Elizabeth Gummesson | Tara Blogg

Arkiv för januari, 2012

Vad säger ni? Kul eller ful?

Jag fryser i den här stan! Idag stod jag inte ut längre med att aldrig hitta en mössa eller två vantar av samma sort, fastän jag har köpt 500 par vantar sen i oktober. Nåja, många i alla fall. Jag gick ut och köpte mig en mössa och ett par vantar, tjocka och gosiga tumvantar i skinn och med lurv inuti. Och så den här mössan. Den värmer. Men är den kul eller ful? Ärligt?

6 Kommentarer   Permalänk

Titta vad jag fick med bud!

Tack min kära vän Christina! Fantastiskt!

 

Kommentera   Permalänk

Låt håret jobba på natten!

Jag är lite såld på krämer och sånt för jag tycker att det är härligt att få pyssla om sig och sköta om kroppen och där ingår ju håret. Även om jag varit kortklippt tre gånger så har mitt hår nästan alltid varit långt, men oavsett längd är det så gott att få göra en ordentlig inpackning, kamma igenom håret och sköta om det. Nu vill jag dela med mig av en underbar hårgegga – som arbetar när ni sover! Kérastase Noctogenist Sérum Nuit är en kanoninpackning som jag tar i håret nån gång i månaden genom att klicka två valnötsstora klumpar i händerna (en om man har kortare hår), föredelar över toppar och längder och sen går jag och lägger mig och så jobbar den under natten.Ingenting ska sköljas ur, ingenting kladdar, allt blir bara mjukt och skönt hår. Pröva!

Här har jag flätat ihop mitt hår med Emelies, mysigt när man måste gå så nära varandra…

Kommentera   Permalänk

Min vecka

Måndag: Möte med målaren och snickaren på morgonen, klienter och jobbsamtal hemma

Tisdag: Möte med mitt bokförlag och min agent, går på biopremiär av En gång i Phuket kväll

Onsdag: Hemma med min Bianca som gör tandoperation på morgonen

Torsdag: Planerar Good enough-kurs, möte med klienter, går på Svansjön på Dansens hus kväll

Fredag: Föreläser för PWC på Bjertorps slott i Kvänum

Lördag: Föreläser för norska Staples i Skövde

Söndag: Ledig

Hej vad det går. Saknar det här:

1 Kommentar   Permalänk

En fråga om vänskap

Det kom en fråga i en kommentar som jag gärna lyfter upp här och delar med er. Ni vet att om ni skriver i kommentarsfältet kan ändå alla läsa, och ni skriver så viktiga saker att det kan vara intressant för andra att ta del av, som exempelvis det H skriver och frågar om:

Hej! 
Jag skulle vilja ställa en fråga, men vet inte om det är korrekt att göra det här…? Men provar:) Vill börja med att tacka för en mycket inspirerande blog! Tack! Min fråga: Jag har under ett par år nu haft det tufft. Det har varit svåra saker i livet som mött mig och som gjort att jag lite stängt in mig och skärmat av mig från det sociala livet. Jag har hängt med då och då men inte så innerligt eller engagerat som jag brukat.

Jag börjar nu komma vidare i min process, jag har bearbetat och jobbat med mig själv i massor. Blev tvungen helt enkelt, det fanns inga alternativ. Därför tackar jag och välkomnar nu varmt det jobbiga jag gått igenom, för även om det varit tufft och smärtsamt har det gett mig så enormt mycket livslärdom, insikt, kraft och tro på vägen att det inte går att tänka något annat. Börjar sakta men säkert och lite darrigt lära mig att gå på nya vägar och med nya ben. Dvs jag jobbar mycket med mitt sinne och hur jag väljer att tänka och förhålla mig till saker. Smärta och oro kommer alltid finnas i mitt liv, nu jobbar jag med hur det ska få påverka mig och hur jag ska förhålla mig till det istället. Jag behöver inte längre vara mina känslor och jag är betydligt mer tjockhudad och låter inte allt gå rätt in. Nu är det jag som håller i taktpinnen och det är SÅ skönt!!!!

MEN….iom att jag nu börjar må bättre så börjar ju längtan att ingå mer socialt igen att pocka på. Men blir lite överrumplad över hur svårt det är!!! Har tidigare haft en roll med mina vänner som den som alltid ställer upp, finns där, fixar donar, tänker på alla, underhåller, roar, tröstar – dock tyvärr, i dåtid med inställningen att göra detta för att duga till, få vara med, vara undergiven istället för att ta plats. Inte bara vara och få vara den jag är och duga så, utan alltid prestera, vara bäst-bästa vännen osv. i handling inte för den jag är. Nu när det hänt lite inombords i mig, upplever jag det enormt svårt att ”komma tillbaka” och få vara den nya mig, jag blir liksom tillbaka petad i den gamla korgen igen, där jag absolut inte vill vara. Mina vänner är inte vana att jag tar plats för min skull, att jag fixar och donar för dem men samtidigt är rädd om mig själv. Blir lite ledsen, trodde de skulle vilja glädjas över mina egna nyvunna sätt mer. Eller handlar det mer om hur jag förhåller mig till detta? Är jag inte så klar som jag tror? Eller måste jag ”byta” vänner? Tror ju att mina egna behov av umgänge kommer ha behov av lite nytt och annat och det kommer jag säkert dra till mig så småningom, men ska det behöva vara så drastiskt att jag inte kan umgås i gamla gänget alls längre?

Du är så klok, skulle så gärna vilja ha din ”puff” i rätt riktning i denna fråga…? Jag inser ju att det bara är jag som kan göra något åt det, jag kan ju inte begära av dem att ändra sig, men känner mig nog ärligt talat lite besviken att de inte var mer vänner än så? Jag tycker ju så mycket om dem innerst inne och skulle ju helst vilja få det att fungera! Kommer tiden kanske lösa detta av sig själv?

Kram//H

Bästa H. Först och främst vill jag säga STORT TACK för att du skriver så innerligt och uppriktigt, det är ett förtroende som jag tackar varmt för varje gång det händer. Det låter som att du har varit med om stora saker! Känslosamma upplevelser, bryta levnadsmönster kanske, förändringar och utveckling – allt det här känns i kropp och själ på den som tar sig igenom den inre resan. Och nu står du där med ditt nuvunna jag, som en riktigt skör men samtidigt färgstark blomma, som inte ens själv vet till vilket utsträckning den kan slå ut! Men var tog hejarklacken vägen?

Jag brukar som regel förbereda mina klienter som kommer för att göra nån förändring i sitt liv, på att omgivningen inte alltid har samma takt som de själva. Den förändring och utveckling som känns i oss som bidragit till personlig utveckling, tas inte alltid enbart emot av en omgivning med positiv reaktion, eller ens reaktion – och vi står där och fattar ingenting. Det här är tyvärr inte ovanligt, och många förändringar sätter vänskap och relationer på prov; tar vi oss igenom dem tillsammans kan en relation bli precis hur stark som helst, gör vi det inte måste vi omdefiniera hur vi vill fortsätta relationen, om vi ens vill det.

Därför tänker jag några olika saker när jag läser vad du skriver i din kommentar H. Dels tänker jag att ja, till viss del är det ditt förhållningssätt och din attityd till dina vänner som kommer att avgöra hur du bemöter dem tillbaka, men det är inte allt. Du har blivit besviken eftersom du har förväntat dig att de ska möta dig där du är NU, du har förväntat dig att de också ska vara rädda om dig som du är NU, att de också ska tänka lite på dig. Det är ibland så att förändring och förbättring skrämmer, att du inte gör likadant som du alltid gjort, eller är likadan som du alltid varit – särskilt om ert umgänge byggt på att du varit så där fantastisk och fixat och pysslat om, då vill de att du fortsätter med det, inte sätter dig själv i första rummet där de är vana att få vara. I ditt första rum.

Om jag vore du skulle jag samla mina vänner och prata med dem. Alternativt ta en och en, eller kanske den som är den allra viktigaste att få kommunicera med. Och då uttrycka det där som du känner – inte anklagande och dömande mot dem, utan naket och ärligt hur du själv ser på vad du har gått igenom och vad du har för behov nu idag när livet ser annorlunda ut för dig. Berätta utifrån DIN känsla, DIN upplevelse. Sen får vi se vilken reaktion du får, och ta nästa steg efter det. Men H, ibland är det klokt att göra en relationsinventering, och titta närmare på vilka människor du har i din omgivning och hur dina relationer till dem ser ut. Vissa får hänga med, andra har du kanske vuxit ifrån nu när det hänt så mycket i ditt liv? Även om vissa relationer dör ut så brukar andra växa och djupna och bli fantastiska när man ger lite mer. Jag brukar säga att goda relationer tål att vi säger nej ibland, goda relationer tål att vi är öppna och uppriktiga med våra tankar och känslor, goda relationer vågar ifrågasätta eftersom vi är nyfikna på varandra och intresserade av varandra och goda relationer innehåller respekt för varandra och mycket empati, medkänsla och glädje för varandras storhet och framgångar. Där det finns, där har du dina vänner.

(ps: jag har också gjort slut med vänner, eller åtminstone lyft en ifrågasättande tanke och önskat samtala om hur vi ska ha det tillsammans och när jag mötts av totalt ointresse och kalla handen och noll ansvarstagande från deras sida, ja, då får det vara för min del, annars blir det ovärdigt och det ska vi inte ha.)

5 Kommentarer   Permalänk