstedt ska rocka rockring ihop med 1,6-miljonersklubben? Aktiviteter för hjärta och kropp, massa sköna kvinnor och frisk luft. Jag hoppas vi ses! Sen sticker jag och begår bokmässa. Längtar och bävar på en och samma gång.

Sexton år av moderskap

September 8, 2011 10 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Åttonde september 1995. 1 minut över midnatt kom han, min andra son, en rosig och bestämd ung man. Ljust hår och en bekymrad rynka i pannan. De små nävarna knutna, som ett svar på all världens lidande koncentrerat i en purfärsk babys uttryck. Ta emot mig, morsan, håll om mig, farsan. Jag är här nu och ni är utvalda till att ta hand om mig… Vi log och grät och kysstes och höll gossen som en klenod i våra händer. Doften av den nyfödde, så intensiv, så flyktig. Blicken i ögonen, så outgrundlig. Ren var han, liksom skimrande, en bok med oskrivna blad och oändliga möjligheter. Vi bar honom med oss, försiktigt, ut i verkligheten, ut i den fuktmättade grå septemberförmiddagen. En komplett varelse med hjärta och lungor, med små ben och näsborrar. Jag satt på en sten på parkeringsplatsen utanför Danderyds sjukhus medan vi väntade på taxi. Tidig hemgång kallades det, att vandra ut inom tolv timmar från förlossningen. Vi hade varit där i knappt tio.

Han föddes lätt men  lät vänta på sig, 14 dagar över tiden. Det var förfärligt heta dagar de där dagarna sensommaren 1995, då tropisk värme turades om med åska och skyfall. Vattennivån nådde ibland över anklarna på Torsgatan där vi bodde och de smutsiga strömmarna brusade ner i avloppen utanför husen. Vi vandrade Vasaparken i skymning, höll varandras händer och talade om framtiden. Visste inte om barnet var en pojke eller en flicka, visste inget om tvåbarnschock (där hemma fanns ju redan en 6-åring), visste noll om vad som väntade oss. Sensommaren var ljus och vänlig och viskade av möjligheter. Som om gud la sina händer på oss, lovade att skydda oss. Vi vävde våra drömmar av ungdomligt övermod och av det stoff som en graviditet innebär, allt är möjligt och inget är svårt. För aldrig är man mer levande än när man väntar på att ett barn ska komma till världen. Aldrig är man så i händelsernas centrum, så helig och samtidigt så skör.

Vi vandrade på lätta fötter och med gott humör. Hur såg h*n ut? Mammas kynne, pappas mun, eller hur skulle det bli? Vi väntade på kärleken, på den allra största, hur den skulle förändra oss. Vad den skulle ge. Otåliga, absolut, och samtidigt insvepta i ett lugn. Snart.

Sen låg han där på köksbordet, bredvid mjölkpaketet och gurkan i sitt plasthölje. Klädd i mjuk liten sparkdräkt med elefanter, mössan över det nykläckta huvudet. Hungrig och bestämd. Självklar och samtidigt så behövande. Sonen var en stark karaktär från första sekunden. Som bara blev lugn till Elvis och när han blev buren runt, runt. Älskade lille man. Barnet som var en bit av mig och en del av dig.

Sexton år, vi har passerat skratt och tårar, trots och bråk. Skor som blev för små och byxor som blev för korta. Tallrikar som slängts i golvet och protester mot hårtvätt. Febrar och förkylningar, tidiga morgnar på dagis. Jular och födelsedagar. Första moppen. Första skoldagen. Nu – ut i livet. Gymnasiet. Om några år är det studenten. Sedan – fortsättning på den där boken, vars sidor fylls i medan åren går.

Det är en ynnest att få vara med om äventyret. Jag säger det alltid, jag säger det även i dag. Och när jag blundar kan jag närhelst jag vill känna den där stunden då jag sitter på stenen, med ett nyfött knyte i min famn. Den stunden finns för alltid, resten av dagarna som kommer.

Annonsen laddas.

Söderhipstern, sexualiteten och relationsfobierna 3.0

June 10, 2013 81 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Goddag.

En känd redaktör brukade säga, ”en röst betyder ingenting, två är en trend, tre är en folkstorm” och syftade på åsikter som yttrades i kvällstidningens sfär. Reaktioner. Reflektioner. Var det bara en enda person som hörde av sig med anledning av något som skrivits så kunde den viftas bort. Två var lite mer oroväckande och tre, ja tre innebar att artikeln (oftast en artikel) väckt ”folkets” vrede, alternativt sympati (oftast vrede).

Det är därför jag nu ska skriva om ”söderhipsterns asexualitet”, eftersom jag inte bara anar en trend och en folkstorm, utan nästan ett slags orkan i fråga om åsikter. Åsikter och synpunkter som yttras av kvinnor (mestadels i 25-45 års åldern). Och faktiskt gäller detta inte bara söderhipstern, utan även andra män. Inte lika tydligt, men ändå. En storstadsproblematik? Ett lyxproblem? En tsunami i en ankdam? Men likväl, tidens tecken. Viruset kan sprida sig. Mutera. Man vet aldrig var det kan sluta. För ur storstadens asfaltsdjungel sprids strömningarna vidare. Förändras, expanderar, antar nya skepnader.

Vad handlar detta om då? Sexualitet såklart. Vårt sociala samspel. Nu pratar jag heterosex, för det där homo- och bisexuella samspelet är inte det som främst åsyftas här (även om det kanske kan finnas liknande issues även därstädes). Kvinna möter man. Pojke möter flicka.

Ett stort antal damer beklagar sig (i smyg! eftersom det inte är politiskt korrekt att vädra denna önskan högljutt) över en bristvara: En ”riktig” man. Sexuellt sett, alltså. Jag vill direkt poängtera att detta inte handlar om män som slänger upp en kvinna över axeln, som sätter på urskillningslöst, som behandlar kvinnor som skit (att jag ens ska behöva förtydliga? Det borde vara självklart) – utan bara män som bejakar sin manlighet i sexuella sammanhang. Som vågar ta i kvinnokroppen, som är intresserade, nyfikna, som står även för sin egen kåthet, som är tydliga med sina behov. Som inte är så förskräckligt fega på alla plan. Som kan ha sex, både i och utanför relationer. Som inte spelar spel. Eller är det Neil Strauss som kvaddat skallen på snubbarna?

Nåväl. Jag hittar inte på. Lyssna till några spridda kvinnoröster (som jag efter viss övertalning fått godkännande att publicera):

Kvinna, 38 år:

”Min fd söderhipster var jättegullig, frånskild med barn. Intresserad av biodynamiskt odlade grönsaker, Simone de Beauvoir, Caitlin Moran och knyppling, samtidigt som han hejade på Hammarby. Vi började dejta. Han var snäll och omtänksam och allt men så himla rädd för att göra fel, så ängslig på alla sätt. Snygg på ytan med rockabillyfrilla och tatueringar, men inuti som en femåring. Sexuellt var det en katastrof. Han var liksom helt förlorad fysiskt, visste knappt vad han tände på. Som om hans sexualitet inte hade någon betydelse! Han var väl insatt i feministisk teori och genus och väldigt mån om att jag som kvinna skulle känna mig tillfreds med allt, men det gick till överdrift. Ville jag ha könlöst/opersonligt sex kunde jag väl lika gärna onanera? Naturligtvis vill jag bli respekterad och jämställd, men i sexet är det nåt annat jag vill ha. Jag vill bli påsatt, jag vill känna hans starka händer på min kropp, känna hans kåthet och åtrå, att han vill ha mig precis som jag vill ha honom. Jag vill inte ha nåt nervöst mähä som inte kan slappna av i rädsla för att jag ska bli ”kränkt” bara för att han råkar vilja knulla. Det var så sjukt avtändande när han knappt kom för att ”hans orgasm inte var så viktig”. Jag klarade inte av det till slut.”

 

Kvinna: 26:

”De här snubbarna, som säger att de är så känsliga, men som i själva verket är svin. Det är ett sånt evigt spelande. Jag hatar det. Jag är rak och tydlig och säger vad jag vill och jag kan ta sanningen. Men södersnubbarna (ja, andra också) håller på och skiter i att höra av sig. Inte kan de ge en komplimang heller. Allt kretsar kring deras värld. I sängen är de självupptagna och ägnar sig åt elvispsex, dvs tror att allt måste ske i nåt slags höghastighetstempo… Fatta kombinationen av att inte höra av sig, sen knulla som en kanin på tjack, sen försvinna, är det killarnas bild av hur relationer ska vara? Att en tjej ska känna sig otrygg och osäker? Ger det nåt slags tillfredsställelse i manligheten? Eller är det en omedveten kollektiv bestraffning för jämställdhet/feminism, att stänga av alla normala sociala funktioner och bete sig som ett första klassens asshole?”

 

Kvinna, 31:

”Jag både tycker synd om söderhipstern och samtidigt är jag förbannad på hans självupptagna jävla surdegsstil. Han tror han är guds gåva till kvinnorna? Med vilken rätt? Möjligen har evolutionen nått den punkt att kvinnorna blivit överflödiga i hans bromance-värld. Han tycker att tjejer ska hållas kort. Det enda han har – som vi saknar – är en penis, och den tänker han tjuvhålla på. Ska dock tala om att många av de här snubbarna (ja, jag har träffat en hel del) är jävligt osäkra, och kanske är det det som märks utåt. Deras egen känslomässiga otrygghet. Rädslan att de ska bli sårade. Och samtidigt den där skitnödigheten, förvirringen, tron om att man är feminist om man aldrig är trevlig mot en tjej. Eller trevlig och trevlig, nog kan de vara trevliga, men det finns en distans. En postironisk hållning till allting. Inte minst till kärlek. Är söderhipstern rädd att åka dit på riktigt? Att verkligen känna nånting, som bringar honom ur balans, nåt som gör att han inte kan gömma sig bakom sin coola pose? Jag vet inte, utan söker mig bort från Stockholms innerstad. Är så less på de här omogna killarna och deras skitjobbiga attityd.

 

Kvinna, 21:

”Söderhipstern verkar mest vilja ligga med ”väsen” – nåt slags genomskinlig brud utan bröst, en idealbild av hur en kvinna skulle kunna vara, utan lukter och kroppsvätskor och känslor och former. Du vet att söderhipstern är livrädd för stora bröst? Det är som om bröst är en signal om en gammaldags kvinnoroll som inte går ihop med hans ideologiska syn på vad en kvinna ”är”. Han är mer mån om att pilla sig i sitt skägg än att gå in i ett förhållande. Du anar inte vad skönt det är att få säga det här högt. Jag har gått och tänkt på det här ett tag och det har stört mig så mycket. Och samtidigt är det så skenheligt allting, det sexuella sopas under mattan och på ytan är han cool och fin men sen sitter han ändå och runkar framför datorn medan han surfar runt på teenage gangbang. Det är väl dubbelmoralen jag tycker är äckligast. Vi lever i en sån konstig värld. Evolutionsmässigt är den manliga hipstern ett slags “hen”, kanske kommer hans kön att krympa tills det inte längre finns. Jag funderar också på om det kan handla om en hormonell störning av något slag? Du som är sexrådgivare kanske vet ifall de lider brist på testosteron?”

Kvinna, 46:

”Det är väldigt mycket prat på södermännen, prat utan substans. Ja, jag pratar om södermän för de tycks befinna sig främst runt Hornstull och Nytorget, där de glider runt som ett eget släkte med helt egna spelregler. Inte säkert de bor på Södermannagatan dock, utan kan mycket väl bo i en etta i Farsta… jag säger det bara som en detalj, eftersom livsstilen för många är ganska tillkämpad och påklistrad och kanske är det det som skiner igenom, att allt bara är ett spel för gallerierna. Osäkerheten att bli avslöjad som en bluff, som ett slags omvänt Truman Show… när jag var yngre så gick en del stockholmare runt i svarta kläder och vägrade hälsa på varandra, inte kunde de släppa loss sexuellt heller, och samma företeelse tycks söderhipstern lida av idag, fast han förklätt sig i nygrunge och med vänsterideal som sin fana. Men hur vänster är man när man är råegoist? Jag har gett upp, numera nätdejtar jag killar från Jönköping och Borås, de är visserligen stillöst klädda men hör i alla fall av sig när de lovat.”

Det är intressant det där, helt klart sexualiteten och nymanligheten. Står söderhipstern för en förvirrad manlig identitet? Måste en jämställd man behandla en kvinna som skit? Är det ”jämställdheten som gått för långt”, som en del (oftast män!) hävdar? Kommer trenden spridas runt i Sverige, eller har den redan gjort det? Är penisen en kroppsdel som håller på att degenerera, och åka samma väg som Fabios deffade bringa? Och hur står det till med västkusthipstern, med skånehipstern, med norrlandshipstern? Ringer de tillbaka efter en första dejt, skyr de stora bröst, eller är de mer besatta av att laga hallonmousse och pressa växter än att ge en kvinna klitorisorgasm?

Låt oss lyssna på vad männen själva har att berätta!

Kille, 30:

”Jamen det fattar du väl själv att det inte är så jävla lätt! Jag måste liksom vara perfekt hela tiden och gör jag det minsta fel så kallas jag för ett sexistiskt svin. Det är enklare att bara skita i allt, att inte agera. Kanske är det fegt men jag orkar inte hela tiden bevisa att jag är en bra snubbe. Att jag naturligtvis tycker att kvinnor och män ska ha lika lön. Jag är ändå redan dömd på förhand. Född med kuk betyder att jag är en förövare. Kvinnofridskränkning finns som brott, men inte manfridskränkning… bara som ett exempel. Och nej, jag är inte en sån där snubbe som tycker att ”jämställdheten gått för långt” för jag tycker att det är åt helvete med för snäva könsroller etc, men samtidigt är det som om alla roller är mer eller mindre ok utan de rent manliga. Och vad är manlighet? Jag vet inte, om jag ska vara ärlig. Jag vet bara att det anses jävligt fult att vilja ”vara man”. Killar i min ålder idag måste betala tusen år av patriarkala synder. Hur kåt blir man av det? Jag tycker för övrigt att det är jävligt skönt att slippa ta alla initiativ och uppvakta brudar. ”

 

Kille, 25:

”Jag tar aldrig en tjejs telefonnummer. Addar aldrig på Fejjan. Aldrig. Det var sånt farsan pysslade med. Var gentleman och sån skit. Jag ger henne mitt nummer och hör hon av sig eller vill adda mig så känner jag efter. Kanske? Numera är det brudarna som raggar och det är brudarna som bestämmer. Hey, ni har själva skrivit spelreglerna och jag tycker det är lugnt. Jag behöver inte göra så mycket. Som snubbe blir man ändå bara kallad player om man är för på. Brudar har ändå alla fördelar, så jag behåller min integritet, en brud ska aldrig tro hon kan vara säker på att kunna få mig. Jag bor förresten i Täby, om det spelar nån roll. Att hålla på och hänga efter en brud är inte min stil. Jag tror inte jag vill vara ihop med nån heller. Förhållanden är bara skit. Har aldrig träffat nån som är lycklig efter tre månader. Folk är bara otrogna och gör slut med varandra. Var det ska sluta vet jag inte, jag kanske ändrar attityd när jag blir äldre, men just nu är kärlek bara nånting jobbigt för mig. Jag är asglad att jag inte är kär.

 

Kille, 42:

”Det är verkligen svårt numera. Jag har blivit osäker i hur jag ska behandla kvinnor. Vågar knappt flörta. Än mindre säga något om utseende och så. Det anses ju så fult att uppmärksamma kvinnor för att de är vackra. Jag känner mig stressad och då är det enklare att inte säga något. Att inte möta blicken. Att inte uppvakta. För jag kan ju inte veta om min komplimang kan upplevas som ett sexuellt trakasseri? Jag vill inte kränka en tjej. Men känner mig skyldig hela tiden. Jag har en dotter på tretton år och det är jobbigt där med, snacket om pedofiler har satt sig i huvudet, jag tyckte det var jobbigt om hon såg mig naken när hon var liten… och nu när hon är tonåring är jag väldigt försiktig med hur jag bemöter henne, vill inte att nånting ska kunna misstolkas. Jag kramar henne inte så ofta just därför, som om jag alltid har ögonen på mig, kramades vi för länge nu? Känner mig skyldig där med på nåt sätt. Tror många pappors förhållanden till deras döttrar blivit skadat. Jag är också för jämställdhet men det är som om vi män inte längre får finnas. Visst finns det många män som är vidriga och som begår övergrepp men de flesta gör ju inte det. Ibland blir jag så förtvivlad över det här, hur det har blivit. För det är ju enkelt att säga jamen du som är en bra kille får väl jobba för jämställdheten – det gör jag, på mitt sätt, delar lika med exet på barnen, diskar, städar, lagar mat, och ändå kommer jag aldrig att duga fullt ut. Jag är ju man.”

Så, vad tycker just DU? “Video killed the radio queen” och kan genusvetenskapen ha fuckat upp hormonnivåerna såpass att vi tappat lusten?

Skriv till mig. Lätta ditt hjärta. Låt höra din röst.

Märk mejlet ”Söderhipstern 3.0”.

katjanouch@gmail.com

Minnet av en kyss

May 17, 2013 4 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Så här i maj får jag såna starka minnesbilder av en tid som aldrig mer kommer tillbaka. Tonårssvärmeri. Femton år och med en glödande eld i bröstet, längtan ut, drömmarna om äventyret. Äventyret i form av vad? Kärlek, förstås, romantik. Passion. En längtan efter att få uppslukas, ge sig hän, i den där ömsesidigheten som ibland uppstår och som man har något slags aning om trots att man kanske knappt sett skymten av den. Längtan efter att bli sedd förstås. Att få vara den enda i någon annans ögon. Någon som rör vid din kind med sin hand, någon som uttalar ditt namn på ett sätt som aldrig går att härma. Ett par pojkläppar som säger bokstäverna så de bildar ordet. Viskar i ditt öra. En längtan efter att gå hem genom gryningen, hand i hand. Världen runtomkring försvinner men doften av hägg och syrén dröjer sig kvar. Hela naturen sväller av erotik, omsluter er, fåglarna har börjat vakna och låter yrvaket medan solen stiger. Det är lite kallt och rått i luften men pojkhanden värmer din, han håller dig hårt, som om han aldrig ville släppa.

Jag har några såna där starka romantiska minnen från min tid som femtonåring. Ett av dem vill gärna låta sig skrivas ner.

Det är sommarlovet efter nian, mitten av juni. Vi är på ett föräldrafritt party i en stor villa norr om Stockholm. Skor huller om buller i hallen, röjigt i köket, dunkande musik, men det går bra i ett friliggande hus, inga grannar som klagar. Öppen ytterdörr och mycket folk. Ölburkar på diskbänken och flödande hormoner i luften. Mitt i alltihop står jag, håret rufsigt och blicken sökande. Plötsligt är han framför mig. Lång och lite ärrig i ansiktet, inte världens slätaste tonårshy kanske, men vad bryr man sig om lite acne när hjärtat står på vid gavel och det svider i läpparna efter en önskan om att bli kysst? Och det magiska ögonblicket uppstår, hans ögon fastnar i mina och jag hör inte vad han säger, bara att han pratar med mig.

Det är han som kommer fram. Det är han som ser mig. Ingen annan tjej. Bara mig. Någonting är det som får honom att böja sig fram och jag drar in doften av honom, lite vind och lite vår och lite jeansjacka och så kanske ciggrök. Vad vet jag. Han är lång och ser farlig ut på det där heta sättet. Kortklippt hår och gropiga kinder. Och ögonen. Nånting med glittret i dem. Sympatin är omedelbar, som alltid i såna lägen. Det är bara han som gäller.

Osynliga band bildas sekundsnabbt. Båda vill helst hångla direkt, men på nåt sätt lyckas vi ändå prata ytterligare meningslösheter i några minuter. Men strax därefter lämnar vi köket och går in i ett mörkt rum där det finns en soffa. Sen är det jag som sitter grensle över honom och munnen får äntligen sitt och vi är nära nära, hans händer om min midja, mina händer om hans nacke. Han är perfekt att kyssas med, våra munnar är starkt kompatibla, hans skäggstubb river mig lite på hakan men hans läppar och tunga är lena och följsamma och hans mun är lagom stor mot min och lagom våt och lagom varm och underbart härlig. Inte en sån där för blöt eller slapp eller torr eller stressad. Utan bara fantastisk och god och fuktig och omslutande, så där så jag vill drunkna och aldrig komma till sans. Det går bara inte att få nog av de där kyssarna men då och då gör vi ett kort uppehåll och ser på varandra i halvdunklet, ungefär som om vi båda vill försäkra oss om att detta händer på riktigt, att ingen av oss drömmer. Jag vill komma ännu närmare, vill ha mer och hårdare, men någonting stör oss, vi tvingas avbryta. Jag är helt trygg med att det ska bli en fortsättning, jag är instantly förälskad, vet inte ens vad han heter men det spelar ingen roll, det måste bara till något mer. Min kompis kommer fram till mig och drar i mig och viskar att han är full och det kanske han är, jag är själv inte helt nykter men tillräckligt för att ha fått mersmak på de där förunderliga kyssarna, de där varma händerna som tar på mig, den där kroppen som är så tätt tryckt mot min.

Vi har inga mobiltelefoner på den tiden. Det enda man kan göra är att lämna ut sitt telefonnummer hem– om någon ber om det – och hoppas att han ska ringa, eller att man ska ses på nästa fest, som man tror och önskar borde äga rum snart. Jag tar reda på vad han heter och var han bor och han bor verkligen inte nära mig i förorten utan i en lägenhet i stan. Vem är jag för honom? Ett hångel på en fest? Det är han för mig med, men sen, allt eftersom tiden går och vi inte ses, växer minnet till nånting mer. Jag börjar dagdrömma om honom, om den där korta stunden av närhet, om kyssarna som smakade så löftesrikt och hett. Från ett vanligt hångel förvandlas han till en myt och blir en förlorad drömprins. Jag fantiserar om hur vi springer in i varandra, hur vi återigen hamnar på samma party, i något kök någonstans, men trots att våra vägar skulle kunna korsas så gör de inte det. Det enda som finns kvar är minnet av kyssarna, och frågorna som hopar sig.

Livet har sina lustiga kringelikrokar. Sommaren går och vi ses inte igen. Inte på stan och inte på någon fest. Jag börjar undra om han ens är verklig? Eller har jag hittat på alltihop? Något nummer bytte vi aldrig, och trots att jag vet var han finns – hans föräldrar står i telefonkatalogen – är det inte på den nivån att jag slår numret och ringer upp. Eller gör jag det? Ringer jag upp och lägger på? Kanske. Det har jag i så fall förträngt. Jag är inte särskilt framfusig som femtonåring, och på den tiden ringer inte tjejer hem till killar de hånglat med en gång på fyllan.

Sommaren tar slut. Jag lämnar Stockholm och börjar på internatskola flera hundra kilometer från huvudstaden. Alla hångel slutar inte lyckligt. Alla kyssar leder inte vidare. Alla snabbförälskelser bjuder inte på en fortsättning. Många är inte menta att bli något mer heller och jag kan väl i efterhand tycka att det var fint så. Den där flammande hettan, tonårskillen som bara försvann och lämnade ett vemod efter sig. Allt måste inte leda till något. Det är rätt vackert med de där mötena som förblir hängande i luften. Utan framtid. Utan vardag. Utan att kärleken blir till en vana, rutin, slentrian. Ett oavslutat tonårshångel lever för alltid konserverat i ett glimrande skimmer av saga och illusion, en företeelse som aldrig någonsin kommer att solkas av verklighetens grå förutsägbarhet. Och ändå går det inte låta bli att undra, så här många år senare. Vad hade hänt om vi mötts igen?

Vackra Portugal!

May 16, 2013 3 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Tog en liten avstickare till Portugal, som kändes rätt land att åka till just nu. Runt Sagres på Portugals sydligaste spets är det inte särskilt tättbefolkat och Atlanten berättar spännande godnattsagor för den som vill lyssna. Om sjöfarare som Vasco da Gama och Magellan och andra äventyrliga män som tog sina båtar och drog jorden runt till kartans vita fläckar. Rätt över från mitt rum ligger USA och New York, ska vi ta en simtur?

Mitt ute i den vackra naturen bland röda sandstensklippor och delar av kontinentalplattan som stupar rätt ner i havet har det schweizisk-singaporianska paret Roman och Chitra Stern byggt ett resort med 132 hus och bungalows, Martinhal. Närmaste staden är lilla Sagres, alla surfares våta blåsiga dröm, och man flyger till Faro för att komma rätt. Sen är det ca 1,5 timmes bilfärd för att nå lugnet i Martinhal. Det sägs att energierna är extra gynsamma här ute, och luften är så välgörande att min hosta försvann under de tre dagar jag vistades här. Inte undra på att man förr skickade lugnsjuka till havet på kurort! Här ute var det rena rama hälsoboosten.

Här är hela Martinhal från luften, jäkligt imponerande att bygga något så mäktigt och samtidigt ta hand om fyra barn!

Martinhals huvudbyggnad vilar på en majestätisk klippa med utsikt över Atlanten.

Ägarna själva valde att satsa på en stor familj, och fyra barn har det blivit hittills (jag frågade aldrig om det är slut nu, yngsta sonen är två år) och det var när deras egen familj expanderade som de insåg att det behövs fler hotell där familjen och barnen står i centrum. Martinhal är faktiskt ett av de barnvänligare hotellen jag varit på, med lekplatser och barnpooler och barnvänliga boenden och egenlagad barnmat och lyxigaste barnmatstolarna som går att se. Ungar i alla åldrar är mer än välkomna och det finns barnpassning för allt från minsta bebisen till den tuffaste tonåringen. Föräldrarna kan vara trygga hela tiden, det finns lekplatser och barnpooler och det är verkligen ett paradis för den förälder som vill koppla av och samtidigt ge ungarna mycket roligt att göra.

Det är sir Terence Conran som designat all inredning på Martinhal och det märks och känns, atmosfären är harmonisk och skönt avslappnat designad. Vilket jäkla jobb, med tanke på att alla villor och bungalows är lite individuella… här ser du Martinhals reception.

Min bungalow med värsta lyxiga havsutsikten! Älskade mitt rum. Badrummet var lika stort som vardagsrummet hemma (nästan).

Här är utsikten över poolområdet. Varje morgon bjuds det yoga och pilates för den morgonpigga. Jodå, jag deltog, och längre ner får du bildbevis! Poolen är 28 grader, vattnet i havet inte riktigt lika varmt i maj, men framåt juli tar det sig. I detta kalla vatten kan man se delfiner och längre ut, om man har tur, en och annan hammarhaj. Fisken du äter här är lokalt fångad liksom skaldjuren. Överhuvudtaget så äter man närproducerat här i Sagres, och ekotänket är långt gånget.

På den här lilla krogen vid en av surfarnas favvostränder fick vi ett slags skaldjur som jag aldrig ätit innan, ser ut som tummen på en mc-handske? Jag som är skeptisk åt ändå och det smakade hyfsat, havsvatten… vågar du smaka? Annars är det vita vinet från lokala vingårdar och man kan lätt dåsa bort några timmar i solen medan surfarna jagar Vågen därnere. På Martinhal kan man få surfkurser om man vill, överhuvudtaget är det ingen hejd på aktiviteterna: Vandring, cykling, paddling, allt du önskar. För den som vill ha en aktiv semester kan man hålla igång dygnet runt och hålla kiden sysselsatta också.

Kusten vid Sagres bjuder på vidunderliga utsikter. Och här finns också Europas sydligaste spets, St Vicente.

… och citronträd där citronerna är mogna så här års i maj. Jag vill bo i ett land där det växer citronträd! jag vill sitta under ett lemon tree! Jag vill jag vill jag vill! KLimatet här är faktiskt väldigt skönt, det är inte så hett ännu, kvällarna och morgnarna är svalare… sen blir det tokvarmt framåt juni-juli men ändå så blåser den svala Atlantbrisen lite lätt mest hela tiden. men man får akta sig för brännskador, solen tar ordentligt och jag blev duktigt röd om axlarna.

 

Man får vara försiktig när man ser på utsikten, här en bild från vår västkust-safari… Kanterna smular sig, sandjorden kan vara farlig. Där nere flockas surfarna.

Visst är det rena strandporren? Jag som är tokig i stränder klickade av bild efter bild. Denna “praia” är nästan öde, bara några glada hippies i folkabussar. Plus nudister. Och hemsnickrade vindskydd. Robinson-paradis!

Men sen är det ändå lite skönt med civilisation. Dusch. Mat. Kylskåp. Vi vandrade med en guide i flera timmar längs kusten, det organiseras vandringar, både kortare och längre, i Martinhals regi.  Som sagt ingen behöver sitta uttråkad på detta eminenta ställe.

Och här är bildbeviset på yoga-deltagandet! Arla morgonstund nere på Praia de Martinhal. Japp, jag står stadigt med skallen i sanden.

Dame Edna kom på besök en kväll….

Och så här kan det se ut i en av strandvillorna. Sir Terence Conran som sagt. Framför allt den där lampan ville jag sno med mig hem, men det lät sig inte riktigt göras…

Vi flög med Norwegian till Faro och tog sedan bil till Martinhal. Priserna för vad inkvartering med halv- eller helpension varierar, också utefter säsong, men prislistan hittar du här.

Jag ska åka tillbaka för att skriva bok. Tänkte jag. Bara jag, havsutsikten, den lätta brisen, de goda energierna, den otroligt vänliga personalen och sedan ljudet av vågorna som slår mot stranden, en musik som är rogivande men aldrig monoton. Visste du att Portugal dessutom är otroligt förmånligt för äldre, alltså om du är pensionär? Det är ett skattefritt leverne man kan unna sig på gamla dar här. Well, själv skulle jag lugnt kunna tänka mig att flytta till Martinhal imorgon, vem vet, kanske jag till och med lär mig surfa på nån seniorkurs…. undrens tid är inte förbi än!

Sanningen, dimensionerna och supergalaxens gåta

April 29, 2013 3 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

I min närhet pågår ständiga diskussioner. Om rätt och fel. Om känslor. Om sånt som finns men inte syns. Alla hävdar sin åsikt, tror sig veta. Men ju fler dagar jag lever på jorden blir jag allt mer övertygad om att ingen faktiskt sitter inne med den totala sanningen. Eller så här: Sanningen har olika ansikten. Kommer i olika skepnader.

Det som för någon är en sanning kanske är lögn för den som går bredvid? Summan av subjektiva upplevelser, erfarenheter, av allt som bygger en människa. Forskning, vetenskap, men också en röst inuti hjärtat. Insikter som inte går att mäta med statistik eller laboratorieexperiment. Var börjar och var slutar vi? Vem vet var känslorna tar vägen? Eller vad de består av. Vinden kan du inte heller ta på men den är i allra högsta grad konkret. Den påverkar oss trots att den är osynlig.

Att tala om en kraft större än vi själva kan förefalla flummigt, men om du tänker efter finns där oerhört många sådana krafter. Kan du göra något åt molnen, åt solen, åt årstidernas växlingar? Force majeure kallas det, vulkanutbrottet, åskan, lavinen. Krafter som är större än du själv. Gud, kanske. Eller bara naturen, allt som flyter, allt som vi är en liten del av. Föds gör du och sen får du en begränsad tid på jorden. En skärva av en sekund, några sandkorn i vinden. De där små små kornen som skingras vid minsta lilla pust, men som ihopklumpade av fukt kan ligga still vid dina fötter.

Jag är rätt övertygad om att det finns en dimension bortom den som är synlig för ögat, bortom det som kallas för vårt intellekt. Sånt som kallas för intuition, instinkt, sjätte sinne eller ESP (Extrasensory Perception). När jag bodde i Paris för många år sen jobbade vi hårt på att utveckla vårt ESP. Med trägen övning gick det att påverka sinnet. Som att veta vad en viss person tänkte. Som att skapa en situation som var till ens fördel. Är tämligen säker på att den tidens övningar öppnat en dörr i mitt medvetande. Kanske var det därför jag kallades för transsylvanska spöktanten? Ibland är det som om jag kan se igenom saker. (Men skulle aldrig låtsas som om jag hade en kristallkula eller sätta mig i nån grotta och började spå händer! Nä, mitt ESP utspelar sig på en annan nivå. En privat sådan. Den är bara min och den kommer så att förbli. Men kusligt nog råkar jag ibland känna på mig sånt som inte går att förklara.)

Det finns något som forskare inte kan mäta. Energier låter åter flummigt, men kanske är det just vad de är, energierna, som långa tankeströmmar som skär genom tid och rum. Jag vill gärna se ett sånt energiflöde som en medvetandets mexikanska golf, värme som strömmar genom sånt som är kallt och som tinar upp det frusna. Drömmarnas värld. Sammanträffanden. Ibland möter man en människa man tror sig känna sedan tidigare, trots att man kanske kommer från olika världsdelar eller i helt skilda sammanhang. ”Sök andligheten så kommer den till dig” sa någon. Sak samma med intuition. Det är som styrketräning i hjärnan, med övning och öppenhet kan man närma sig de där osynliga dimensionerna.

Kanske är det för att jag är ett barn som kommer från ett extremt vetenskapligt hem. Atomforskare och matematiker, läkare och docenter i strålningsbiologi. Evigt gissel med atomer och partiklar. Mikroskop och strikta tabeller. Tillbringade somrarna bland fysiker med sovfrisyrer på CERN. Det som inte syns finns inte. Ateister är de också, flera av mina familjemedlemmar, rätt igenom. Något snack om andliga dimensioner ville man inte lyssna på. Men barn revolterar. Barn går sin egen väg. Och vad är egentligen kvantfysik annat än rätt kvalificerade sagor? Precis som de svarta hålen som lär omge vårt universum. För att inte tala om den nya supergalaxen. Första gången jag läste om den blev jag yr.

Hur kan vi bara tro att vi med våra små begränsade förstånd fattar allt som pågår? Hur kan vi vara så förmätna att vi slår fast att ingenting oförklarligt finns. Tanken på de extra dimensionerna ger tröst. I gränslandet är allt möjligt. I gränslandet tar ingenting någonsin slut. Den fysiska kroppen är av underordnad betydelse. Kärleken är oändlig. Sanningen kan se ut på många olika sätt. Och nej, jag har inte intagit någon sinnesförändrande substans. Imorgon är det Valborg och jag ska prata på Ålstensängen såsom årets Valborgstalare. Inte fan behöver man supa när man är innehavare av en styck mänsklig hjärna. Den tar dig med på en tripp helt utan hjälpmedel. Bara du släpper taget och låter dig bjudas in.

Älskade supergalax. Äventyret finns inom dig. För alltid.

 

 

 

 

Tillbaka till 13-års landet

April 24, 2013 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Föreläste för 300 sjundeklassare i Karlskoga i morse. Ett Folkets hus fyllt av hormoner och jeans, pigga ögon, converse och kepsar. Ljusa hår och mörka, fniss och målbrottsröster som bara hjälpligt hölls ner av spridda hyssjanden. Så mycket oro och lust, rastlöshet och liv i dessa 99:ors kroppar. Ändå satt de och lyssnade, mestadels tysta. Så långt jag såg var det inte så många som sov.

Jag slungas tillbaka där och då. Till mitt eget trettonårsland. Idag kan jag undra vem hon var, den långa smala tjejen med cendréfärgat (rätt ofta ganska fett) hår, klädd i bussarong och Marilynjeans så tajta att de knappt tillät andning. Hon som var både vuxen och barn i en och samma pubertala kropp. 13. Året då mensen kom och håret blev ännu mer hopplöst. Då huden i ansiktet ömsom blänkte, ömsom stramade. Året då den frostblå ögonskuggan generöst kletades på, och matchades av läppglans med jordgubbssmak. Året då jag trånade efter än den ena, än den andra killen. Ölfylla och hångel och olycklig kärlek. De som ville ha mig var jag inte intresserad av, de andra såg mig inte. Förutom då apsnygga C. Som verkade älska mig på riktigt men som jag avfärdade för ”han var inte smart nog”. Brains var viktigt. Redan då.

Jag slukade Erica Jong och Kerstin Thorvall och Hans-Eric Hellberg förstås och huvet var fullt av snusk. (Det började redan innan 13, långt tidigare faktiskt.) På nåt sätt var det svårt att härbärgera allting, för drömmarna var så mycket större än förmågan, och trots att jag var uppfylld av mig själv så var jag samtidigt osäker. Sjuan, då började man ju i Bergtorp, med de farliga åttorna och niorna, med brudarna i astajta jeans och trädojjor som bolmade i rökrutan (ja, detta var på rökrutans tid!) och nerspottade uppehållsrum och en jävligt störig attityd. Och där fanns R. Killen med det usla ryktet. Killen i OBS-klass. Killen alla var rädda för. Killen som jag började kriga mot.

Det var i sjuan det hände. Det som kom att prägla mitt trettonårsland. Fejden med R. Hatet som växte. Min övertygelse om att det jag gjorde var rätt. Trots att R var “farlig”. Ändå lever han inom mig nu, så många år senare. Jag ser hans ansikte framför mig. Hör honom prata.

Känslorna väcktes samma kväll, efter att vi vart osams flera veckor innan. R. hatade mig av olika skäl, precis som jag hatade honom, men som det kan bli i trettonårslandet försonas man oväntat, utan att man knappt ens vet hur det går till.

Natten är kall och man fryser där man går till ungdomsgården, för det är disco, och det är Tom Robinson Band och 2-4-6-8 Motorway som strömmar ur högtalaren och man är skiträdd att stöta på R för det har gått rykten om att man skulle få se tegelväggen inifrån, och det är ju knappast kul när hotet kommer från en snubbe som är huvet längre och har stort svart hår och när man VET med sig att man förtjänar spö för det man gjort är oförlåtligt. Men så står han plötsligt framför en och musiken gör att stämningen blir lite film och man väntar på smällen, men istället börjar han prata och man hör sig själv mumla ”förlåt” och det sker nåt märkligt för han tar emot ursäkten men inte bara det. Det är ett magiskt ögonblick som för alltid etsar sig fast i en trettonårings hjärta, det är ett sånt ögonblick som för alltid kan plockas fram oavsett om hjärtat blir 31 eller 100.

För det som händer är att ni plötsligt verkligen ser varandra där i skumrasket och omvärlden tonas ut och musiken fyller er och ögonen fastnar. Hans svarta i dina ljusare mörka. Hans ögonfransar är så långa och hans hud så mycket brunare än din och hans mun är fylld av vita tänder som nu syns för han ler. Han ler mot dig och lägger händerna på väggen bakom dig, liksom ramar in dig. Och du slutar andas för rädslan förbyts i något skönt och varmt som fyller dig, han är nära nu och du känner hans andedräkt, den är fuktig och doftar gott, han är närmare ändå, du vill dra honom till dig, men du gör det inte, du låter honom bara hända. Och innan du fattar är hans läppar mot dina, han kysser dig, sen viskar han ”det är okej, allting är okej”. Och du känner en känsla som är så obeskrivligt ljus och aldrig har Tom Robinson varit så bra som just nu. Imorgon tänker du. Eller på måndag. Då jävlar. Då är det du och jag, R.

Men sen går R. Han går och du längtar efter att se honom igen och det bubblar i ditt bröst och rädslan är långt borta. Men han går, försvinner. Kommer inte tillbaka.

Vad du inte vet i det ögonblicket, den där stunden på discot, är att kyssen du fick kanske var den sista som R. någonsin gav. Att dina lite stela läppar nog var de sista flickläpparna som mötte hans.

Lyckligtvis hann du säga förlåt. Han hann förlåta dig. Du vet ingenting om vad som händer bara några timmar senare, du vet ingenting om att R aldrig mer kommer tillbaka. Du dansar lite och går sen hem genom kvällen och kryper ner i din säng med ett hjärta som fyllts av en sällan känd förväntan.

Men filmen tar slut här. Det blir ingenting mer. Döden gör ett ovälkommet inhopp på scenen och tar med sig den svarthåriga pojken i din dröm. På måndag vajar flaggan på halv stång på skolgården. Folk står med bleka ansikten i klungor och talar lågmält. Ryktena går. Skvallret vet inga gränser. Många gråter. För R finns inte mer.

Hans liv fick ett vidrigt slut. En stulen bil, en panikslagen grabb, en polisjakt som ledde till en våldsam krasch.

R blev 15 år.

Detta minne är kanske mest det mitt trettonårsland befolkas av.

Idag var jag tillbaka.

 

 

 

 

Min borderlineälskare Amsterdam

April 22, 2013 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Amsterdam är en älskare i raden, en rätt ödmjuk en som samtidigt kan anta de märkligaste skepnader och bjuder både pittoreska vyer och samtidigt känslomässiga utmaningar. Smeker så ljuvligt och slår så hårt.

Åh Amsterdam. Du är en sån ombytlig jävel. Kärleken du ger är beroendeframkallande men samtidigt förvirrar du mig. Hur gör du? Och varför?

Du retas med en hand full av underbara kullerstensgator och hus i tegel och tulpaner och barn i manchesterbrallor i cykelkärror, små caféer intill kanalerna och husbåtar med sköna soffor att hänga i. Amsterdam! Du förför min själ och vaggar in mig i ett skönt continentalt mood där jag ser mig själv iförd träskor, bakandes surdegsbröd i någon nyrenoverad väderkvarn. Kanalerna, de där vindlande vattenfyllda dikena där sparrisen växer intill  i sina sandiga bankar. De där högresta människorna med vackra anletsdrag som pratar så himmelskt märkligt. Kroketter och indonesisk soya. Blomsterhav och korsvirkeshus. Ostindienfarare och blåvitt porslin.

Jag klär av mig för dina ögon, Amsterdam, vill vara naken och rusig med dig. Kyss mig, din luffare. Lägg dina erfarna händer på mina höfter, gunga mig till stjärnsmällar likt vågorna som slickar den Flygande Holländarens skorv. Sov med mig. Ledsaga mig genom den fuktiga natten, låt månskärvan lysa över oss. Ditt ansikte på kudden, skäggstubben, ögonlocken som är tunna trots dina maskulina drag. Du tar tag i mig med din arm, drar mig intill.

Underbara sköna sensuella Amsterdam, ge mig mer. Men mitt i natten vaknar du plötsligt och vilddjuret inom dig blottar tänderna.

Med ens är smekningen brutal, hårdhänt. Du far över min kropp med en hänsynslöshet jag inte kunnat förutspå. Det är de andra, kvinnorna i Red Light district, alla de där kropparna som ålar bakom sina glasrutor, dränkta i det rödrosa ljuset som barmhärtigt photoshoppar kurvorna intill perfektion. Det är de där ögonen, så vackra och ändå så hårda, munnarna som ler men som förblir slutna. De långa benen, rumporna, brösten. De spelar en roll, men du är deras värd, Amsterdam, de finns där, de drar för skynket, säljer sin kropp. Vad händer med alla dessa flickor, vem äger dem, varför har de valt som de gjort? En av alla de tusentals män som passerar går in, förhandlar om pris. Det är svårt att inte föreställa sig vad som händer sedan, bakom det fördragna skynket, bara några meter bort. Du gör illa mig nu, Amsterdam. Du har lockat hit mig men när jag ställer en fråga skrattar du mig bara rått i ansiktet.

Hon är en annan av dina undersåtar, kvinnan i coffeeshoppen som lägger fram menyn med knarket. Hon säljer hela spektrat av sinnesförändrande substanser, precis som så många av alla hennes kollegor. Skolflickorna går in, köper ett rus. Proffspundaren tänder på. Cannabisdimman ligger tung och det är så normalt, så normalt det du gör med mig, den där smekningen som övergår i strypgrepp. Jag ligger på kullerstenen och blöder, jag andas knappt, jag är naken och värnlös inför dig, Amsterdam. Du gör som du vill med mig.

 Morgonen efter är du idel sol. Båtarna som åker över kanalerna. Alla de små butikerna med söta små klänningar. Du bjuder mig frukost, färskpressad juice. Du ler. Håret är tillrättalagt och barnen leker på gatorna. De målar med kritor, hoppar hage. Din kyss smakar mynta och kanel, din andedräkt bär inte ett spår av nattens fylla. Så frisk du ser ut! Så levande och intressant. Jag glömmer bort. Jag väljer att blunda. För dina fingertoppar mot min kind gör mig lycklig. 

Jag älskar dig, viskar du.

Amsterdam.

Som sann borderlineälskare fyller du mig med passion.

Men den är inte enbart ljus.

Bakom nästa tulpanodling lurar ett mörker.

Nattsländan!

April 19, 2013 4 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

I dag kan jag äntligen publicera omslaget till “Nattsländan” som är den sjätte romanen i serien om Cecilia Lund. Den kommer ut 19:e juni 2013. Varsågod, här kommer också baksidestexten på boken.
När Cecilia vaknar upp på sjukhuset efter en mindre hjärtinfarkt vet hon med isande visshet att hennes liv måste förändras. Det känns omöjligt att gå vidare i äktenskapet, drömmen om en familj som håller ihop för alltid går i kras.

Även för systern Susanna väntar dramatiska förändringar och härigenom svetsas systrarna samman mer än någonsin. Susanna visar oväntad handlingskraft trots att hon ställs inför sin tuffaste utmaning. Medan Cecilia kämpar med att komma på fötter och hitta ny balans i livet försöker hon också komma tillbaka i sin yrkesroll. Hon återgår till arbetet på förlossnings- kliniken samtidigt som avdelningen drabbas av ett hårt slag: chefsbarnmorskan Tatiana försvinner spårlöst. Cecilia borde förstås lämna ärendet åt polisen, men kan inte låta bli att engagera sig. Långsamt går sanningen upp för henne – och den är mer skrämmande än någon kunnat tro.

Nattsländan är den sjätte romanen i serien om barnmorskan Cecilia Lund. De fem tidigare heter Bedragen, Systerskap, Hittebarnet, Tigerkvinnan och Modershjärtat.

 

Trevlig helg!

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

April 18, 2013 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Själv poserade jag lite snyggt så där utanför sommarhuset. Sommarskrivbordet var tillfixat så att jag kunde slå mig ner där och reflektera över litteraturens underbara värld. Håret var långt och ljust. Solen värmde så pass att en tunn klänning passade som klädsel. Jag håller i en AA-bok. Och i min egen drömfångare. Skrivboken som fylls med idéer om vad som ska hamna i böcker. Ett moodboard över skrivandet. Jag har världens bästa jobb. Jag får betalt för att fantisera och skapa en låtsasvärld. Barndomens dockhuslek har blivit ett yrke. Jag flyttar mina små karaktärer dit jag vill. Jag leker med dem. Bestämmer över liv och död.

Jag övar mig på att leva i nuet. På att stanna upp i ögonblicken och tycka om dem. Det är inte alltid lätt. Jag har en tendens att dröja kvar vid det som varit. Vid att blicka framåt. Fantisera. Och det är inget fel i det. Problem blir det när man gräver ner sig i gamla oförrätter, när sinnet snöar in på vad som kunde ha varit. När man ångrar för mycket. Det där ångrandet, det är så energidränerande. Det tjänar noll till. Man ska absolut lära av sina misstag, men att bara sparka på sig själv är sällan konstruktivt.

Jag är optimist. Optimismen i mig har dock många gånger lett till att jag blivit besviken. Som liten byggde jag alltid upp luftslott, hade orimliga förväntningar. Trodde att allt skulle bli fantastiskt! besvikelsen kom alltid som ett brev på posten. Det jag hade föreställt mig överensstämde sällan med verkligheten. Har sen dess lärt mig att något sänka förväntningarna. Lyckas inte helt men jobbar på det.

Men jag är också östeuropé. Och som sådan är jag misstänksam. Mixen av att ha illusioner om hur grymt allt kommer bli och samtidigt vara skeptisk mot folks avsikter/budskap är inte alltid lätt.

Nåväl. Jag ska inte skriva så mycket mer. Jag publicerade denna sommarbild i dag eftersom sommaren känns vanvettigt avlägsen just den här regniga dagen. men optimisten i mig säger att den kommer snart. Den vill inte lyssna på skeptikern som envisas med att hävda att vi går en ny istid till mötes.

Puss på er.

 

Kärleken och döden har samma färg

April 18, 2013 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Läser att författaren, kritikern och filosofen Thomas Anderberg gått bort. Han har skrivit en fantastisk text om själen som är vacker på det där klarsynta vemodiga och genomkloka sättet. Läs den! Och stanna upp en stund. Reflektera.

Memento mori. Kom ihåg att du ska dö. De där dagarna du klagat på och minuterna du avskytt, de kommer aldrig mer tillbaka. Ögonblicket du äger är nu. Gårdagen måste du släppa.

Att förlåta är att ge upp hoppet om en bättre eller annorlunda gårdag.

Morgondagen vet du heller ingenting om. Det tjänar ingenting till att oroa sig. Det är ingen idé att bygga katastrofvisioner eller låta rädslan växa. Det blir som det blir. Det blir alltid bara som det blir.

Inte heller kan du påverka andra människor dit du vill. De går sin egen väg. Jag ser så många medberoende som hotar och gråter, som vädjar och lovar, som kontrollerar och lider. Bindningar till personer med missbruk gör ont, skadar oss själva men även dem som är sjuka. Ändå trillar vi dit hela tiden,  tror att vi genom våra handlingar kan styra andras beteenden. Ger oombedda råd. Blir frustrerade när råden inte följs. Fyller våra liv med “borden”. Så oklok är människan. Denna lilla lilla insekt som kryper runt på planeten jorden.

I dag lyssnar jag på Aden.

Kärleken och döden har samma färg: Röd. Franskt, tungt, lika regnvått som himlen. Men ändå fint.

Livet är kanske inte alltid bra. Men det är det enda du har.

 

Angelique, Angelique

April 16, 2013 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

En väldigt duktig tatuerare är hon, Angelique Houtkamp.

Kanske åker jag och besöker henne snart.