Hej Elizabeth!
Jag har en ”ytlig” fråga. Sitter och ser dig på TV hos Malou just nu och ser att du har en SÅ fin klocka! Får man fråga vad det är för märke och modell? Du är en otroligt inspirerande kvinna. Tack på förhand!
Leila
Svar: Hej! Min klocka (som jag älskar) kommer från Sjöö Sandström, som är ett svenskt märke och modellen har stålarmband med 30 briljanter runt en grå urtavla – jag har satt ihop det här enligt mina önskemål, tror inte det finns fler i Sverige som är exakt som min.
Tack för komplimangen!
Kram Elizabeth
Hej Elizabeth!
Hur roligt/bra/kul ”ska” man ha det på jobbet? Jag vill ha det mycket roligare än jag har det idag, och med det menar jag känslan i magen, värme till mina kollegor, växa och utvecklas. Tänker mkt på det där vad som är rimligt, jag kanske gapar efter för mycket. Jag bytte jobb för snart ett år sedan men känner redan att jaha, var det inte mer än så här. Jag vill ha det roligare!
Karolina
Svar: I min värld får man gapa efter mycket! Man får gapa ända tills man känner att ”nu är det bra, nu är jag glad”. Det går inte att svara på hur kul man ska ha det på jobbet, för vi kan definiera det på så olika sätt; vad är kul på jobbet för dig? Det vet bara du. Om du vill ha det roligare, sök då efter det du vill ha, sök aktivt, fråga runt, gör research, ta kontakt, jobba jobba jobba tills du hittar ditt ställe, dina människor som du vill jobba med. Det finns där ute, bara att upptäcka.
Jag älskar mitt jobb och har mestadels bra dagar med humor, glädje och meningsfullhet men visst har jag dagar när jag bara vill åka hem igen och inte kan göra det för det sitter några hundra och väntar på en föreläsning. Övervägande delen av dagen behöver vara rolig eller kraftfull på annat sätt (jag jobbar ju också med sorg och trauma och då sitter man inte och garvar direkt). Varje dag ska KÄNNAS!
Lycka till!
Kram Elizabeth
Från Lena: Hej Elisabeth!
Frågestund… jamen kul, det måste vi ju prova.
Är svårt att veta om det blir bra och funkar innan det är prövat. Jag gör ett försök på ”studs” ;-).
1. När tillvaron är krävande, läs livspussel med barn och arbete samt obefintligt med egentid, vad gör du för att hitta kraft och inspiration i vardagen?
(Obs: Jag kommer ihåg att du Elizabeth tidigare frågade om jag har avlastning – svaret är tyvärr nej. Men viss hjälp är på gång.)
Svar: Min energipåfyllnad kommer från min familj närmast och mina vänner. Mina barn och min Jocke ger mycket god energi, de känner mig och jag kan landa hos dem oavsett vilken sinnesstämning jag är i. Samma med mina vänner. Behöver jag en annan typ av energi, som när jag är trött och behöver ladda om, då lyssnar jag på bra musik, eller om jag behöver varva ner då badar jag hett bad med lavendelolja.
2. När kraven hopar sig, för det måste väl även du Elizabeth känna av?, vad gör du då för att ha/hålla dem på en hanterlig nivå?
Svar: Pratar med någon och sorterar i vad som händer, för att kunna veta vad jag ska plocka bort, hur jag ska prioritera och för att få distans till det som snurrar runt mig. Det kan vara Jocke, eller mina stora tjejer (jag lägger ogärna vuxengrejer på minstingen), min mamma, min syster eller nån av mina kompisar.
3. Att vilja vara en riktigt bra förälder (mamma) och att vilja göra ett riktigt bra jobb kompat med ett alldeles för stort mått av kontrollbehov – har du förslag på teknik, mindset eller annat för att balansera det här?
Svar: Återigen sortera i vad du måste ha kontroll över, för annars blir tillvaron för krånglig, och vad du kan släppa kontrollen över – och bara gör det. Vi krånglar till det alldeles för mycket för oss; livet är inte så komplicerat som vi gör det till. Kanske låter förenklat men jag skriver massor om det där i min första bok Good enough.
Hej!
Jag har en fråga om perfektionism och stress. För min del hänger dessa ihop och jag vill hela tiden ha koll på allt, ligga steget före. Jag gör gärna en höna av en fjäder har jag märkt. Ett exempel som skedde förra veckan. Jag ville låna en bok på biblioteket men det kan stressa mig att jag glömmer lämna tillbaka boken och det finns väl nån skam i det, jag vet inte… så istället undviker jag det.… Låter kanske helt knäppt men denna kontroll och rädsla för att göra fel blockerar mig. Har du något konkret tips?
Å himla härligt för dig och din familj att ni är lyckliga tillsammans! <3
Kram Jenny
Svar: Du kommer självklart göra fel i livet precis som alla vi andra, du är ingen övermänniska och det finns ingen som är perfekt och gör rätt hela tiden. Börja med att acceptera att det faktiskt är så. Sen kan du utsätta dig för (ofarliga) misslyckanden bara för att se att du faktiskt överlever, som att lämna tillbaka boken för sent och se att världen fortsätter fungera, eller nåt annat busigt.
Alla knasiga fel vi gör blir en rolig historia. Jag minns när jag ramlade i en skidbacke där jag körde alldeles ensam, och ena skidan (som jag hade hyrt i skidshopen) släppte och fortsatte nerför backen och ner i en å och flöt iväg. Jag fick aldrig tag i den och höll nästan på att svimma när jag skulle försöka förklara för hyrgubben var min skida hade tagit vägen. Men idag är det en rolig historia som jag skrattar åt att tänka på. Livet är inte så allvarligt egentligen, släpp loss lite så får du det mycket skönare.
Från Susanne: Okej, du kommer väl inte att svara nu heller men;
Varför tog det slut med Jonas? Vad var det som inte fungerade?
Svar: Jag förstår inte hur det kan intressera dig eller nån annan än oss som är inblandade. På vilket sätt blir du gladare av att veta nånting om vår relation? Jag har sagt 100 gånger att jag inte hänger ut folk här eller nån annanstans, och jag vill visa respekt för alla mina människor genom att låta dem som finns i min närhet välja själva hur mycket de vill figurera i mina offentliga sammanhang. Ingen annan än han och jag har med det att göra, allra minst du som ingen av oss känner.
Varför lever du inte som du lär? Du säger att good enough är tillräckligt med det är det sista du är.
Svar: Det är din bedömning och den har du full rätt att ha. Min upplevelse är en annan, jag vet precis vad jag lägger in i begreppet att leva good enough och jag anser att jag använder mig av det förhållningssättet i det mesta jag gör dagligen. Sen får jag vara hur vältränad, glad och kär jag vill för det är inte vad good enough handlar om. Det sitter på insidan, i själen, i mentaliteten, i min värdegrund. Du har bara sett mitt skal. Jag tänker aldrig förminska mig för att nån annan inte orkar glädjas med mig, det vill jag inte heller att du gör i ditt liv. Sträck på dig och ta för dig, så inspirerar du andra att göra detsamma.
Du verkar ha ett omättligt bekräftelsebehov och vill alltid framhäva dig som den mest fantastiska, härliga person i världen. Varför?
Svar: Ja du, vad ska jag svara på det? Återigen din tolkning och den får du gärna ha, vi känner ju inte varandra så därför kan jag inte ta den på mer allvar än att den är en ytlig reflektion gjord på avstånd. Jag tycker om att vara mig själv, det räcker. Ingen annan behöver tycka om mig, men att jag själv är trygg med den jag är och trivs i mitt eget sällskap, gör också att jag kan tillåta andra att växa och vara fantastiska. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag trivs med mitt liv.
Ska du sälja din lägenhet?
Svar: Ja.
Varför låter du inte dina döttrar bo hos sin pappa mer?
Svar: Se Alexandras svar i separat inlägg. Från mig: avskyvärt att dra in mina döttrar i detta.
Varför är du så rädd att berätta något privat om dig?
Svar: Jag är inte rädd. Jag är mån om det som är mitt privata och innersta. Varför skulle jag inte ha rätt till det? Du äger inte mig och har ingen rätt till mitt privatliv och jag har ingen skyldighet att berätta en endaste sak utöver den yrkesroll jag har som gör att jag överhuvudtaget har en blogg. Jag väljer att berätta en del personligt för att den här bloggen läses av så många varma, fantastiska, kärleksfulla människor men jag kan också sluta blogga i denna stund eller fortsättningsvis bara skriva om min yrkesroll. Eftersom de varma, fantastiska, kärleksfulla människorna är i majoritet så väljer jag – just nu – att fortsätta med bloggen i den här formen med det här innehållet.
Från Michael: Ok Elizabeth. Här kommer en fråga (eller ett par):
Hur håller man kärleken och passionen vid liv i ett förhållande?
Svar: Man ägnar sig åt relationen – mer än åt att renovera badrum! Man intresserar sig för varandra, samtalar om hur dagen varit, vad man funderat på, sett, hört, skrattat åt och är allmänt nyfiken på varandra. Man ser till att vilja göra det bra för den andra och tillgodose sin älskades behov, men tar också sig själv på allvar så att man får även sina egna behov mötta.
Varför tror du att så många människor idag bryter upp från sina förhållanden, och varför är det till 70 % på kvinnans initiativ? (Är vi män dåliga på att läsa signaler?) Är vi känslomässigt mindre finstämda än kvinnor?
Svar: Ja, jag tror inte att ni är världsmästare på att bekräfta oss kvinnor och ge oss den kärlek vi vill ha, men vi är å andra sidan inte så bra på att ge er män det ni behöver heller. Det klassiska är ju att kvinnan plötsligt blir sedd av nån annan och då vill dit.
Tack för en superfin blogg: Vackra bilder och kloka texter :-)
Hej!
Hur gör man / jag för att samla mod att kontakta en terapeut för att få hjälp med ett rörigt inre…? Ibland känns behovet jättestort och ibland känner jag att jag har koll på mitt inre… hur gör jag?
Tack för inspiration o glädje!!!
Kram Anna
Svar: Jag tror att du är modig nog att kontakta en terapeut, du bara begränsar dig själv lite. Sluta med det och ring direkt idag när du läser det här! Livet går inte i repris och du ska inte skjuta upp din möjlighet att må bra till en annan dag.
Ring nu!
Kram Elizabeth
Vilken dag är din favoritdag i veckan och varför?
Svar: Min favoritdag i veckan är lördag eftersom den dagen är så fri och skön, lång frukost, somna om lite, träna, träffa kompisar – man kan göra vadsomhelst på en lördag. Fast jag gillar alla dagarna på olika sätt. Måndag är också härlig när veckan startar, jag gillar morgnar när dagen ligger framför mig.
Om du fick en resa i en vecka imorgon, vart skulle du åka?
Svar: Då får det bli Amalfikusten i Italien, promenera, pussas och äta god mat ihop med Jocke. Men min drömresa går till Soneva Fushi på Maldiverna med hela familjen. Där tar de skorna redan när man landar, sen går man barfota hela semestern i vit sand.
Vilken maträtt är din specialité?
Svar: Jag är egentligen bäst på bakning, och då en supersmarrig marrängchokladtårta som jag gärna gör, eller en enkel smulpaj kan ju gå åt på en kvart. Fast när det gäller mat gör jag en potatisgratäng som är barnens favorit, till det kan man ha lite vadsomhelst.
Hur har det gått med försäljningen av nya boken?
Svar: Bra! Och väldigt fin respons från läsarna, det är det viktigaste. Jag är inte så intresserad av siffror, mer av resultatet för de som läser. Tackar som frågar, snart ska den ut i världen också!
Hej, först vill jag tacka för en rolig, underhållande och mycket bra föreläsning du och Pia gjorde i Örebro idag. Jag skulle vilja veta vad du har tatuerat in för texter på dina armar, så snyggt! //Åsa
Svar: På min ena arm står det ”ai miei angeli” vilket betyder ”till mina änglar” på italienska och under det mina tre barns födelsedatum, eftersom jag tänker att jag alltid vill ha barnen nära mig, åtminstone mentalt. På min andra arm står ”it’s not just in some of us, it’s in everyone” efter Nelson Mandelas stora installationstal där han citerade Marianne Williamsons fantastiska text om kärlek, här är den i sin helhet:
“Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, ‘Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous?’ Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won’t feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It’s not just in some of us; it’s in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.”