Är det någon som tror att exakt ALLA barn i den här familjen får mammas o pappas fulla uppmärksamhet?
MEJL:
Hej Katerina!
Vi har tre barn, 2,4 och 6 år. Om vi ska ha fler barn kan vi tänka oss att vänta något år till och sen skaffa två snabba till (så att dom har varandra).
Jag vet att det måste vara svårt för dig att svara mig, du känner ju inte ens mig! Men vad känner du nu i efterhand när du fått fem barn? Var det mycket jobbigare med fyra eller fem mot tre? Det är klart att det måste vara jobbigare men samtidigt så får man ju så mycket kärlek och kärlek att ge eller?
Nu är jag 32 och jag vill vara färdig med att föda barn i alla fall när jag är 35. Ena sidan så känner jag att jag ska vara nöjd som fått tre friska härliga barn. Å andra sidan är det ju så härligt med barn. Tänk vad häftigt när dom växer upp, har varandra och när dom får egna barn. Och det är ju så häftigt att föda barn! Att äntligen få se vad det är för liten person som kommer ut…
Kram från den villrådiga
SVAR:
Fem barn är MYCKET arbete. Väldigt mycket kärlek och skoj men väldigt mycket logistik. De som säger ”vadå har man tre märker man knappt att de blir fyra” eller nåt liknande bullshit, tro dem inte. VARJE nytt barn innebär ännu större arbetsbörda, plikter, ansvar osv. Barn tar inte ”hand om varandra” utan man får ge extra som förälder. Oss passade det men jag ska även säga att detta märks inte lika mycket när de är små, då är det mest det praktiska som sliter. Det är när de blir äldre som det verkligen märks att man har många, eftersom alla har speciella behov och behöver utrymme och att de blir sedda. Tycker att detta ofta glöms bort i sammanhanget. Visst kan syskonskaran ”ta hand om” varandra men detta gör att varje enskild individ inte får ut den det kanske behöver av sina föräldrar.
Och jag är en sån person som verkligen vill lära känna mina barn, jag vill inte bara skumma på ytan, slarva bort värdefulla stunder för att jag måste splittra mig… även om det blir så. Mitt önskescenario är att varje unge ska känna sig helt unik och på ett sätt som ensambarn i fråga om den respons den får. Men det blir ju inte alltid så. Jag tänker tex när de pluggar eller ska ta körkort eller ska flytta hemifrån osv, man vill kunna sitta och prata i lugn och ro, ge dem mycket tid, men tiden blir ju beskuren ju fler som ska dela på kakan.
Sånt här tänkte jag inte på innan.
Men såklart är man väldigt fokuserad på familjen och kanske inte kör karriär-race, då funkar det ju. Jag själv vill dock både arbeta och ha barn och ibland tycker jag att antingen det ena eller det andra blir lidande.
Kontentan är att det är svårt att ge råd, varje familj måste avgöra själv, för vad jag än säger så är det ju ur min egen horisont och den är troligen helt annan än er. Så kör på vad ni vill och känner, önskar ni utöka syskonskaran kan jag bara säga att ni aldrig kommer att ånga er, oavsett arbetet det innebär. Jag är SÅ lycklig över mina barn. Även om jag inser att jag kanske inte alltid är den perfekta föräldern.
Lycka till!