Att springa är att tänka

Jag har mina dippar då hjärnan liksom slutar fungera, då det känns trögt. Och det är ett enormt motstånd som infinner sig, att jag liksom inte orkar tänka att jag ska släpa mig runt på joggande fötter… ibland är det som en tjock gröt att tvingas ta sig igenom. Då försöker jag lura mig själv, kohandlar och bluffar. ”Bara lite”. ”Du kan gå ifall du inte orkar springa”. ”Ut genom dörren”. Transportsträckan kan vara enorm från stolen/soffan/sängen till hallen där joggingskorna står. Men när de väl är på brukar det lätta. (Tänk att det svåraste är att ta på sig skorna!). När jag öppnar ytterdörren är det genast enklare och när jag väl springer försvinner tvivlen. Jag rör på mig, jag förflyttar mig, jag måste släppa motståndet och bara flyta med.

Igår var en sån dag, kroppen var inte ett dugg samarbetsvillig och det var hett och livet befann sig i nåt slags vakuum. Men jag gav mig ut och trots hettan och att flåset inte riktigt hängde med tog jag mig runt min runda (fuskade lite och gick då och då pga värmen och yrseln, ja lite yr vart jag av att hettan låg som en påse varmvatten på skallen).

Det jag skulle komma fram till är att mina tankar lossnade. Jag fick så mycket inspiration. Till kommande böcker. Till framtiden. Till hela livet. Plötsligt kändes allt väldigt tydligt. Och när jag kom hem hade jag fått massor av ny energi.

Så ge inte upp. Kom ihåg det svåraste är att snöra på sig dojorna, sen går det av bara farten!

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  2 Kommentarer
  1. Mariah Jessie skriver:
    !

    Himla sant! Även när det känns tyngre än vanligt, så fixar man mer än vad man tror sig klara av. Och när det lättar så blir man så inspirerad och det blir som ett lyckorus :D

  2. jessica skriver:
    !

    Jag älskar dina böcker om barnmorskan Cecilia:)..å dina barnbäöcker med:)….har en stor dröm om att bli författare med:)