Alla dagar som kommer

Vaknade i morse av att tänka på Norge och alla de människor som dödades den 22 juli. Alla mammor och pappor som förlorade sina barn på det mest förfärliga vis. Alla de som miste sina anhöriga och vänner. Alla  lördagsmorgnar som skall komma resten av deras liv, och alla andra morgnar och dagar och kvällar då tomrummet efter en älskad son eller dotter eller syster eller bror gapar allt mer ödsligt. De här mobilnumren som inte används mer, rummen som står tomma. Platserna vid frukostbordet som aldrig mer fylls. Kärleken som ersätts av sorg och saknad och förtvivlan. I tidningarna står det “fortfarande läggs det blommor vid kyrkan” och “sörjer fortfarande” men det är ju inget som kan upphöra bara för att det inte längre är en “nyhet”, tvärtom är det något som för alltid blir en del av kroppens blodsystem. 22 juli förändrade livet på ett så fruktansvärt sätt för alla de drabbade på ett sätt som är svårt att överskåda, att ta in. Eftersom minnet och saknaden kommer att sträcka sig över generationer, prägla familjelivet för all framtid så länge någon kan minnas.

Banala ting. Som en tandborste i badrummet, fotoalbum, slitna gosedjur i sängar där lakanen fortfarande doftar av en tonårings nymornade hud. Gympaskor slarvigt slängda i hallen. Drömmar som krossats i smuts och hat. Hur överlever man sånt? Hur går man vidare? Det är såna saker jag tänker på den här lördagsmorgonen, hur en mamma orkar vakna till en ny dag när platsen vid middagen fortfarande inte kommer att fyllas av den som borde sitta där, när hjärtat än en gång kommer att gråta ikapp med regnet som faller. Ja, Gud gråter för alla vackra änglar som fick lämna jorden alldeles för tidigt. Man måste gå vidare, absolut, men det är i detaljerna som smärtan bor, det är i de små tingen som verkligheten förändras för att aldrig mer bli densamma.

Det går inte att leva i minnen men minnena lever i oss. I dag tänker jag på alla er som saknar.

  1. Katerina! Du sätter ord på så viktiga saker..sorgen som alltid kommer finnas…. för minnas kommer vi ju göra…. Små saker som påminner om ….Att förlora ett barn är nog det värsta man kan vara med om….
    Kramar till er alla

  2. Ja, det är ofattbart. Det går inte att fatta att något sådant händer. Man är orolig för sina barn hela tiden men en sådan sak har man inte i sina tankar att det ska hända.har Min dotter bor i London, bor i en av de delarna som drabbades av kravallerna.Sonen älskar motorer och lever sina lediga dagar långt ute till havs med sin Jetski. Oron finns med hela tiden och den får man lära sig att leva med. Jag tänker ofta på alla ungdomar i Norge som inte fick leva klart sina liv pga denna galning. Livet är orättvist och inkonsekvent.
    Du är så duktig på att sätta ord på det. Tack för ett fint inlägg.
    Eva Th

Kommentera inlägget

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..