Något blir lidande, kan jag säga. Något blir alltid lidande när man försöker proppa livet knökfullt med saker. Något spricker och något hänger utanför och något kanske inte riktigt får plats? Jag får alltid frågan ”hur hinner du med allting” och jag brukar tycka att den frågan är jättekonstig, jag tänker, ahmen jag hinner väl med det jag behöver och vill. Men sen är det inte riktigt så, för jag vill egentligen hinna med mer än så. Jag skulle vilja göra tusentals fler saker. Till exempel detta med träningen. Om jag hade tiden skulle jag: Klättra i berg mycket mer och åka på äventyrsresor. Jag drömmer om Nordkap och valsafari och sen såklart mina älskade karibiska öar. Jungfruöarna. Polynesien. Jag skulle ta dykarcertifikat. Jag är också galet intresserad av marinbiologi och det var mitt drömyrke när jag var yngre, marionbiolog. Jag skulle vilja vara med ombord på en båt för att stötta forskningen, kanske följa med på en expedition till korallreven. Om jag fick göra om skulle jag plugga något marint. Världshaven är något jag saknar i min vardag.

Mer: Jag skulle skriva fler böcker, andra böcker. Fler reportage. Jag skulle vilja skriva teater. Göra film. Intervjua fler människor. Plugga socialantropologi. Jag skulle vilja forska om sex i ett mer sociokulturellt sammanhang. Mina orgasmstudier har jag fått lägga på hyllan för ett tag (vet inte hur länge).

Mer: Förlossningar. Barnafödande i olika kulturer. Om jag fick göra om igen skulle jag plugga till barnmorska, kanske arbeta ideellt med att sätta upp förlossningssjukhus i något mindre bemedlat land, såsom några modiga kvinnor jag känner har gjort. Jag skulle arbeta med sexualupplysning och mot kvinnlig könsstympning. Information! Detta skulle vara fantastiskt. men man kan inte föda fem barn och sen lämna dem i sticket, hejdå, mamma ska till Afrika nu, ni får laga er egen mat och se till att läxorna blir lästa. Släpa med ungarna? Nej, när de var små fick vi kämpa mot missbruk (fanns inte plats för någon u-landsresa då, utan jag hade ett uland i mitt eget vardgasrum, rent känslomässigt) och nu när kidsen är tonåringar vill de inte. och eftersom jag själv är ett barn som rycktes upp med rötterna när jag var tio, vill jag inte utsätta mina barn för samma sak.

Mer: Våra hus. Ja, de förfaller en smula. Och att städa tar så lång tid. Att ta hand om trädgården är också tidskrävande. Man blir förfärligt trött. Bortsett från detta ska mat lagas och tvätt tvättas. Och så ska företag skötas. Och barn ska tas hand om, de ska ha kläder och pyssel och tröst och kärlek och tusen små saker, som att åka till tandläkaren och sätta in deras månadspeng på kontot och boka tid hos frissan åt dem och sen bara lyssna på deras frågor och försöka svara.

Jag hinner inte städa och hålla fint (har ingen städhjälp) och jag hinner inte alltid laga så bra mat jag skulle vilja och jag orkar inte alltid klä mig snyggt och jag är en ganska kass fru många gånger. Så svart bir, nej, jag hinner faktiskt inte riktigt med ”allt” ändå. Fast jag försöker.

Jag sitter på Gothia och bloggar lite. Har just avnjutit räkmacka i baren ihop med Martina Haag och ventilerat författarlivets vedermödor. Vi har avhandlat jobb, barn och relationer. Gothia känns udda så här års, en månad efter bokmässan! Liksom olikt sig. Vi håller utkik efter Ernst Brunner och Mark Levengood och andra litterära personligheter som brukar frottera sig här mässetid, men de lyser med sin frånvaro, de enda vi ser är ett gäng göteborgsdamer klädda i vitt. Har de fest eller? Kanske det… Man vet aldrig. Utanför Liseberg stannar en lång lika vit limmo, ut kliver ett sällskap som ser ut som om de ska gifta sig. En tjej i långklänning, killar i smoking eller frack, man ser inte så bra från 23:e våningen. Men vi ser att hon bär ärmlöst. I kylan! I regnet!

Planet krängde och dängde och vi fick en rejäl luftgrop, kunde man inte stava till ”vallning” innan så kan man det nu, både jag och Martina. En nästan näradödenupplevelse. Fast det gick bra. Vi är välbehållna. Framme. Snart ska vi berätta om våra böcker på Åhléns.

PS – apropå nedanstående inlägg, en mkt bra drink är Virgin Mary, med mkt tabasco i! Plus bladselleri. Gud så gott det är med bladselleri! Har inte ätit det på typ fem år. Inte druckit tomatjuice på nästan lika länge. Tomatjuice är en sån periodgrej, man lyckas glömma bort det, men sen när man dricker det inser man hur sjukt gott det är. Och nyttigt! Man kan känna sig glammig och nyttig på en och samma gång. (Bra, eller hur, intresseklubben?).

Kram till er alla.

Jag har inte sagt många ord om vare sig det ena eller det andra, och ändå är det typ det enda jag gör. Tränar. Och skriver bok. Och tränar. Och skriver bok. Och tränar… En författares liv, mitt i den produktiva perioden, är inte något glamorama. Jag sitter med mitt manus och tragglar, hittar intressanta trådar som jag grottar in mig i. Forskar. Gör research. Det är ett så enormt arbete, och jag är noggrann! Aldrig att någon ska kunna komma efteråt och påpeka att jag slarvat. Man kan ha synpunkter på en massa saker men inte på detta.

Jag är nästan halvvägs nu. Halva fjärde romanen om Cecilia Lund är skriven. Råmanus alltså, ett ord jag börjat använda helt nyligen. Alltså en grund, en bas, som jag sedan petar i. Ingrid skrev förresten en bok igår, en bok om Ingrid, och så kom hon och läste den för mig. Min dotter har alltså debuterat, och det var riktigt bra! Men jag berättade för henne om ”råmanus” och att det behöver filas på, att man måste ”putsa” bort upprepningar. Så då gick hon och ”putsade lite. Hon fattade direkt. Vi låg i soffan och kramades sedan. Fyllda av skrivarglädje.

Men dessförinnan hade jag tränat. Med coach Bruno och ankare Magnus. På Zinkensdamm. Ett riktigt hårt pass bland gula löv och fuktig jord. Det var pass 2 denna vecka, ikväll väntar pass 3. Hade egentligen tänkt 5 pass, men imorgon åker jag till Falun på Bokens dag och sover till fredag, sen kanske det blir träning lördag. Det blir 4 pass i så fall.

I söndags tränade jag backlöpning. Fy fabian, det är tufft, blir inte så många km men desto mer mjölksyra i benen.

Nu ska jag läsa mitt eget råmanus jag äntligen skrivit ut. Det ska bli så spännande! Jag har nämligen inte den blekaste aning vad det handlar om. Jag hoppas det är bra

Ikväll 18.00 tränar jag i blåsten och leran ihop med mina tappra krigarkamrater J, A och M mfl. Jag längtar.

Kostar 100 kronor på tex Barnbokhandeln.com.

Det är väldigt mysigt att spela sitt eget spel. Mysigt och ovant. Så nu funderar jag på om inte Ingridfiguren borde hamna på mugg, bestick, tallrik och handduk? Eller en gullig liten sparkdräkt eller pyjamas? Eller bli kramgo docka? Vad tycker ni?

Jag har ju klagat över min onda höft förut (apropå sjukdomar) och ska berätta, på förekommen anledning, att det blivit mycket bättre, bland annat tack vare era råd om att stretcha höften ordentligt. Har lyssnat och lytt och tänka sig, höften är mycket snällare och fogligare nu. Gör inte alls ont på samma sätt och stretchar jag ännu mer lugnar den sig ordentligt. Så tack och jag rekommenderar verkligen den tekniken. Sidled-stretch av alla de slag.

Från M:

”Förresten så har man aldrig känt sig så ”anhörig” som man gör just nu. Fast inte missbruksanhörig utan ”medsjuksanhörig, ja du förstår nog vad jag menar…”

SVAR:

Jag förstår precis vad du menar fast jag inte riktigt är i din sits. Har bara snuddat vid detta, med mamma som blev sjuk men det visade sig sen att det var OK ändå mitt i allting… Sen är ju båda mina föräldrar lite småsjuka, sådär som det blir när ålderdomen slår till. (Note to self, begränsa sjukdomsältande när jag själv blir gammal! Tvinga mig själv till att prata om böcker, bio, teater, blommor, fjärilar, sport, sex, sprit, män, kvinnor, politik, kultur, bostäder, bilar, barn, djur, trädgård, mat, datorer, mode, skvaller, choklad, vad som helst utom SJUK-DO-MAR och min egen O-HÄL-SA – som jag tänker bekämpa in i minsta bassilusk).

Men det är klart du blir medsjukanhörig. Klart du yar på dig rädslan och ångesten och sorgen och våndan, klart du drabbas av skuld för att inte göra tillräckligt och vara tillräckligt mycket där, klart du bär tårarna och ledsamheten inom dig, klart du inte vet hur du ska förhålla dig till andra. Klart det påminner om andra anhörigtillstånd där man kastas mellan hopp och förtvivlan, där man pendlar i humör, där man kan bli så less på allting, där man kan bli arg och förtvivlad och samtidigt ska fortsätta leva. Klart det är så. Och vi pratar egentligen särskilt mycket om det heller, vi bär allt detta inom oss, vi tappra små flickor och pojkar som biter ihop tills käkarna håller på att hamna ur led, vi gnisslar våra tänder och ber till gud och förhandlar med djävulen och ser maktlöst på medan saker vi avskyr sker, medan livet far elakt fram med dem vi älskar.

Alla dessa resor. Jag skickar dig mina varmaste sympatier.

Hej alla fina, nu är det soligt trots att morgonen var becksvart och jag knappt orkade släpa mig upp. Någon morgonträning var icke att tänka på 06.15 idag, men jag tänker att jag återhämtar mig från lördagens 2-timmars pass.

Nu har jag suttit och kämpat i flera timmar, slutförberett mig för ett föredrag i afton (de sista grejerna, har ju jobbat länge med detta föredrag som ska hållas för gynekologer på Danderyds sjukhus och jag vill ha bra material att presentera, inget slarv här inte!) så nu tänkte jag kanske belöna mig själv med lite lunch och sen en stunds backlöpning innan jag åker iväg. Luften är skön och solen skiner och det ska bli roligt att föreläsa.

Annars då? Ja, jag vet inte, jag la upp en ny profilbild på Fejan, så jag lägger in den här också, jag tycker att Magnus Jönsson lyckades ta ta en fin bild. I klänning från Pom Pom Parlour (finns också i svart!).

Glad söndag på er, alla fina, själv har jag haft en helg fylld med träning och städning på landet, förstås missade vi hösten och insåg att Roslagen var ju mitt i vintern, alla mina krukor skulle stoppats in för länge sen, nu var de fulla med snö och två gamla parasoller hade knäckts. Märklig denna blöta snö, flera häckar och syréner låg nere, som om snön blev för tung? Som om naturen tagits på sängen av den förtidiga vintern. Fick en känsla av att istiden är på ingång, ingen global uppvärmning men istället en chockvinter.
Annars har jag tränat, ett tvåtimmarspass igår, i bitande oktoberkyla, med is och snö i gräset och gruset, dubbelpass där jag fick flåsa och flämta och kämpa, men kroppen anpassar sig och klarar mer än vad den tror, jag älskar den här träningen som NMT går ut på. Både med lagandan och alla sköna människor och förstås de där tuffa övningarna. Igår var det dessutom lyx med många tränare, ett så kallat specialpass med mycket intervallträning och styrka.
Nu undrar jag, är det nån som har tips på bra vattentät bralla och jacka man kan ha när man tränar utomhus på vintern? Stod och nöp i en Helly Hansen-byxa i Goretex idag, är det någon som testat denna? Och vad ska man ha för skor, om gympadojjorna blir för kalla, för hala, för fel? Man ska kunna springa och göra massa övningar i de här kläderna, de får inte vara stela. Tips någon?
Vantarna jag köpte blev dygnsura. Så mycket för den funktionaliteten (#400 kr#).

Nu blir det middag hemma hos äldste sonen. Blåbärspaj och mys. Många kramar, vi hörs imorgon! På agendan för måndagen: Föreläsning för gynekologer på Danderyds sjukhus.

Måste bara dela med mig av gruppfoto från gårdagens träning. Detta är taget EFTER träningen. Undertecknad i främre raden, knästående, 3:a fr v, med svart toppluva och glatt humör trots vissa näradödenkänningar i uppförsbackarna, och på hemvägen…

Igårkväll var det dags för Café Opera-partaj, 30-årsjubileum, jag drog på mig den lilla svarta och Robban tog smoking som dresskoden påbjöd och så satte vi oss i bilen och brummade iväg, sobert och städat. Och vilket partaj, ALLA var där samt att Ace of Base spelade, vilket gav mig nåt slags chock, alla de gamla låtarna men två nya sångerskor, medan männen var desamma, jaja, tiden går men gossarna består, hursom var nostalgifaktorn hög. Caféet var klätt i guldglittrande skrud och alla var underbart stiliga, det är något med smoking som gör att allt känns så där Pet Shop Boysaktigt, som en glittrande bal på slottet, det blev en fantastisk kontrast till min ensamma torsdag då jag kommit loss ordentligt med romanen och tuffar nu på mot halvlek i skrivandet, halvlek är runt 200 sidor råmanus, det går bra, det är spännande, det känns kul men det är också svårt och tufft, ingen ska tro det är lätt att skriva långa böcker med trasslig handling och många olika karaktärer, att man bara snyter det ur näsan, folk har så mycket åsikter och tycker ditten och datten men jag säger bara, OM det vore så enkelt skulle ju vem som helst fixa det men det gör ju inte vemsomhelst, kanske främst för att det faktiskt krävs en sinnessjuk disciplin att slutföra ett manus, att mata på, att slita, att kämpa, att inte ge upp fast motståndet tornar upp sig och svetten lackar.

Nåväl. Jag frigjorde mig från manusets grepp och dansade och tjoade och tjimmade och kom hem vid 01, helt ledbruten, höll på att inte vakna imorse och tänkte då, alla de som dricker sprit, herregud, hur orkar de, hur kan de, hur pallar deras kroppar? Jag som har bra kondis och är stark, jag står och dansar på höga klackar och har superkul men dricker bara en läsk plus en alkoholfri Mai Tai, och ändå är det som att jag har värsta tonårsbakfyllan, hela kroppen värker. (Fick smälla i mig en saftig biff med pommes i sällskap med sköna Ann Söderlund för att kurera mig men är inte helt på banan, oh nej.)

Jag vill springa och hoppa och känna mig PIGG men känner mig bara halvdöd även om jag är glad för den roliga kvällen igår, bland annat fick jag krama och språka med häftiga Arja Saijonmaa och den coola PT och nordiska mästaren i fitness SheilaZeinali Bengtsson.

Men nu ska det bli ordning på torpet, jag ska hämta en dotter och åka simma 1000 meter och sen ta en rivig bastu på det innan vi begår fredag med soffa och godis.

Önskar er en underbar kväll!

Ibland, torsdagsibland, hamnar jag i såna där funderingar, tankar kring jaget, det är sånt en självupptagen (ni hör ordet: SJÄLV-UPPTAGEN, upptagen av självet) författare kan ägna sig åt. Är det när karaktärerna äter sig in i (det limbiska, skitsamma om jag väljer fel ord nu men jag känner för just detta, limboaktiga, limbida, limbobimbobetonade) systemet? Är det när jag blir ett med dåren, hon som mår dåligt, hon som fumlar runt i livets grå rum på jakt efter en borttappad bit av sin identitet, den hon trodde hon skulle finna genom moderskapet? (Det är en påhittekvinna jag talar om nu, en påhittekvinna i vilken vi dock alla kan spegla oss om vi vill.) Är det när natten faller och jag snart ska sätta en gräns mellan mitt mjukisbyxklädda väsen och den där Andra, hon som glider in i en tajt klänning och kindpussas på fest? Ja, det är nog då, nånstans mellan spisen och köttbullarna och sedan storstadstempot och partypulsen, nånstans däremellan där liven krockar, nånstans där frågar jag mig, is there all there is eller Är Detta Mitt För Alltid och ja, jag är så glad för varje minut av det.

Men ändå. Ändå undrar jag, är jag eremiten eller är jag den sociala svampen, är jag den vänliga eller den udda, är jag musen eller musan, den pratsamma eller den ihopknäppta? Ibland får jag ingen rätsida på mina sidor, de ligger och slåss med varandra, livet fylls på och hinns inte med, det är för många tvära kast på en och samma gång. För många beslut och för många förändringar, för många tankar och för många plikter, för många saker som ska hinnas med och ännu fler som aldrig räcker till.

Så vem är jag? Vart är jag på väg? Vem är du? Vad vill vi varandra?

Jo, men jaget och mig närstående fenomen har nog slutit något slags fred nu, liksom jag och höften. När vi tröttnat på att kriga. Den Kloke Mannen sa så också, ni har växt upp barn, plötsligt, efter sommarens stormar och häftiga skyfall står vi inför varandra, avklädda på nytt, vi ser varandra med nya ögon. Vi väljer varandra åter, efter så många år. Och jag undrar stilla vem jag är, inte bara i mina egna ögon utan också i dina.