Hej, vi har setts en miljon gånger
När jag var liten fick jag min dos av kungligheter främst av min faster. Faster bläddrade sakta i Svensk Damtidning och visade vackra klänningar och tjusiga kungar och drottningar för mig. När jag fick komma och hälsa på henne i Stockholm var det alltid ett besök på slottet inbokat. Och var det då i samband med en namnsdag eller kunglig födelsedag var fasters lycka över att få visa det för mig och min syster svallande.
Jag har sett hela slottet. Flera gånger. Och Livrustkammaren och alla områden runt omkring. Jag fick tidigt lära mig det Bernadottska släktträdet. Mamma hyrde tv till sommarstället det året kungen och drottningen gifte sig. Den sommaren kommer jag särskilt ihåg.
Jag lärde mig att gilla kungen liksom.
Men nu är jag trött. Nu är jag innerligt skittrött på det bröllop som inte ens gått av stapeln än. Jag är till och med trött på kärlek! Och detta kan jag i och för sig inte beskylla familjen Bernadotte för men de får klä skott för att jag är kräkfärdig.
Hela stan är full av hjärtan och det ska ätas bröllopschoklad, kungaglass, prinsessmazariner, bröllopsmenyer. Det är bröllopstält på rad och varenda butik har bröllopspresentförslag och skyltningar med lyckliga tu inlindade i monogram och blågula band. I stan kan man skapa bröllopshjärtan, sin egen prinsesskrona, skriva kärleksbrev och sätta ihop sin kärleksbok. Det enda som hittills var både roligt och vettigt var när Skansen ordnade gratis partytält och präst och bjöd vem som helst till att gifta sig igår.
I början av året tänkte jag att jag kunde tjäna en slant på att hyra ut vår lägenhet till nästa helg. Nu tänker jag att jag är högst positiv till att betala för att få vara långt härifrån från och med imorgon. Jag kan nämligen tänka mig att man tar detta spektakel till nästa bombastiska nivå nu.
Jag känner hur min uppfostran i de kungliga korridorerna börjar rämna.