Det kom en fråga om mödrar…

Ämnet mödrar skulle jag gärna önska att du tar upp. Jag är själv mamma, men även dotter. Tycker ofta mor och dotterrelationerna skildras så lyckligt som att det är självklart att man har ett nära vänskapsförhållande med sin mamma. Jag känner inte alls igen det där. Var nästan 3 månader sen jag talade med min mamma… Hon är inte alls intresserad av sina barnbarn o inlär sig offerrollen o tar så mycket energi att jag inte orkar ta kontakt, samtidigt som det dåliga samvetet plågar mig när jag inte hör av mig till henne… Vet inte hur jag ska göra…

Det här är en STOR fråga och nånting som jag nästan dagligen kommer i kontakt med i mitt arbete. Mödrar som inte släpper taget om sina vuxna döttrar, som vill ha kontroll men framför allt vill betyda nånting och vill vara behövda, älskade och få plats i sitt barns liv. Döttrar som inte sätter gränser, inte säger ifrån, som har dåligt samvete och viker ner sig inför sin – som det kan verka – starka mamma. En mamma som egentligen är osäker, har låg självkänsla och har levt genom sina barn och därför inte har en egen identitet bortom mödraskapet.

Kanske lite hård beskrivning men tyvärr inte långt ifrån verkligheten för många. Jag tror att nyckeln till goda relationer mellan mammor och döttrar i vuxen ålder – när bägge faktiskt är två vuxna kvinnor med ansvar för sina egna liv – är att tydligt för sig själv och mellan varandra omformulera hur man vill ha det tillsammans. Mödrarna måste släppa taget, men för att kunna göra det behöver de ibland en lite putt i den riktningen från sina döttrar. Jag upplever alldeles för ofta att döttrarna går med på saker som de inte vill, alltifrån att deras mammor lägger sig i barnuppfostran, inredning och karriärval till hur julen ska firas, vilken frisyr de ska ha och var de ska åka på semester. Att gå med på sånt man inte vill är att göra våld på sig själv, det är att trycka ner sina egna åsikter, tankar och värderingar och det leder till frustration, ilska och där bakom ligger ofta sorg, besvikelse, ledsamhet.

Så alla vuxna döttrar som läser detta, här är mina rekommendationer om ni känner igen er:

1. Tänk efter vad som är viktigt för er i relation till era mammor. Hur vill ni ha det? Hur vill ni inte ha det? Vilka gränser vill ni sätta? Vilken slags relation vill ni ha?

2. Formulera för er själva. Om det sedan är möjligt, ta ett lugnt och fint samtal med mamma och berätta EN sak som är viktigt för dig. Som att ”Jag har märkt att du ofta kommenterar min klädsel, och det gör mig ibland ledsen, så jag skulle önska att du inte gör det mer – bara om du tycker att jag är fint klädd i så fall. Är du villig att göra så?” eller ”Jag tycker att vi har det fint hemma, så jag vill inte höra så mycket om hur du hade inrett vårt hem och du bodde här. Kan du bara tänka de tankarna istället för att säga det?” Eller ”Jag hör dig sällan fråga efter barnbarnen, och det gör mig så besviken eftersom jag skulle önska att du var jätteintresserad av dem och ville göra saker ihop med dem, kan du berätta om hur du ser på att var mormor och om det finns nåt jag kan göra för att hjälpa dig”

3. Tydlighet visar sig väldigt bra i handling, så kom ihåg att köra nolltolerans under överskådlig tid, vilket betyder i klarspråk: släpp inte igenom ett enda beteende som du inte är okej med.

4. Möt mamma med kärlek och respekt, absolut, men möt även dig själv med detsamma. Slopa därför dåligt samvete och tänk att du gör så gott du kan och det får vara bra nog.

Vill man sen inte ha en relation till sin mamma så är det ett val att göra, bara man står för det och inte lider av det själv på grund av förhoppningar och förväntningar om att hon ska förändra sig. Det gäller att se henne där hon är i livet, och förstå var hon kommer ifrån. Många av våra mammor gör bara det som de har lärt sig, och vi som kan nåt annat får svårt att acceptera deras sätt, men vi behöver vara ödmjuka inför att vi lärt oss olika.

Hoppas det här var ett svar som du som frågade kan ha hjälp av, och ni andra också förstås. Önskar er en fin söndag!

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  2 Kommentarer
  1. !

    Fantastiska Ulrica! Bamsestor kram till dig dels för att du är så modig och vågar ta dig fram i relationen med din mamma, i din kommunikation, i att testa nånting nytt och dels för att du är så modig med att komma till självinsikt, bli medveten om hur du har det i livet och varför – DET ÄR STORT! Du skriver att du har ett gediget arbete framför dig, men du är redan på väg min vän!
    Nu två frågor: Har du min bok Tala är guld? Har du funderat på Good enough-kurs i Stockholm i höst?

  2. Ulrica skriver:
    !

    Hej och STORT Tack för ditt fina svar!

    Jag har tagit första steget att föra ett samtal med min mor. Det gick ok. Har satt mig ner med dina punkter och gått igenom dem och funderat mycket. Det är så klokt som du skriver: ”Att gå med på sånt man inte vill är att göra våld på sig själv, det är att trycka ner sina egna åsikter, tankar och värderingar och det leder till frustration, ilska och där bakom ligger ofta sorg, besvikelse, ledsamhet.”
    Helt plötsligt förstår jag nu varför jag har så svårt att stå fast vid det JAG tycker och inte vika mig för någon annan som är bestämd i sin åsikt. Jag är hela tiden van att anpassa mig för att bli älskad… Så sorgligt!

    Jag vet att jag har ett gediget arbete framför mig och en trevande väg framåt för att nå kommunikation – förhoppningsvis…

    STORT TACK!Fortsätt gärna med dina kloka synpunkter och uppmaningar till övningar.

    Är så glad att jag hittade din blogg – du inspirerar mig verkligen.