Att springa är att tänka

June 28, 2011 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Jag har mina dippar då hjärnan liksom slutar fungera, då det känns trögt. Och det är ett enormt motstånd som infinner sig, att jag liksom inte orkar tänka att jag ska släpa mig runt på joggande fötter… ibland är det som en tjock gröt att tvingas ta sig igenom. Då försöker jag lura mig själv, kohandlar och bluffar. “Bara lite”. “Du kan gå ifall du inte orkar springa”. “Ut genom dörren”. Transportsträckan kan vara enorm från stolen/soffan/sängen till hallen där joggingskorna står. Men när de väl är på brukar det lätta. (Tänk att det svåraste är att ta på sig skorna!). När jag öppnar ytterdörren är det genast enklare och när jag väl springer försvinner tvivlen. Jag rör på mig, jag förflyttar mig, jag måste släppa motståndet och bara flyta med.

Igår var en sån dag, kroppen var inte ett dugg samarbetsvillig och det var hett och livet befann sig i nåt slags vakuum. Men jag gav mig ut och trots hettan och att flåset inte riktigt hängde med tog jag mig runt min runda (fuskade lite och gick då och då pga värmen och yrseln, ja lite yr vart jag av att hettan låg som en påse varmvatten på skallen).

Det jag skulle komma fram till är att mina tankar lossnade. Jag fick så mycket inspiration. Till kommande böcker. Till framtiden. Till hela livet. Plötsligt kändes allt väldigt tydligt. Och när jag kom hem hade jag fått massor av ny energi.

Så ge inte upp. Kom ihåg det svåraste är att snöra på sig dojorna, sen går det av bara farten!

Hittebarnet äntligen i pocket!

June 20, 2011 7 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Det ringde på dörren och där stod budet med leverans, en kasse med mina författarexemplar av Hittebarnet i pocket! Officiellt releasedatum är 22 juni men böcker brukar vara klar lite innan så jag fick denna sprillans färska lilla bokbaby rätt i famnen. Nu ska vi ut och resa pocketen och jag, iväg på diverse event och kampanjer, ut i vida världen helt enkelt. Snart i ett pocketställ/bokhandel nära dig!

Tjock och härlig är den, boken, finfin sommarläsning för hängmattan om jag får säga det själv, och det får jag ju. It’s my party osv. I slutet av boken får man dessutom en försmak av fjärde deln, som släpps i augusti, “Tigerkvinnan”. Så det är bara å läs, som det heter.

Det är nice att få sin pocket innan midsommar. Då kan man försöka vara ledig med gott samvete…

Att förstå sin egen mamma

June 18, 2011 5 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Kanske kan man inte begripa hur ens egen mamma haft det förrän man själv får riktigt vuxna barn. Jag tänker på hur jag ibland ifrågasatt och kritiserat mina föräldrar (mest mamma då men även farsan ibland), hur jag liksom bara körde på. Som en bulldozer. Som om jag inte fattade att dom var människor med känslor, att dom kunde känna sig pressade och trötta av att man själv ihärdigt röjde på. Sånt fattar jag dock nu när jag har en vuxen son som gärna trampar på mina ömma tår och som kan älta samma kritik gång efter annan TROTS att jag redan förklarat vissa saker för honom och TROTS att jag bett honom lägga av och TROTS att jag till och med blivit förbannad (ja, kan man tänka sig att mildhetens drottning brusade upp). Han ger sig inte utan fortsätter och det är så jävla jobbigt att jag ibland vill hoppa ur kroppen och lägga mig under en sten.

Men detta är en del av föräldraskapet, eller hur. Fast ibland önskar jag att jag fick ta en paus på nåt sätt. Herregud har dom där vuxna ungarna nån aning om vad dom utsätter en för? Nej, hade jag en aning om vad jag utsatte min egen mamma för? Det är så konstigt, att jag nu känner mig som hon, att jag nu verkligen uppfattar vidden av hur det måste ha varit. Att det aldrig tog slut. Det höll på i åratal, typ fram till nu. Måste man bli utsatt för samma behandling för att inse vad det är som pågår? Plötsligt känner jag mig både kass och dum. Jag tror baske mig jag måste ringa och be om ursäkt. Förlåt mamma. Jag ska inte göra om det. Jag har faktiskt ingen rätt att köra på så där, bara för att jag är din dotter så betyder det inte att jag kan säga precis vad som helst. Att vara nåns barn innebär inte hundraprocentig rätt att gå på som man behagar.

Ska det ta trettio år för min egen son att inse detsamma? Den dagen hans egen unge kör denna stil mot honom. Nej, så länge orkar jag inte vänta. Den här osunda attackprocessen måste brytas här och nu, känner jag… Tips på metoder emottages tacksamt.

/sign Trött.

Indignationen!

June 17, 2011 3 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Tänka sig att det ska droppa in en sån kommentar:

Hmmm, OK. Besviken pa dig nu, faktiskt. Skidsemester osv, fine, det var i alla fall kul att lasa om. Men detta ar bara billigt. Hejsvejs, vi ses igen om du borjar blogga pa riktigt igen. Tack for all roliga, fina ar, har alltid gillat dig skarpt, men nu drar jag.

Då ska jag bemöta:

Jag har testkört en bil, ledsen att det gjorde dig besviken. Jag har inte direkt gett sken av att detta var nåt jag gjorde på eget bevåg, utan jag blev tillfrågad om jag ville testa en ny bilmodell och eftersom jag gillar bilar, tackade jag ja. Vet inte varför det ska vara fel? jag har inte fått betalt för att göra det, däremot skrev jag lite konsumentinfo. Att bilen är miljövänlig är ett plus. Att den var kul att köra, ett annat. Jag har under mina år som journalist testat en massa saker, däremot har jag aldrig gjort reklam för produkter som jag inte gillat. Aldrig sponsrats av klädmärken eller kosmetika. Jag är inte köpt av nån och så kommer det att förbli. Jag har också betalt bensinen själv medan jag kört den här bilen. Bara så du vet.

Nu ska jag laga middag och sen ligga i soffan och lyssna på regnet.

Well, man kan inte bli älskad av alla.

Om du inte kan få dem att älska dig, få dem att hata dig. Om dom inte kan hata dig, få dem att förakta dig. Om du inte kan få dem att förakta dig, få dem att frukta dig. Haha, jag tror inte ni varken hatar eller fruktar mig, men lite förakt kan jag bjucka på så här på fredagskvällen. Puss.

Bilburna damer

June 16, 2011 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Jag är ju en bilälskande tjej som ni kanske vet, en av dom skönaste grejerna jag vet är at susa runt på vägarna. Just därför är det extra kul att testa en ny bil och det fick jag tillfälle at göra i och med att jag fick testköra sprillans nya Nissan Micra. Ett rig och guldig i färgen och en riktig smartbil. Ett tag kändes det nästan som om bilen var klipskare än jag själv?

Här är det Ingrid som posar, nöjd som en katt. Det är mest hon som får åka runt med mig, detta är då ingen direkt familjebil för den stora familjen, men för en ensam morsa och hennes dotter (eller för några glada väninnor) passar Micran som handsken.

Vi har bränt runt i stan och ut på landet, ner till badet (fast inte idag för idag är det ju iskallt, precis som igår!), iväg på ärenden och hem till kompisar. En otroligt härlig vuxenleksak detta. Finns GPS såklart, surroundsystem där man kan koppla in sin Iphone eller Ipad och spela sin egen musik, fjärrkontroll till lås och start (man kör alltså utan bilnyckel, eller iallafall utan en traditionell bilnyckel, vet inte hur det är med er men jag är van vid bilnycklar så detta att fjärren ligger vi handväskan och man bara trycker på en liten knapp för att låsa upp och starta var en nyhet för mig) och så en autopilot när man ska fickparkera. Sen är bilen grymt miljövänlig och bensinsnål, det är faktiskt otroligt billigt att köra den i dessa bensindyra tider.

Jag gillar dessutom att den är så liten, särskilt i citytrafiken är detta en fördel då man bara kan slinka in i en lucka och smita före osv. En perfekt bil för den lite hetsiga citybruden. (Man blir dock lätt lite övermodig).

Jag drömmer fortfarande om en liten bilsemester. Kanske kan bli av i år? Med vinden i håret…

För priser och fler fakta kolla gärna på Nissans hemsida.

Den blomstertid

June 10, 2011 Skriv en kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Inte ett öga var torrt idag. Först grät vi i kyrkan när treorna sjöng och sen vankades det ståtlig avslutning för 9:orna i aulan i högstadieskoan. Så stora de är, dessa 15-16-åringar, särskilt tjejerna ser många ut att vara vuxna kvinnor. Vi fick se ett bildband där vi följde dem från sexan och jesus så små de var! Det händer otroligt mycket på fyra år. Snacka om att gå från barn till vuxen. Lärarna grät också. Vilket yrke, att följa en klass och sen aldrig mer. Det blir inte likadant, från hösten kommer det nya sexor… det börjar om.

Nu ska iallafall storgrabben ha skönt sommarlov, liksom de andra. Först nu kom jag hem, det tär på krafterna att avsluta diverse skolår.

Annonsen laddas.

Sommarblues

June 6, 2011 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Det är varmt och vi ligger och steker oss på badet, vågorna går höga där dom bullrande motorbåtarna plöjer fram. Samma skrikande barn, samma vakande föräldrar, alla dessa somrar jag suttit i sanden och spejat ut över vattnet. Någon skrev nyss på twitter, att barn och vuxna som drunknar inte skriker, dom gör det tyst, och det är verkligen sant, en liten unge som hamnar under vattnet får inte direkt ur sig några ljud. Möjligen hinner en vuxen ropa på hjälp men sen sluter sig vattenytan ovanför huvudet och försök att göra dig hörd då! Likväl är det många små ungar som springer opassade ut på bryggor, andra lite större ungar som inte är simkunniga. Åh jag har sån respekt för vatten. När våra barn var små hade vi barnflicka på sommaren för annars gick det inte att ge sig av till stranden, med fyra stycken grabbar som alla älskade att bada. Tidigt sattes de i simskola, på härliga Solö, där de i tre veckors tid i ur och skur (vattnet är inte särskilt varmt där) lärde sig simningens grunder. Resultatet är att alla simmar som fiskar.

Sånt tänke rjag på när jag känner solen bränna. Sommarbluesen tar tag i mig. Sommarlovet som kommer blir ännu ett annat än de föregående, med större barn som inte längre är självklara på landet eller i ens sällskap. Det ska åkas på festivaler och det ska jobbas och hängas med kompisar. Sommaren är frihet, också från närvaroplikt med föräldrarna. Jag tänker att vi ska dra ihop kanske två veckor då vi reser borta, alla tillsammans, för att suga ut droparna av det som kallas storfamilj. För snart, inte många år kvar nu, skingras alla åt varsitt håll.

Sommarblues är hettan som ger dåligt samvete öve rvarje stund inomhus, gräs som växer för högt, blommor som står i sina krukor. Vi har vattenskada på landet. Sommarblues på att det ska vara hantverkade hos oss typ hela ledigheten… men sen ska det bli fint. Lagom tills det blir höst.

Eder klagomur…

June 2, 2011 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Från C:

Jaha, Katerina, som vanligt när det ÄR nåt så skriver jag till dej! Nu är det den ¤¤¤¤¤  mannen som jag är gift med. Vi har ju småbarn, mellanbarn och vuxna barn, jag är hemma med den sista åttamånadersbebin och han jobbar galet mkt långt bort, till sak. I lördags hade mellandottern loppis och dansuppvisning, vi säger på torsdagen att jag tar med bebin och börjar, han kommer ner sen med de andra två. Efter jobb på fredag åker han bort till sin stora son och ska träffa en gammal kompis oxå. Sen smsar jag honom på lördag 16.00, svar, han är på väg hem, han dyker upp vid 24.00. Han ber om ursäkt på söndagen “det rörde till sej, vi blev lite fulla”. Observera då att han är nykter alkoholist sen -06? Vad fan ÄR hans problem?? Plus att jag känner mej bara så jävla sviken och VILL INTE mer med honom. Tips, råd, vad som helst som kan hjälpa mej? KRAM.

SVAR:

Åh kära du jag vet exakt hur sviken du känner dig. Nykter sedan 2006, det är ändå fem år, lång tid. Var detta alltså första återfallet? Det kan gå snabbt utför och om du inte längre vill tycker jag att du ska vara tydlig. Det låter som att detta inte är den enda irritationen på himlen för er? Du är ensam med lilla bebin, han är borta jämt, detta är inte en ekvation som rimmar sådär jättebra plus att jag vet att du även tar stort ansvar för dom andra barnen, och så sorgen som du bär på. Han är inget bra stöd i detta. Detta med missbruket, tycker att du måste fråga honom vad som hände, som nykter alkoholist bör han kunna förklara. Eller gäller inte nykterheten längre? Kanske behöver ni en paus från varandra då han får tänka över hur han vill leva i fortsättningen och då syftar jag både på alkohel och familjen. Ta hand om dig själv också. Försök att prata så lugnt som möjligt. Och ta en dag i taget, du måste inte planera hela framtiden och allt just den här dagen.

Massa kramar och skickar dig styrka!

/Katerina

Annonsen laddas.

Sanningen, dimensionerna och supergalaxens gåta

April 29, 2013 3 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

I min närhet pågår ständiga diskussioner. Om rätt och fel. Om känslor. Om sånt som finns men inte syns. Alla hävdar sin åsikt, tror sig veta. Men ju fler dagar jag lever på jorden blir jag allt mer övertygad om att ingen faktiskt sitter inne med den totala sanningen. Eller så här: Sanningen har olika ansikten. Kommer i olika skepnader.

Det som för någon är en sanning kanske är lögn för den som går bredvid? Summan av subjektiva upplevelser, erfarenheter, av allt som bygger en människa. Forskning, vetenskap, men också en röst inuti hjärtat. Insikter som inte går att mäta med statistik eller laboratorieexperiment. Var börjar och var slutar vi? Vem vet var känslorna tar vägen? Eller vad de består av. Vinden kan du inte heller ta på men den är i allra högsta grad konkret. Den påverkar oss trots att den är osynlig.

Att tala om en kraft större än vi själva kan förefalla flummigt, men om du tänker efter finns där oerhört många sådana krafter. Kan du göra något åt molnen, åt solen, åt årstidernas växlingar? Force majeure kallas det, vulkanutbrottet, åskan, lavinen. Krafter som är större än du själv. Gud, kanske. Eller bara naturen, allt som flyter, allt som vi är en liten del av. Föds gör du och sen får du en begränsad tid på jorden. En skärva av en sekund, några sandkorn i vinden. De där små små kornen som skingras vid minsta lilla pust, men som ihopklumpade av fukt kan ligga still vid dina fötter.

Jag är rätt övertygad om att det finns en dimension bortom den som är synlig för ögat, bortom det som kallas för vårt intellekt. Sånt som kallas för intuition, instinkt, sjätte sinne eller ESP (Extrasensory Perception). När jag bodde i Paris för många år sen jobbade vi hårt på att utveckla vårt ESP. Med trägen övning gick det att påverka sinnet. Som att veta vad en viss person tänkte. Som att skapa en situation som var till ens fördel. Är tämligen säker på att den tidens övningar öppnat en dörr i mitt medvetande. Kanske var det därför jag kallades för transsylvanska spöktanten? Ibland är det som om jag kan se igenom saker. (Men skulle aldrig låtsas som om jag hade en kristallkula eller sätta mig i nån grotta och började spå händer! Nä, mitt ESP utspelar sig på en annan nivå. En privat sådan. Den är bara min och den kommer så att förbli. Men kusligt nog råkar jag ibland känna på mig sånt som inte går att förklara.)

Det finns något som forskare inte kan mäta. Energier låter åter flummigt, men kanske är det just vad de är, energierna, som långa tankeströmmar som skär genom tid och rum. Jag vill gärna se ett sånt energiflöde som en medvetandets mexikanska golf, värme som strömmar genom sånt som är kallt och som tinar upp det frusna. Drömmarnas värld. Sammanträffanden. Ibland möter man en människa man tror sig känna sedan tidigare, trots att man kanske kommer från olika världsdelar eller i helt skilda sammanhang. ”Sök andligheten så kommer den till dig” sa någon. Sak samma med intuition. Det är som styrketräning i hjärnan, med övning och öppenhet kan man närma sig de där osynliga dimensionerna.

Kanske är det för att jag är ett barn som kommer från ett extremt vetenskapligt hem. Atomforskare och matematiker, läkare och docenter i strålningsbiologi. Evigt gissel med atomer och partiklar. Mikroskop och strikta tabeller. Tillbringade somrarna bland fysiker med sovfrisyrer på CERN. Det som inte syns finns inte. Ateister är de också, flera av mina familjemedlemmar, rätt igenom. Något snack om andliga dimensioner ville man inte lyssna på. Men barn revolterar. Barn går sin egen väg. Och vad är egentligen kvantfysik annat än rätt kvalificerade sagor? Precis som de svarta hålen som lär omge vårt universum. För att inte tala om den nya supergalaxen. Första gången jag läste om den blev jag yr.

Hur kan vi bara tro att vi med våra små begränsade förstånd fattar allt som pågår? Hur kan vi vara så förmätna att vi slår fast att ingenting oförklarligt finns. Tanken på de extra dimensionerna ger tröst. I gränslandet är allt möjligt. I gränslandet tar ingenting någonsin slut. Den fysiska kroppen är av underordnad betydelse. Kärleken är oändlig. Sanningen kan se ut på många olika sätt. Och nej, jag har inte intagit någon sinnesförändrande substans. Imorgon är det Valborg och jag ska prata på Ålstensängen såsom årets Valborgstalare. Inte fan behöver man supa när man är innehavare av en styck mänsklig hjärna. Den tar dig med på en tripp helt utan hjälpmedel. Bara du släpper taget och låter dig bjudas in.

Älskade supergalax. Äventyret finns inom dig. För alltid.

 

 

 

 

Tillbaka till 13-års landet

April 24, 2013 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Föreläste för 300 sjundeklassare i Karlskoga i morse. Ett Folkets hus fyllt av hormoner och jeans, pigga ögon, converse och kepsar. Ljusa hår och mörka, fniss och målbrottsröster som bara hjälpligt hölls ner av spridda hyssjanden. Så mycket oro och lust, rastlöshet och liv i dessa 99:ors kroppar. Ändå satt de och lyssnade, mestadels tysta. Så långt jag såg var det inte så många som sov.

Jag slungas tillbaka där och då. Till mitt eget trettonårsland. Idag kan jag undra vem hon var, den långa smala tjejen med cendréfärgat (rätt ofta ganska fett) hår, klädd i bussarong och Marilynjeans så tajta att de knappt tillät andning. Hon som var både vuxen och barn i en och samma pubertala kropp. 13. Året då mensen kom och håret blev ännu mer hopplöst. Då huden i ansiktet ömsom blänkte, ömsom stramade. Året då den frostblå ögonskuggan generöst kletades på, och matchades av läppglans med jordgubbssmak. Året då jag trånade efter än den ena, än den andra killen. Ölfylla och hångel och olycklig kärlek. De som ville ha mig var jag inte intresserad av, de andra såg mig inte. Förutom då apsnygga C. Som verkade älska mig på riktigt men som jag avfärdade för ”han var inte smart nog”. Brains var viktigt. Redan då.

Jag slukade Erica Jong och Kerstin Thorvall och Hans-Eric Hellberg förstås och huvet var fullt av snusk. (Det började redan innan 13, långt tidigare faktiskt.) På nåt sätt var det svårt att härbärgera allting, för drömmarna var så mycket större än förmågan, och trots att jag var uppfylld av mig själv så var jag samtidigt osäker. Sjuan, då började man ju i Bergtorp, med de farliga åttorna och niorna, med brudarna i astajta jeans och trädojjor som bolmade i rökrutan (ja, detta var på rökrutans tid!) och nerspottade uppehållsrum och en jävligt störig attityd. Och där fanns R. Killen med det usla ryktet. Killen i OBS-klass. Killen alla var rädda för. Killen som jag började kriga mot.

Det var i sjuan det hände. Det som kom att prägla mitt trettonårsland. Fejden med R. Hatet som växte. Min övertygelse om att det jag gjorde var rätt. Trots att R var “farlig”. Ändå lever han inom mig nu, så många år senare. Jag ser hans ansikte framför mig. Hör honom prata.

Känslorna väcktes samma kväll, efter att vi vart osams flera veckor innan. R. hatade mig av olika skäl, precis som jag hatade honom, men som det kan bli i trettonårslandet försonas man oväntat, utan att man knappt ens vet hur det går till.

Natten är kall och man fryser där man går till ungdomsgården, för det är disco, och det är Tom Robinson Band och 2-4-6-8 Motorway som strömmar ur högtalaren och man är skiträdd att stöta på R för det har gått rykten om att man skulle få se tegelväggen inifrån, och det är ju knappast kul när hotet kommer från en snubbe som är huvet längre och har stort svart hår och när man VET med sig att man förtjänar spö för det man gjort är oförlåtligt. Men så står han plötsligt framför en och musiken gör att stämningen blir lite film och man väntar på smällen, men istället börjar han prata och man hör sig själv mumla ”förlåt” och det sker nåt märkligt för han tar emot ursäkten men inte bara det. Det är ett magiskt ögonblick som för alltid etsar sig fast i en trettonårings hjärta, det är ett sånt ögonblick som för alltid kan plockas fram oavsett om hjärtat blir 31 eller 100.

För det som händer är att ni plötsligt verkligen ser varandra där i skumrasket och omvärlden tonas ut och musiken fyller er och ögonen fastnar. Hans svarta i dina ljusare mörka. Hans ögonfransar är så långa och hans hud så mycket brunare än din och hans mun är fylld av vita tänder som nu syns för han ler. Han ler mot dig och lägger händerna på väggen bakom dig, liksom ramar in dig. Och du slutar andas för rädslan förbyts i något skönt och varmt som fyller dig, han är nära nu och du känner hans andedräkt, den är fuktig och doftar gott, han är närmare ändå, du vill dra honom till dig, men du gör det inte, du låter honom bara hända. Och innan du fattar är hans läppar mot dina, han kysser dig, sen viskar han ”det är okej, allting är okej”. Och du känner en känsla som är så obeskrivligt ljus och aldrig har Tom Robinson varit så bra som just nu. Imorgon tänker du. Eller på måndag. Då jävlar. Då är det du och jag, R.

Men sen går R. Han går och du längtar efter att se honom igen och det bubblar i ditt bröst och rädslan är långt borta. Men han går, försvinner. Kommer inte tillbaka.

Vad du inte vet i det ögonblicket, den där stunden på discot, är att kyssen du fick kanske var den sista som R. någonsin gav. Att dina lite stela läppar nog var de sista flickläpparna som mötte hans.

Lyckligtvis hann du säga förlåt. Han hann förlåta dig. Du vet ingenting om vad som händer bara några timmar senare, du vet ingenting om att R aldrig mer kommer tillbaka. Du dansar lite och går sen hem genom kvällen och kryper ner i din säng med ett hjärta som fyllts av en sällan känd förväntan.

Men filmen tar slut här. Det blir ingenting mer. Döden gör ett ovälkommet inhopp på scenen och tar med sig den svarthåriga pojken i din dröm. På måndag vajar flaggan på halv stång på skolgården. Folk står med bleka ansikten i klungor och talar lågmält. Ryktena går. Skvallret vet inga gränser. Många gråter. För R finns inte mer.

Hans liv fick ett vidrigt slut. En stulen bil, en panikslagen grabb, en polisjakt som ledde till en våldsam krasch.

R blev 15 år.

Detta minne är kanske mest det mitt trettonårsland befolkas av.

Idag var jag tillbaka.

 

 

 

 

Min borderlineälskare Amsterdam

April 22, 2013 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Amsterdam är en älskare i raden, en rätt ödmjuk en som samtidigt kan anta de märkligaste skepnader och bjuder både pittoreska vyer och samtidigt känslomässiga utmaningar. Smeker så ljuvligt och slår så hårt.

Åh Amsterdam. Du är en sån ombytlig jävel. Kärleken du ger är beroendeframkallande men samtidigt förvirrar du mig. Hur gör du? Och varför?

Du retas med en hand full av underbara kullerstensgator och hus i tegel och tulpaner och barn i manchesterbrallor i cykelkärror, små caféer intill kanalerna och husbåtar med sköna soffor att hänga i. Amsterdam! Du förför min själ och vaggar in mig i ett skönt continentalt mood där jag ser mig själv iförd träskor, bakandes surdegsbröd i någon nyrenoverad väderkvarn. Kanalerna, de där vindlande vattenfyllda dikena där sparrisen växer intill  i sina sandiga bankar. De där högresta människorna med vackra anletsdrag som pratar så himmelskt märkligt. Kroketter och indonesisk soya. Blomsterhav och korsvirkeshus. Ostindienfarare och blåvitt porslin.

Jag klär av mig för dina ögon, Amsterdam, vill vara naken och rusig med dig. Kyss mig, din luffare. Lägg dina erfarna händer på mina höfter, gunga mig till stjärnsmällar likt vågorna som slickar den Flygande Holländarens skorv. Sov med mig. Ledsaga mig genom den fuktiga natten, låt månskärvan lysa över oss. Ditt ansikte på kudden, skäggstubben, ögonlocken som är tunna trots dina maskulina drag. Du tar tag i mig med din arm, drar mig intill.

Underbara sköna sensuella Amsterdam, ge mig mer. Men mitt i natten vaknar du plötsligt och vilddjuret inom dig blottar tänderna.

Med ens är smekningen brutal, hårdhänt. Du far över min kropp med en hänsynslöshet jag inte kunnat förutspå. Det är de andra, kvinnorna i Red Light district, alla de där kropparna som ålar bakom sina glasrutor, dränkta i det rödrosa ljuset som barmhärtigt photoshoppar kurvorna intill perfektion. Det är de där ögonen, så vackra och ändå så hårda, munnarna som ler men som förblir slutna. De långa benen, rumporna, brösten. De spelar en roll, men du är deras värd, Amsterdam, de finns där, de drar för skynket, säljer sin kropp. Vad händer med alla dessa flickor, vem äger dem, varför har de valt som de gjort? En av alla de tusentals män som passerar går in, förhandlar om pris. Det är svårt att inte föreställa sig vad som händer sedan, bakom det fördragna skynket, bara några meter bort. Du gör illa mig nu, Amsterdam. Du har lockat hit mig men när jag ställer en fråga skrattar du mig bara rått i ansiktet.

Hon är en annan av dina undersåtar, kvinnan i coffeeshoppen som lägger fram menyn med knarket. Hon säljer hela spektrat av sinnesförändrande substanser, precis som så många av alla hennes kollegor. Skolflickorna går in, köper ett rus. Proffspundaren tänder på. Cannabisdimman ligger tung och det är så normalt, så normalt det du gör med mig, den där smekningen som övergår i strypgrepp. Jag ligger på kullerstenen och blöder, jag andas knappt, jag är naken och värnlös inför dig, Amsterdam. Du gör som du vill med mig.

 Morgonen efter är du idel sol. Båtarna som åker över kanalerna. Alla de små butikerna med söta små klänningar. Du bjuder mig frukost, färskpressad juice. Du ler. Håret är tillrättalagt och barnen leker på gatorna. De målar med kritor, hoppar hage. Din kyss smakar mynta och kanel, din andedräkt bär inte ett spår av nattens fylla. Så frisk du ser ut! Så levande och intressant. Jag glömmer bort. Jag väljer att blunda. För dina fingertoppar mot min kind gör mig lycklig. 

Jag älskar dig, viskar du.

Amsterdam.

Som sann borderlineälskare fyller du mig med passion.

Men den är inte enbart ljus.

Bakom nästa tulpanodling lurar ett mörker.

Nattsländan!

April 19, 2013 4 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

I dag kan jag äntligen publicera omslaget till “Nattsländan” som är den sjätte romanen i serien om Cecilia Lund. Den kommer ut 19:e juni 2013. Varsågod, här kommer också baksidestexten på boken.
När Cecilia vaknar upp på sjukhuset efter en mindre hjärtinfarkt vet hon med isande visshet att hennes liv måste förändras. Det känns omöjligt att gå vidare i äktenskapet, drömmen om en familj som håller ihop för alltid går i kras.

Även för systern Susanna väntar dramatiska förändringar och härigenom svetsas systrarna samman mer än någonsin. Susanna visar oväntad handlingskraft trots att hon ställs inför sin tuffaste utmaning. Medan Cecilia kämpar med att komma på fötter och hitta ny balans i livet försöker hon också komma tillbaka i sin yrkesroll. Hon återgår till arbetet på förlossnings- kliniken samtidigt som avdelningen drabbas av ett hårt slag: chefsbarnmorskan Tatiana försvinner spårlöst. Cecilia borde förstås lämna ärendet åt polisen, men kan inte låta bli att engagera sig. Långsamt går sanningen upp för henne – och den är mer skrämmande än någon kunnat tro.

Nattsländan är den sjätte romanen i serien om barnmorskan Cecilia Lund. De fem tidigare heter Bedragen, Systerskap, Hittebarnet, Tigerkvinnan och Modershjärtat.

 

Trevlig helg!

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

April 18, 2013 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Själv poserade jag lite snyggt så där utanför sommarhuset. Sommarskrivbordet var tillfixat så att jag kunde slå mig ner där och reflektera över litteraturens underbara värld. Håret var långt och ljust. Solen värmde så pass att en tunn klänning passade som klädsel. Jag håller i en AA-bok. Och i min egen drömfångare. Skrivboken som fylls med idéer om vad som ska hamna i böcker. Ett moodboard över skrivandet. Jag har världens bästa jobb. Jag får betalt för att fantisera och skapa en låtsasvärld. Barndomens dockhuslek har blivit ett yrke. Jag flyttar mina små karaktärer dit jag vill. Jag leker med dem. Bestämmer över liv och död.

Jag övar mig på att leva i nuet. På att stanna upp i ögonblicken och tycka om dem. Det är inte alltid lätt. Jag har en tendens att dröja kvar vid det som varit. Vid att blicka framåt. Fantisera. Och det är inget fel i det. Problem blir det när man gräver ner sig i gamla oförrätter, när sinnet snöar in på vad som kunde ha varit. När man ångrar för mycket. Det där ångrandet, det är så energidränerande. Det tjänar noll till. Man ska absolut lära av sina misstag, men att bara sparka på sig själv är sällan konstruktivt.

Jag är optimist. Optimismen i mig har dock många gånger lett till att jag blivit besviken. Som liten byggde jag alltid upp luftslott, hade orimliga förväntningar. Trodde att allt skulle bli fantastiskt! besvikelsen kom alltid som ett brev på posten. Det jag hade föreställt mig överensstämde sällan med verkligheten. Har sen dess lärt mig att något sänka förväntningarna. Lyckas inte helt men jobbar på det.

Men jag är också östeuropé. Och som sådan är jag misstänksam. Mixen av att ha illusioner om hur grymt allt kommer bli och samtidigt vara skeptisk mot folks avsikter/budskap är inte alltid lätt.

Nåväl. Jag ska inte skriva så mycket mer. Jag publicerade denna sommarbild i dag eftersom sommaren känns vanvettigt avlägsen just den här regniga dagen. men optimisten i mig säger att den kommer snart. Den vill inte lyssna på skeptikern som envisas med att hävda att vi går en ny istid till mötes.

Puss på er.

 

Kärleken och döden har samma färg

April 18, 2013 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Läser att författaren, kritikern och filosofen Thomas Anderberg gått bort. Han har skrivit en fantastisk text om själen som är vacker på det där klarsynta vemodiga och genomkloka sättet. Läs den! Och stanna upp en stund. Reflektera.

Memento mori. Kom ihåg att du ska dö. De där dagarna du klagat på och minuterna du avskytt, de kommer aldrig mer tillbaka. Ögonblicket du äger är nu. Gårdagen måste du släppa.

Att förlåta är att ge upp hoppet om en bättre eller annorlunda gårdag.

Morgondagen vet du heller ingenting om. Det tjänar ingenting till att oroa sig. Det är ingen idé att bygga katastrofvisioner eller låta rädslan växa. Det blir som det blir. Det blir alltid bara som det blir.

Inte heller kan du påverka andra människor dit du vill. De går sin egen väg. Jag ser så många medberoende som hotar och gråter, som vädjar och lovar, som kontrollerar och lider. Bindningar till personer med missbruk gör ont, skadar oss själva men även dem som är sjuka. Ändå trillar vi dit hela tiden,  tror att vi genom våra handlingar kan styra andras beteenden. Ger oombedda råd. Blir frustrerade när råden inte följs. Fyller våra liv med “borden”. Så oklok är människan. Denna lilla lilla insekt som kryper runt på planeten jorden.

I dag lyssnar jag på Aden.

Kärleken och döden har samma färg: Röd. Franskt, tungt, lika regnvått som himlen. Men ändå fint.

Livet är kanske inte alltid bra. Men det är det enda du har.

 

Angelique, Angelique

April 16, 2013 2 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

En väldigt duktig tatuerare är hon, Angelique Houtkamp.

Kanske åker jag och besöker henne snart.

Medberoende-måndag

April 15, 2013 3 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Jag har kämpat med mitt medberoende i många år och det har varit en brokig resa, ibland upp och ibland ner. Det tål att fundera över vad som lett en till den man blev, även om det egentligen är oväsentligt… Eftersom svaret är komplext och aldrig kommer att lämna en helt tillfredsställd. Kontentan är att jag pga medberoendet många gånger gått ganska hårt åt mig själv. Inte varit snäll helt enkelt. Utan dömt mig hårt. Skällt ut och ondgjort mig och sparkat.

Medberoendemänniskor ställer oerhört hårda krav på sig själva. Man måste vara bättre än perfekt för att duga. Man sätter andra individer i centrum för sitt liv utan att bry sig om sig själv. Man går all in med känslor och försöker styra och kontrollera. Eftersom detta aldrig kan lyckas blir resultatet frustration och harm. I förlängningen blir den medberoende deprimerad eller destruktiv.

Jag har läst Melodie Beattie “Bli fri från ditt medberoende” förr, började på 2000-talet, då när det svängde som värst. Ska erkänna att jag på den tiden inte till fullo kunde ta in vad hon skrev. Jag var kanske fönekande… Det gjorde för ont att erkänna att jag kvaddade mitt eget liv.

Jag tog upp boken i går igen. Och nu kan jag verkligen se vad Melodie menar. Medberoendet utgår inte enbart från andra människors missbruk/sjukdom/destruktivitet, även om det är en bra grogrund. Medberoendet är ett virus som smittar dig och biter sig sedan fast. men det finns hopp. det är inte lätt men det är enkelt att bli fri. Dockär det ett livslångt engagemang. Vi som är lite kvaddade, vi måste anstränga oss lite extra för att kunna släppa taget. För att hitta lycka i det lilla. För att göra upp med kontrollbehovet som kontrollerar oss.

I dag kan jag andas lite lättare.

I dag är ännu en dag då jag tar ett steg i rätt riktning.

En mycket användbar bok.

Slöa söndag

April 14, 2013 1 kommentar
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Sturekatten är här och spinner sin sång i lakanen.

Det är svårt att ta sig för nånting men det finns en del “borden”:

 

Borde läsa klart korrekturet på den här. Del 6 om Cecilia Lund som kommer ut 19:e juni. Snart ska den i tryck!

Borde klä på mig.

Borde äta frukost/lunch.

Borde gå ut i solen.

Borde bädda.

Borde tvätta.

Borde skjutsa dotter.

Borde städa.

Borde betala nån räkning.

Borde styra upp söndagsmiddag.

Äh tror jag går o drar täcket över huvet. Det är trots allt söndag.