Igår började dagen bra. Det kunde ha blivit en lugn och sansad dag. Där jag har koll på allt som måste fungera nu, dagarna innan jag åker.
Ett enkelt beslut först. Att läsa manus i parken. I solen. Det var skönt och det var läskigt att få läsa min bok i en layout som ser ut som … en bok.
För att få lite struktur på en späckad dag ringde jag Mataffären för att höra när exakt de skulle komma med beställda matkassar. ”Förmodligen ganska precis kl. 13″, sa den vänliga tjejen och jag sa tack.
Så klockan 12 cyklade jag till en Statoil-mack och hämtade en liten liten hyrbil. Hem, parkera åt helsicke fel, upp och in med fis-Lisa i en av kattväskorna. Koppel på först, man vill ju inte att hon ska smita liksom.
Till saken hör att katterna hatar att sitta i sina väskor. Hatar. Ingen vill gå in självmant utan man får snarare trycka ner dem. Milt. Men ändå. Trycka.
Jomen självklart. Bongo hade noterat att fis-Lisa blivit nedtryckt i en väska och en katt är inte dummare än så utan springer och gömmer sig så att en stressad matte med felparkerad bil och bokad tid på kattpensionatet måste krypa under säng och jaga ut på andra sidan och precis hinna fånga i bakre delen av katt nr 2. På med koppel och ner i väskan. Alla dragkedjor och knäppen ihop. Bongo kan rymma. Det vet vi.
Jag sliter tag i fis-Lisas väska och inser att hon inte är kvar därinne. Väskan är tom. Ut i lägenheten igen och leta och nu vet hon vad som är på gång varför hon totalvägrar och gör sin tunga kropp blytyngre och gnäller högt när jag – återigen – milt trycker ner henne i väskan och sparar morrhåren när jag drar igen dragkedjorna.
Ut och ner och ut och in i bilen. Nu låter Bongo som en brunstig marskatt och svetten rinner på min rygg när en busschaufför finner det för gott att lägga sin kropp på signalhornet för att uppfostra en kvinnlig felparkerare.
Iväg och vidare. Fort och det känns som om jag glömt något. Men näe. Det har jag inte. Inte förrän jag är vid Kungens Kurva. Efter att ha suttit i bilköer med en gaphals och en katt som kräkvarnar.
”Hej, det här är Mataffären. Jag står utanför din dörr?”
Jävlar x en miljon.
Jag ber om förlåtelse om och om igen och killen är skitsur och jag sitter i kö med en gaphals och en katt som börjar kräkas. Ber honom vänta i 2 minuter, ringer kundtjänst, frågar om jag kan få maten på faktura, ringer dotter på sommarjobbet, kommenderar hem henne och ringer matbudet och kommenderar iväg honom. Och torkar kräk.
Väl hos söta Agneta, efter ett halvår i bilen med en gaphals och en kräkkatt har jag glömt pengar och kattvaccinationsintyg. Men Agneta lägger balsam på min dag. Stryker mig på armen och säger att det ordnar sig.
Det gjorde det.