Det kom en fråga om manlighet…

Jag har länge funderat på en sak. Tänkte jag skulle fråga dig. Ända sedan jag började intressera mig för de mjuka värdena i livet har jag noterat en slående brist på män inom området. Det är ju synd. Jag slog in på denna vägen i början av 90-talet när new age hade en revival. Då, när själen och kärleken lanserades tillsammans med ett stort mot mysticism, fanns det väl en del män, kanske till och med en hel del män, men när den första nyhetens behag lade sig och kärleken till själen djupnade till ett mer konsekvent ”oromantiskt” arbete i självkundksp droppade männen av en efter en. Nu känner jag mig tämligen ensam som man inom fältet.

Att tala om de mjukare värdena har blivit något förborgat kvinnorna. Om en man börjar prata om detta också, om kärleken till exempel, Hur ser du på det? Och finns det sätt som han ”får” prata på det om. Om han använder samma typ av vokabulär som kvinnan gör när hon pratar om kärlek, uppfattas då mannen som lite gay. Måste mannen anpassa sitt språk efter manligheten? Och vad är manligt? Och är det i så fall inte så, att om en man talar om kärlek, så är det också uppenbart att han samtidigt bearbetar och demonstrerar sin attityd visavi ”den nya manligheten”?

Tycker du en man är gay om han i ett mail säger ”hi hi” istället för ”ha ha”, och kramis istället för kram?
Får en man prata om kärlek på samma sätt som en kvinna pratar om kärlek?
Är det okej att männen ger sig in på området kärlek, eller vill kvinnor ha det för sig själv?
Kan en man förlora manlighetspoäng genom att tala om kärlek?

Bara några tankar. Vill gärna ha din synpunkt på saken.
/P

En till synes lång fråga och stor dessutom till ämnet, men det blir ett ganska kort svar. Om man ska tänka på allt det där och ta hänsyn till hur man måste vara för att passa in, då tror jag man tappar sig själv på vägen. Livet går väl inte ut på att vinna poäng? Hos vem i så fall? Är det inte viktigast att vinna sina egna poän? Jag är ju den enda människa som jag garanterat umgås med hela livet. Man är den man är, sen får folk hantera det. Säger man kramis istället för kram så gör man det, och har nån problem med det får de leka med nån annan. Det finns inga regler för vem som får tala om kärlek eller hur eller när, då är det inte kärlek. Kärlek är till för alla – kvinnor har verkligen inte ensamrätt på ämnet kärlek så det är bara att ta för sig. Inte kan vi heller döma nån för hur de tolkar kärlek eller hur de uttrycker kärlek – det är just det som är kärlek, att öppna upp och tillåta och vara fri.

Med kärlek/ Elizabeth

  1. Hm?! Har nog fel på mitt internet. De kommentarer jag publicerar kommer in flera gånger. :(

    Ja, Michael det är riktigt. Man vinner inget på att göra sig mindre än man är. Vare sig anledningen till att skruva ner sin egen lyskraft handlar om att man är rädd för att såra andra för att man lyser starkare än dem (falsk ödmjukhet) eller om det är för att man är rädd att för att bli attackerad (hybris). Det egna ljuset mår inte bra av för mycket spekulation och självmedvetenhet. Ljuset mår inte bra av för mycket huvud, överhuvudtaget. Ljuset mår bäst av hjärta.

    Jag är gammal punkare och hatar fördomar och är själv väldigt frigjord från hämningar. Till och med könsbundna. Det finns hundratals saker jag gör som är helt emot ”reglerna”. För mig har inte den hårda vägen – som du också är förtrogen med – varit att jag är rädd att uttrycka mig. För mig har den hårda vägen varit att jag är helt kompromissös och fullständigt orädd. Jag har saknat känsla för när jag borde tona ner mig. Sådant gränslöst beteende straffar sig ibland på det allra grymmaste sätt.

    Så det fungerar inte alltid med ljus och kärlek. Om man kör upp det i häcken på folk och blåser på så att hatten flyger av så har man helt enkelt ett problem. Och det handlar inte om brist på ödmjukhet. Jag är hur ödmjuk som helst. Jag är bara väldigt kass på att tolka sociala koder. Jag är som en ståuppkomiker på amfetamin. Och det är ju kul. Men inte alltid.

    Nu är det ju så att detta inte är ett konstant bekymmer. Man lär ju sig så länge man lever, tack och lov. Och många är de som inte skulle hitta mig i en folksamling med utgångspunkt i denna ”utlämnande” självbeskrivning. Men det är helt enkelt där jag kommer ifrån, och jag måste alltid ligga steget före mig själv. Så är det när man är sin egen värsta fiende. Sin egen tuffaste utmaning (är vi inte alla det). Faran för mig nu, är snarare att jag inte ska överkompensera åt andra hållet och bli för timid (Is it obvious I have an issue with balance, or what?).

    Därför frågar jag nu en klok kvinna som Elizabeth om vad hon anser. Jag är nämligen ny på alla områden som tangerar modern genusforskning och håller precis på att lära mig gå på dessa ostadiga ben. Har sprungit omkring på fester och sagt klumpiga saker och fått på käften för åsikter jag inte ens har, och är trött på det. Har ju alltid varit feminist i själen. Jag är ju anarkist, så fattas bara annat. Jag antar inte att modern genusforskning skulle vara något expertområde för (dig) Elizabeth (sa Per och sneglade på bloggfröken herself) men en klok människa är alltid en klok människa (sa Per och lyfte på hatten för Elizabeth) och det är väldigt intressant ur mitt perspektiv att höra vad en klok människa har att säga, i synnerhet som denna kloka människa råkar vara kvinna, vilket ju Elizabeth av en lycklig omständighet är. Häpp!

    Och, by the way, du har en fin hemsida Michael. :)

  2. Ja, Michael det är riktigt. Man vinner inget på att göra sig mindre än man är. Vare sig anledningen till att skruva ner sin egen lyskraft handlar om att man är rädd för att såra andra för att man lyser starkare än dem (falsk ödmjukhet) eller om det är för att man är rädd att för att bli attackerad (hybris). Det egna ljuset mår inte bra av för mycket spekulation och självmedvetenhet. Ljuset mår inte bra av för mycket huvud, överhuvudtaget. Ljuset mår bäst av hjärta.

    Jag är gammal punkare och hatar fördomar och är själv väldigt frigjord från hämningar. Till och med könsbundna. Det finns hundratals saker jag gör som är helt emot ”reglerna”. För mig har inte den hårda vägen – som du också är förtrogen med – varit att jag är rädd att uttrycka mig. För mig har den hårda vägen varit att jag är helt kompromissös och fullständigt orädd. Jag har saknat känsla för när jag borde tona ner mig. Sådant gränslöst beteende straffar sig ibland på det allra grymmaste sätt.

    Så det fungerar inte alltid med ljus och kärlek. Om man kör upp det i häcken på folk och blåser på så att hatten flyger av så har man helt enkelt ett problem. Och det handlar inte om brist på ödmjukhet. Jag är hur ödmjuk som helst. Jag är bara väldigt kass på att tolka sociala koder. Jag är som en ståuppkomiker på amfetamin. Och det är ju kul. Men inte alltid.

    Nu är det ju så att detta inte är ett konstant bekymmer. Man lär ju sig så länge man lever, tack och lov. Och många är de som inte skulle hitta mig i en folksamling med utgångspunkt i denna ”utlämnande” självbeskrivning. Men det är helt enkelt där jag kommer ifrån, och jag måste alltid ligga steget före mig själv. Så är det när man är sin egen värsta fiende. Sin egen tuffaste utmaning (är vi inte alla det). Faran för mig nu, är snarare att jag inte ska överkompensera åt andra hållet och bli för timid (Is it obvious I have an issue with balance, or what?).

    Därför frågar jag nu en klok kvinna som Elizabeth om vad hon anser. Jag är nämligen ny på alla områden som tangerar modern genusforskning och håller precis på att lära mig gå på dessa ostadiga ben. Har sprungit omkring på fester och sagt klumpiga saker och fått på käften för åsikter jag inte ens har, och är trött på det. Har ju alltid varit feminist i själen. Jag är ju anarkist, så fattas bara annat. Jag antar inte att modern genusforskning skulle vara något expertområde för (dig) Elizabeth (sa Per och sneglade på bloggfröken herself) men en klok människa är alltid en klok människa (sa Per och lyfte på hatten för Elizabeth) och det är väldigt intressant ur mitt perspektiv att höra vad en klok människa har att säga, i synnerhet som denna kloka människa råkar vara kvinna, vilket ju Elizabeth av en lycklig omständighet är. Häpp!

    Och, by the way, du har en fin hemsida Michael. :)

  3. Haha, tack Elizabeth. Jag skrattar för att ditt svar är så enkelt och min fråga så förvirrad. Och desto dråpligare blir det om man tänker på det favoritcitat som jag tänker på just nu. Det är från boken om Nalle Puh. Här får du det av mig, så kan du också ha glädje av det (i min värld är det nästan outslitligt):

    ”Kanin är begåvad”, sa Puh tankfullt.
    ”Ja”, sa Nasse. ”Kanin är begåvad.”
    ”Och han har Hjärna”,
    ”Ja”, sa Nasse, ”Kanin har Hjärna”.
    Det blev tyst en lång stund.
    ”Jag antar”, sa Puh, ”att det är därför han aldrig begriper någonting.”

    Det är klart frestande att säga att du är mer frigjord än mig, Elizabeth. Och kanske är det också sant. Jag tror ibland att männen behöver den nya feminismen lika mycket som kvinnan. Den nya feminismen säger ju att den jobbar mot ALLT förtryck. Även förtrycket av mannen. För mannen är ju också förslavad under fördomar kring sitt kön. Bara på ett annat sätt än kvinnan. Domen mot mannen handlar just om hans manlighet. Det är verkligen inte okej att vara gay. I mannens värld, alltså. (Och då menar jag inte ”gay” som i den strikt homosexuella hänsyftningen av ordet). Kvinnan får ju faktistkt vara på flera olika sätt. Hon har större frihet att välja sitt uttryck. Mannens spektrum är mycket snävare. Jag HAR ingen önskan att gå klädd i kjol (och faktiskt heller ingen rädsla att bli trodd om att nära en hemlig önskan om att bära kjol) och jag dömer inte de heller som vill göra det. Folk får ha på sig precis vad de vill. Men jag har markerat min poäng: den kulturella programmeringen av mannen går exakt lika djupt som kvinnans. Och vidare: kvinnan BLIR inte mer jämställd med mannen om mannen skulle bära kjol. Så alla kvinnor och män som tycker att mannen måste göra det i det jämställda samhällets namn har nog missförstått jämställdhet. jämställdhet finns i hjärtat och i kärleken. I hjärtat och kärleken finns nämligen all respekt för vårt egenvärde, vår egenart. Låt alla göra som de vill. Låt alla följa sitt eget hjärta och inte yttre idéer om hur och vem man ska vara, och hur och vad man ska tänka. Det finns inget rätt och fel i kärleken. Bara kärlek. Precis som du säger, Elizabeth. Och tack för att du påminde mig om det än en gång (en påminnelse som vi alla ständigt behöver höra från höger och vänster. Jag antar för att vi är lite tröga, vi människor). Och som du så träffande klargör: om ingen vill leka med oss för att vi inte passar deras galoscher, så får vi väl byta lekkamrat. Mitt i prick E. Du är klok som en bok. Nä, förresten, som Nalle Puh. (Är det eftertanke, eller är du en naturbegåvning?)
    //P

  4. Haha, tack Elizabeth. Jag skrattar för att ditt svar är så enkelt och min fråga så förvirrad. Jag tänker på ett favoritcitat av Nalle Puh som påminner om detta. Jag ger det till dig nu:

    ”Kanin är begåvad, sa Puh tankfullt.”
    ”Ja, sa Nasse. Kanin är begåvad.”
    ”Och han har Hjärna”,
    ”Ja, sa Nasse, Kanin har Hjärna”.
    Det blev tyst en lång stund.
    ”Jag antar, sa Puh, att det är därför han aldrig begriper någonting”.

    – Det är klart frestande att säga att du är mer frigjord än mig, Eliabeth. Och kanske är det också sant. Jag tror ibland att männen behöver den nya feminismen lika mycket som kvinnan. Den nya feminismen säger ju att den jobbar mot ALLT förtryck. Även förtrycket av mannen. För mannen är ju också förslavad under fördomar kring kön. Bara på ett annat sätt än kvinnan. Domen mot mannen handlar just om hans manlighet. Det är verkligen inte okej att vara gay. I mannens värld, alltså. Kvinnan får ju faktistkt vara på flera olika sätt. Hon har större frihet att välja sitt uttryck. Mannens spektrum är mycket snävare.

    Men det enklaste svaret av alla, är ju det som är sannast (men sen får man ju anpassa det som det behagar en själv), och det är ju det svar du ger: Om man inte kan uttrycka vem man är så finns där brist på kärlek och förståelse. Antingen inombords eller från omgivningen. Och antingen får man väl ändra sig själv eller byta lekkamrat.
    Kram på dig. Du är klok som Nalle Puh
    //Per

  5. Till dig P: ”Man förlorar inte manlighetspoäng” genom att prata om kärlek. Du vinner poäng.Det är manligt OCH kvinnligt att stå upp för VEM man är. Jag har lärt mig den hårda vägen, att aldrig göra mig själv mindre än jag är.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..