Kategori ‘ Krishantering ’

Hej alla nya!

Jag ser att ni är många nya på bloggen – VARMT VÄLKOMNA! Tänker att ni kanske vill ha en liten presentation av mig? Vi kör en snabbis bara. Läs det ni orkar.

Jag är 43 år, fyller 44 år nu på lördag. Jag har tre döttrar; Emelie 18 år, Alexandra 14 år och Bianca 9 år, och en bonusson Fabian 12 år. I juni ska jag gifta mig med världen mest underbara man, Jocke, som jag bor ihop med tillsammans med alla barnen och vår lilla vovve Britta (blandras dvärgspets och chihuahua). Vi träffades nyligen och blev stormkära, flyttade ihop och bestämde oss för att leva hela livet tillsammans – det kan ni läsa er tillbaka i bloggen om. Vi bor i Gamla stan och på Gotland, och har just lämnat Södermalm där vi bodde tidigare. När vi gifter oss kommer jag att byta namn, från Gummesson som jag hetat i prick 20 år nu, till Kuylenstierna. Det blir lite krångligt pappersarbete, men det får gå. Ska bli 10 av 10 att bli Jockes fru. Så stark kärlek att jag ibland tror jag drömmer, på morgnarna när vi vaknar måste jag titta till lite extra att det verkligen är sant. Ska skriva mycket om kärlek i vår. Vill ni det?

Jag är utbildad inom KBT-terapi, krishantering, konflikthantering, sorgbearbetning, kommunikation, ledarskap och coaching och tar emot klienter, både individuella, par och grupper, på mitt kontor på Södermalm. Det är en gammal brödbutik som jag köpte och byggde om och där har jag även kurser, läs mer om kurserna HÄR. Arbetet med klienterna är mitt ”riktiga” jobb, grunden i allt det jag gör. Det är fantastiskt att få följa en ledsen människa och se henne bli glad igen, hur tyngda ögon plötsligt börjar glittra.

Sen fyra år tillbaka skriver jag böcker, jag har skrivit fem stycken som ges ut både i Sverige och utomlands. Nästa land är Indien, vilket är fantastiskt! Böckerna heter Good enough, Svartsjukeakuten, Tala är guld, Bli fri från din perfektionism och nu senast Good enough för föräldrar. Alla böckerna går att beställa HÄR.

Och så föreläser jag i hela landet och även utomlands, om en massa ämnen som ligger mig varmt om hjärtat som kommunikation framför allt, relationer, beteenden, motivation, ledarskap – allt det där som kan lära oss nånting om oss själva och få oss att fungera bättre tillsammans och ensamma. Jag ÄLSKAR människor! Jag älskar att smyglyssna på samtal på bussen (ja, ibland behöver man inte ens smyga eftersom folk pratar så högt…) och att höra hur folk pratar med varandra. Det finns ingenting som är så spännande som verkligheten!

Jag jobbar ideellt för BRIS, där jag sedan tio år tillbaka tillbringat var tredje fredag med att prata med barn som har det svårt, samt på Ecpat där jag försöker bidra till att färre barn utsätts för trafficking, barnpornografi och turism där man utsätter barn för sexuella övergrepp. Fruktansvärt viktigt fråga och tyvärr stor efterfrågan från världens män.

Jag har varit dödssjuk två gånger i mitt liv, vid 30 och 36 års ålder, och är därför väldigt, väldigt mån om varje dag. Livet är mig så kärt. Jag vill vara kvar så länge jag kan, och jag vet tyvärr att det är en hårfin gräns mellan liv och död. Därför är ingenting på låtsas i mitt liv, allt jag gör måste vara på riktigt och komma från hjärtat, annars kan det lika gärna vara. Det är direktsändning hela tiden, har ni tänkt på det? Jag ber inte om ursäkt för att jag mår bra och är lycklig utan tror mer på att om vi sprider glädje och kärlek till varandra så ökar den. Vi som känner kärlek i kroppen har mycket att dela med oss av till de som för tillfället inte känner så. Vi kan hjälpa varandra att bära, hjälpa varandra att dra och våga ta emot det vi behöver. När jag behöver omtanke ringer jag mina vänner och så kommer de och håller om. Gör det ni också, det är överväldigande vad vi får när vi vågar be om det vi behöver.

Det dummaste jag har gjort är att inte plugga ordentligt när jag ändå gick i skolan, men det har jag tagit igen nu och pluggat de senaste sex åren. Fast det hade ju varit bra om jag inte hoppat av psykologutbildningen. För tjocka böcker, tyckte jag då.

Det bästa jag har gjort är mina barn. De är så goa! Och nu att våga satsa på kärleken. Och att följa mitt hjärta och se till att jag kan arbeta med det jag älskar, nämligen att göra skillnad för människor.

Jag älskar att resa och rest i hela livet eftersom mina föräldrar var pilot och flygvärdinna. Vi reser så mycket vi hinner och kan och gärna till nya platser. Senast snurrade vi på jordgloben och bestämde oss för att vi måste åka dit där fingret pekar, och det blev klockrent Mauritius av alla ställen. Så vi åkte dit och det var ljuvligt! Jag tränar flera gånger i veckan och gillar att hålla igång, gillar att vara frisk och stark. Men orkar jag inte så struntar jag i det. Jag spelar väldigt gärna Back gammon fast bara om jag vinner, det är den enda gången min tävlingsådra pulserar ordentligt…

Sist men inte minst: jag tycker så mycket om när ni skriver kommentarer eftersom vi då får en dialog här, det blir en varm och rolig community med intressanta ämnen, högt och lågt, stort och smått, där alla får vara med men där gränser sätts för personliga påhopp (de raderas, finns så mycket skit i världen ändå). Så välkomna alla ni nya och hoppas ni ska trivas! Undrar ni nåt utöver detta, bara släng in er fråga. Ha nu en fin morgon alla!

Kram Elizabeth

Dödsviktigt – vinn boken!

Alla fina bloggisar, nu lottar jag ut en bok som heter DÖDSVIKTIGT och som handlar om hur det är att som barn förlora en förälder. Min pappa dog när jag var 9 år och jag har berättat om det, liksom några andra kända personer som Peter Settman och Patrik Isaksson. Alla ni som har barn rekommenderas att läsa boken, liksom ni som jobbar med barn. Det finns inte en enda liten unge som inte drabbas av sorg (far- och morföräldrar som dör, andra nära och kära) och den här boken behandlar allt som kan vara bra att tänka på i en sån situation. Boken är skriven av duktiga journalisten Mia Berg, och intervjuerna är varma och stärkande.

Skriv ditt namn i en kommentar och du är med i utlottningen som pågår till på måndag. Lycka till och krama dina små idag!

Det kom en fråga om barn och sorg…

Hej Elizabeth, min svägerska gick bort för en månad sen ungefär, skrev till dig även då, tack för ditt svar, det värmde. Min dotter som är 8 år tycker att situationen med svägerskans bortgång har varit så jobbig. Precis som hon för första gången förstått att man inte lever för evigt. Hennes skräck är att vi ska försvinna, vilket jag verkligen förstår. Hon kan vara ledsen på kvällarna och ha mardrömmar. Ikväll var hon helt otröstlig. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen, mer är än att finnas där för henne och även förklara att det är en del av livet och att vi ska vara tacksamma att vi finns och får ta del av så mycket. Det är svårt att veta vad jag ska säga. Förstår hennes ångest och rädsla att föräldrarna ska försvinna, det är ju det hemskaste som finns. Har du några tips hur och vad jag ska säga är jag tacksam. Tack för en härlig blogg du vackra och kloka kvinna! Kram Niina

Bästa Niina. Du har redan fattat allting; att finnas där för henne är det bästa du kan göra. Vi vuxna vill så gärna ”fixa till” våra barn när de är ledsna, men det enda som det medför är att vi hjälper till att kväva deras känslor, så att starka smärtsamma känslor inte blir accepterade och barnen lär sig att gömma dessa känslor nånstans längst in i själen – och så växer de upp och vet inte hur man hanterar smärta. Att du finns där och lyssna, tar emot, visar att det är okej att vara ledsen, man får gråta hur många tårar man vill, det gör att hon bearbetar sorgen just nu och slipper ha den sittandes senare. Det går inte att fixa sorg. Hon är rädd att samma sak ska hända hennes egna föräldrar och det finns inga garantier i livet; vemsomhelst kan ryckas ifrån oss närsomhelst. Just därför ska varje dag räknas och vi ska använda varje stund vi har till att vara rädd om varandra, men inte till att vara rädda. Säg inga klyschor som att ”det händer inte oss” för det kan du inte lova. Prata inte om tacksamhet i det här läget, för det går inte att ersätta sorg med att man ska vara tacksam. Hon är oändligt tacksam för alla som lever, men ledsen för den som dött och rädd för att andra ska dö. Att prata om tacksamhet när nån är ledsen är bara att kväva smärtsamma känslor, låt dem komma fram istället och visa att du kan hantera hennes sorg. Bara var där och svara ärligt på hennes frågor och var hennes trygga stora famn.

All min kärlek till din fina lilla 8-åring ikväll från mig som förlorade min pappa när jag var 9 år. Och överlevde. /Elizabeth (som i veckan kommer att lotta ut en bok om barn och sorg som jag är med i, håll utkik här på bloggen)

Till er på arbetsplatser i kris…

… vill jag bara berätta att jag nu är mera vidareutbildad i effektiv krishantering på arbetsplatser, så kom ihåg mig när det händer nåt på era jobb där ni behöver hjälp med krishantering – då kommer jag!

Min vecka

Veckans kunskapslyft: Vidareutbildar mig inom krishantering på arbetsplatser, blir superspännande!

Veckans möte: syster och familj i London några dagar, längtar!

Veckans träning: kör vidare med styrka, och nu går det lätt att promenera när vädret blir snällare, morgonpowerwalks före frukost = najs.

Veckans kluring: logistik, hämta, lämna, fixa, trixa. Ny stadsdel, nytt hem, nya rutiner. Eller inga rutiner alls?

Veckans föreläsningar: Sveriges Annonsörer onsdag, två öppna föreläsningar i Örebro torsdag – anmälan här!

Veckans mums: jag har ätit ostron för första gången, tillsammans med Jocke på Sturehof – har ni testat? Det var ju riktigt gott. Med champagne till. Känns som att varje minut är värd att fira. Jag är så kär att jag fortfarande har andnöd, mina vänner, det här är fullkomligt och fantastiskt. Världens finaste kärlek.

Veckans aj: ny tandoperation, del två av två, sen är det klart. Suck.

Veckans hjärta: till min kärlek Jocke såklart och alla nya släktingar och vänner som ny presenteras, fantastiska människor med stora öppna famnar. Lycka.