Elizabeth Gummesson | Tara Blogg

Kategori ‘ Kärlek ’

Det kom en fråga om manlighet…

Jag har länge funderat på en sak. Tänkte jag skulle fråga dig. Ända sedan jag började intressera mig för de mjuka värdena i livet har jag noterat en slående brist på män inom området. Det är ju synd. Jag slog in på denna vägen i början av 90-talet när new age hade en revival. Då, när själen och kärleken lanserades tillsammans med ett stort mot mysticism, fanns det väl en del män, kanske till och med en hel del män, men när den första nyhetens behag lade sig och kärleken till själen djupnade till ett mer konsekvent ”oromantiskt” arbete i självkundksp droppade männen av en efter en. Nu känner jag mig tämligen ensam som man inom fältet.

Att tala om de mjukare värdena har blivit något förborgat kvinnorna. Om en man börjar prata om detta också, om kärleken till exempel, Hur ser du på det? Och finns det sätt som han ”får” prata på det om. Om han använder samma typ av vokabulär som kvinnan gör när hon pratar om kärlek, uppfattas då mannen som lite gay. Måste mannen anpassa sitt språk efter manligheten? Och vad är manligt? Och är det i så fall inte så, att om en man talar om kärlek, så är det också uppenbart att han samtidigt bearbetar och demonstrerar sin attityd visavi ”den nya manligheten”?

Tycker du en man är gay om han i ett mail säger ”hi hi” istället för ”ha ha”, och kramis istället för kram?
Får en man prata om kärlek på samma sätt som en kvinna pratar om kärlek?
Är det okej att männen ger sig in på området kärlek, eller vill kvinnor ha det för sig själv?
Kan en man förlora manlighetspoäng genom att tala om kärlek?

Bara några tankar. Vill gärna ha din synpunkt på saken.
/P

En till synes lång fråga och stor dessutom till ämnet, men det blir ett ganska kort svar. Om man ska tänka på allt det där och ta hänsyn till hur man måste vara för att passa in, då tror jag man tappar sig själv på vägen. Livet går väl inte ut på att vinna poäng? Hos vem i så fall? Är det inte viktigast att vinna sina egna poän? Jag är ju den enda människa som jag garanterat umgås med hela livet. Man är den man är, sen får folk hantera det. Säger man kramis istället för kram så gör man det, och har nån problem med det får de leka med nån annan. Det finns inga regler för vem som får tala om kärlek eller hur eller när, då är det inte kärlek. Kärlek är till för alla – kvinnor har verkligen inte ensamrätt på ämnet kärlek så det är bara att ta för sig. Inte kan vi heller döma nån för hur de tolkar kärlek eller hur de uttrycker kärlek – det är just det som är kärlek, att öppna upp och tillåta och vara fri.

Med kärlek/ Elizabeth

5 Kommentarer   Permalänk

Tänkvärda ord på Facebook

Gomorron på er, hur har natten varit? Jag vaknar med träningsvärk (BRA!), en glad vovve som vill ut och soluppgång utanför fönstret. Nu får det bli kaffe, morgongymnastik (så skönt att ta 10 minuter och sätta igång kroppen) och sen ut med Britta innan dagen rullar vidare mot filmande, samtal och annat fix.

Hittade det här på min Facebooksida, så gott när ni delar med er av fina texter:

”Jag såg den här instruktionen idag, och tänkte att den nog skulle tilltala dig.
Följ instruktionerna:
1. Res dej upp!
2. Lägg armarna om dej själv! Hur känns det att krama det finaste som finns?”

Anna hette hon som delat, och jag håller med: finns det ingen annan som kan hålla om just då, är det bättre att vara empatisk mot sig själv än att inte få nåt. Samtidigt är det få som tycker att man själv är det finaste som finns, kanske särskilt i en sån stund när man vacklar. Men det är en söt textrad.

Här mitt i en kram från min Jocke som jag håller så kär:

1 Kommentar   Permalänk

Bröllopsklänning…

Alla fina ni, tänk att jag ska ha bröllopsklänning på mig om några månader, det är helt sagolikt och fantastiskt och jag älskar min brudgum så stort! Jag kan gifta mig bara med honom i Rådhuset eller hemma i köket i mysbrallor, bara vi får varandra, men okej, man kan ju ha fest också och det ska vi ha. En stor kärleksfest! Och då behöver man klänning om man är brud, men jag vill inte ha en traditionell vit brudklänning så jag har letat stan igenom efter nåt annat och hittar ingenting. Så idag var jag i Rosenrummet på NK och mötte designern Fadi El Khoury och jag beundrar honom redan. Vilka magiska kreationer den mannen gör! Jag hyser den största respekt för riktigt hantverk.

Nu är det såklart hemligt vad vi pratade om och kom fram till eftersom min brudgum inget för veta, men det var i alla fall innanför de här dörrarna vi var i Rosenrummet, som jag för övrigt skulle kunna flytta till imorgon – så fint, en puderrosa dröm. Måste nypa mig lite mer i armen nu…

1 Kommentar   Permalänk

Hej alla nya!

Jag ser att ni är många nya på bloggen – VARMT VÄLKOMNA! Tänker att ni kanske vill ha en liten presentation av mig? Vi kör en snabbis bara. Läs det ni orkar.

Jag är 43 år, fyller 44 år nu på lördag. Jag har tre döttrar; Emelie 18 år, Alexandra 14 år och Bianca 9 år, och en bonusson Fabian 12 år. I juni ska jag gifta mig med världen mest underbara man, Jocke, som jag bor ihop med tillsammans med alla barnen och vår lilla vovve Britta (blandras dvärgspets och chihuahua). Vi träffades nyligen och blev stormkära, flyttade ihop och bestämde oss för att leva hela livet tillsammans – det kan ni läsa er tillbaka i bloggen om. Vi bor i Gamla stan och på Gotland, och har just lämnat Södermalm där vi bodde tidigare. När vi gifter oss kommer jag att byta namn, från Gummesson som jag hetat i prick 20 år nu, till Kuylenstierna. Det blir lite krångligt pappersarbete, men det får gå. Ska bli 10 av 10 att bli Jockes fru. Så stark kärlek att jag ibland tror jag drömmer, på morgnarna när vi vaknar måste jag titta till lite extra att det verkligen är sant. Ska skriva mycket om kärlek i vår. Vill ni det?

Jag är utbildad inom KBT-terapi, krishantering, konflikthantering, sorgbearbetning, kommunikation, ledarskap och coaching och tar emot klienter, både individuella, par och grupper, på mitt kontor på Södermalm. Det är en gammal brödbutik som jag köpte och byggde om och där har jag även kurser, läs mer om kurserna HÄR. Arbetet med klienterna är mitt ”riktiga” jobb, grunden i allt det jag gör. Det är fantastiskt att få följa en ledsen människa och se henne bli glad igen, hur tyngda ögon plötsligt börjar glittra.

Sen fyra år tillbaka skriver jag böcker, jag har skrivit fem stycken som ges ut både i Sverige och utomlands. Nästa land är Indien, vilket är fantastiskt! Böckerna heter Good enough, Svartsjukeakuten, Tala är guld, Bli fri från din perfektionism och nu senast Good enough för föräldrar. Alla böckerna går att beställa HÄR.

Och så föreläser jag i hela landet och även utomlands, om en massa ämnen som ligger mig varmt om hjärtat som kommunikation framför allt, relationer, beteenden, motivation, ledarskap – allt det där som kan lära oss nånting om oss själva och få oss att fungera bättre tillsammans och ensamma. Jag ÄLSKAR människor! Jag älskar att smyglyssna på samtal på bussen (ja, ibland behöver man inte ens smyga eftersom folk pratar så högt…) och att höra hur folk pratar med varandra. Det finns ingenting som är så spännande som verkligheten!

Jag jobbar ideellt för BRIS, där jag sedan tio år tillbaka tillbringat var tredje fredag med att prata med barn som har det svårt, samt på Ecpat där jag försöker bidra till att färre barn utsätts för trafficking, barnpornografi och turism där man utsätter barn för sexuella övergrepp. Fruktansvärt viktigt fråga och tyvärr stor efterfrågan från världens män.

Jag har varit dödssjuk två gånger i mitt liv, vid 30 och 36 års ålder, och är därför väldigt, väldigt mån om varje dag. Livet är mig så kärt. Jag vill vara kvar så länge jag kan, och jag vet tyvärr att det är en hårfin gräns mellan liv och död. Därför är ingenting på låtsas i mitt liv, allt jag gör måste vara på riktigt och komma från hjärtat, annars kan det lika gärna vara. Det är direktsändning hela tiden, har ni tänkt på det? Jag ber inte om ursäkt för att jag mår bra och är lycklig utan tror mer på att om vi sprider glädje och kärlek till varandra så ökar den. Vi som känner kärlek i kroppen har mycket att dela med oss av till de som för tillfället inte känner så. Vi kan hjälpa varandra att bära, hjälpa varandra att dra och våga ta emot det vi behöver. När jag behöver omtanke ringer jag mina vänner och så kommer de och håller om. Gör det ni också, det är överväldigande vad vi får när vi vågar be om det vi behöver.

Det dummaste jag har gjort är att inte plugga ordentligt när jag ändå gick i skolan, men det har jag tagit igen nu och pluggat de senaste sex åren. Fast det hade ju varit bra om jag inte hoppat av psykologutbildningen. För tjocka böcker, tyckte jag då.

Det bästa jag har gjort är mina barn. De är så goa! Och nu att våga satsa på kärleken. Och att följa mitt hjärta och se till att jag kan arbeta med det jag älskar, nämligen att göra skillnad för människor.

Jag älskar att resa och rest i hela livet eftersom mina föräldrar var pilot och flygvärdinna. Vi reser så mycket vi hinner och kan och gärna till nya platser. Senast snurrade vi på jordgloben och bestämde oss för att vi måste åka dit där fingret pekar, och det blev klockrent Mauritius av alla ställen. Så vi åkte dit och det var ljuvligt! Jag tränar flera gånger i veckan och gillar att hålla igång, gillar att vara frisk och stark. Men orkar jag inte så struntar jag i det. Jag spelar väldigt gärna Back gammon fast bara om jag vinner, det är den enda gången min tävlingsådra pulserar ordentligt…

Sist men inte minst: jag tycker så mycket om när ni skriver kommentarer eftersom vi då får en dialog här, det blir en varm och rolig community med intressanta ämnen, högt och lågt, stort och smått, där alla får vara med men där gränser sätts för personliga påhopp (de raderas, finns så mycket skit i världen ändå). Så välkomna alla ni nya och hoppas ni ska trivas! Undrar ni nåt utöver detta, bara släng in er fråga. Ha nu en fin morgon alla!

Kram Elizabeth

11 Kommentarer   Permalänk

Vilka är era idoler?

Jag har nämligen träffat en av mina ikväll, och föreläst på samma scen dessutom. LOU ROSSLING, fantastisk kvinna. Hon har så mycket viktigt att säga och just ikväll delade vi med oss om våra tankar om kärlek för 200 Uppsalakvinnor (och två män) och det var en riktigt fin kväll.

Det är viktigt med förebilder, mentorer, idoler eller vad vi nu ska kalla dem, eftersom de motiverar oss att kliva framåt och sträva mot nånting. Lou är oförstörd och äkta, trots 25 års föreläsande. Det är imponerande. Så, nu undrar jag vilka är era idoler och varför?

9 Kommentarer   Permalänk