Jag fick höra igår från den här personen att jag inte är äkta. Det är bland det värsta nån kan säga till mig eftersom just äkthet är ett jättestort behov hos mig – både att känna det hos mig själv och att uppleva det hos andra. Det var samtidigt 10 minuter innan jag skulle in på möte hos poliserna som jobbar med barnpornografibrott och liknande, för i mitt ideella arbete för barn och inom Ecpat ville jag lära mig mer så att jag kan ge mer. Men jag är inte gjord av stål, så jag kan inte gå in i ett möte och höra om 2-åringar som utsätts för sexuella övergrepp när jag själv känner mig sårbar, frustrerad och sorgsen. Ringde därför hem till min dotter som hade sovmorgon och bad henne om lite värme, så att jag kunde bli stark en stund och gå in på det viktiga mötet. Då sa hon nånting fint som vände hela perspektivet:

Mamma, det är du precis det här som är att vara äkta, du jobbar med att hjälpa barn utan att få nånting betalt, bara för att du tycker att det är så viktigt. Det är att vara äkta, mamma.

Tack gode Gud för henne. Och för era alla varma kommentarer som vi läste högt här hemma igår. Ni är underbara. Nu tar vi oss igenom den här dagen också. Önskar er all värme och allt ljus idag.