Monas mamma tyckte jag lät lite hysterisk. Hon sa det efteråt, när vi senare stod i Monas kök och under tiden då Mona blev grundlurad av sin man och tagen på en villotur genom Stockholm. Med tunnelbana. Monas mamma kom och hämtade mig och ett gäng stora skålar med pastasallad som jag snurrat ihop. Allt så att det skulle räcka till 25 personer.
Klart jag var hysterisk. Yngsta dottern tröttnade på mig trots att jag hade gjort en skitgod pastasallad och en jävligt god sås till (dotterns ord).
För allt sket sig. Pastasalladen hann bli klar innan allt stökade ihop sig och jag inte hittade mina saker, kläderna jag skulle ha var smutsiga (men ihopvikta i garderoben och jag begriper inte vem som tänker så) och jag hittade inte andra kläder och allt var skitfel och kammen gick sönder och sprayen tog slut och när jag skulle skriva ut min och Rosas present till Mona hänger sig word och hela datorn och jag måste starta om. Så säger dottern att skorna jag har på mig är skitfula och så hittar jag inte nycklarna och det hade bara fattats att jag tappade pastasallad i hela trappan på väg ner.
Men jag lugnade mig sedan. Tror i och för sig att jag fortfarande är studentstressad. Det tar nog ett tag att få ner den pulsen.
Men Mona blev lurad. Och glad. Jätteglad. Och hon som inte hade tänkt att fira eller ha en enda människa på någon som helst middag eller whatever.
Det var väldigt trevligt. Mycket skratt och flera roliga människor att prata med. Solen kom till och med fram.
Korkat att inte fira sin födelsedag. Med fest och vänner. Det finns mängder av anledningar att fira mer och oftare. Och hittar man ingen anledning kan man ljuga sig till en orsak.
Imorgon ska jag fira att jag har en hel vecka (en h-e-l vecka) utan ett enda möte, en enda student, en enda deadline. Jag ska fira att jag inte är skitstressad. Eller låter hysterisk. Och att jag fått hem dottern från Rom.