Kommunikationsskolan: om förståelse

Har ni nånsin sagt du måste förstå mig eller du måste förstå att… ?

Jag hör det hela tiden. Mellan familjemedlemmar, kollegor, vänner, människor i konflikter eller konversationer. VI är så törstande efter förståelse när vårt behov av förståelse inte blir mött. Det handlar ofta om att få bekräftelse på att en känsla vi har är accepterad. Det kan vara irritation, ilska, besvikelse, sorg eller nånting annat starkt, där vi har blivit ledsna eller arga och vill ha ett kvitto på att den andra har förstått vår reaktion, att vår reaktion blir godkänd.

Du måste förstå mig är ett krav. Det kommer utan svängrum, och med ett måste. Egentligen är det inget hot eftersom det inte uttrycks vad som ska hända om personen faktiskt inte förstår, vilka konsekvenser den uteblivna förståelsen kommer att få.

Jag tänker att det finns alternativ till den där frasen. Den öppnar nämligen inte upp för kontakt, eftersom det finns ett måste, ett krav och dessutom svårt med kvitto på om nån har förstått eller inte. Alternativet är att säga:

Just nu behöver jag förståelse, är du villig att försöka sätta dig i min situation för ett ögonblick och känna med mig hur jag har det?

Eller kortare:

Jag skulle önska att du mötte mig med förståelse, är du villig att försöka?

Där öppnar vi upp för dialog och kontakt, och kan fortsätta prata med varandra, eftersom det är en önskan och inte ett krav, eftersom det finns en vilja att kommunicera och att fortsätta interagera med varandra. Gör ett försök i alla fall, nästa gång du hamnar i en sån situation. Kram nu till er alla!

 

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  En Kommentar
  1. niina björkman skriver:
    !

    Hej Elizabeth,
    Tack för inspirationen du delar med dig av på din blogg. Jag är här dagligen och läser och ditt inlägg idag gick rakt in i hjärtat. Har ganska nyligen blivit utsatt just av känslan eller viljan att inte bli förstådd av min barndomsvän. Den är hemsk! Det gör så ont att min känsla av att bli avvisad och inte accepterad förstås. Jag försökte att ställa frågorna som du skrev i ditt inlägg, men hon var inte mottaglig och så är det ibland. Jag gjorde ett ärligt försök att försonas och mötas, men det räckte inte. Det är en sorg i hjärtat att förlora en barndomsvän, men nya dörrar och hjärtan öppnas och det är härligt!Jag kommer definitivt ta med mig dina frågor om det dyker upp upp ngt i framtiden också för att jag vet hur det känns att inte bli förstådd.
    Kram Niina