Det kom en fråga om att känslocurla mindre barn…

Hej Elisabeth!
Jag har funderat på en sak sedan jag läste den urkloka artikeln om dig i förra nummret av Tara, gällande känslocurling av tonåringar. Hur ser du på detta i ett perspektiv med mindre barn? Jag har en 5,5 åring som just nu är enormt känslosam, ena stunden hur go och kärleksfull som helst och nästa kan hon slänga i dörrar och stampa med hela foten så det dånar.

Min linje är att alltid ta henne på allvar, om det så handlar om att mjölken är slut, hon är arg på kompis eller hon har ramlat och slagit sig. Har tillbringat ett par veckor nu i sommar med mina föräldrar på landet vilket har gjort att hon går rätt hårt åt dem också emellan åt, eller det blir ju helt enkelt konflikter när vi ska ”leva ihop” såhär och allt så ska vara så myyyysigt och bra. (Not! )Men jag fäster inte så stor vikt vid det men det gör mina föräldrar som tycker att jag ska ändra förhållningssätt. De kör med stilen (som jag själv är uppfostrad efter) att om min dotter är arg eller ledsen så ska det skämtas, killas, skojas, nypas osv för att avleda känslan så hon blir glad igen. Och ibland om de inte lyckas, vända på steken och fälla kommentarer som ”vad larvig du är, schåpa dig inte, sluta nu, grinfia” osv. Jag tycker inte att det är ok, men är helt nedröstad. Nu så pass att jag börjar tvivla. Kände mig så hemma i ditt resonemang om tonåringar, behöver det vara så himla mycket annorlunda bara för att man är 5,5 år och lite naiv? Har man inte mer hjälp av att få känna som man gör och handskas med det än att få kravet på sig att inte känna och bara vara glad hela tiden?

Snälla, du är så klok! Hinner du och kan vore jag såååå glad för din tankar!!!! Ha en bra dag och tack igen för peppande och inspirerande blog! MVH//Helena

Helena, din dotter har all rätt att vara precis hur arg hon vill, hur känslig hon vill och hur ledsen hon vill och hon ska självklart tas på allvar! Hon är 5 år och försöker hitta sin plats i den här världen, och det är inte det allra lättaste. Om hon smäller i dörrar och stampar i golv är det för att hon är så frustrerad att hon inte vet var hon ska göra av alla känslor! Bra att hon inte slåss och bits för en dörr känner ju inte om den blir smälld i, hellre ta ut frustrationen på döda ting än på levande människor alltså. Ännu bättre om hon lyckas prata (med dig) om vad det är som pågår på insidan. Ofta minskar den irriterande känslan i kroppen på några minuter när barn hittar orden.

Om jag vore i dina kläder och tillbringade tid med föräldrar som bemötte mitt barn med de kommentarerna skulle jag se två alternativ, jag ska komma till dem strax men vill bara understryka att dina föräldrar gör bara det som de kan och det är att säga såna saker eller agera så med henne. Kanske tycker de att det är obehagligt med för starka känslor, och vill dämpa det hela, eller vad vet jag, men det gör ingenting av illvilja gissar jag, bara det att det här är vad de har lärt sig i sin tur. Men ALLA kan lära om!

Jag skulle säga till dem att antingen överlåter de hela bemötanderollen till dig, vilket innebär att de inte lägger sig i nån slags uppfostran överhuvudtaget. Eller så lyssnar de på hur du agerar och tar efter dig, för du är den som har ansvaret för din dotter och dina värderingar kommer till stor del vara dem hon lär sig och följer (åtminstone tills hon är stor nog att välja egna). Du kan säga till dem att du inte vill att de skojar med henne när hon är arg för att det är inte så du vill att hon ska bemötas i ett känsligt läge. Men berätta gärna hur du vill ha det också, för ibland är vi så snabba på att säga vad vi inte vill, men inte vad vi faktiskt vill ha och det är minst lika viktigt om inte ännu viktigare.

Tvivla inte en sekund Helena, du gör alldeles rätt som står upp för sin dotters möjlighet att få uttrycka sina känslor! Heja dig! /E

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  3 Kommentarer
  1. !

    Låt mig kolla om den finns på nåt webb, återkommer /E

  2. Ulrica skriver:
    !

    Intressant läsning och kloka inlägg från både Helena och Elizabeth. Undrar om ni har några tips på hur man lockar sitt barn att tala om sina känslor och hur det känner sig. Jag har en son som talar väldigt mycket om allt som händer på förskolan och vad han tycker, men sen har jag en till son som är tvärtom… Det är jättesvårt tycker jag att locka fram det där som trycker honom och om man exempelvis märker att det är något som hänt i skolan eller med kompisarna.

    Tar TACKSAMT emot tips.

  3. Jeanette skriver:
    !

    Hej Elizabeth. Jag har missat artikeln om att känslocurla tonårsbarn som Helena nämnde i sitt brev till dig, finns den att läsa någonstans eller ska jag helt enkelt försöka hitta det numret av Tara?
    Tack för din blogg fina Elizabeth!
    Kram J