Elizabeth Gummesson | Tara Blogg

Det kom en fråga om styvfamiljen…

Med tanke på kärlek. Jag har en fråga. Jag har träffat en fantastisk man, en man som ger mig den härliga känslan av att ha kommit hem. Han är skild, har två barn, 9 och 14 år. Mannen och x-frun hörs nästan dagligen för att dela praktiska frågor men också stora och små händelser i barnens liv och utveckling. Jag har inga barn. För mig är det så nytt att få allt detta på köpet och fast att min fina kärlek är tydlig med att mamman till barnen och han är helt helt färdiga med det som var dom så är det så lätt att bli lite svartsjuk. Jag känner mig utanför. Vilken relation tycker du att jag ska ha till x:et? Hur gör jag för hantera känslan av utanförskap. Och en konstig fråga men hur gör man med jul och högtider. Min kärlek är tydlig med att barnens intressen går först, dvs mamma och pappa under samma tak, tillsammans. Känner mig störd på det med. Jag vill starta en egen resa och en ny familj tillsammans, inte vara ett femte jul på en familj som inte är min. Hur tänker du? /Mia

Mia, tack för din fråga och för ditt förtroende att jag får vara med och säga nånting om det här, som är så viktigt! Jag har massor av tankar kring det här ämnet – särskilt aktuellt eftersom jag skriver om det här i min kommande bok, men också för att jag själv har haft alla de där rollerna höll jag på att säga, så jag vet vad du går igenom just nu.

Det är väldigt vanligt att föräldrar som skiljer sig sätter sina barn främst i kommande relationer. Det kan bero på skam- och skuldkänslor för vad de utsätter sina barn för, nämligen en separation, skilsmässa, kanske flytt, en känslomässigt slitande upplevelse för barnen. En ny relation är fantastisk, men barnen kommer först. Dessutom finns alltså ytterligare en förälder, dvs partnerns ex som figurerar mer eller mindre i resten av ens gemensamma liv. Det behöver du acceptera. Du behöver inte tycka om henne eller bli hennes bästis, men du behöver acceptera att hon finns där i utkanten. Utkanten säger jag, för nu har din man och du startat en relation tillsammans och det är bara ni två i det paret, där får hon inte plats.

Det är underbart att den här pappan och mamman har god kommunikation mellan sig om praktiska saker – det är verkligen inte alla skilda föräldrar som har – vilket underlättar mycket för barnen och för familjens liv överhuvudtaget. MEN du har lika stor rätt att må bra i den här familjen som alla andra. Ibland blir förälderns nya partner en andra klassens familjemedlem och det är INTE okej! Barnens behov ska absolut tillgodoses, men det ska dina också! Din fantastiska man gör bäst i att ta hand om dina behov och bry sig om hur allt det här blir för dig också, men din del blir att våga uttrycka det för honom. Er kommunikation kommer att hjälpa dig att hitta din roll, och att hitta rätt, genom att ni två blir trygga med varann och kan prata om såna här saker.

Sedan är det upp till dig hur nära du vill vara barnens mamma. Och hur nära du vill vara barnen också för den delen. Var försiktig med att börja uppfostra, det räcker med att det finns en mamma och en pappa som gör det, ta det i lugn och fin takt tills det finns ett förtroende mellan er men ta dig gärna tid att lära känna dessa barn, särskilt om du vill leva länge med deras pappa. Berätta gärna för dem att det är helt nytt för dig, det här med barn, och våga visa dig och ditt rätta jag.

Vill du lära känna även deras mamma, går det att bjuda ut henne på en fika eller lunch och presentera dig och låta henne presentera sig. Det ska kännas bra för dig, kom ihåg det, då först kan du ha en avslappnad attityd och vara den du är med alla dessa människor. Att de har som tradition att fira jul ihop låter fint, men om du ska vara en del av den här familjen – och inte känna dig utanför – måste du både våga ta plats och bjudas in och tas på allvar. Står de fast vid att fira jul ihop – bjud in nån av dina nära vänner som kan vara med också, eller din släkt, så slipper du sitta och känna familjemys plus du. Tänk brett och ta för dig!

All min kärlek till dig nu ikväll Mia! Vi finns här och undrar hur det går för dig, så hör av dig igen!

Kram Elizabeth

KOMMENTERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  3 Kommentarer
  1. Mia skriver:
    !

    Hej!

    Mia här, något seeeent svar men väl så fyllt av tacksamhet. Du peppade mig till att bli tydligare med mina behov. Det här med att anpassa ihjäl sig för någon annan bli aldrig bra i längden. Det är faktiskt så, om jag ska vända på allt, att dessa två barn och denne fina man ska skratta sig lyckliga. De alla tre har fått en fantastisk ny människa in i sina liv = jag. Och då får de faktiskt anpassa sig för att vara med mig med:-) Sen för att hårdra det så är faktiskt en separation precis vad det är. Mamma och pappa lever inte ihop längre. Jag är inte säker på att jular och högtider blir till det bästa bara för att man klämmer in mamman och pappan under samma tak. Jag vill starta ”vår” resa, jag och min nya kärlek och hans två barn. Det finns mycket att prata om kring det här, kanske för att det är så fyllt av skam och skuld, det är liksom inte helt enkelt. Jag ser fram emot att läsa sin bok. Tack igen. /Mia

  2. Jeanette skriver:
    !

    Hej.
    Om man vill skriva till dig Elizabeth, ska man göra det här under kommentarer eller har du nån mejl-adress!

    TACK för dina fina blogg, du ger så mycket styrka, kraft och inspiration till livet.

    Kram J

  3. Lina skriver:
    !

    Hej,
    Jag brukar aldrig kommentera men känner i den här frågan att även jag behöver ett svar. Jag är 16år och har haft skilda föräldrar i ca10år. Vad jag tror så har deras separation gjort mig starkare men också mer rädd att visa mina känslor och jag kan ibland uppfattas som hård och kall.

    Under dessa 10år har jag haft många plastsyskon som jag har bott med, släppt in på livet och skapat en relation till. Dessa har även med jämna mellanrum (ex antal år) tagits ifrån mig då en utav mina föräldrar separerat från sin partner och sedan träffat en ny.

    Jag har tillslut slutat att vilja skaffa en relation till mina nya plastsyskon då jag numera från början sätter upp en gard som jag helst inte vill ta ner då jag inte orkar ha fler personer som tas ur mitt liv.

    Min fråga är alltså vilken form av relation jag ska ha till alla dessa människor, till saken hör att jag nu lever med några plastsyskon sen ca4år tillbaka som jag knappt känner men som jag tror att jag egentligen kanske skulle vilja känna. Jag hatar att visa mig svag/sårbar och har numera svårt att ta ner garden mot min familj. Skulle behöva några konkreta tips på hur jag ska gå vidare..

    Tack för en bra blogg även för en 16åring!