Jag fick vara med på ett event för BRO och Rosa Bandet idag och jag fick uppleva ett sådant där möte med en människa som man inte kan skaka av sig sedan.
Det var jag, Louise Boije af Gennäs, Josefine Sundström och Morgan Alling som var på plats för att sälja våra böcker som låg i paket som genererade pengar till BRO.
Och så var det Anna. Jo, det var fler men förlåt Cecilia och alla, jag fick prata en stund med Anna och bar med mig henne hem.
Anna skriver så här i sin blogg. Hon är 29 år.
Läkaren sa 2007 efter undersökning att jag inte hade cancer. Jag avvaktade därför ett tag med att ta bort knölen. Fick under tiden även en knöl i armhålan. Inte cancer där heller sa läkaren…..
Bestämde mig hur som helst att ta bort knölen i bröstet i alla fall. . Fick då ställa mig i vanlig vårdkö eftersom det inte var en cancerknöl.
Tiden alltså från första läkarbesöket tills jag hamnade på operation var ett år. Det berodde alltså bland annat på lång vårdkö. Under det här året hann cancern sprida sig till lymfkörtlarna och lungorna på grund av fel diagnos av läkarna.
Vi allihopa hade ett samtal under ledning av Viktoria. Om varför det är så många som inte kontrollerar sina bröst, om varför vi är så rädda för mammografin, varför det tar två veckor att få provsvar inom landstinget men bara några minuter inom den privata vården. Vi pratade om vad man kan göra för den som blir sjuk och de som varit, och är, sjuka berättade att de med sin sjukdom var fullt upptagna med att överleva varje dag och inte alltid kunde formulera sina hjälpbehov utan hellre såg att man som utomstående tog egna initiativ.
Allt var omtumlande.
Jag signerade några böcker, kramade om alla, fick en rosa påse med en massa fina fina saker i och åkte hem utan att tänka på någonting egentligen. Jag var lika lätt i huvudet som en ballong. Gick intill mig själv. Satte mig längst bort och in i tunnelbanan.
Gå in i badrummet och känn på brösten och om du hittar någonting så bokar du tid bums och GER DIG INTE förrän du fått en fullständig undersökning som garanterar att du inte har cancer. Ja, det är skitjobbigt. Jag har själv gått igenom hela proceduren och inser nu att jag betedde mig som skit mot mig själv när jag vid biopsin mumlade och avslöjade vad jag tänkte; att det var nog bara jag som överdrev och inte ska väl jag ta upp er tid när ni har riktiga cancerfall här och så passerade jag kvinnor i sjalar runt huvudet på vägen ut igen och skämdes ännu mer över att jag nog ändå överreagerade.
Mina knölar var ofarliga men togs bort eftersom de varje år vid läkarundersökningar eller då jag själv känner efter, skulle uppstå tvivel. Är det … eller är det inte. Man plockade bort 12 små knölar som simmade omkring i min armhåla någonstans.
Så kolla nu. Jag ska visa mina döttrar hur man gör. Som Anna säger, cancer har ingen ålder den föredrar allra mest. Den skiter i hur bra du har det eller hur många barn du har eller hur lycklig du är eller hur rik du är. Den bara tar. Och åt helvete med cancer.
Läs hos Anna.
Det tycker jag är det viktigaste idag. Och imorgon.
Kram Anna! Jag är glad att jag fick träffa dig. Vi ses snart igen. Och tack för att jag fick sno lite bilder av dig!