Katerina Janouch

Arkiv för augusti, 2011

Att lyfta blicken

Hej hopp kära medkvinnor, detta att bli försörjd av en man är inget jag gillar, främst för att det cementerar könsroller som är ofräscha att föra vidare till våra barn. Och, som maken påpekade då vi diskuterade detta i morse, att många gånger är problemet att en hemmafru faktiskt curlar sönder sin son/sina söner (vård av vuxen man i hemmet är inte ok men inte heller vård av vuxen SON). För har man sitt hem som sin arbetsplats blir det lätt så att man plockar undan de där skitiga kallingarna och bäddar gossens säng och gossen ser att det är modern/dvs kvinnan som gör arbetet i hemmet och därmed lär han sig att det är så det ser ut.

Sen är naturligtvis inte en enskild kvinnas fel. Det värsta jag vet när mödrar stigmatiseras i dessa frågor, att män som blir sktstövlar är det pga sina morsor. Jag är själv mamma till fyra pojkar (varav en numera vuxen och tre med stormsteg på väg in i ynglingavärlden) och det är ett evigt arbete att uppfostra dem i rätt riktning, något såklart även maken kämpar med. För det är till hälften pappornas ansvar, att visa att riktiga karlakarlar minsann bäddar och stryker och tvättar och tar hand om köket. Det räcker inte att SÄGA de där sakerna högt, utan man ska även leverera, dvs GÖRA. Det privata ÄR politiskt och man grundlägger jämställdheten i hemmet. Det är där vi ger våra barn deras visioner och ideal och förebilder. Det kan vi inte komma ifrån.

En del som skriver menar att alla par bör själva bestämma hur de vill leva, absolut, det är bara det att stor del av strukturen är bekväm och invand och skapar problem, dessa ”val” är inte fria utan delar av ett samhälle där kvinnor faktiskt fortfarande inte är hundra procent fria. Samma sak med slöjor och andra täckande skynken som döljer ansiktet, det är så gamla traditioner att många av kvinnorna i de samhällen tagit till sig dessa traditioner och försvarar dem, men om man gör en analys av vad detta egentligen handlar om så är det inget annat än ett förtryck. Även en person som lever i ett sådant förtryck kan försvara förtrycket, helt enkelt för att den inte känner till något annat och det invanda är tryggt. (Likaså könsstympning).

Att jag drar dessa paraleller? Ja, det handlar om mannens förtryck v kvinnan, som sker på olika sätt och olika nivåer i vår värld.

I dag har jag även skrivit en debattartikel i ämnet på Newsmill. Feminist – javisst! Och jag är stolt över att vara det.

http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/29/kvinnor-som-inte-lyfter-blicken-fr-n-spisen-sviker-sitt-eget-sl-kte

8 Kommentarer   Permalänk

Fredag! (Och veckan i bilder…)

Hej alla fina, vilken vecka jag haft! Två stycken hemma-hos-reportage som kommer att synas i lite olika tidningar. TV-medverkan. TV-inspelning. Fix med badrumsrenovering. Research för nya romanen. Men nu börjar allt falla på plats. Jag känner att jag börjar få lite koll på bitarna!

Här sitter jag och tar en liten paus medan vi städar och fixar inför en av plåtningarna… Det är därför det ser lite tomt ut runtomkring, för det ska ju dammas av på fönsterblecket. Det blev riktigt lyckat till slut!

Badrummet på landet är inte helt klart ännu men det börjar arta sig! Stilen är lantlig/romatisk som ni kanske ser. Tyvär blev det lite fel med kaklet ovanför handfatet (såna där missar som alltid verkar ske, eller hur!) så det behövde kaklas om litegrann, det är därför det ser så fult ut. Inte heller är elkontakten på plats tv, men den ska sättas dit inom kort. Och så är det inte fogat heller. Men men, sakta faller allt på plats lagom tills det är höst och vi inte åker ut mer…)

I går tillbringade jag hela dagen ute på Nyckelviken där vi spelade in Sommarpratarna, som ska sändas någon gång i november/december i SVT. Värden var Mark Levengood och vi var fyra ”gäster”. Det blev en fantastisk måltid och vi kom varandra nära nära under samtalet, där innersta våndor och smärtsamma upplevelser ventilerades. Jag kommer skriva senare vilket datum som programmet sänds. Kan avslöja att jag fick tårar i ögonen inte bara en gång medan vi pratade. Proffsigt team från SVT ska jag också säga, och de där trädgårdarna, helt magiska. Jag hade aldrig varit på Nyckelviken förut men nu vill jag gärna återvända dit.

Ja, det var en sammanfattning av vad jag haft för mig dessa hektiska dagar… Nu toppas veckan av massa jobb, i dag fredag ska jag till förlossningen och praktisera lite inför del 5 i Cecilia Lund-serien, ”Modershjärtat”. Det är gråväder men också i dag kommer bebisar komma till världen och det blir en oförglömlig dag för många familjer. Massa kramar och kärlek till er alla där ute, önskar er en härlig dag!

1 Kommentar   Permalänk

Alla dagar som kommer

Vaknade i morse av att tänka på Norge och alla de människor som dödades den 22 juli. Alla mammor och pappor som förlorade sina barn på det mest förfärliga vis. Alla de som miste sina anhöriga och vänner. Alla  lördagsmorgnar som skall komma resten av deras liv, och alla andra morgnar och dagar och kvällar då tomrummet efter en älskad son eller dotter eller syster eller bror gapar allt mer ödsligt. De här mobilnumren som inte används mer, rummen som står tomma. Platserna vid frukostbordet som aldrig mer fylls. Kärleken som ersätts av sorg och saknad och förtvivlan. I tidningarna står det ”fortfarande läggs det blommor vid kyrkan” och ”sörjer fortfarande” men det är ju inget som kan upphöra bara för att det inte längre är en ”nyhet”, tvärtom är det något som för alltid blir en del av kroppens blodsystem. 22 juli förändrade livet på ett så fruktansvärt sätt för alla de drabbade på ett sätt som är svårt att överskåda, att ta in. Eftersom minnet och saknaden kommer att sträcka sig över generationer, prägla familjelivet för all framtid så länge någon kan minnas.

Banala ting. Som en tandborste i badrummet, fotoalbum, slitna gosedjur i sängar där lakanen fortfarande doftar av en tonårings nymornade hud. Gympaskor slarvigt slängda i hallen. Drömmar som krossats i smuts och hat. Hur överlever man sånt? Hur går man vidare? Det är såna saker jag tänker på den här lördagsmorgonen, hur en mamma orkar vakna till en ny dag när platsen vid middagen fortfarande inte kommer att fyllas av den som borde sitta där, när hjärtat än en gång kommer att gråta ikapp med regnet som faller. Ja, Gud gråter för alla vackra änglar som fick lämna jorden alldeles för tidigt. Man måste gå vidare, absolut, men det är i detaljerna som smärtan bor, det är i de små tingen som verkligheten förändras för att aldrig mer bli densamma.

Det går inte att leva i minnen men minnena lever i oss. I dag tänker jag på alla er som saknar.

2 Kommentarer   Permalänk

Välkommen till föräldraland

Lalaland, nejdå. Det är det inte. Det är ett land av hårt arbete och oro. Massor av oro. Skriver förstås med tanke på den kungliga babyn, som än så länge ligger intet ont anande i livmoderns skyddande mörker. Lika lite vet även de blivande föräldrarna Victoria och Daniel. Det är det som får igång mig. Blir inspirerad. För nu skrivs livstidskontraktet, blodsbanden knyts. Det är historiskt för alla som får vara med om undret. Inte bara V&D utan varenda en som går i väntans tider. Tror inte livet nånsin bjuder på samma känsla av mirakel. Förstagångsgraviditeten är en nio månader lång kick . Mer spännande än så här blir inte livet, så man ska verkligen njuta. Göra gravidkalender och följa embryots utveckling nästan minut för minut. Känna in kroppen och ta hand om den, frossa i allt som har med grosses att göra.

Jag kommer ihåg min egen första graviditet, den pågick ungefär från och med denna tid på året och fram till början av maj (vårbaby där med och det var utmärkt). Hur jag längtade efter att magen skulle växa och att få känna de första fosterrörelserna. Hur jag försökte vänja mig vid tanken på att just jag skulle bli MAMMA. Det gick inte riktigt att greppa hur jag än vände och vred på det. Som jag älskade att gå till barnmorskan och bli undersökt. De första hjärtljuden var en revolution, icke mindre. MITT BARN. VÅRT BARN: Där låg h*n och växte och utvecklades. Jag bar en dyrbar skatt i min kropp och var den första människan i världshistorien att uppleva detta enorma.

En kunglig baby och h*ns föräldrar har förstås en annan verklighet än en vanlig blivande morsa nånstans i Sverige. Det blir till att växa upp på ett slott, världskändis redan som embryo  från vecka 11. Pengar är inget bekymmer, inte heller allt annat praktiskt. Men jag kan lova att tankarna och kärleken och oron är densamma. Känslorna. Är allt som det ska, lilla livet? Växer du som planerat? Och kroppens hormonstormar och pendlandet mellan trött och lycklig och förtvivlad och jublande. Biologin gör ingen skillnad. Kommer inte göra sen heller. Det blir ömma bröstvårtor och avslag och skrik och blöjbyten. Det blir knip i lilla magen ch röd rumpa och sömnlösa nätter. Sedan sexårsångesten och tonårstrotset och annat smått och gott som får en att känna att man lever. Feber. Täppta näsor. Trots. Ens barnlösa jag säger ett stilla adjö och kliver in i skuggorna för att aldrig mer visa sig. Istället är det föräldrajaget som tar över, den delen av en som känner sig halv när man inte har ett barnvagnstyre vid handen.

Det är ett underbart land, Victoria och Daniel. Inte är det lätt och inte är det alltid en promenad i parken (även om den heter Haga) men det är det tusen gånger värt. Stort grattis och lycka till och jag skickar ”Barnliv” ifall intresse finnes :-) PS det står en del om hur man föder barn hemma.

3 Kommentarer   Permalänk

Fint mejl…

MEJL:

Hej!
Jag är en tjej på 25 år som haft dig som förebild under en väldigt lång tid. Hade mycket problem med självkänsla när jag var yngre och att läsa dina svar i alla frågespalter och liknande har hjälpt mig enormt mycket. Så tack för det!
Nu till dina böcker, ÄLSKAR serien om Cecilia Lund håller nu på med Tigerkvinnan vilket är anledningen till att jag inte somnade förrän kl 3 inatt och därför är sjukt sliten idag, men det var det fan värt! Helt underbara böcker! Keep up the good work och ta hand om dig och familjen.

Många kramar

SVAR:

Oj förlåt att du inte fått sova… Men samtidigt stort tack för mejlet och för att du skriver så fint till mig, jag blir helt varm i hjärtat! Sitter just nu och skriver på del 5 i serien och sådana här mejl gör att jag får ny arbetslust när orken tryter (för det är tufft att skriva böcker, ingen ska säga emot). Önskar dig en underbar dag! Massa kramar härifrån skrivarstugan!

3 Kommentarer   Permalänk

Ett fjärde barn?

FRÅGA:

Nu till nåt helt annat. Vi har tre underbara små barn! Vi är rika! Vi har vänner som inga kan få eller som försöker i massor. Men jag tänker ändå på en 4, men är nu livrädd och helt övertygad om att vi inte kan få fler barn. Detta stressar mig. Varför är jag inte bara nöjd? Du har en bra blogg och din bok Barnliv är vår bibel!

SVAR:

Tack vad roligt att ni tycker om Barnliv! (ändrade titeln för jag antar att det är den du menar när du skrev ”småbarnsliv”). Vad det gäller dina tankar på ett fjärde barn så förklarade en barnmorska detta med att kvinnors ”naturliga” barnkvot är runt 4-5 barn och att många kvinnor inte blir ”mätta” med färre barn. Att man oroar sig för att inte bli gravid fler gånger hör till, jag tror att det kan vara svårt att tänka sig att man ska klara av att upprepa miraklet, men jag kan säga så här att har du fött 3 barn så är oddsen högre att du ska kunna föda ännu ett, maskineriet är igång liksom och kroppen fungerar som den ska. Tycker inte du ska oroa dig över detta utan ta en sak i taget, njut av livet med era fina barn och den dagen ni funderar på ett syskon så kommer det sannolikt att lösa sig. Ingen idé att ta ut bekymmer i förskott, för de kan lika gärna aldrig inträffa. Kram!

2 Kommentarer   Permalänk

Apropå militärträning

Fick en fråga:

Hej! Låter jätteroligt! Jag har tränat regelbundet i några år nu och är i 20-års åldern. Dock väger jag lite mer än genomsnittet… Är lite bekymrad över det här att man måste bära varandra? Jag känner mig inte bekväm med att bli buren.. Kan man vara med ändå?

SVAR:

Hej, vad kul att du blir nyfiken! Kan säga att det inte finns några måsten i träningen och vill du inte bära/bli buren kan du avstå. Alla gör inte alla moment tex pga att man har en skada eller andra problem, eller om man bara inte vill. Att du väger lite mer är dock inget problem i sig, man brukar matcha ihop sig efter storlek/vikt (en jättestor karl blir sällan buren av en pytteliten tjej tex). De som tränar är inte perfekta utan det finns alla former och storlekar, både med och utan extrakilon, du kommer inte att känna dig utanför! Vi som tränar NMT är helt vanliga människor (även om vi efter ett tag blir lite starkare och har väldigt mycket roligare än om man tex går på ett vanligt gym.)

Så, då hoppas jag att dina tvivel skingrats. För övrigt kan man komma och pröva på och passar det inte så är det bara att säga tack o hej!

Kommentera   Permalänk

Kom och prova militärträning!

Den 20 augusti är det NMT-dagen vid Fiskartorpet i Stockholm (Stora Skuggan), det är nästa lördag och då är alla välkomna att pröva på denna sköna träningsform. Jag har tränat NMT i knappt ett år (med vissa uppehåll) och måste säga att jag förändrats på många olika sätt tack vare detta, både själsligt och kroppsligt. Fysiskt har jag blivit starkare och tuffare, fått bättre kondition och mer muskler, själsligt har jag blivit starkare och fått bättre självförtroende men också en gladade attityd. Träningen är en gemenskap ihop med en massa sköna typer. Vi är som en vuxendagisgrupp med gröna västar där vi springer, hoppar, klättrar, bär varandra och hejar på varandra ifall nån inte riktigt pallar med. Vi möts i gryning (06) och i skymning (18) och har våra skojsifa sektövningar i skogen. Alla tas emot hjärtligt, ingen blir utanför. Min 9-åriga dotter fick komma på NMT-kids i somras och hon pratar fortfarande lyriskt om den superroliga träningen. Hon älskade NMT. Tror att de flesta ungar skulle göra det. Springa och klättra i skogen, tillsammans med andra ungar, gå balans över stockar, ha vattenkrig osv.

Okej. Läs mer här:

http://www.nordicmilitarytraining.se/

och om NMT-dagen:

http://www.nordicmilitarytraining.se/paa-gaang/nmt—dagen.aspx

Kom som du är! Kom igång! Bli pigg glad och stark och ha kul i skogen med nya kompisar! Kan det bli så mycket bättre?

http://bit.ly/qiQQJl

2 Kommentarer   Permalänk

Kärlekens ultimatum?

Fick ett mejl från en medkvinna som jag inte tänker återge ordagrant, men som gjorde mig otroligt ledsen djupt in i hjärtat. Det handlade om övervikt efter graviditeten och att den här kvinnans man tyckte att hon var lite för mullig runt midjan. Hon hade då avgett ett löfte om att få en slank midja och mage till jul. Annars ville nog karln skilja sig, för han tände inte tillräckligt mycket på henne när hon hade några kilo extra. Ja, så var det skrivet. Om magen inte försvann blev det skilsmässa. Puts väck familj, för det var magen som var det viktiga, alltså att den blev smal.

Alltså förlåt mig men vad är det för kärlek? Hon har gått och varit gravid i nio månaderr, genomgått en förlossning, givit den här mannen ett barn, och nu har hon lite mage, ja, det får man av att ha varit gravid. Sällan ser en kvinna helt intakt ut efter genomgången graviditet och förlossning. Det är mjukt och pösigt och inte helt ungdomligt. Det finns bristningar och spår efter livets stora under. Är karln helt perfekt själv, om jag får fråga? Ser han ut som Brad Pitt? Är denna man helt fixerad vid modellkroppar och ser inte vad som faktiskt betyder något här i livet? Jag förstår absolut att man kan tycka att ens partner ska hålla sig i form (det tycker vi kvinnor om våra män också), och att övervikt knappast är särskilt hälsosamt för oss människor, men att stressa en nybliven mamma med hot om skilsmässa när man just fått barn, ifall hon inte ordnar till sin mage bums, det är rent ut sagt FÖR JÄVLIGT.

Kära älskade du med din mage. Jag skulle vilja ge dig en stor kram och sen kicka den där okänsliga knölen till snubbe lång väg. Han är fan inte VÄRD dig. Han är inte värd din kärlek och att du gett honom dig själv och ert fina barn. Han kanske är känslomässigt störd på nåt sätt? Och du har för länge sen tappat kollen på vad som är vanligt hyfs och hur man ska bli bemött i ett kärleksförhållande. Att de där småskavankerna på kroppen faktiskt inte betyder något i längden. Men kanske förminskar han dig även på andra plan, kanske har han fått dig att tro att det är såhär det ska vara när man har familj. Att man ska ställas inför omänskliga krav för sexets skull. Men då ska jag säga dig att så är det inte. För det är väl ändå dig som person som han borde älska. Det är dig som människa han borde se. Inte bara de där extra kilona du har kvar runt magen efter graviditeten.

Nu utgjuter jag mig över det som gjorde mig ledsen. Jag fick också frågan hur jag höll mig i form och svaret på det är löpträning, styrketräning och ett vettigt ätande, jag har inga snabba lösningar utan en livsstil med regelbunden motion och att inte äta för mkt kakor och bullar och bröd. Men kom ihåg att jag födde mitt yngsta barn för snart 10 år sen, jag har haft åratal av tid på mig att få tillbaka min figur! De första 2 åren efter min sista förlossning var jag inte ett dugg slank, tvärtom, det var först 2004-2005 jag satte igång med mitt form-projekt. Men min man har alltid älskat mig som jag varit. Han säger också idag, vet du Katerina, om du hade 40 kilos övervikt skulle jag älska dig lika mycket ändå. För det är inte i vikten det hänger på. Det är dig som människa jag älskar.

Och ja, det är dig som människa din man borde älska, kära medkvinna. Om du vill gå ner i vikt för din egen skull borde han stötta dig och hylla dig och ge dig den tid du behöver. Det är omtanke och trygghet du behöver. Inte press och hot om förestående skilsmässa på grund av några överflödskilon. Stor kram och styrka till dig!

7 Kommentarer   Permalänk

Mitt i renoveringen

Kära ni, jag har suttit helt fast i ett träsk av renoveringar och bokskrivande om vartannat plus ompyssling av barn och landställe och mig själv. Huvudet snurrar och det känns som om tiden inte riktigt räcker till för nånting ordentligt, min ambition att gå upp tidigt och springa till bryggan och doppa mig har kollapsat fler gånger än den infriats. Och ändå blir det dag av alla dagarna, morgnar som börjar fint med kaffe på baksidan och solen i ansiktet och tankarna på hur fint livet ändå är, hur mycket vackert det finns att vara tacksam för. Att just jag får sitta så, dricka mitt kaffe och lyssna på asparnas sus.

Cecilia Lund lämnar mig inte heller ifred ska jag avslöja, hon finns där hela tiden med sina äventyr och i bok nummer fem dras hon in i riktigt jobbiga grejer. Någon i Cecilias närhet har råkat illa ut. Det är väl bara en otäck olycka, eller hur? Jag har ingen aning men skrivet för glatta livet. Gud vad jag skriver. denna bok kräver min uppmärksamhet och om allt går enligt planerna får ni läsa den till midsommar 2012.

Idag har det regnat men ändå har det blivit ett dopp. Har simmat i det grå vattnet och sträckt på kroppen. För det är ganska frestande att bli sittande med manuset och inte röra rumpan ur fläcken, men sånt är farligt, det är riktigt ohälsosamt att bara sitta still timme efter timme. Så simning blev det. Nu ett skrivpass till innan jag lägger mig på kudden.

4 Kommentarer   Permalänk