Ingrid låg o spydde i sick-sack (för er som inte vet så är det en specialplastpåse för kräks) och jämrade sig och väntrummet var tomt (typ 1-2 barn max) men tror ni att vi fick träffa en läkare? Nix, nope, njet. FEM TIMMAR satt vi och väntade och så småningom slutade Ingrid att spy och började gråta istället, varför får jag inte träffa någon doktor? Då kände jag att vi kan ju lika gärna sitta hemma, så vi packade ihop och åkte därifrån. Pengarna tilbaka (visserligen bara 120 kronor) men ändå.
Nu är det jag som ringer barnsjukhuset Martina. Jag skäms över den svenska barnsjukvården. Finns det inga läkare? Betyder ett barns hälsa ingenting? Vad GÖR de på sjukhuset?
Jag ska tala om att sköterskorna skämdes. De sa ”skriv om det här, det här är inte klokt”. Och det är det inte. MIn son fick vänta 27 timmar på att operera ett komplicerat armbrott, Ingrid fick vänta på operation i 12 timmar. Enda gångerna vi fått vård snabbt är då de behövt sys i huvudet och blodet sprutat. Jag gick förbi de andra rummen, överallt håglösa knäckta barn och deras föräldrar, inga läkare syns till. Akutvård? Det finns ingen akutvård, det är ett stort skämt. Jag undrar hur AL sköts, vad har de för policy, vem är chef? Jag ska ta reda på det. Det här är ju sinnessjukt
Ingrid mår bättre nu. Ingen mat ingen dryck men jag är så tacksam ändå, det viktigaste är att hon mår bra. Med facit i hand borde vi kanske inte ha åkt in men jag ringde faktiskt till sjukvårdsupplysningen och hon rekommenderade oss att åka in akut, särskilt med tanke på att INgrid opererats för blindtarmen. Det kunde vara sviterna av det eller tarmvred. Men nu sket man i oss.