Jag satt som många många andra och såg på en heldags bröllopssändningar igår och berördes, precis som så många andra av Prins Daniels tal under middagen.

Idag svämmar nyhetssajter och tidningar över av lovord. ”Vilken Prins!”, ”Daniel är kung!” Och superlativen står som spön i backen. Applåderna efter hans tal vill inte riktigt ta slut.

Och jag är med i applåderna. Med bland de som berördes av hans ärlighet, hans ord om kärlek och hans självklara gester och blickar mot och på sin fru. Men samtidigt stannar jag till och undrar vad det är vi berörs av? Egentligen.

Är det ärligheten? Berörs vi av det ärliga eller att vi för en sekund får se in i en annan människas allra mest privata tankar och känslor? Och berörs vi så starkt för att det är ovanligt? Sällsynt?

Berörs vi för att det väcker en längtan hos oss själva att ta av alla påkletade manér och later för att få visa vem jag är. På riktigt. Eller berörs vi för att någon annan vågar visa det vi själva inte vågar?

Många bloggar har författare bakom skärmen som valt att mer eller mindre brutalt beskriva det svåra, det personliga. Det ärliga. Och just de bloggarna får uppleva en mur av sympati och varm medmänsklighet. Applåderna vill inte ta slut.

Det är inte alla som vågar vara ärliga. Som vågar ta av den rustning vi vanligtvis monterar för att inte visa att vi är sårbara. Känsliga och påverkbara för vad livet för med sig. Men egentligen är vi precis sådana. Oavsett plats i samhället eller karriären eller livet. Förhoppningsvis är vi känsliga och påverkbara och kanske till med att vi bär på en längtan att få visa det. Vara så ärliga som vi applåderar när andra vågar.

Men ändå vågar vi inte. Eller så väljer vi att behålla den privata sfär som måste vara intakt för att ingen ska kunna ifrågasätta eller skrapa en känslig själ. Vi väljer att låtsas att vi inte behöver gråta eller sörja eller slås omkull av problem eller skratta oss kissnödiga av lycka.

Men vi kan kanske  ibland våga visa att vi är precis som alla andra. Och i samma stund få möta någon som drar en suck av lättnad för att ensamheten som kändes inte var så stor. Tänk om det är så … att det vi ger det får vi tillbaka? Tänk om det är så att vi får möta ogenomträngliga rustningar om vi alltid har på vår egen och att vi för möta väldigt mycket kärlek när vi visar att vi bär det inuti.

Och kanske det allra värsta som kan hända är att vi möts av applåder som aldrig vill ta slut.