INLÄGG från Micke:

Så här kan det absolut vara. Och det är som sagt inte alltid upp till oss pappor heller. Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter, men vi får rätt tidigt i processen intrycket av att det är mammans åsikter, vilja och kunskaper som räknas. Som Kat skrev, på BVC adresserar man mamman. På MVC adresserar man mamman, i barnvagnsaffären adresserar man mamman. På familjerätten adresserar man mamman. Nu har jag fått barn för sex år sen och för en dryg månad sen, och det har hänt en del, så jag håller även med om tankesättet om att det är en pågående evolution. Men om man växer in i synsättet att man som pappa är mindre vetande, så är det självklart svårt att känna att man kan ta samma ansvar för barnen också. Gör man inte som mamman tänker så gör man fel. Och med det menar jag inte att varken mammor eller pappor generellt gör fel, jag tror mer att vi båda vill våra barns bästa och att det tar sig olika uttryck. Hos många pappor tar det sig säkert uttryck i att man lämnar över av rädsla att göra fel. Vi är ju som sagt ofta matade med att vi kan mindre från början. Det är de förväntningarna vi har med oss nästan från början.

SVAR:

Tack för din röst här, Micke! Visst är det en del män som tyckt till men ändå är de få, trots att de utgör hälften av alla föräldrar. Jag tror det är en balansgång, att kvinnor lämnar ifrån sig och män tar emot. I mitt gamla hemland Tjeckien är de där rollerna så huggna i sten i många familjer att män inte bara stängs ute, de idiotförklaras från alla hushållssysslor och barnuppfostran, förvandlas till stora ansvarslösa barn som bara inte ”kan”. Söner klemas bort av sina mödrar, könsrollerna hålls kvar. Kanske som en motreaktion på att kvinnor idioförklaras på så många andra håll, att de i alla fall vill ha kvar makten över hemmet och barnen som en sista utpost? Hursom är det osunt, dels den patriarkala strukturen som tilldelat kvinnan platsen i hemmet, och sen kvinnan, som inte kan släppa den.

Tyvärr är inte alla män så pass intresserade av hem och barn att de kämpar för sin rätt heller. Som orkar stå emot att de blir en andrahandvarelse. Det blir bekvämare att glida in i goodenough-rollen. Att tycka att man är jämställd om det är 30-70 eller 40-60.

Nej, det är fasicken inte lätt.

Men att män är engagerade, som du Micke, är en bra början.

Mycket tänkvärt inlägg från R:

Vet inte exakt vad jag vill skriva här.Några tankar om detta med att debattera jämställdhet och att leva utan att duka under av känslor att inte duga ur det perspektivet.  När mitt första barn föddes tänkte jag varenda dag på detta med jämställdhet. Det var som värsta själsliga växtvärken. Jag var på min man varenda sekund om hur vi skulle dela rakt av på allt och eftersom jag var först ut bland mina vänner med att få barn kunde ingen säga mig att det finns en diff mellan ens strävan att leva jämställt och verkligheten. Plus att man kan inte vara jämställd själv.  När vi faktiskt inte hade möjlighet att dela föräldraförsäkringen rakt av så fick jag ingen klapp på axeln och höra att jag gjorde ok ifrån mig ändå. Nix -enligt alla mina vänner kunde deras killar minsann inte vänta på att stå där sina 50% det visste alla mina vänner och tittade medlidsamt på mig. Jag var helt knäckt, börjar nästan gråta när jag tänker på hur urusel jag kände mig.
Nu har många av mina vänner fått barn och med facit i hand var nog min man en tämligen jämställd man visar det sig ändå. I verkligheten så verkar det ofta vara så att många pappor faktiskt blir extremt arbetsbenägna då de får barn och glömmer det där med 50/50. Även om jag vill uppmuntra mina medsystrar till jämställdhet så har jag mer än en gång tröstat med orden ”du kan inte vara jämställd själv”. Inte för att jag inte vill uppmuntra till självständighet utan för att jag vet att dessa tjejer, precis som jag, inget hellre vill än vara jämställda rakt av. Men våra killar fattar inte riktigt mattematiken 50/50 utan misstar den oftast för 40/60, 30/70… Jag orkar fan inte säga min man igen att det inte är så. Orkar inte strida hårt för det eftersom jag vill att tillvaron ska funka utan ständiga tillrättavisningar från min sida. Det är så jävla ansträngande att alltid behöva vakta sina positioner att jag känner att en ungefärlig delning där jag oftast  tar lite mer barnansvar just nu får lov att vara. Jag har försökt att på alla sätt få det helt jämställt men jag kan fan inte göra det själv. Jag anser att detta faktiskt är hans fel, ja i ärlighetens namn kanske något av ett generellt killproblem.
För att inte totalt tappa hoppet om mänskligheten brukar jag tänka på att en varande evolution, en förändring som håller, går framåt en bit i taget. Vilken skilnad det är för mig mot min mamma, mormor, farmor etc och det gör mig ändå hopfull. I min bekantskapskrets så tycker jag nog att killarna över lag är de som behöver komma ikapp, själva förstå att de inte är helt ikapp. Än.
Jag tror inte min generation (70-talist)bara släpper allt frivilligt för barnen och sedan medvetet ignorerar jämställdhetsdebatten Men jämlikt föräldraskap kanske inte är klappat och klart med oss utan en bra bit på väg. Och att det kanske inte diskuteras i den utsträckning det borde kanske beror på att man önskar att detta vore så självklart. Vi ”borde” vara i mål men är det inte.
Kampen går vidare men just för tillfället har jag lite semester ifrån den.

SVAR:

Detta är väldigt insiktsfullt skrivet! Jag håller med, som kvinna får man ofta kämpa ensam i motvind, eftersom vi har en så ingrodd struktur. Därför går det inte heller att tala om kvinnors ”fria val” i fråga om att dela upp hem/barn-arbete, eftersom det i den förväntade kvinnorollen/moderskapet fortf idag tas för givet att hon är chef i hemmet. Den som har sista ordet. Den som bär det yttersta ansvaret. det är därför många tex på BVC adresserar mamman fortfarande trots att pappan är med (går ju inte om endast pappan är där). Ordet ”mammaledig” är en helt annan självklarhet än pappaledighet! Smaka på det. och ja, hur kommer det sig att så många män börjar tokjobba när de blir fäder? Trappa ner, finns icke i deras värld…

Debatten går vidare! Bra rutet, R!

Hörni jag är jätteglad idag (bara 1 sjuk unge hemma, haha). Anledningen är att jag ska börja blogga på Tara och även skriva i denna ypperliga tidning! Jag kommer flytta min blogg till Taras webb i början av nästa vecka. Vad det innebär för er, kära läsare, egentligen inget mer än att ni får bookmarka den nya webbadressen, annars blir det samma goa Janouch som dryftar högt och lågt fast då i Taras regi.

Så jag säger inom kort tack o hej och massor med pussar o kramar för den tid som varit, till Amelia, och här kommer jag till Tara. Vi kommer höras hela tiden ändå, eller hur?

Trevlig helg på er alla fina och kämpa på därute, jämlikhet kan aldrig tas för givet, det är en färskvara som måste hållas kokande mest hela tiden.

Nu ska jag redigera klart ”Tigerkvinnan”, pust vilket drygt jobb det är att färdigställa 500-sidiga romaner! Ni ska bara veta!! (Det är därför det är så få som gör det, man måste nog vara lite sjuk i huvudet för att så fullständigt intensivt orka grotta/brottas/analysera/peta i en så lååååång text).

Hemma med sjuka kids, fick craving på lax-soppa/förkylningsmedicin. Hittade på mkt gott recept du ska få!

Katerinas laxsoppa “I fiskens tecken”

Du behöver (till ca 2-3 pers, dvs liten sats, kan dubblas):
Ca 400 g grytbitar av lax (finns färdiga färska på ica men man kan skära till tjocka skivor laxfilé i kuber)
1 liten fänkål
1 mellanstor paprika (jag körde gulgrön men färg kvittar)
1 mindre palsternacka
2-3 röd chili (mellanstark)
1 kruka färsk koriander
1 liten bit färsk ingefära
1 potatis
1 flaska vitt matlagningsvin (el vanligt vitt vin om du har), finns på ica
1 stor limefrukt
1 buljongtärning grönsak
salt

Gör så här:
Häll lite vatten plus allt vin i en gryta. Skär fänkål, palsternacka, 1 chili, ingefära, potatis, paprika i småbitar, lägg i o koka ihop med saften av lime och buljong. Salta efter smak, smaka av. När allt kokat mjukt (måste inte vara sönderkokt utan gärna al dente), mixar man grönsakerna till hälften (dvs det ska bli lite grötigt men vissa bitar blir kvar). Spä gärna om det blir för tjockt, men det ska vara lite ”grytigt”.
Koka upp, lägg i lax, koka inte mer utan bara sjud lätt en kort stund, laxen får inte bli för seg, bara precis falla isär!
Servera i skål med topping av mkt färsk koriander plus ytterligare hackad färsk röd chili.
Perfekt söt/syrligt, starkt och topp mot förkylning!

Kram
/Katerina, denna vecka hemmafru

Inlägg från Åsa:

Såg dig på tv igår, Du var bra men var fanns nån vettig som kunde backa upp dig? Det kändes som du var ganska ensam. Varför finns det knappt några hemmamän?, det var en viktig kommentar från dig. Strukturen och ”fria val”….Sedan att de förnekade att media och dessa barbieideal som råder idag inte påverkar de unga tjejerna…B*llshit, om du frågar mig.
Alla ska ju leka barbie idag..det är bara och kolla in många bloggar och facebook. Noll reflektioner bara mat, shoppning, smink, intredning. Det är som att lyfta på barbiehuset och se vad dockan gjort idag…:)

SVAR:

Tack Åsa! Debatten blev ganska hätsk och det är underligt att vi idag 2011 överhuvudtaget har debatt på denna nivå. Att inte kvinnors självständighet är en större självklarhet än så här. Dock är statistiken talande, ytterst få kvinnor vill vara hundra procent hemmafruar. Där sa faktiskt Alice Teodorescu en bra sak, att de flesta vill gå en mellanväg. Vara mer med barnen när de är som minst, kombinera föräldraskap och yrkesliv.Men detta är fortfarande en ”kvinnofråga”. Männen lyser med sin frånvaro här, sällan talar männen om hur de vill jämka ihop föräldraskap och karriär – på samma sätt som kvinnor. 80-talisterna tror (tyvärr felaktigt) att strukturerna försvunnit, men de finns där än idag. Strukturer ruckas inte upp så lätt och framför allt, de som sitter med alla trumf på hand, nämligen män, ger ogärna ifrån sig sin bit av kakan. För vad? För att tjäna mindre och förlora sina positioner och samtidigt få ta större ansvar för barn och hushåll? Kom ihåg att kvinnor fortfarande 2011 tjänar 83% av männens löner FÖR LIKA ARBETE. Det är inte okej. Kvinnor diskrimineras på grund av sitt kön, sitt utseende, sin ålder. Jämför till exempel lönerna inom sjukvården. Ett stort kvinnoyrke, där en kvinnlig sköterskas lön i stort sett alltid är mindre än en manlig sköterskas (och männen är få i dessa yrken, av förståeliga skäl, vem vill slita ut sig och knappt gå runt på den oanständigt låga summan pengar som betalas för arbetet!?).

Själv har jag i många år kombinerat eget företag och föräldraskap, för att behålla mitt yrkesliv och samtidigt vara oberoende ekonomiskt, något många kvinnor väljer för att kunna vara mer närvarande för sina barn. Också här skaver det mycket. Män som startar egna företag skyller ofta på arbetsbördan och är tvärtom mindre med sina barn eftersom de måste ta allt ansvar och arbeta dubbelt, medan kvinnor väljer detta alternativ för att det blir lättare att kombinera moderskap och jobb. Hur kommer det sig att något så likvärdigt används på så olika sätt? Varför är männen oumbärliga i sina egna verksamheter medan kvinnorna blir friare och kan ge barnen mer tid? Förklara detta, någon som kan!

I debatten vänder jag mig emot de bilder av kvinnor och kvinnors perfektion som vi ständigt matas med. Dessa ideal med nyrenoverade hem och hembakt bröd. Så många kvinnor (sällan män!) som stressar ihjäl sig för att de tror att de måste ha perfekta hem och egenkokt sylt. Jag vänder mig oerhört mycket mot dessa orealistiska kvinnoideal som absolut härstammar i 50-talets hemmafruideal. Där betyget för en god hustru och mor var ett klanderfritt hem och gardiner som byttes efter högtid. Att bona golv och knyppla dukar som karrriär, obetald sådan. Det finns starka krafter som vill hålla nere kvinnorna på denna hjärndöda nivå, tro inte annat. Det fria valet är inte så fritt som 80-talisterna vill göra gällande, i själva verket är det väldigt mycket på männens villkor. Strukturen förändras inte så lätt. Läs gärna Carin Holmbergs utmärkta bok ”Det kallas manshat” (finns att låna på bibliotek) och reflektera!

En annan sak. Var är männen i denna debatt? 80% av alla pappor tar inte ut föräldraledighet, och männen struntar i hemmafrudebatt, för deras privilegier och självklara makt står fast, de låter gärna kvinnorna catfajtas på scen. Männen tjänar sina pengar och ser om sitt hus som de alltid har gjort. De är ganska nöjda med att ha det som det har det.  Även om hemmafruidealet innebär att de blir ”söndagspappor” och missar viktiga grundstenar i sina barns uppväxt. För det krävs mkt heltidsjobb att försörja en familj på en enda lön!

Att tala om ”existensminimum” som vissa kvinnor gör, att de offrar allt för sina barn. Är det verkligen vad barnen skulle vilja, om de kunde tala? Eller är det kvinnan själv som gör sig till språkrör för de små, och i själva verket har en egen agenda i botten? Det är inte alltid bekvämt att yrkesarbeta. Det kan vara skönt att bli försörjd. Men det är orättvist att använda barnen som en sköld för att man själv inte vill ta ansvar för sitt liv. Barnens bästa hit och dit men är det verkligen barnens bästa att leva ”på existensminimum”?

Och för de andra, de som lever i överflöd. De är självklart gynnade och tror sig ha ”friheten” att välja. Men det är en frihet som bygger på klasskillnader. Vårdnadbidrag, till exempel, baseras på att kvinnan har en man. Alla ensamstående mammor då? Alla de som inte har en karl som försörjer dem? En ensamstående mamma kan inte leva på ett vårdnadsbidrag. Hon missgynnas på alla sätt, eftersom vårdnadsbidraget också urholkar förskolan och gör att det blir mindre pengar till barnomsorgen.

Sen detta med ytlighetens tyranni. Du har rätt Åsa, det kryllar av populära bloggar där ytan är allt, färre är de medvetna unga kvinnorna som skriver om politik och samhällsengagemang, de finns men deras bloggar finns inte i toppen, de är inte normgivande, snarare är de udda fåglar och avfärdas som ”rabiata militanta feminister”. Visst påverkas unga kvinnor (och män) av alla dessa ideal och bilder, av det kitschiga, plastiga, ytliga. Nagellack hit eller dit, baka baka liten kaka, men att ha skallen full med endast detta gör oss sårbara och svaga.

Här ska ni få fakta som visar att hemmafrun faktiskt är ett hot mot kärnfamiljen och som skapar ett osunt samhälle:

* Relationer där det råder stor ojämlikhet i fråga om inkomst riskerar att spricka i högre grad än där parterna är jämställda. Den som förlorar i majoriteten av fallen är kvinnan och barnen, som ofta går miste om kontakten med sin pappa. Det finns undersökningar som bekräftar detta.

* Papporna missgynnas. De måste slita hårdare och jobba mer för att ha råd att försörja sina familjer (en enda lön). De missar viktig tid av sina barns utveckling (det är struntprat att man kan komma in ”sen” när barnet är äldre, som om en baby inte behövde kontakten med sin pappa? Jag är förvånad att hemmafrumaffian propagerar detta.)

* Sexlivet blir lidande. Det finns forskning som visar att kvinnor som lever i ständigt omhändertagande position har förhöjda halter av prolaktin, amningshormon. En kvinna som lever i ”blöjträsket” utan kontinuerlig kontakt med omvärlden har lika höga halter av prolaktin i blodet som en ammande kvinna. Hon får sämre påslag av sexhormonet testosteron (som man får av att ge sig ut i världen) och tappar således lusten. De kan också bli deprimerade. Detta blir negativt för parrelationen. Risken finns för slitningar och problem.

* Myten om ”lyckliga” barn som ett resultat av att de är hemma med sina mödrar. Tvärtom finns många numera vuxna som vittnar om hur tråkigt de hade isolerade i hemmet med en mor som långtifrån var tillfredsställd med sitt liv som hemmafru. Bilden av den lyckliga kvinnan som njuter av att pyssla med hemmet är många gånger falsk. Det finns de som känner sig isolerade och mår dåligt av det monotona hemarbetet, hur underbara än barnen är.

* Hemmet är faktiskt inte en ofarlig plats! De flesta olycksfall för barn 0-3 år sker i hemmet. Vi har barn som far illa, misshandlas, utsätts för psykiska övergrepp, till och med dödas – hemma, av sina föräldrar. Jag tycker att det är viktigt att påpeka att ett barn som är helt utlämnat åt en enda förälder också är helt i denna persons våld och utan samhällets skyddsnät. Där är faktiskt förskolan en trygghet (och många fall av missförhållanden upptäcks också av förskolan, när väl barnet kommer dit).

Barn behöver vuxna. Barn behöver stöd och kärlek. Barn behöver engagemang. Men historiskt har det visat sig att alla samhällen där kvinnor varit ojämställda, missgynnar såväl  kvinnorna som barnen och i förlängningen blir även männen förlorare. Vi tjänar alla på att tillsammans ta hand om våra barn, att dela på hushållsjobbet och barnansvaret. Mitt förslag är att både kvinnor och män jobbar lite mindre och tar lite större ansvar för sina barn när de är små. Det är en kort övergångsperiod. Jag tror att de flesta familjer skulle tjäna på en sådan modell och samtidigt vara en bra förebild för de kommande generationerna.

De hostar som om lungorna ska komma upp genom näsan. Eller ännu värre. Det är en sån total sjukstuga här så jag knappt minns att vi varit med om liknande! Alla fyra kidsen helt väck. Ingrid har feber. Daniel är bek som ett lik. David rosslar och hostar, hostar och rosslar. Jackan bara sover. Hur länge ska jag själv förbli frisk? Ute snöar det. Jag har tvättat håret och klätt mig i bohochic mammastass för att orka med. Är man sktig och köket odiskat blir liksom misären ännu större.

Har jag sagt att vi fått husdjur? RIKTIGA husdjur, inte spindlar eller lånekatt. Vi har skaffat ökenråttor, två pigga tjejer som heter Coco och Svartis/Lakrits/ Candy eller nåt (kan inte enas, jag kallar den ”grisen”). De är väldigt glada och gnager sönder sitt hus. Jag trodde aldrig jag skulle sitta o gulla med en musliknande varelse i soffan men nu kan jag mysa med Grisen hur länge som helst. Jag ska fixa lite bilder på dem.

Tänk va, jag höll emot i 22 år med husdjur men till slut föll utposten av anti. Kanske det blir en katt så småningom. När jag blir ännu äldre.

Apropå det, råkar dessutom vara min födelsedag i dag, jag fick tårta, sång och presenter av världens finaste men också hostigaste familj i morse. Jag är lyckligt lottad. Jo det är jag och Zinat som fyller år förresten, 22/2 är en speciell dag.

Kram alla fina där ute!

Jag får kommentarer om att ”proffstyckare” sablar ner hemmaföräldrar. Det blir alltid så i debatter, att de som företräder hemmaföräldrar tycker att vi andra är orättvisa och inte förstår. Men jag ska säga en sak, det handlar mycket om ideal och vad som förmedlas. (Att varje enskild familj har sin egen ordning är en sak men naturligtvis påverkas individer av strukturer och trender, allt annat är påhitt.)

Om kvinnoidealet som ständigt förmedlas av tidningar och teve är en perfekt hemmafru som leende står och bakar i ett snyggt hem, en kvinna som inte är intresserad av att ta hand om sitt eget liv och som bara bryr sig om läppstift, nagellack och kakor, så påverkar det oss helt klart. Signalen blir att det är såhär en perfekt kvinna är. En följsam duktig kicka som inte håller på och bryr sitt söta lilla huvud med dumheter som utbildning, karriär och annat ”manligt” tjafs. Varför ska en sån toppenböna ha egna pengar? Nejdå, hon är så nöjd så med att pyssla lite smått med sina koppkakor och det enda som håller henne sömnlös är funderingarna på hurdan färg glasyren ska ha.

Hörni jag fattar mycket väl att detta är en nidbild och att cupcaksen egentligen bara är en ytlig markör. Men vi är inte opåverkbara. Jag saknar kvinnor som Beryl Markham och Marie Curie (ja okej dom är gamla och döda nu och daterade) som förebilder. De där storviltjägarna och piloterna och företagsledarna. De finns, absolut, men de är färre och hyllas inte lika samstämmigt. Bitterfittorna avfärdas istället och när de avslöjas tillräckligt vill man ändå gärna slå fast att de faktiskt inte är ”riktiga” kvinnor och att de innerst inne ”mår dåligt”. Underförstått: För att de gett upp sin ”kvinnlighet”. Som är vad? Att byta blöjor? Men sorry, det finns ingen speciellt kvinnlig blöjbytargen.

Kvinnor behandlas annorlunda. Kvinnor får en annan typ av frågor än män. Kvinnor offrar sin trygghet och bekvämlighet. Kvinnor är inte självklara och det finns mycket kvar att göra för att vi verkligen ska uppnå jämställdhet. Att välja hemmatillvaro i några år är helt okej för mig, absolut, men att tro att en man ska ta hand om en hela livet, hur mycket markservice man än ger honom, är bara aningslöst. För alla män för det inte och i en livegens roll ligger inbakat att man blir utbytbar. Den som äger pengarna har makten och friheten. Att bara förlita sig på att kärleken ska hålla och någon ska alltid vara snäll, förlåt mig, men det är inte realistiskt.

Det är det enda jag önskar att kvinnor ska ha. Lika mycket makt och frihet. Vill de sen baka en kaka dessutom, är det väl utmärkt.

Lisa Bjurwald på DN skriver om återvändsgränden, om karriärkvinnornas döttrar som mest av allt verkar vilja vara hemmafruar och glasera cupcakes hela dagarna (sicken nidbild, kan jag säga, för med några skrikande bebisar har man vare sig kraft eller lust med några bakelseorgier, möjligen att tröstäta då…). Men hon har en poäng, hon spårar väl en skrämmande tendens i tiden. Sätter fingret på vår historielöshet. För det handlar inte bara om att vilja slippa jobba och inte ha ett hum om hur man betalar räkningar, det handlar också om att dessa kvinnor som ställer sig bakom sina män och låter dem föra sin talan, ger upp sin möjlighet att göra skillnad, att påverka, att forma en värld som gynnar dem. Vem har sagt att allt ska vara bekvämt och gratis? Det ÄR slitigt att leva, att skapa bättre villkor, att försöka åstadkomma rättvisa. Det finns ingen perfekt värld där alla mår bra och är lyckliga jämt. Största backlashen mot kvinnorna är myten som säger att barn mår så dåligt av en mamma som har en yrkesidentitet, som deltar i samhället, som jobbar, helt enkelt. Jag är ingen anhängare av att båda föräldrarna ska tokjobba när barnet är litet, jag tycker man kan dela på ansvaret då. Men myten gör gällande att kvinnan ska vara kedjad vid spisen och hemma tills barnen är typ 18 år. Vilket är helt sinnessjukt.

Såg ni Kvällsöppet igår? Fruimporten? Tycker mig vädra samma unkna kvinnosyn där. Importera dig en foglig fru som inte har några rättigheter och som inte har några feministiska griller i sitt söta unga huvud! (Med detta inte sagt att ”sann” kärlek inte kan uppstå även om man importerar sig en hustru från tex Asien eller Ryssland, det finns ju inget svart eller vitt utan mest en massa nyanser, jag avfärdar inte alltihop rakt av även om jag är skeptisk och framför allt orolig för att många av de kvinnor som ”importeras” som om de vore bananlådor verkar leva rättslöst och utlämnat åt sina mäns godtycke….)

Det blåser reaktionära vindar och plötsligt är det som om allt våra storasystrar i feministrörelsen kämpade för, svepts bort. Man ska vara söt, snäll och pluta med sina pumpade läppar. Man ska inte kunna ett skit om politik. Man ska ha en rik man med bil och pengar. Sen ska man vad? Göra en frukarriär vid spisen? Vad hände med utbildning, lika lön för lika arbete, kvinnors frihet och självständighet? Ja, kanske blir det ett pusslande och stressande i några år men jag tycker det priset är lågt för att sova gott och veta att man inte är beroende av en man. För vad händer när plutmunnen falnat och en ny 20-åring knackar på dörren? Vem värnar en äldre utsliten kvinna som fött sina barn och som kanske inte längre är den knoppande sexkaka hon en gång varit? Då, om inte förr, känns det nog rätt gött att veta att man har sin trygghet och sin plattform och sin identitet och att ingen kan köra med en. För det gör livet väldigt bra ändå, kör med oss alltså. Snälla tjejer och kvinnor, se om ert hus, tjäna egna pengar, förlita er inte på att någon annan ska ta hand om er. Sälj inte ur er självständighet. Ingen cupcake i världen är värd det.

Klockan 19 finns jag på biblioteket i Oxelösund och föreläser om mitt författarskap, det är första föredraget i en serie om 5 som sker under februari och mars i Sörmland. De andra datumen och orterna är:

Flen, kl 19, 2 mars
Vingåker, 18.30,  15 mars
Strängnäs, kl 19,  16 mars
Trosa, kl 19,  23 mars

Igår var jag en sväng uppe i Umeå och gästade Gokväll ihop med Pia Johansson, vi pratade om vår generation, 60-talisterna… riktig nostalgikick!

Vägarna tycks farbara idag så jag hoppas jag slipper köra fast i en snödriva på väg till Oxelösund. Ses där!

För er som har ett nördintresse för Barbiedockor kan jag säga att min är en modell 1970 i originalkläder, fast min är något sliten då då, så här såg hon ut när jag fick henne, hon var en dansant liten tjej som hade böjbara armar, ben, äkta ögonfransar och en ställning att rocka i. En Woodstock-brud kanske. Min farmor stickade kläder till henne men de finns tyvärr inte kvar, jag var den lyckligaste tjejen i Prag för jag var dne enda som hade en Barbie då 1970 och det gott folk var källa till stor avund.

Ja hoppsan, ska detta komma från mig? Som aldrig sett mig själv som en ”förhållandetyp”. Ändå harvar vi vidare, nu på 18:e året. Ikväll ska vi dock fira ett annat bröllopspar, nämligen mamma & pappa som gifte sig den 14/2 1963 och har därmed uppnått den aktningsvärda bröllopstiteln zinkbröllop. Två år kvar till guld. Herregud, guldmedalj i äktenskap. Jag tror inte jag kommer att få det (om jag ens vill ha det). Eller? Ska man sträva efter att hålla ihop hela livet?

Mamma och pappa, jag vet inte om de strävat precis, men ihop nästan hela livet har de varit nu i alla fall. Folk undrar hur de gör och jag kan väl se att de kompromissar rätt mycket, men att de också kan lägga heta känslor åt sidan och vara så där praktiska och mogna, på ett sätt som jag, deras dotter, aldrig klarat av. Mamma och pappa beter sig RESPEKTFULLT och ARTIGT mot varandra. De är hjärtliga och intima mot varandra, det är inte så att de är kyliga på något sätt, men samtidigt behandlar de varandra med respekt. De kan driva med varandra och klaga på varandra men de gör det snyggt. Aldrig ett fult ord (okej nån liten snäsning ibland kanske.). Aldrig något nedsättande. Iofs vet jag att de sårat varandra ibland men aldrig att de kastat saker på varandra eller kallat varandra för elaka svordomar. Tvärtom. De har varit ett sånt bra team. (Nu vet jag att jag som deras barn inte har hela facit, det har jag inte, men ändå så tror jag inte de har gjort sig till.)

De har haft motgångar. Att lämna sitt hemland och tvingas starta om på nytt när man nästan är 40 (för pappas del), kan inte vara lätt. Ändå har de stöttat varandra och peppat varandra genom motgångarna. Samarbetat. Jag tycker det är så imponerande. Hur många går inte på varandra istället, låter olyckorna avspeglas på kärleken, låter det jobbiga slita sönder förhållandet? Men inte de.

Något mer de har gjort i sitt äktenskap: de har gett varandra frihet och utrymme. Inte varit svartsjuka och ägande, utan mer fria och tillåtande. Då menar jag inte att de gått med andra utan mer ifråga om jobb och resor och egna intressen och vänner och sånt. De har liksom varit bästa vänner och ändå haft sitt. Varit ett gift par och ändå behållt varsinn identitet. Det är snyggt, tycker jag. Snyggt och skickligt.

Vidare. Mina föräldrar är sociala. Bjuder hem folk och umgås. De reser en hel del. Både ihop och på egen hand. Kan det höra ihop med ett långt äktenskap? Kanske…

Mina föräldrar har i alla fall ett av de bästa äktenskapen jag haft förmånen att studera på nära håll. De är liksom självklara tillsammans. Trots att de tillbringar långa perioder utan varandra numera, pappa bor delvis i Prag. Är det det som är hemligheten? Att de är lite särbo light, liksom pendlar ut och in i relationen? Pappa fyller 80 i höst. Mamma är över 70. De är inte så unga längre och ändå finns det något så piggt och energiskt över dem. Tror att bra förhållande ger hälsa och styrka. Vet att det är så.

Ja, jag har en hel del att leva upp till. Men 17 år gift, det är inte illa det heller. Får bara bli lite bättre på att fira bröllopsdagen…