Kära mamma var du än befinner dig, detta är ett meddelande till ditt hjärta. Du som kämpar och sliter och jobbar och oroar dig. Du som älskar och våndas och pusslar och stressar. Du som gör allt som nånsin är möjligt och lite till. Du som brottas med dåligt samvete över att inte räcka till eller för att du tycker att du inte gör gott nog. Detta är ett inlägg till dig och till den fantastiska person du är.

Du har burit ditt barn och fött det, varit med det när det var litet. Vakat och tröstat, matat och kånkat. Ni har umgåtts vid kladdiga köksbord och i dammiga lekparker, vadat vid långgrunda stränder. Kliat på myggbett och plåstrat om trasiga knän. Handlat mat och lagat, städat och bråkat, funnits till och varit borta. Allt detta, minuter som lagts till varandra och bildat timmar, dagar, veckor, månader, år. Moderskapets brokiga halsband av stenar i olika former, pärlor av samma höga värde. Det är bara du. Du och dina ögon och händer som slitit och smekt.

Käraste mamma. Du är inte perfekt och inte fulländad, du är dödlig och ibland smärtsamt mänsklig. Men du är du och du är den enda mamman som finns. Oersättlig. Icke utbytbar. Idag vill jag att du hyllar dig själv och omfamnar dig med beundran och kärlek.

Du är bäst.

Det blev en varm dag i Moskva, som inkluderade bokhandelbesök och intervjuer och radio och releasefest! Nu är jag helt slut. Men här kommer lite bilder från dagen (orkade dock inte plåta den pampiga releasen på tjeckiska ambassaden, vart helt bländad av alla kristallkronor…)

Inledde lite light med posering utanför Kreml (allt är som sagt under ombyggnad och vi räddes att dom hade grävt upp lenin till och med men han fanns kvar där i sitt mausoleum).

Det var hett! 27 grader. Nice. Bilen vi åkte var dock utan AC så det vart lite kvavt.

”Anhörig” på ryska. Den heter ”Rjadom s alkogolikom” det betyder ”sida vid sida med alkoholisten”. En kvinnas berättelse.

Sen åt jag lunch med pappa på den här snabbmatsrestaurangen som har blinier som sin specialitet, kan rekommenderas, billigt, supergott, snabbt, enkelt. Vi satt o mindes gamla tider, hur det var omöjligt att luncha i Moskva förr. Fanns typ 3 krogar o var 4 timmars kö till varje o sen när man väl fick bord så smakade det skit och ibland fanns det inte ens mat. Nu finns det mat o lyx överallt men inga pengar (inte hos 99% av folket typ, förutom hos dom rika då, exakt så som det inte skulle bli… priserna är ca som i Sverige men lönerna är skitkassa, ca 15-20.000 rubel/månad – det går 4 rubel på en svensk krona.)

Inget Rysslandsbesök utan lite ikoner.

Går inte heller att undvika ”mischki” som är ett slags chokladgodis, klassiker som jag minns från när jag var liten. Mischka betyder nalle och det är björnar på pappret. Alla ryska barns favvogodis. Tänk kexchoklad fast med mörkare choklad. jag har självklart med en påse hem.

Och apropå forna tiders fattigdom, alla köer för att köpa svart bröd och möglig potatis, så var jag tvungen att plåta bakelserna. Jo för att jag själv minns dom där köerna och tycker att det är kul med alla kladdiga sockerbomber som finns i varje gathörn. Moskva är förstås så mycket mer än så, men det är detaljerna man minns.

Det är absolut en storstad värd sitt besök. Trafiken är crazy, men folk är otroligt vänliga numera. För 5 år sen när jag var här sist var det nåt slags dryghetstävling som gällde men nu är det annat ljud i skällan, alla är hjälpsamma och rara. (Okej ”alla” vi ska inte överdriva det finns massa rötägg förstås och det stjäls friskt och det är kriminellt osv men gemene man har liksom plockat fram den vänliga ryska folksjälen, den som jag känenr till, och det är väldigt nice.) Ville bara säga det. Så att du vet.

Hej alla fina, jag skrev ett megalångt inlägg om Moskva som försvann för att pappa råkade kicka till bredbandet och då kunde ju inte min text sparas och det blev helt pannkaka, eller blinier som det heter här. Bilden är iaf från ikväll då vi åt middag på Litteraturens hus, en anrik byggnad som ligger mitt emot brasilianska ambassaden och i grannskapet ligger också nya zeelands konsulat, såklart ville jag genast gå in där och be att få bli skickad i ett paket till just Nya Zeeland. Mina drömmars värld. Nåväl.

Middagen var mkt god och avnjöts ihop med fd ryska ambassadören i Prag och hans fru och så mina egna föräldrar som också är här för bokens skull plus min morfars bok och min pappas bok, vi är en sån boknerlusad family.

Vad ville jag säga om Moskva? Jo att staden är under ombyggnad, en ständig ”remont” på går, det är det gamla Moskva som strider med det nya och dom små kyrkorna hukar i skuggan av nya byggnader i stål och glas. Den gamla arkitekturen krymper ihop, integreras här och där… även det gamla folket försvinner, tiggarna syns inte på gatorna och inget är anpassat för gamla och sjuka, dom gamla babusjkorna kryper försiktigt ner i metron på sina tjockstrumpklädda fötter. Metron vaktas av milisen och är en upplevelse i sig, det är marmor och porfyr, Stalins dyra present till det förtryckta folket, sen är dom moderna stationerna inte lika fina som dom allra äldsta. Åk metro om du kommer hit!

Vi var också och hälsade på min morbror Vjatjek och hans fru Lena och deras dotter Alla, min kusin, jag har inte sett dom på många år. Alla är 55 och pensonerad men jobbar ändå, det är så man gör här, man pensioneras tidigt men sen är det bara att låtsas som om det regnar. Alla har två barn, Dasja som är 16 och som ska bli skådis och Mitja som är 25, designer/musiker. ”Vi har så gamla baaarn” skrockade vi allihop och Vjatjek har fyllt 82. Han är egentligen bara min halvmorbror, son i min mormors första äktenskap. Men känns som en riktigt nära släkting. Min ryska tar sig, kan jag berätta.

NU ska jag försöka sova lite. Imorgon blir det en dag fylld av PR och sen vid sex, bokrelease på tjeckiska ambassaden. Sov gott!

Strax bär det av, till huvudstaden i öst. Anledningen är att ”Anhörig” kommit ut på ryska och detta ska firas med pompa och ståt på tjeckiska ambassaden och jag får resa på diplomatstatus, vilket torde skydda mig mot dom värsta köerna… Den här morgonen har bland annat präglats av en son som försökte smita undan från sin fotbollsmatch, en gerbil-bur som skulle städas, en dotter som inte kunde slita sig från sitt älskade Sims-spel, en stel nacke som behövde masseras, några dokument som nästan inte skrevs ut, ett huvud som fick hårtvätt och papiljotter, en packning som förvirrade, ett ostädat kök som fick ett ansiktslyft och ett kvinnopsyke som höll på att drabbas av ett smärre breakdown. Men det är bara som det är, antar jag.

Jo sa jag att planet dessutom är typ 5 timmar försenat?

Kramar!

Debattartikel i Expressen år 2000 (11  år sen!) om att det föds för få barn i Sverige… själv drog jag mitt strå till stacken. Gud vad små grabbarna var. Och där sitter jag, mitt bland duploklossarna. Ser heroiskt tapper ut. Det var tider det! Numera är det bra mkt lättare, trots trasig tvättmaskin.

Livet är krångligt och stressigt och hetsigt just nu och jag skulle kunna skriva om en miljard olika grejer som kokar runt i skallen på mig. Tex detta med barnens lärare och skolan, hur allting hänger ihop, hur olika processer pågår. Den hårfina balansen mellan lärarnas hårdhet och snällhet och ungarna däremellan. Ibland har jag så himla svårt att ta lärarnas parti helt enkelt. Min egen inre elev vaknar till liv o jag ser dom hur dom framstod när jag själv var 12, en auktoritet man liksom sällan fick kontakt med. När mejlen droppar in här hemma om diverse ungars ”olydnad” och eventuella straff (ja, det hotas om straff) då kan jag bli så jävla obstinat, liksom bara tänka suck, vad tror dom blir bättre nudå? Jag är mina barns advokat och jag tycker att det ibland är för mkt petitesser som det tjatas om. Skulle verkligen lärarna tycka det var kul på jobbet om alla kidsen satt som zombier dygnet runt och aldrig tjafsade/snackade/jiddrade? Barn är tillräckligt förtryckta ändå.

Men såklart ska man vara ansvarstagande vuxen och säga ifrån och ja, samtal pågår. Men alla våra ungar (nästan alla) har en tendens att inte vara några tapetblomster, så det kan nog kanske bli ett arbetsmiljöproblem i vissa avseenden. (Haha hörde ni, ”arbetsmiljöproblem”, sagt om dom egna barnen! då är man ju bra sjuk i huvudet eller hur.)

Det är mycket nu. Trasig tvättmaskin och inköp av ny – check. Skriva färdigt bok – check. Hantera twitter – ja jag är ny dår sen den 13:e maj – check. Förbereda resa till Moskva – check check check!.

Det stormar i mig, ganska mycket. Åt olika håll och kanter. Ibland tänker jag att jag borde lägga mig i debatter mycket mer än vad jag gör, jag borde höja rösten, bråka och strida i alla möjliga avseenden. Men jag dämpar mig lite. Politiken får vänta ett slag. Först ska jag ta itu med min skitiga badrumsmatta.

Glamflickorna Mari Jungstedt & Cool Kat posade lite flashigt på invigningen av Strandbryggan, som ligger invid Djurgårdsbron (Strandvägen 52). Det bjöds på saxofontoner, jordgubbar, seglarskor och en och annan silikontutte i vimlet. Tack alla!

(Bilder från stureplan.se)

Taxichauffören jag åkte med från Arlanda sa ”du kom hem med värmen” och han hade förstås rätt. Det var svinkallt när jag landade i Sverige men sen blev det lika hett som i Spanien och det tycks hålla i sig. Igår gick jag i ärmlöst hela dagen och svettades. 9:e maj! Vilken lyx. Nu ska det skrivas färdigt bok och redigeras en annan, det är mycket att göra och jag vill gärna vara lite ledig i sommar (vilket förstås kommer bli svårt…)

Har en vatten- och mögelskada på landet. Nu startar allt med försäkringsbolag (”don’t you worry bout a thing, la, la”) och sen ska det göras nytt badrum, herregud, jag tror aldrig jag sett ett liknande kaos, kan ni föreställa er att ett helt badrum kan MÖGLA från golv till tak? nej, just det. Detta måste tas itu med. Hjälp.

Många tankar snurrar i skallen när man är på skrivarkollo”. (Jo det kan kallas så fast man är ensam, fast man är sin egen ledare och deltagare, kanske världens minsta kollo? Alternativt, världens minsta folksamling). Och samtidigt är jag inte ensam. Nej, jag har sällskap av dem jag skriver om. Mitt persongalleri, människorna som jag ska beskriva på ett sånt sätt att min läsare verkligen känner deras känslor, går bredvid dem gatan fram, ligger med dem i sängen, gråter när de har sorg och ler när de gläds. Min läsare ska se dem framför sig lika levande som jag själv, vara intresserad av dem, vilja dem väl, alternativt reta sig på dem. De ska engagera, helt enkelt. Dessutom väcka tankar och funderingar. En bra bok är som ett slags förhållande, där man redan innan man läst ut sista sidan saknar karaktärerna man lärt känna och hoppas man ska få träffa dem igen. de ska dröja sig kvar i en, man ska så småningom kanske undra hur det går för dem.

Hur åstadkommer man detta?

Mitt bästa råd är att försöka bli ett med dem alla. Detta gör du bäst på förslagsvis dessa sätt (använd det som passar):

1. Gör en ”mood”. I reklamfilm/film/teater osv använder man sig av moods för att skapa en känsla. Denna känsla ska liksom sammanfatta vad man vill förmedla. Exempel:

Skriver du om 60-talet ska du ha 60-talsmood med inventarier, rekvisita, politisk bakgrund, samhällsbilder, mode, konst. Social klass du skildrar. Interiörer. Filmer, böcker, musik.

Skriver du om en fattig flicka i slumkvarter vill du ha smuts, trasor, plåtskjul, förorenad natur, kanske hungriga hundar. Kriminalitet. Hårt arbete. Hopp.

Skriver du om nutid, ta fram vilken plats. Människornas yrken, hem, identiteter. Årstid. Miljö. Vilken del av samhället? Var? Hur är färgerna, stämningen?

Sen kan du klippa och klistra. Jag plockar bilder som passar och klistrar upp. Min mood ger mig en känsla för vad jag vill berätta. Ibland gör jag bara upp en mood i huvudet. Skriver jag om 15-åringar som går på högstadiet? Hur ser deras skola ut? Jag åker in i 15-årsmood, blir 15 år själv. Marineras i stämningen av att vara halvvägs mellan barn och vuxen.

2. Steg 2 är en mer detaljerad studie av karaktärerna, där du kartlägger dem i detalj. Födelsedag, datum, år, gärna klockslag om relevant. Ett familjeträd som visar släkstskap. Far- o morföräldrar. Släkt. Jag letar bilder i tidningar och klipper ut, liknar de mina fantasifigurer? Ja, jag hittar ofta likheter. Jag klistrar in bilderna och skriver ner all väsentlig fakta. Sen är det lätt att gå tillbaka i detta dokument. Annars kan det bli fel… man vill till exempel inte att en karaktär har födelsedag på våren i ena boken och plötsligt fylla år på hösten i nästa (ifall man skriver serier, vilket jag gör).

3. Prata med dem! Gå långa promenader och mana fram bilderna av dina karaktärer i huvudet. Umgås med dem. Rör dig som de. Återigen, BLI de. Vad skulle X säga om hon råkade ut för Y? Vilka ord skulle hon använda? det är viktigt att dialogen anpassas efter ålder och personens plats i livet. Det är svårt att skriva dialog, men återigen, säger du sakerna högt så hör du om det låter konstigt. Till exempel säger inte en 10-åring: ”Det är en ypperlig idé”. Även om man själv tycker att det skulle se bra ut i den löpande texten. (Såvida inte 10-åringen är extremt udda, vilket också kan förekomma, så inget av det jag skriver ska tas helt bokstavligt

4. Öva, öva, öva. Att forma en karaktär är ett hantverk. Man måste träna på detta, men de goda nyheterna är att ju mer du övar, desto skickligare blir du. Dina karaktärer tar form. de börjar själva ta kontakt med dig. Lyssna! de berättar för dig. De hjälper dig att skriva din bok, för de vill gärna bli skildrade.

5. Tro på dem. För att en författare ska bli trovärdig, måste h*n själv TRO. Om du inte tror på dina karaktärer, varför skulle någon annan göra det? Bara när du själv börjar förstå att de faktiskt finns på riktigt, kan de bli levande. Och när det händer, kan vi kalla det magi.

Lycka till nu, om du sitter och skriver!

Som jag alltid säger: Alla har en bok inom sig. Frågan är bara om du låter den komma fram.

Jag är inne i en annan värld, gott folk. Det är det som är poängen med att ge sig av hemifrån för att dyka ner i en roman. Utan den riktiga verkligheten är det mycket enklare att man fram bilder av allt det där som man hittar på. I en annan miljö känner man dofterna och förnimmer känslorna hos de människorna som egentligen bara finns inne i ens eget huvud. Avståndet lockar fram dem. Dom är ju vålnader, fantasier. Men nånstans finns dom och kanske är det just här. I maj 2011 på en offseason-ort som heter Benidorm.

Jag skriver om svensk vinter, iskyla i januari, och det låter sig göras väl här i Spanien trots 30 graders värme, blå himmel och ett bländande glittrande medelhav.

Så här kan man ha det. Datorn på ett lite plastbord och den utomordentliga utsikten framför mig. Havet lockar alltid fram skrivlusten och jag kan varmt rekommendera detta till alla er som inte kommer loss, om ni har möjlighet: Ge er av, ta er till en annan miljö, unna er ensamhet. Den plockar fram de gömda karaktärerna och orden, den ger svar på frågor om handling och avslöjar hur olika skeenden hänger ihop.

Jag blir aldrig besviken. Storyn utkristalliserar sig, vare sig jag skriver aktivt eller bara lyssnar på bränningarna. Man måste inte vara borta särskilt länge, själv är jag bara borta tisdag till fredag, sedan är det Sverige (och kylan!) som gäller igen. Men de här dagarna är guld värda. Ensamheten är en juvel.

Skrivardagarna ser ut så här: Ut och springa, dopp i poolen, frukost, skriva, sen äta lunch, skriva mer, dopp i havet, middag, skriva, sova. Kanske en extra promenad ifall träsmaken blir för bitter i ändalykten. Bilden ovan är från morgonens joggingtur. Det blev varmt snabbt! Är lite ovan att springa i hetta, de senaste månaderna har jag mest behövt kämpa mot minusgraderna….

Idag blåser en svag bris. Nu ska jag jobba vidare. Hoppas du har en fin dag, oavsett var i världen du är.