Jag har mina dippar då hjärnan liksom slutar fungera, då det känns trögt. Och det är ett enormt motstånd som infinner sig, att jag liksom inte orkar tänka att jag ska släpa mig runt på joggande fötter… ibland är det som en tjock gröt att tvingas ta sig igenom. Då försöker jag lura mig själv, kohandlar och bluffar. ”Bara lite”. ”Du kan gå ifall du inte orkar springa”. ”Ut genom dörren”. Transportsträckan kan vara enorm från stolen/soffan/sängen till hallen där joggingskorna står. Men när de väl är på brukar det lätta. (Tänk att det svåraste är att ta på sig skorna!). När jag öppnar ytterdörren är det genast enklare och när jag väl springer försvinner tvivlen. Jag rör på mig, jag förflyttar mig, jag måste släppa motståndet och bara flyta med.

Igår var en sån dag, kroppen var inte ett dugg samarbetsvillig och det var hett och livet befann sig i nåt slags vakuum. Men jag gav mig ut och trots hettan och att flåset inte riktigt hängde med tog jag mig runt min runda (fuskade lite och gick då och då pga värmen och yrseln, ja lite yr vart jag av att hettan låg som en påse varmvatten på skallen).

Det jag skulle komma fram till är att mina tankar lossnade. Jag fick så mycket inspiration. Till kommande böcker. Till framtiden. Till hela livet. Plötsligt kändes allt väldigt tydligt. Och när jag kom hem hade jag fått massor av ny energi.

Så ge inte upp. Kom ihåg det svåraste är att snöra på sig dojorna, sen går det av bara farten!

Det ringde på dörren och där stod budet med leverans, en kasse med mina författarexemplar av Hittebarnet i pocket! Officiellt releasedatum är 22 juni men böcker brukar vara klar lite innan så jag fick denna sprillans färska lilla bokbaby rätt i famnen. Nu ska vi ut och resa pocketen och jag, iväg på diverse event och kampanjer, ut i vida världen helt enkelt. Snart i ett pocketställ/bokhandel nära dig!

Tjock och härlig är den, boken, finfin sommarläsning för hängmattan om jag får säga det själv, och det får jag ju. It’s my party osv. I slutet av boken får man dessutom en försmak av fjärde deln, som släpps i augusti, ”Tigerkvinnan”. Så det är bara å läs, som det heter.

Det är nice att få sin pocket innan midsommar. Då kan man försöka vara ledig med gott samvete…

Kanske kan man inte begripa hur ens egen mamma haft det förrän man själv får riktigt vuxna barn. Jag tänker på hur jag ibland ifrågasatt och kritiserat mina föräldrar (mest mamma då men även farsan ibland), hur jag liksom bara körde på. Som en bulldozer. Som om jag inte fattade att dom var människor med känslor, att dom kunde känna sig pressade och trötta av att man själv ihärdigt röjde på. Sånt fattar jag dock nu när jag har en vuxen son som gärna trampar på mina ömma tår och som kan älta samma kritik gång efter annan TROTS att jag redan förklarat vissa saker för honom och TROTS att jag bett honom lägga av och TROTS att jag till och med blivit förbannad (ja, kan man tänka sig att mildhetens drottning brusade upp). Han ger sig inte utan fortsätter och det är så jävla jobbigt att jag ibland vill hoppa ur kroppen och lägga mig under en sten.

Men detta är en del av föräldraskapet, eller hur. Fast ibland önskar jag att jag fick ta en paus på nåt sätt. Herregud har dom där vuxna ungarna nån aning om vad dom utsätter en för? Nej, hade jag en aning om vad jag utsatte min egen mamma för? Det är så konstigt, att jag nu känner mig som hon, att jag nu verkligen uppfattar vidden av hur det måste ha varit. Att det aldrig tog slut. Det höll på i åratal, typ fram till nu. Måste man bli utsatt för samma behandling för att inse vad det är som pågår? Plötsligt känner jag mig både kass och dum. Jag tror baske mig jag måste ringa och be om ursäkt. Förlåt mamma. Jag ska inte göra om det. Jag har faktiskt ingen rätt att köra på så där, bara för att jag är din dotter så betyder det inte att jag kan säga precis vad som helst. Att vara nåns barn innebär inte hundraprocentig rätt att gå på som man behagar.

Ska det ta trettio år för min egen son att inse detsamma? Den dagen hans egen unge kör denna stil mot honom. Nej, så länge orkar jag inte vänta. Den här osunda attackprocessen måste brytas här och nu, känner jag… Tips på metoder emottages tacksamt.

/sign Trött.

Tänka sig att det ska droppa in en sån kommentar:

Hmmm, OK. Besviken pa dig nu, faktiskt. Skidsemester osv, fine, det var i alla fall kul att lasa om. Men detta ar bara billigt. Hejsvejs, vi ses igen om du borjar blogga pa riktigt igen. Tack for all roliga, fina ar, har alltid gillat dig skarpt, men nu drar jag.

Då ska jag bemöta:

Jag har testkört en bil, ledsen att det gjorde dig besviken. Jag har inte direkt gett sken av att detta var nåt jag gjorde på eget bevåg, utan jag blev tillfrågad om jag ville testa en ny bilmodell och eftersom jag gillar bilar, tackade jag ja. Vet inte varför det ska vara fel? jag har inte fått betalt för att göra det, däremot skrev jag lite konsumentinfo. Att bilen är miljövänlig är ett plus. Att den var kul att köra, ett annat. Jag har under mina år som journalist testat en massa saker, däremot har jag aldrig gjort reklam för produkter som jag inte gillat. Aldrig sponsrats av klädmärken eller kosmetika. Jag är inte köpt av nån och så kommer det att förbli. Jag har också betalt bensinen själv medan jag kört den här bilen. Bara så du vet.

Nu ska jag laga middag och sen ligga i soffan och lyssna på regnet.

Well, man kan inte bli älskad av alla.

Om du inte kan få dem att älska dig, få dem att hata dig. Om dom inte kan hata dig, få dem att förakta dig. Om du inte kan få dem att förakta dig, få dem att frukta dig. Haha, jag tror inte ni varken hatar eller fruktar mig, men lite förakt kan jag bjucka på så här på fredagskvällen. Puss.

Jag är ju en bilälskande tjej som ni kanske vet, en av dom skönaste grejerna jag vet är at susa runt på vägarna. Just därför är det extra kul att testa en ny bil och det fick jag tillfälle at göra i och med att jag fick testköra sprillans nya Nissan Micra. Ett rig och guldig i färgen och en riktig smartbil. Ett tag kändes det nästan som om bilen var klipskare än jag själv?

Här är det Ingrid som posar, nöjd som en katt. Det är mest hon som får åka runt med mig, detta är då ingen direkt familjebil för den stora familjen, men för en ensam morsa och hennes dotter (eller för några glada väninnor) passar Micran som handsken.

Vi har bränt runt i stan och ut på landet, ner till badet (fast inte idag för idag är det ju iskallt, precis som igår!), iväg på ärenden och hem till kompisar. En otroligt härlig vuxenleksak detta. Finns GPS såklart, surroundsystem där man kan koppla in sin Iphone eller Ipad och spela sin egen musik, fjärrkontroll till lås och start (man kör alltså utan bilnyckel, eller iallafall utan en traditionell bilnyckel, vet inte hur det är med er men jag är van vid bilnycklar så detta att fjärren ligger vi handväskan och man bara trycker på en liten knapp för att låsa upp och starta var en nyhet för mig) och så en autopilot när man ska fickparkera. Sen är bilen grymt miljövänlig och bensinsnål, det är faktiskt otroligt billigt att köra den i dessa bensindyra tider.

Jag gillar dessutom att den är så liten, särskilt i citytrafiken är detta en fördel då man bara kan slinka in i en lucka och smita före osv. En perfekt bil för den lite hetsiga citybruden. (Man blir dock lätt lite övermodig).

Jag drömmer fortfarande om en liten bilsemester. Kanske kan bli av i år? Med vinden i håret…

För priser och fler fakta kolla gärna på Nissans hemsida.

Inte ett öga var torrt idag. Först grät vi i kyrkan när treorna sjöng och sen vankades det ståtlig avslutning för 9:orna i aulan i högstadieskoan. Så stora de är, dessa 15-16-åringar, särskilt tjejerna ser många ut att vara vuxna kvinnor. Vi fick se ett bildband där vi följde dem från sexan och jesus så små de var! Det händer otroligt mycket på fyra år. Snacka om att gå från barn till vuxen. Lärarna grät också. Vilket yrke, att följa en klass och sen aldrig mer. Det blir inte likadant, från hösten kommer det nya sexor… det börjar om.

Nu ska iallafall storgrabben ha skönt sommarlov, liksom de andra. Först nu kom jag hem, det tär på krafterna att avsluta diverse skolår.

Det är varmt och vi ligger och steker oss på badet, vågorna går höga där dom bullrande motorbåtarna plöjer fram. Samma skrikande barn, samma vakande föräldrar, alla dessa somrar jag suttit i sanden och spejat ut över vattnet. Någon skrev nyss på twitter, att barn och vuxna som drunknar inte skriker, dom gör det tyst, och det är verkligen sant, en liten unge som hamnar under vattnet får inte direkt ur sig några ljud. Möjligen hinner en vuxen ropa på hjälp men sen sluter sig vattenytan ovanför huvudet och försök att göra dig hörd då! Likväl är det många små ungar som springer opassade ut på bryggor, andra lite större ungar som inte är simkunniga. Åh jag har sån respekt för vatten. När våra barn var små hade vi barnflicka på sommaren för annars gick det inte att ge sig av till stranden, med fyra stycken grabbar som alla älskade att bada. Tidigt sattes de i simskola, på härliga Solö, där de i tre veckors tid i ur och skur (vattnet är inte särskilt varmt där) lärde sig simningens grunder. Resultatet är att alla simmar som fiskar.

Sånt tänke rjag på när jag känner solen bränna. Sommarbluesen tar tag i mig. Sommarlovet som kommer blir ännu ett annat än de föregående, med större barn som inte längre är självklara på landet eller i ens sällskap. Det ska åkas på festivaler och det ska jobbas och hängas med kompisar. Sommaren är frihet, också från närvaroplikt med föräldrarna. Jag tänker att vi ska dra ihop kanske två veckor då vi reser borta, alla tillsammans, för att suga ut droparna av det som kallas storfamilj. För snart, inte många år kvar nu, skingras alla åt varsitt håll.

Sommarblues är hettan som ger dåligt samvete öve rvarje stund inomhus, gräs som växer för högt, blommor som står i sina krukor. Vi har vattenskada på landet. Sommarblues på att det ska vara hantverkade hos oss typ hela ledigheten… men sen ska det bli fint. Lagom tills det blir höst.

Från C:

Jaha, Katerina, som vanligt när det ÄR nåt så skriver jag till dej! Nu är det den ¤¤¤¤¤  mannen som jag är gift med. Vi har ju småbarn, mellanbarn och vuxna barn, jag är hemma med den sista åttamånadersbebin och han jobbar galet mkt långt bort, till sak. I lördags hade mellandottern loppis och dansuppvisning, vi säger på torsdagen att jag tar med bebin och börjar, han kommer ner sen med de andra två. Efter jobb på fredag åker han bort till sin stora son och ska träffa en gammal kompis oxå. Sen smsar jag honom på lördag 16.00, svar, han är på väg hem, han dyker upp vid 24.00. Han ber om ursäkt på söndagen ”det rörde till sej, vi blev lite fulla”. Observera då att han är nykter alkoholist sen -06? Vad fan ÄR hans problem?? Plus att jag känner mej bara så jävla sviken och VILL INTE mer med honom. Tips, råd, vad som helst som kan hjälpa mej? KRAM.

SVAR:

Åh kära du jag vet exakt hur sviken du känner dig. Nykter sedan 2006, det är ändå fem år, lång tid. Var detta alltså första återfallet? Det kan gå snabbt utför och om du inte längre vill tycker jag att du ska vara tydlig. Det låter som att detta inte är den enda irritationen på himlen för er? Du är ensam med lilla bebin, han är borta jämt, detta är inte en ekvation som rimmar sådär jättebra plus att jag vet att du även tar stort ansvar för dom andra barnen, och så sorgen som du bär på. Han är inget bra stöd i detta. Detta med missbruket, tycker att du måste fråga honom vad som hände, som nykter alkoholist bör han kunna förklara. Eller gäller inte nykterheten längre? Kanske behöver ni en paus från varandra då han får tänka över hur han vill leva i fortsättningen och då syftar jag både på alkohel och familjen. Ta hand om dig själv också. Försök att prata så lugnt som möjligt. Och ta en dag i taget, du måste inte planera hela framtiden och allt just den här dagen.

Massa kramar och skickar dig styrka!

/Katerina