Hej alla fina. Som ni kanske noterat har jag lyst med min frånvaro på bloggen. Det i sin tur beror inte på att jag 1. varit lat, 2. struntat i er, 3. legat på spa. Utan för att jag varit på sjukhus i 2 dar. En riktig skräckresa som skakat om mig i mina grundvalar. Har tänkt fram o tillbaka huruvida jag ska dela med mig men insåg att jo, det ska jag. För det kanske kan rädda livet på nån. Nån som är lika vild och ostoppbar som jag. Nån som är som en gammal skogshuggare som ”vägrar lyssna på kroppen”.

Men lyssnat på kroppen, det har jag faktiskt gjort även om det satt långt inne först. Kommer ni ihåg att jag skrev att jag inte riktigt orkade? Att jag var trött? Eller skrev jag det, jag kanske bara tänkte det? Jag sa det i alla fall till min springcoach och till några på NMT. Jag beklagade mig över att min kondis försämrats. Så lite man fattar.

Ja, det blev tyngre för mig att springa och bära tungt i kyla och minusgrader. Jag fick problem med andningen men folk sa att jag skulle vänja mig och att det var tyngre i kyla, att man skulle acceptera det. Jag kämpade på fast jag kände mig kass. Jag älskar ju den där träningen, alla slags träningar. Jag älskar att träna. Jag älskar NMT. Jag gjorde uppehåll när jag fick ont i höften men sen tränade jag fredagen före jul och så nu i måndags. I måndags vart jag helt knäckt, kunde knappt andas, orkade inte springa. Pratade med A-L som sa att det kunde vara köldastma eller ansträngningsastma som kunde förebyggas med Bricanyl strax innan träning. Lysande. Jag ringde min vårdcentral på tisdagen vid tolv och fick tid 13.45. Lite Bricanyl kommer göra susen. Jag fick komma till min jättetrevliga husläkare och sa att jag även kände lite tryck över hjärtat för det gjorde jag. Har också känt mig stressad, ja ni vet. Jul och böcker och alla måsten. Jag fick göra EKG. Och sköterskan såg lite skärrad ut. Är det bra, undrade jag. Det får du ta med doktorn, sa hon och bleknade.

Mitt EKG såg inte alls bra ut. Det såg konstigt ut. Det kunde vara en HJÄRTINFARKT. ”Jaha du, vi kommer ordna en transport till St Göran” sa min doktor. ”Vi ska förbereda dig med en infart i armen”. Jag får nål i armen, hinner knappt fatta. ”Jamen jag har bilen här?” ”Ja, men för en stund sen visste vi inte det vi vet nu. Så du får absolut inte köra bil!”.

I nästa stund (det gick snabbt, vilken sjukvård vi har!) kommer två grönklädda änglar in och packar ihop mig, ger mig trombyl och nitroglycerin och upp på en bår och sen in i ambulans och blåljus på och iväg till St Göran… Ni fattar, ena sekunden går man och köper mat på Hötorgshallen och tänker att det ska bli gott med vårrullar och nästa sekund ligger man i en ambulans med misstänkt hjärtinfarkt och rullas in på hjärtintensiven via akutingången bland en massa andra som ligger på bårar. Mest såna som är 70+.

”Du ska få åka vidare till Karolinska för att göra en kärlröntgen” lyder nästa dom, framförd av min gamla granne som råkar jobba som läkare just då! (En duktig 4-barnsmamma jag beundrar. Det var skönt att träffa henne.). Jag som är rädd för nålar anar oråd. ”Hur går det till?”

”Jo man för in en slang genom en artär hela vägen upp till hjärtat och sprutar in kontrastvätska. Man går in genom ljumsken. Eller genom handleden.”

”VA???? RÖR I LJUMSKEN?”

Nu börjar jag gråta som en bebis där jag ligger på min säng. Nålar i ljumsken och slangar i kroppen, jesus, aldrig i livet!! Men det blir ny ambulansfärd med två nya grönklädda änglar till Karolinska, också denna gång med blåljus. Jag langas in (halvnäck) in i en operationssal där en jättesnygg läkare ser ut som klippt ur Grey’s Anatomy och två jättesnälla sköterskor klappar om mig. Vid det laget tjuter jag och skakar i hela kroppen i vild panik och ber om alla droger jag kan få och kräver att INTE bli stucken i ljumsken. (Kan tänka mig att de innerst inne bara ”herregud vilken satans hysterika, vuxna mänska gråter som en 2-åring” men de skjuter i mig Stesolid och säkert nåt mer också och de bedövar insticksstället så denna röntgen går finfint och jag ligger där som en grönsak och låter mig perforeras på olika vis.). Det är nåt fel på ett kärl.

Sen upp på avdelningen. Men det är inte lugnt, den där artären som de stack igenom har visst blivit skadad och jag får en blödning i underarmen och den sväller upp och blir hård och det gör så SJUKT ont att jag får panik igen och det är visst en ganska ”ovanlig” komplikation som de inte riktigt kan hantera så bra som komplikationer i ljumsken och jag får tryckförband och de klämmer åt armen men det blir bara värre och det slutar med att jag klockan 04 får morfin för att jag öht ska kunna koppla av o slippa den förbannade skitsmärtan.

Karolinska-rummet på Thorax är f ö jättefint , enkelrum med egen teve och alla är hur snälla som helst och Robban och mina barn budar gosedjur och teckning till mig och laddare till mobilen och alla sms:ar och är jätteoroliga och jag är i chock.

Röntgen visar att jag är åderförkalkad i ett litet kärl! Bara i ett enda men ÄNDÅ. Jag, inte ens 47. Hur galet som helst. Men doktorn säger att om man plockar upp random tanter i 45-års åldern från gatan o kör en kärlröntgen så kan man hitta detta oftare än man tror. Mina blodfetter är jättelåga, jag har vilopuls som en idrottkvinna – 60 – inget kolesterol, jag röker inte, är inte överviktig, har inga riskfaktorer öht. Och ändå är jag åderförkalkad. Det låter vidrigt och jag hatar det. Men det är den bistra sanningen.

Dagen efter skickas jag tillbaka med ny ambulans denna gång utan blåljus, till St Göran. Där får jag göra ultraljud på hjärtat som är jättebra och lämna nya blodprover. Men nu syns att jag har allvarlig blodbrist, usla värden. Den fantastiska hjärtläkaren säger att det förklarar min orkeslöshet. Jag kan också ha haft hjärtmuskelinflammation. Men EKG kan också se konstigt ut hos dem som sportar mycket. Maratonlöpare som kommer in ibland har tydligen helt tokiga EKG.

Summam sumarum: Idag fick jag komma hem. Jag ska få remiss till spirometri (lugntest för att kolla ev köldastma) och myokardioscintigrafi på SöS (ett hjärtprov som bl a kan visa om man genomgått tex en hjärtmuskelinflammation.)

Läkaren sa att jag skulle avvakta med den hårdaste träningen men att jag absolut inte ska sluta träna, utan att jag ska mjukstarta och sen göra det som känns bra. Du ska tänka ”friskhet” sa han. Inte ”sjukdom”. ”Jag vill inte att du går hem och deppar ihop och slutar sporta!”. Nej, det ska jag inte lovade jag.

Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag hur mycket jag älskar att träna. Och hur jävla dödlig jag är.

Jag fick blodförtunnande och blodfettsänkande (i preventivt syfte). Och järntabletter! Jag ska äta de två förstnämnda i 3 månader till o börja med. Läkaren sa att förkalkningen kan gå tillbaka. Men också att sånt kan börja redan i 20-års åldern, att man sett det vid obduktioner av unga människor (så det är inte bara för 80-åringar).Samtidigt sa han att det var jättebra att jag var så vältränad. Att det inte var träningens fel att jag råkat ut för detta. Tvärtom! Att jag gjort rätt som investerat i min hälsa.

Egentligen är jag lite av ett mysterium. Så frisk och ändå med en liten förkalkning? Men jag hade inte haft nån hjärtinfarkt. Tack och lov.

Tag varning skriver jag därför att även helt till synes friska personer som inte är för gamla kan få problem med sina hjärtan och bara för att man kan kuta en mil eller två och göra 100 armhävningar är man inte immun mot att drabbas av problem.

Ja, så nu vet ni. Ärligt och utan omskrivningar är detta min rapport om vad jag varit med om denna vecka.

Var rädda om era fina hjärtan. Jag älskar mitt mer än nånsin och ska göra vad som står i min makt för att vårda det ömt.

Och PS, jag älskade all vårdpersonal, så många jag träffade under dessa två dygn, alla var STJÄRNOR och helt UNDERBARA, jag ville krama dem alla, från början finaste Lena på Tranebergs vårdcentral som höll om mig när jag grät för att jag var så orolig för att jag måste till sjukhus, och sen alla andra, Lars, Cecilia, Martin, Birgitta i ambulansen plus många många andra jag inte minns namnet på men en del av dem kramade mig också och höll min hand och klappade mig på huvudet. Denna min erfarenhet av sjukvården är helt outstanding och jag känner mig helt trygg ifall jag nu skulle få hjärtinfarkt eller nåt annat skit på riktigt. Tack.

Kära fina ni. Hoppas julen varit fantastisk, här har varit väldigt gemytligt faktiskt. Lyckad mat, inte för mycket, snälla mogna barn, fina morföräldrar. Rar morbror. Juldagen gick jag en 7-kilometers-runda, väldigt skönt även om inte ville följa med. Jag har försökt kurera höften med Voltaren och vila och det känns lite bättre, men en röntgen kanske skulle vara på sin plats precis som en läsare skriver. Inte vet jag vad det är för en mask som gnager därinne men en annan läsare (en läkare) har bra åsikt om djupgående skada av nåt slag för det känns ända ner i sätet. Och ilar ut åt olika håll. Ikväll tänker jag eventuellt träna i snön i alla fall med bästa NMT-kamraterna. Sista gången innan 2011.

Det har varit eftertankens tid annars, en reflektion över året som gått. Vad har varit bra? Vad har varit sämre? Tycker på många vis att 2010 varit ett besvärligt år, men även fint på många sätt för oss privat. Jag är tacksam för alla de lugna daarna och för resorna och för den underbara sommaren som var, och att jag kunnat jobba som jag gjort och fått så mycket skrivet. I världen har dock året varit jobbigt, oroligt. Som om tilliten brustit ännu en gång för mycket. Och rädslan satt sina klor i oss. Rädsla, denna destruktiva känsla.

Det är skönt att det är en ”vanlig” måndag tycker jag. Nu ska jag fortsätta skriva på del 4 i Cecilia Lund-serien, det är inte så långt kvar. Jag har några timmars skrivtid, så hasta la vista, jag sätter igång direkt. Det är spännande nu och jag vill veta hur det ska gå.

Dagen före julafton och då är det dags att köpa julmat. Ni hör, här stressas inte veckor i förväg. Tvärtom, strax innan ska detta ske. Och det är lugnt, svenskt möter tjeckiskt på den här fronten. Min mamma gör schnitzel och potatissallad, brollan fixar lite rödkål (han envisas) och vi fixar resten. Imoron bitti gör jag och barnen kötbullar. Ikväll griljeras en liten skinka. Vi kokar lite brysselkål. Sen blir det ägghalvor med löjrom och några skivor lax. Jo och så kommer mamma med vaniljgifflar och tjeckiska julkakor som pappa köpt i Prag. Voilà!

Vi dricker julmust. Vi har en vit jul. Jag längtar inte efter vodka eller dylikt

Sen slappar vi i soffan. Vi sjunger lite julsånger ifall andan faller på.

Oj nu gick jag visst händelserna i förväg… men detta är alltså upplägget.

Nu ska jag åka in till stan. Ha en mysig dag före dan!

Det är en följetong, onda höften &jag. Ni som läser mig vet ju. I somras dök det upp, det där onda i höftkammen, efter mina milarundor då jag kutat backe upp o backe ner, sen dess har det aldrig riktigt avklingat. Jag har varit hos naprapat och jag har stretchat och jag har sprungit Tjejmilen och Topploppet (10 km lopp båda två), aldrig under timmen men gott nog i mitt tycke, jag satsar på nötning mer än fart… Sen har jag tränat NMT i fyra månader, för det mesta 2-3 ggr i veckan. Plus simmat, och joggat på egen hand. Rätt aktiv dam om jag får säga det själv.

Men nu efter sista NMT-passet i djupsnö i fredags morse, sa höften ifrån. Nu spred sig det onda uppåt och inåt, och det har gjort att jag knappt kunnat gå på två dar. En av instruktörerna säger att jag sitter för mycket. Hm, kanske, men att skriva bok stående, jag vet inte hur jag ska klara av det?

Jag har både tränat och sen lämnat blod och efter den bravaden i fredags blev jag jäkligt slut, både i kroppen och i pallet. Höften knakade och hjärnan brakade och sen har jag jobbat dygnet runt, signerat böcker fredag, lördag, söndag, måndag och sprungit fram o tillbaka o jobbat i princip dygnet runt, inte minst uppe på PUB och vår egen butik Pom Pom. Så jag har inte direkt vilat.

Nu vet jag inte. Voltaren och jag är goda vänner men jag antar att man inte kan missbruka värktabletter. Stretch, tja, jag stretchar men hela vänstersidan håller på o gå i bitar. Kanske träningsvila? Ja, jag har vilat i kortare perioder under hösten, helt manisk är jag inte.

Men bara så ni vet. Höftjäveln gör mig extra itchy just nu. Jul or not jul.

Ja då ska det bli jul igen, julen 2010. Jag lever inte riktigt som jag önskar. Jag är inget fan av JUL, jag önskar jag kunde fly till nåt varmt land. Jag skriver alltid så här, år efter år, och ändå åker jag aldrig till värmen utan klär gran och gör köttbullar. Hur blev mitt liv såhär? Jag började ogilla (skriv inte ”hata” tycker vissa för det är ett för starkt ord) julen i början på 70-talet då julen blev min sista tid i Prag, sen försvann mitt (vårt) liv ner i ett svart hål av emigration och förlust av kärt hemland och älskad familj, och jag har inte kommit över detta, jag kommer aldrig över detta. Jul för mig är tokigt på alla olika vis men nu har jag 5 barn som alla älskar jul och vad vore jag för slags morsa om jag inte lät dem fira som de vill? jag vet vad ni tänker, ”hon borde ha lobbat för utlandsjul från att de var små” och ja, det borde jag ha gjort, särskilt då jag bara hade en enda liten unge och ingen karl, men det blev inte av då, kanske kunde jag hantera julen bättre när jag var yngre?

Nu är det ohanterligt, jag önskar mig bort. Jag har svårt för vintern på alla möjliga vis. Jag biter ihop och ska ”överleva” men jag fryser och känner mig bitterfittig och gnällig. Alla klokskaper är som bortblåsta och igår när jag signerade böcker på Arlanda tänkte jag ”landsflykt” många gånger. Många, många gånger.

Tror inte barn förlåter. Om jag skulle svika och sticka. Dom tycker jag är viktig. Men julafton är också viktig! Vi är viktiga ihop, jag & julafton, sitter sammanfogade som en sirapskaramell.

Men okej. Landet är Narniavackert och lite häftigt med snön, kylan och glittret. Granen är ståtlig och i år inte alltför stor (barnen har klätt den) och jag tycker om julmusik, det är något jag gillar, helst tjeckiska sånger men även amerikanska och svenska. Frank Sinatras jul! Bing Crosby! Peter Jöback!

Maten kan jag vara utan. Julklappar likaså. Köphysteri, gå bort! Jag vill ligga i soffan och titta på romantiska komedier och låtsas som om ingen morgondag finnes.

Så drömmer jag om nästa års jul, kanske kanske kan jag få resa bort då? Snälla? Ärligt, jag skulle kunna fira jul var femte år.

PS sa jag att även maken vill vara hemma på julen, och fira i enlighet med traditionerna. Jag har hela världen emot mig.

Till dig som upptäckt en knöl i bröstet och som ligger och oroar dig. Till dig som inte riktigt fixar vardagen med alla måsten. Till dig som också finns där, som har en karl som kanske är otrogen. Till dig vars man ljuger om spriten. Till dig som är 15 år och som har en mamma som också dricker, du är ledsen och gömmer dina fina ögon bakom en lång lugg så man inte ska se att du har gråtit. Till dig som inte vet om du älskar din kille, till dig som oroar dig för hur det ska vara att ha sex för första gången. Till dig som kanske inte har råd med julklappar till dina barn. Till dig som  vandrar i natten, som längtar, men som känner ensamheten slita i kroppen.

Det här inlägget är till alla er som skriver till mig, som finns där ute i kvällen, medan snön faller. Ni tror ni är så ensamma med era tankar och känslor och rädslor, men det är ni inte, ni är inte ensamma, du är inte ensam. Som en tunn röd tråd löper ditt liv genom mitt och mitt genom ditt. Vi hör alla ihop, på olika sätt, vi har alla livet gemensamt.

Jag tänker på dig. Jag tänker på just dig och jag skickar dig kraft. Jag säger som min mormor brukade, allt kommer att bli bra. Det är de enda orden du behöver tänka just nu, och innan du somnar: Allt kommer att bli bra.

INLÄGG FRÅN TESS:

Kära Katerina,
saknar din blogg, dina texter, ditt mod din vardag. Högst upp på min favoritlista är du. Men sedan en tid tillbaka är inläggen färre. När du väl skriver är det om din millitärträning eller den bokturné. Jag vill inte sätta press, men en stilla undran var tog alla underbara inlägg vägen? Saknar att läsa om barn, drömmar, storkok, tonåringar, fredagsmys, städ osv.
Kram från Tess

SVAR:

Kära Tess, tack för ditt inlägg. Sedan en tid är inläggen färre, skriver du, och att jag bara skriver om träning eller turné. Ja, i några (ganska korta) dagar har det varit lite färre inlägg, men att jag bara skriver om träning och bokturnéer är inte helt sant. Visst tränar jag och nu runt jul är det en del signeringar, men att jag skriver om dem beror på att jag vill berätta för er, mina läsare, var jag finns, så ni har möjlighet att komma och träffa mig, om ni vill. Om jag inte berättar var jag finns, hur ska ni hitta mig då? Borde jag låta bli att berätta om detta, som är en del av min vardag?

Sen detta med att tömma sitt innersta och varje dag bjuda på intima detaljer om sitt liv, sina känslor, smärtor, sorger osv. Alltså jag vet ju inte hur ni andra är som människor men för mig som är en känslig själ är det inte alltid självklart, hur mycket ni än tror det. Jag vet att många uppfattar oss som lever i offentlighet som nåt slags robotar som bara låter allt rinna av oss, men sån är inte jag. Jag är en människa som kan bli ledsen och känna mig osäker och jag kan även känna mig tom och uppgiven ibland. Jag är inte bara stark och tuff.

Jag ska berätta att det är ett samspel. Jag lämnar ut sånt som ni andra aldrig skulle få för er att skriva offentligt, som vem som helst kan läsa, och detta blir ju ett slags underhållning för er, detaljerna ur mitt liv. Jag skriver om min familj och jag vädrar mina åsikter, jag är generös, men det är inte alltid lätt ändå, fast det förefaller enkelt. Det är komplicerat, det där. Jag är ärlig men får då också mina snytingar. Och ibland orkar man inte riktigt längre. Ibland blir det lättare att stiga åt sidan, att bara snudda vid det jobbiga, men inte gräva i det. De gånger jag inte får någon respons på sånt jag tycker är viktigt, då är det lätt att bli fundersam. Och samtidigt inse, herregud, det är ju faktiskt ingen som bryr sig. Fast jag bryr mig så oändligt mycket. Fast jag ger och ger och ger.

Jag har inga problem med att skriva om tunga ämnen. Om död och sorg och fylleri, om svek och saknad. Jag tycker till och med om sånt, att beröra det känsliga. Men jag är också en människa med känslor, kanske måste jag fylla på mina egna depåer innan jag bara kan ösa vidare.

Hur har ni det? Hur mår ni, så här sex dagar före jul?

Själv ska jag signera böcker i Sollentuna centrum mellan 12-14 och sedan är jag på PUB. Jag ska tala om att alla dessa möten med läsare är guld värda. Ni är så fina, alla ni medmänniskor. Det är en lyx att få lämna datorn för en stund och sätta ner fötterna i verkligheten.

Kram på dig Tess och tänk på att livet är randigt, i olika nyanser.

Det är ju mitt i mörkaste vinternatten när man stiger upp 04.45. Igår satt jag från 05 och skrev, arslet kändes efter 12 timmar helt stifft, liksom fastklistrat vid stolen. NU är jag uppe igen men ska träna, 06.15 står vi uppställda i snön på Östermalms idrottsplats. Jag har era presentkort, 2 stycken, men är inte helt klar med utlottningen. Fick in så många svar, roligt men svårt!

Jag kommer inte frysa idag gör jag iofs nästan aldrig när jag tränar NMT ute och det kallaste hittills var nog runt -10). Jag svettas däremot. Kroppen får vakna till. Det är inte så lätt alla gånger, första halvtmmen kan vara tuff, lederna verkar protestera och andningen hänger inte med. Men idag blir det enklare eftersom det är noll. Å andra sidan är det våt djupsnö.

Nu: På med ullunderställ, löparbralla, jacka och linne. Jag klär mig i vindtät löpardress och till detta har jag de utmärkta skorna Icebugs, med spikar under sulorna. Mina bugs är av ett kängliknande slag för vinterterräng. Jag har fingerhandskar och handledssvärmare av avklippta gamla strumpor. Dessutom benvärmare, har läst att man ska ha extra på vader och vrister för att icke frysa.

På huvudet en löparmössa och sen ett extra pannband i fleece. Jag är en syn för gudarna! Det är vi allihop där vi springer i ett led, in i svartaste skogen, medan en stor del av Sverige fortfarande sover.

Idag signerar jag böcker i Klackenbergs bokhandel i Vällingby, men först ska det avverkas julfika i en av barnens klasser. Klockan 12-14 blir det signering! Vi ses! Nu ska jag klä på mig och dra.

Jamen det är ju förfärligt att jag inte berättar, på fredag 12-14 signerar jag böcker på Klackenbergs i Vällingby Centrum och 15-17 i Järfälla på Klackenbergs även där (älskar Klackenbergs!). Martina Haag kommer också.

Sen är det full rulle hela helgen, vi kommer att finnas i Täby Centrum på Akademibokhandeln 12-14 och i Sollentuna Centrum Akademibokhandeln, söndag 12-14. Och däremellan blir det PUB och Pom Pom Parlour, där jag & Martina både kan signera böcker och en och annan klänning, sexleksak eller vad som begärs. Ja, i värsta fall kan man få en autograf på armen också.

Puss & kram vi seees!!

INLÄGG:
Följer dig och några andra svenska bloggerskor; Malin Wollin, Katrin Z, Blondinbella, från min plats i utlandet.
Jag blev lite förvånad att ingen av er nämner det som har skett i Stockholm med ett ord. Varför?

SVAR:
Kanske för att vi inte vill ge dåren mer syre än nödvändigt?
Men ok, jag ska skriva några rader om det. Explosionen har ekat i mitt huvud sedan det hände. Jag var på PUB då. Jag och Ingrid stod på plan två, strax före fem.

Uppdatering den 15/12, kl 19.30:

Oj, en stor del av detta inlägg har visst försvunnit! Jag skrev en halv A4 om detta, ett riktigt bra inlägg om jag får säga det själv, men hur ska jag kunna rekonstruera detta nu? När jag mer än 24 timmar senare blir varse att inlägget försvunnit (är det en fundamentalist som snott det? hackat sig in här?) är det så dags att försöka minnas. Hursom, det jag skrev var att smällen lät som att man sprängde berg med dynamit och att jag direkt tänkte ”bomb” och ”terror” och min första impuls var att springa och inta katastrofställning nånstans, men sen tänkte jag ”vi är i Sverige för guds skull” och att explosionen nog hade en naturligt förklaring.

Jag har följt detta, och kan säga att jag är bekymrad. Bekymrad för att Sverige inte har beredskap för att möta fundamentalismen, att alla är så jävla aningslösa och naiva och försiktiga. Jag är inte förvånad över att bombdådet skedde men jävligt förbannad för att Stockholm mist sin terroristoskuld, kunde de inte lämna Stockholm/Sverige i fred de vidriga jävlarna med sina sjuka idéer och sina bomber?

Hoppas nu detta stympade lilla inlägg blir publicerat i fred.